Nedanstående recension publicerades i Nyliberalen nr 1/2008.
P.J. O’Rourke
Adam Smiths Om folkens välstånd
Timbro 2007
ISBN: 987-91-7566-672-3
269 sidor, pocket.
Översättning: Caj Lundgren.
Adam Smith för 2000-talet
Att sammanfatta Adam Smiths böcker Om folkens välstånd och The Theory of Moral Sentiments är i sig en gigantisk uppgift. Att göra det på ett begripligt och underhållande sätt är ännu större. Vilket är just vad den amerikanske författaren, humoristen och samhällsdebattören P.J. O’Rourke har lyckats med. Lägg till det ett tredje storverk – att översätta O’Rourke till hanterbar svenska.
Att ge sig i kast med Adam Smiths två stora verk kräver sin man. Närmare bestämt en åldrande humorist med gigantisk allmänbildning och frihetlig samhälls- och livssyn. För Smith är ömsom vin och ömsom vatten. Ibland blixtrar han till och ibland är han oändligt pladdrig. Ibland förutser han saker som en globaliserad värld med frihandel och ibland är han hopplöst fast i sin tid och verklighet. Ibland träffar han mitt i prick, ibland spekulerar han fritt och emellanåt har han helt enkelt fel. (Även om det senare ofta kan bero på att han saknade de referensramar som historien senare givit oss.)
Smith var filosof. I sina två stora verk erbjuder han oss ett program för praktiskt tänkande. Men det handlar inte om några praktiska och absolut inte om några politiska program. Detta trots att hans ämne kan förefalla nog så praktiskt – att skapa välstånd och frihet. ”Adam Smith erkände ett enda botemedel mot mänsklighetens härskares våld och orättfärdighet: att mänskligheten härskade över sig själv.”
Adam Smith måste förstås och tänkas igenom. Hur det kan gå när folk med makt drar förhastade, politiska slutsatser av hans verk ger boken flera exempel på. Vad Smith gjorde var alltså att formulera ett logiskt och begripligt filosofiskt system för en friare värld, givet hans tid.
Men även om Smith skrev om idéer snarare än om politik, så hade han en bestämd uppfattning om politikerna. O’Rourke ger oss dessa citat som exempel.
”De hava föga blygsamhet; ofta äro de arroganta, förmätna och anspråksfulla; stora beundrare av sig själva och stora fördömare av andra människor… Deras ytterliga förmätenhet, grundad på deras överdrivna självbeundran bländar massan… Den frekventa och ofta lysande framgången för de okunnigaste kvacksalvare och bedragare… bevisar till fullo huru lätt massan låter sig imponeras av de mest överdrivna och grundlösa pretentioner…”
”…då dessa pretentioner äro underbyggda med en mycket hög grad av verklig och solid förtjänst, då de framföras med all den glans varmed skrytsamheten kan bestå dem, då de understödjas av hög rang och stor makt… hängiver sig även den som har en nykter bedömningsförmåga ofta åt den allmänna beundran.”
Vilket, till stora delar, är vad jag brukar skriva på min blogg sisådär 250 år senare.
Ett kapitel som jag fastnade speciellt för handlar om Smiths beskrivning av feodalismens sammanbrott – om hur en härskande klass till sist får se sin makt begränsad av en frihet och handel som den egentligen var motståndare till, men som den samtidigt inte kunde låta bli att lockas av. Detta är inget mindre än en beskrivning av hur man i praktiken lyckades demontera en rådande maktstruktur. Ämnet är värt en del ytterligare funderingar. Möjligen kan det lära oss något om hur man, i dag, skulle kunna flytta makt från politiken.
Det O’Rourke lyckas bäst med i sin bok är att sammanfatta Smiths tänkande och omsätta det på dagens förhållanden. Här är ett, av många exempel…
”Oreglerad privathandel kan inte – som den kinesiska statsmakten tror – begränsas till ting. De materiella tingen kan omöjligt skiljas från kunskapen om hur de tillverkas och de idéer som den kunskapen bygger på. Än mindre nu för tiden i vår ’informationsålder’. En fri marknad leder till ett tänkande, politikernas eviga dödsfiende.”
Vilket ju låter hoppfullt. Och ibland behöver man inte ens O’Rourkes tolkning för att kunna se det aktuella i Smiths idéer. Följande Smith-citat skulle kunna vara skrivet i dag, om vissa länder i Afrika…
”Handel och tillverkning kunna sällan blomstra i längden i någon stat som icke åtnjuter en fast rättviseadministration och där människorna känna sig osäkra i sitt innehav av egendom, där förtroendet för kontrakt icke har stöd i lagen och där statens myndighet icke antages regelmässigt sysselsatt med att indriva betalningen av skulder.”
Detta är en begåvad bok. Och underfundig. Det närmaste jag kan komma när det gäller att sätta en etikett på dess stil är ”juristhumor”. Den kräver att läsaren hänger med och den belönar allmänbildning och en förmåga till rimlig tolkning. Vilket känns sympatiskt.
Dessutom utgör boken en inte helt okritisk och nyttig uppfräschning av minnet, när det gäller ett verk som är centralt i liberal idédebatt. Även den som aldrig studerat Smith i original kan läsa denna sammanfattning, utan att riskera att missa allt för mycket. Snarare reder den ut begreppen i de delar där Smith själv var för pladdrig. Man kan alltså med gott samvete låta O’Rourke läsa tusentals sidor Smith, så att man slipper göra det själv.
Och hur var det då med ”den osynliga handen”? P.J. O’Rourke får sista ordet.
”Vi måste behandla andra människor med den respekt som tillkommer likar, inte för att vi drivs av principen eller är fulla av broderlig tillgivenhet utan helt enkelt eftersom vi är patetiskt odugliga.”
Henrik Alexandersson
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
måndag, mars 24, 2008
söndag, mars 25, 2007
EU:s vansinniga jordbruksstöd
Det finns ett stort mysterium inom EU...
Varför gör inte folket revolt mot jordbruksstödet?
Och varför fyller inte rapporter om detta kompletta vansinne våra medier?
Man kan undra.
Låt oss börja med att titta på jordbruksstödets storlek. CAP, kallas det i dagligt tal i EU och det gömmer sig under rubriken "Skydd och förvaltning av naturresurser" i unionens budget. För 2007 utgör det ungefär hälften av hela EU:s utgiftsbudget – 54.985.000.000 euro (drygt 508 miljarder svenska kronor) av budgetens 120.702.000.000 euro (drygt 1.116 miljader svenska kronor).
Svenska bönder får del av drygt 10 miljarder kronor av detta stöd. Största förmånstagare är Frankrike, Spanien, Tyskland och Italien.
Syftet med CAP sägs vara att...
Well.
Vad gäller att ge jordbrukarna en "skälig levnadsstandard" finns åtskilligt att säga. Man kan börja med att fråga sig varför just de skall ha rätt att leva på andra människors pengar. Och borde inte jordbruk vara en verksamhet som bär sig och som ger dess utövare en rimlig lön?
Det man talar tyst om är att det finns för många jordbrukare. Dessa odlar i sin tur mer än vad den europeiska marknaden efterfrågar och mer än vad som går att exportera till marknadsmässiga priser.
En rimlig fråga är därför: Varför skall EU:s skattebetalare betala för att bönder skall producera livsmedel som vi inte behöver?
När det gäller att "trygga livsmedelsförsörjningen" borde ju inte det vara något problem – eftersom vi producerar för mycket! Eller hur?
Och det där med att "ge konsumenterna livsmedel till rimliga priser". Vad är det för vits med att hålla priserna nere om man sedan klår samma konsumenter på just dessa pengar över skattsedeln?
Att "stimulera till en miljövänligare produktion" låter ju fint. Det i särklass enklaste sättet att göra detta vore att sluta betala bönder för att producera livsmedel som vi inte behöver.
(Och för alla som ojar sig över koldioxidutsläppen: Jordbruket är en av de stora bovarna. Här odlas saker helt i onödan, till stor kostnad. Vore det inte bättre att fösöka få stopp på det än att ge folk dåligt samvete för att de till exempel flyger och kör bil?)
Motiveringen för att ha ett jordbruksstöd är i allt väsentligt varm luft! Det handlar om en jordbrukslobby som vill klå alla oss andra på stålar. Och om ängsliga politiker i bland annat Frankrike, Spanien och Italien som i samband med varje val hålls gisslan av dessa agrarkleptomaner.
Vansinnet är totalt. Men det är bara början...
En av de största stötestenarna i frihandelsförhandlingarna inom WTO är just jordbruksstödet. EU och USA vägrar att avskaffa sitt jordbruksstöd om inte den andra parten går först. På så sätt cementeras systemet i något slags negativ terrorbalans. Och när EU och USA inte viker sig, varför skall då till exempel Indien, Japan och diverse utvecklingsländer avskaffa sitt jordbruksstöd?
Detta är allvarligt, eftersom det blockerar ett globalt frihandelsavtal. Och frihandel gynnar oss alla. Frihandel ger alla lägre priser, ökat välstånd, ökad handel, ökad tillväxt och mer valfrihet.
Men – framför allt – frihandel är det enda som kan lyfta de fattiga länderna!
Och när vi talar om fattiga länder, nu blir det riktigt skruvat...
I EU:s jordbrukspolitik ingår att dumpa priserna (med hjälp av våra skattepengar) till underpriser i andra länder – och att hålla andra länders produkter borta med hjälp av tullar och andra handelshinder.
För utvecklingsländerna är detta katastrofalt. EU kommer och vräker ut jordbruksprodukter till underpriser. Detta slår ut det lokala jordbruket och gör fattiga människor ännu fattigare. Och de som ändå lyckas stå kvar på benen hindras från att sälja sina produkter till oss på grund av strafftullar.
Och det hela sker, som sagt, med våra skattepengar!
Vi hindrar således fattiga länder från att spela på lika villkor, vi håller dem kvar i fattigdom och vi slår sönder deras lokala näringsstrukturer. Med vett och vilje! Genom aktiva och medvetna åtgärder! Man tar sig för pannan!
Den brittiske finansministern, Gordon Brown, sade bland annat följande i ett tal inför IMF...
"Vår jordbruksprotektionism kostar utvecklingsländer 20 miljarder dollar om året direkt och upp till 100 miljarder dollar indirekt - dubbelt så mycket som de tar emot i utvecklingsbistånd."
Vi klår alltså de fattiga länderna på dubbelt så mycket som vi ger dem i bistånd. Samtidigt som vi sabbar frihandeln – som är betydligt mer effektiv än bistånd för att lyfta människor och länder ur sin fattigdom. Gah!
Att medvetet sabotera andras marknader och möjligheter till fri handel är ohederligt.
Att göra det med våra skattepengar är orimligt.
Och att göra det för att EU:s bönder i lugn och ro skall få producera mer livsmedel än marknaden kan ta emot – det är direkt korkat. Och politiskt fegt.
Så – när skall EU:s skattebetalare och konsumenter resa sig i protest mot jordbruksstödet?
När skall alla som talar om solidaritet och rättvisa inse att det viktigaste de kan göra är att kampanja mot EU:s jordbruksstöd?
Och när skall media på allvar börja frossa i all galenskap inom CAP?
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
Varför gör inte folket revolt mot jordbruksstödet?
Och varför fyller inte rapporter om detta kompletta vansinne våra medier?
Man kan undra.
Låt oss börja med att titta på jordbruksstödets storlek. CAP, kallas det i dagligt tal i EU och det gömmer sig under rubriken "Skydd och förvaltning av naturresurser" i unionens budget. För 2007 utgör det ungefär hälften av hela EU:s utgiftsbudget – 54.985.000.000 euro (drygt 508 miljarder svenska kronor) av budgetens 120.702.000.000 euro (drygt 1.116 miljader svenska kronor).
Svenska bönder får del av drygt 10 miljarder kronor av detta stöd. Största förmånstagare är Frankrike, Spanien, Tyskland och Italien.
Syftet med CAP sägs vara att...
- ge jordbrukarna en skälig levnadsstandard
- trygga livsmedelsförsörjningen
- ge konsumenterna livsmedel till rimliga priser
- stimulera till en miljövänligare produktion
Well.
Vad gäller att ge jordbrukarna en "skälig levnadsstandard" finns åtskilligt att säga. Man kan börja med att fråga sig varför just de skall ha rätt att leva på andra människors pengar. Och borde inte jordbruk vara en verksamhet som bär sig och som ger dess utövare en rimlig lön?
Det man talar tyst om är att det finns för många jordbrukare. Dessa odlar i sin tur mer än vad den europeiska marknaden efterfrågar och mer än vad som går att exportera till marknadsmässiga priser.
En rimlig fråga är därför: Varför skall EU:s skattebetalare betala för att bönder skall producera livsmedel som vi inte behöver?
När det gäller att "trygga livsmedelsförsörjningen" borde ju inte det vara något problem – eftersom vi producerar för mycket! Eller hur?
Och det där med att "ge konsumenterna livsmedel till rimliga priser". Vad är det för vits med att hålla priserna nere om man sedan klår samma konsumenter på just dessa pengar över skattsedeln?
Att "stimulera till en miljövänligare produktion" låter ju fint. Det i särklass enklaste sättet att göra detta vore att sluta betala bönder för att producera livsmedel som vi inte behöver.
(Och för alla som ojar sig över koldioxidutsläppen: Jordbruket är en av de stora bovarna. Här odlas saker helt i onödan, till stor kostnad. Vore det inte bättre att fösöka få stopp på det än att ge folk dåligt samvete för att de till exempel flyger och kör bil?)
Motiveringen för att ha ett jordbruksstöd är i allt väsentligt varm luft! Det handlar om en jordbrukslobby som vill klå alla oss andra på stålar. Och om ängsliga politiker i bland annat Frankrike, Spanien och Italien som i samband med varje val hålls gisslan av dessa agrarkleptomaner.
Vansinnet är totalt. Men det är bara början...
En av de största stötestenarna i frihandelsförhandlingarna inom WTO är just jordbruksstödet. EU och USA vägrar att avskaffa sitt jordbruksstöd om inte den andra parten går först. På så sätt cementeras systemet i något slags negativ terrorbalans. Och när EU och USA inte viker sig, varför skall då till exempel Indien, Japan och diverse utvecklingsländer avskaffa sitt jordbruksstöd?
Detta är allvarligt, eftersom det blockerar ett globalt frihandelsavtal. Och frihandel gynnar oss alla. Frihandel ger alla lägre priser, ökat välstånd, ökad handel, ökad tillväxt och mer valfrihet.
Men – framför allt – frihandel är det enda som kan lyfta de fattiga länderna!
Och när vi talar om fattiga länder, nu blir det riktigt skruvat...
I EU:s jordbrukspolitik ingår att dumpa priserna (med hjälp av våra skattepengar) till underpriser i andra länder – och att hålla andra länders produkter borta med hjälp av tullar och andra handelshinder.
För utvecklingsländerna är detta katastrofalt. EU kommer och vräker ut jordbruksprodukter till underpriser. Detta slår ut det lokala jordbruket och gör fattiga människor ännu fattigare. Och de som ändå lyckas stå kvar på benen hindras från att sälja sina produkter till oss på grund av strafftullar.
Och det hela sker, som sagt, med våra skattepengar!
Vi hindrar således fattiga länder från att spela på lika villkor, vi håller dem kvar i fattigdom och vi slår sönder deras lokala näringsstrukturer. Med vett och vilje! Genom aktiva och medvetna åtgärder! Man tar sig för pannan!
Den brittiske finansministern, Gordon Brown, sade bland annat följande i ett tal inför IMF...
"Vår jordbruksprotektionism kostar utvecklingsländer 20 miljarder dollar om året direkt och upp till 100 miljarder dollar indirekt - dubbelt så mycket som de tar emot i utvecklingsbistånd."
Vi klår alltså de fattiga länderna på dubbelt så mycket som vi ger dem i bistånd. Samtidigt som vi sabbar frihandeln – som är betydligt mer effektiv än bistånd för att lyfta människor och länder ur sin fattigdom. Gah!
Att medvetet sabotera andras marknader och möjligheter till fri handel är ohederligt.
Att göra det med våra skattepengar är orimligt.
Och att göra det för att EU:s bönder i lugn och ro skall få producera mer livsmedel än marknaden kan ta emot – det är direkt korkat. Och politiskt fegt.
Så – när skall EU:s skattebetalare och konsumenter resa sig i protest mot jordbruksstödet?
När skall alla som talar om solidaritet och rättvisa inse att det viktigaste de kan göra är att kampanja mot EU:s jordbruksstöd?
Och när skall media på allvar börja frossa i all galenskap inom CAP?
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
måndag, mars 05, 2007
Bona fide?
Godtrogenhet, är ett ord.
Jag tänker på hur förre statsministern Göran Persson, förre justitieministern Thomas Bodström och en del andra politiker så okritiskt köpt anklagelserna mot de två avvisade i den så kallade Egypten-affären. (Se t.ex. denna bloggpost.)
Anklagelserna mot de två männen, som under förnedrande former utvisades till tortyr och skenrätt, har naturligtvis en källa. Och det är inte otänkbart att denna källa har ett syfte med sin information.
I Egypten-affären har följande skett…
Sveriges förra socialdemokratiska regering förlitade sig på uppgifter från Säpo.
Säpo förlitade sig på uppgifter från CIA.
CIA förlitade sig på uppgifter från Egypten. Här skall vi komma ihåg att Egypten hade ett intresse i saken. De två männen ansågs nämligen möjligtvis vara oppositionella. Och i Egypten är detta något man kan bli inlåst för.
Så långt, låt oss titta lite på hur underrättelseverksamhet fungerar.
Först gäller det att samla in information. Det är inte alltid så lätt. Ofta får den som sköter informationsinhämtningen gissa och göra antaganden.
(Och information som serveras en på ett silverfat skall, naturligtvis, alltid, betraktas med en rejäl nypa misstänksamhet. Har avsändaren något dolt intresse eller uppsåt?)
Så gäller det för underrättelseorganisationen att avgöra om den insamlade informationen är korrekt och äkta. Detta är ännu svårare. Här finns otaliga felkällor. För att tala i bildspråk gäller det att inte bara granska kärlets innehåll, utan även själva kärlet.
Därefter gäller det att göra en korrekt analys. Och nu börjar det bli riktigt, riktigt knivigt. Exakt vad betyder, bevisar eller antyder egentligen den information man samlat in? Här finns dessutom en riktigt stor fallgrop – alla underrättelseorganisationer söker information som bekräftar dess egen bild av verkligheten och tonar ner sådant som talar mot dess egna teorier, åsikter, förutfattade mening och förväntningar. Även korrekt information kan alltså användas för att koka ihop en felaktig analys.
Ännu jävligare blir det om man betänker att världens underrättelseorganisationer inte bara samlar in information – utan även sprider felaktiga uppgifter, desinformation, med syfte att förvirra fienden eller att uppnå vissa egna, politiska eller nationella mål.
Detta är milt sagt en soppa. Här krävs ett oerhört gott handlag, sund skepsis, logik, bildning, eftertanke och finurlighet.
Således – Egypten-affären grundar sig på planterad information från Egypten.
Egypten har ett intresse av att förfölja, tysta och låsa in sina oppositionella. Således finns det skäl att tro att informationen är felaktig.
Och – trumvirvel – när de två männen kom till Egypten försattes den ene på fri fot, utan att några anklagelser mot honom kunde beläggas. Den andre mannen dömdes till fängelse. Dock inte på grund av terroranklagelser, utan på grund av att han är i opposition mot den egyptiska regimen.
Detta är uppseendeväckande! För om de två varit skyldiga till vad de anklagas för – då hade de naturligtvis låsts in för tid och evighet av den egyptiska staten.
Således har regimen i Egypten inte ens själv agerat i enlighet med den felaktiga information den spridit.
Detta leder fram till ett inte allt för vågat antagande…
Sossarna, Bodström, Persson, en del borgerliga politiker, förmodligen Säpo och möjligen även CIA vilseleddes av den information som från början kom från Egypten.
Den egyptiska regimens intresse var här helt enkelt att använda terroristjakten för att tysta delar av den egna oppositionen.
Informationen var således förmodligen oäkta, vinklad och fel. Analysen blev uppåt väggarna. Men bluffen fungerade – eftersom terrorjakt just då stod överst på allas dagordning och då den information som tillhandahölls passade den rådande tidsandan och alla de politiker och underrättelseorganisationer som just då jagade sin egen svans.
Ingenting här. Ingenting där. Hokus-pokus! Två förmodligen oskyldiga paketeras och sänds till en skurkstat för vidare behandling.
Bluffen är så perfekt att till och med de som blivit lurade - mot fakta, logik och förmodligen även bättre vetande - envetet fortsätter att hävda att de gjort rätt.
Och sammantaget – här har vi ett övergrepp mot rättssäkerheten, mot de medborgerliga fri- och rättigheterna och mot enskilda individer - som sker med statens och de flesta politikers goda minne. Detta i ett läge där uttrycket "rimligt tvivel" vore betydligt mer passande...
Beklämmande!
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
Jag tänker på hur förre statsministern Göran Persson, förre justitieministern Thomas Bodström och en del andra politiker så okritiskt köpt anklagelserna mot de två avvisade i den så kallade Egypten-affären. (Se t.ex. denna bloggpost.)
Anklagelserna mot de två männen, som under förnedrande former utvisades till tortyr och skenrätt, har naturligtvis en källa. Och det är inte otänkbart att denna källa har ett syfte med sin information.
I Egypten-affären har följande skett…
Sveriges förra socialdemokratiska regering förlitade sig på uppgifter från Säpo.
Säpo förlitade sig på uppgifter från CIA.
CIA förlitade sig på uppgifter från Egypten. Här skall vi komma ihåg att Egypten hade ett intresse i saken. De två männen ansågs nämligen möjligtvis vara oppositionella. Och i Egypten är detta något man kan bli inlåst för.
Så långt, låt oss titta lite på hur underrättelseverksamhet fungerar.
Först gäller det att samla in information. Det är inte alltid så lätt. Ofta får den som sköter informationsinhämtningen gissa och göra antaganden.
(Och information som serveras en på ett silverfat skall, naturligtvis, alltid, betraktas med en rejäl nypa misstänksamhet. Har avsändaren något dolt intresse eller uppsåt?)
Så gäller det för underrättelseorganisationen att avgöra om den insamlade informationen är korrekt och äkta. Detta är ännu svårare. Här finns otaliga felkällor. För att tala i bildspråk gäller det att inte bara granska kärlets innehåll, utan även själva kärlet.
Därefter gäller det att göra en korrekt analys. Och nu börjar det bli riktigt, riktigt knivigt. Exakt vad betyder, bevisar eller antyder egentligen den information man samlat in? Här finns dessutom en riktigt stor fallgrop – alla underrättelseorganisationer söker information som bekräftar dess egen bild av verkligheten och tonar ner sådant som talar mot dess egna teorier, åsikter, förutfattade mening och förväntningar. Även korrekt information kan alltså användas för att koka ihop en felaktig analys.
Ännu jävligare blir det om man betänker att världens underrättelseorganisationer inte bara samlar in information – utan även sprider felaktiga uppgifter, desinformation, med syfte att förvirra fienden eller att uppnå vissa egna, politiska eller nationella mål.
Detta är milt sagt en soppa. Här krävs ett oerhört gott handlag, sund skepsis, logik, bildning, eftertanke och finurlighet.
Således – Egypten-affären grundar sig på planterad information från Egypten.
Egypten har ett intresse av att förfölja, tysta och låsa in sina oppositionella. Således finns det skäl att tro att informationen är felaktig.
Och – trumvirvel – när de två männen kom till Egypten försattes den ene på fri fot, utan att några anklagelser mot honom kunde beläggas. Den andre mannen dömdes till fängelse. Dock inte på grund av terroranklagelser, utan på grund av att han är i opposition mot den egyptiska regimen.
Detta är uppseendeväckande! För om de två varit skyldiga till vad de anklagas för – då hade de naturligtvis låsts in för tid och evighet av den egyptiska staten.
Således har regimen i Egypten inte ens själv agerat i enlighet med den felaktiga information den spridit.
Detta leder fram till ett inte allt för vågat antagande…
Sossarna, Bodström, Persson, en del borgerliga politiker, förmodligen Säpo och möjligen även CIA vilseleddes av den information som från början kom från Egypten.
Den egyptiska regimens intresse var här helt enkelt att använda terroristjakten för att tysta delar av den egna oppositionen.
Informationen var således förmodligen oäkta, vinklad och fel. Analysen blev uppåt väggarna. Men bluffen fungerade – eftersom terrorjakt just då stod överst på allas dagordning och då den information som tillhandahölls passade den rådande tidsandan och alla de politiker och underrättelseorganisationer som just då jagade sin egen svans.
Ingenting här. Ingenting där. Hokus-pokus! Två förmodligen oskyldiga paketeras och sänds till en skurkstat för vidare behandling.
Bluffen är så perfekt att till och med de som blivit lurade - mot fakta, logik och förmodligen även bättre vetande - envetet fortsätter att hävda att de gjort rätt.
Och sammantaget – här har vi ett övergrepp mot rättssäkerheten, mot de medborgerliga fri- och rättigheterna och mot enskilda individer - som sker med statens och de flesta politikers goda minne. Detta i ett läge där uttrycket "rimligt tvivel" vore betydligt mer passande...
Beklämmande!
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
tisdag, februari 27, 2007
Sprid ljuset!
Nedan min senaste FNA-krönika...
Sprid ljuset!
I veckan dömdes den egyptiske bloggaren Karim Amer till fyra års fängelse. Han fick tre år för att ha hävdat att vissa former av islamism har kopplingar till terrorism och totalitära tendenser. Och ett år för att ha förolämpat presidenten, genom att påpeka dennes bristande känsla för demokrati.
Vilket skulle bevisas. Gånger två. Suck!
Religioner kännetecknas, förvisso, av att människor förutsätts tro - inte tänka. Men religiösa system som kastar sina kritiker i fängelse (eller dömer dem till döden) istället för att resonera med dem... Diskvalificerar inte dessa på sätt och vis sig själva? Att någon över huvud taget kan ta dem på allvar är ett mysterium.
Och politiker som låser in folk för att de ifrågasätter deras demokratiska trovärdighet..! Sådana ledare skall skrattas ut, hånas och häcklas av en värld av fria debattörer. Och de diskvalificerar sig från all form av internationellt samarbete. En galning är en galning är en galning.
Spattiga religiösa ledare och fnoskiga politiker skulle nästan kunna vara underhållande. Om det inte vore för den makt de konkret utövar över andra. Att de kan få obekväma sanningssägare inlåsta, det har vi redan konstaterat.
Men de religiösa ledarna håller även förtrycket mot kvinnorna vid liv. De står bakom hat och död som riktas mot bögar och andra minoriteter. De ödelägger unga människors liv genom att tvinga in dem i arrangerade äktenskap. De försöker förhindra bred och allsidig utbildning, fri forskning och fria kommunikationer. De skapar helt enkelt så jävla mycket elände!
Och skurkstaternas politiker... De kastar människor i fängelse, låter tortera dem och emellanåt döda dem - bara för att de har en annan åsikt. De ödelägger sina länder genom att motarbeta mångfald och utveckling. De driver de kloka och begåvade i landsflykt.
Allt detta blir - faktiskt - vårt problem!
Terrorister slår till i vår del av världen, för att de hatar vår frihet och livsstil. Militanta islamister driver unga svenskar, britter och tyskar till att hata sina egna länder. Människor som sökt en fristad hos oss hotas, förföljs och dödas i vårt land av regimernas hantlangare. Och i vissa fall tappar våra egna ledare koncepten fullständigt - och medverkar till att människor utvisas till fångenskap och tortyr, trots att de inte gjort något annat än varit oppositionella i sina hemländer. På så sätt undergrävs vår rättssäkerhet och våra rättigheter.
Jag kan bara se ett sätt att bekämpa detta mörker. Det är att tända ljus. Ljus i form av idéer om frihet, demokrati, humanism, mångfald och öppenhet. Ljus i form av fri utbildning och fri forskning. Ljus i form av fri och öppen debatt. Ljus i form av öppna kommunikationer och fri rörlighet.
Samtidigt är det märkligt att så få, om någon alls, ägnar sig åt detta. Folk engagerar sig i miljö- och fredsorganisationer, som inte sällan skjuter bredvid målet. Vissa går med i politiska partier, vars syfte är att skapa vissa monolitiska maktstrukturer i vårt land. Några tror att allt blir bara, bara deras lära eller religion predikas tillräckligt ofta och intensivt.
Men ingen ägnar sig åt att sprida ljus i de delar av världen där det så väl behövs. Ingen tar kampen med mörkermännen. Inte ens när vår egen säkerhet och framtid ligger i vågskålen.
Borde vi inte försöka snacka med folk och sprida ljuset - innan allt spårar ur så att vi måste sända bombplan istället?
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
Sprid ljuset!
I veckan dömdes den egyptiske bloggaren Karim Amer till fyra års fängelse. Han fick tre år för att ha hävdat att vissa former av islamism har kopplingar till terrorism och totalitära tendenser. Och ett år för att ha förolämpat presidenten, genom att påpeka dennes bristande känsla för demokrati.
Vilket skulle bevisas. Gånger två. Suck!
Religioner kännetecknas, förvisso, av att människor förutsätts tro - inte tänka. Men religiösa system som kastar sina kritiker i fängelse (eller dömer dem till döden) istället för att resonera med dem... Diskvalificerar inte dessa på sätt och vis sig själva? Att någon över huvud taget kan ta dem på allvar är ett mysterium.
Och politiker som låser in folk för att de ifrågasätter deras demokratiska trovärdighet..! Sådana ledare skall skrattas ut, hånas och häcklas av en värld av fria debattörer. Och de diskvalificerar sig från all form av internationellt samarbete. En galning är en galning är en galning.
Spattiga religiösa ledare och fnoskiga politiker skulle nästan kunna vara underhållande. Om det inte vore för den makt de konkret utövar över andra. Att de kan få obekväma sanningssägare inlåsta, det har vi redan konstaterat.
Men de religiösa ledarna håller även förtrycket mot kvinnorna vid liv. De står bakom hat och död som riktas mot bögar och andra minoriteter. De ödelägger unga människors liv genom att tvinga in dem i arrangerade äktenskap. De försöker förhindra bred och allsidig utbildning, fri forskning och fria kommunikationer. De skapar helt enkelt så jävla mycket elände!
Och skurkstaternas politiker... De kastar människor i fängelse, låter tortera dem och emellanåt döda dem - bara för att de har en annan åsikt. De ödelägger sina länder genom att motarbeta mångfald och utveckling. De driver de kloka och begåvade i landsflykt.
Allt detta blir - faktiskt - vårt problem!
Terrorister slår till i vår del av världen, för att de hatar vår frihet och livsstil. Militanta islamister driver unga svenskar, britter och tyskar till att hata sina egna länder. Människor som sökt en fristad hos oss hotas, förföljs och dödas i vårt land av regimernas hantlangare. Och i vissa fall tappar våra egna ledare koncepten fullständigt - och medverkar till att människor utvisas till fångenskap och tortyr, trots att de inte gjort något annat än varit oppositionella i sina hemländer. På så sätt undergrävs vår rättssäkerhet och våra rättigheter.
Jag kan bara se ett sätt att bekämpa detta mörker. Det är att tända ljus. Ljus i form av idéer om frihet, demokrati, humanism, mångfald och öppenhet. Ljus i form av fri utbildning och fri forskning. Ljus i form av fri och öppen debatt. Ljus i form av öppna kommunikationer och fri rörlighet.
Samtidigt är det märkligt att så få, om någon alls, ägnar sig åt detta. Folk engagerar sig i miljö- och fredsorganisationer, som inte sällan skjuter bredvid målet. Vissa går med i politiska partier, vars syfte är att skapa vissa monolitiska maktstrukturer i vårt land. Några tror att allt blir bara, bara deras lära eller religion predikas tillräckligt ofta och intensivt.
Men ingen ägnar sig åt att sprida ljus i de delar av världen där det så väl behövs. Ingen tar kampen med mörkermännen. Inte ens när vår egen säkerhet och framtid ligger i vågskålen.
Borde vi inte försöka snacka med folk och sprida ljuset - innan allt spårar ur så att vi måste sända bombplan istället?
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
tisdag, januari 30, 2007
Infantil uppfattning om "rättvisa"!
Rättvisa är ett laddat ord för oss svenskar.
Vi har det i oss sedan barnsben. Lisa och Kalle skall få lika mycket lördagsgodis. Om Kjell delar äpplet, då får Lena välja halva först. Och så vidare...
Detta är naturligtvis ett rimligt förhållningssätt mot människor som inte har någon egentlig egen egendom och som är i beroendeställning av andra (små barn, intagna på våra fängelser, skolelever etc.). Om inte annat är det ett sätt att undvika bråk och tjat.
Men - vad många inte begriper är att rättvisa är ett begrepp som ändrar karaktär utifrån situation.
Inte ens ett litet barn skulle väl tycka att det vore rättvist att gå in till grannens ungar och lägga beslag på deras leksaker? (Den instinkten tycks dock väckas när folk blir gamla nog för att rösta eller att vara med i facket.)
Man skulle alltså kunna säga att en lika fördelning är en, möjligen "moralisk", och helt klart praktisk princip när resurser skall fördelas mellan dem som är helt beroende av någon annan eller i dennes våld. Därför är det till exempel helt rimligt, och nödvändigt, att alla medborgare garanteras lika rättigheter mot staten.
Däremot blir principen om lika fördelning orimlig om den används på fria individer, vad gäller deras egendom och tillgångar. Den kräver i så fall något slags våld eller tvång för att kunna tillämpas. Dessutom är den naturligtvis fel.
Därför är det så märkligt att de flesta tycks anse att det är helt i sin ordning att ta andras pengar för egen konsumtion, genom statens försorg.
Att, till exempel, gå i kommunal musikskola - det innebär att man använder staten och dess våldsmonopol för att tvinga andra att betala för sådant man själv vill ha och göra. (Vilket inte sällan är något som man skulle ha avstått ifrån om man behövt betala det själv.)
För att ägna sig åt lite Nozick-nostalgi, så är det enda som kan kallas rättvist (fair) om människor skaffar sig det de vill ha genom eget arbete, genom att köpa det på en fri marknad eller genom att på annat sätt ordna en överlåtelse genom ett frivilligt avtal.
Efter denna drapa...
Det som stör mig, något oerhört, är att man i det offentliga och politiska samtalet i dag använder ordet rättvisa för att motivera konfiskation och tvång - och detta mynts andra sida, vissa människors konsumtion och uppehälle på andras bekostnad.
Lika fördelning kan vara samma sak som rättvisa på ett dagis eller i ett fångläger.
Men så länge inte alla människor är fråntagna all sin egendom och i fullständig beroendeställning gentemot staten - så länge är lika fördelning inte samma sak som rättvisa.
Och ett "klasslöst samhälle" med dess tvång, totala kontroll och förtryck, det vi väl ändå inte ha?
Så frågan är varför vi så lättvindigt använder dess marxistiska terminologi?
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
Vi har det i oss sedan barnsben. Lisa och Kalle skall få lika mycket lördagsgodis. Om Kjell delar äpplet, då får Lena välja halva först. Och så vidare...
Detta är naturligtvis ett rimligt förhållningssätt mot människor som inte har någon egentlig egen egendom och som är i beroendeställning av andra (små barn, intagna på våra fängelser, skolelever etc.). Om inte annat är det ett sätt att undvika bråk och tjat.
Men - vad många inte begriper är att rättvisa är ett begrepp som ändrar karaktär utifrån situation.
Inte ens ett litet barn skulle väl tycka att det vore rättvist att gå in till grannens ungar och lägga beslag på deras leksaker? (Den instinkten tycks dock väckas när folk blir gamla nog för att rösta eller att vara med i facket.)
Man skulle alltså kunna säga att en lika fördelning är en, möjligen "moralisk", och helt klart praktisk princip när resurser skall fördelas mellan dem som är helt beroende av någon annan eller i dennes våld. Därför är det till exempel helt rimligt, och nödvändigt, att alla medborgare garanteras lika rättigheter mot staten.
Däremot blir principen om lika fördelning orimlig om den används på fria individer, vad gäller deras egendom och tillgångar. Den kräver i så fall något slags våld eller tvång för att kunna tillämpas. Dessutom är den naturligtvis fel.
Därför är det så märkligt att de flesta tycks anse att det är helt i sin ordning att ta andras pengar för egen konsumtion, genom statens försorg.
Att, till exempel, gå i kommunal musikskola - det innebär att man använder staten och dess våldsmonopol för att tvinga andra att betala för sådant man själv vill ha och göra. (Vilket inte sällan är något som man skulle ha avstått ifrån om man behövt betala det själv.)
För att ägna sig åt lite Nozick-nostalgi, så är det enda som kan kallas rättvist (fair) om människor skaffar sig det de vill ha genom eget arbete, genom att köpa det på en fri marknad eller genom att på annat sätt ordna en överlåtelse genom ett frivilligt avtal.
Efter denna drapa...
Det som stör mig, något oerhört, är att man i det offentliga och politiska samtalet i dag använder ordet rättvisa för att motivera konfiskation och tvång - och detta mynts andra sida, vissa människors konsumtion och uppehälle på andras bekostnad.
Lika fördelning kan vara samma sak som rättvisa på ett dagis eller i ett fångläger.
Men så länge inte alla människor är fråntagna all sin egendom och i fullständig beroendeställning gentemot staten - så länge är lika fördelning inte samma sak som rättvisa.
Och ett "klasslöst samhälle" med dess tvång, totala kontroll och förtryck, det vi väl ändå inte ha?
Så frågan är varför vi så lättvindigt använder dess marxistiska terminologi?
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
lördag, januari 20, 2007
Jag är skeptisk...
Min förra FNA-krönika...
Jag är skeptisk...
Man skall inte tro allt man läser, hör och ser. Och bara för att nästan alla är av en viss uppfattning, behöver det inte betyda att den är rätt.
Det är dock inte alltid lätt att vara kättare. I åratal har jag argumenterat för en annorlunda svensk narkotikapolitik. Jag tror nämligen att vi kan minska lidande, död och brottslighet genom att legalisera drogerna. För detta har jag blivit utskälld i alla tonarter av, mer eller mindre, hysteriska medmänniskor. De har sällan debatterat med mig i sak. Istället har de varit upprörda över att jag över huvud taget kan ha en så jävla dum åsikt.
Men nu var det inte narkotika jag tänkte ta upp, utan något annat som väcker minst lika starka känslor - miljön och då speciellt den så kallade globala uppvärmningen.
Visst, klimatet förändras. Men vi vet faktiskt inte riktigt hur och varför. Det sägs visserligen att nästan alla forskare är överens om att det beror på mänsklig aktivitet, som koldioxidutsläpp. Men ser man till de som verkligen är experter, nämligen klimatforskarna, då sjunger kören helt olika sånger. Det finns de som menar att klimatförändringar är naturliga företeelser. Med tanke på att det har legat ett flera hundra meter tjockt istäcke över Sverige, så kan det ligga något i detta resonemang. Andra hävdar att det är solens aktivitet som ändras. Och några menar att variationer i naturligt förekommande växthusgaser är avgörande. Således - vi vet inte!
Ändå fylls tidningar, tv och radio med fullständigt hysteriskt uppskruvade rapporter om att det är vi människor som ställer till det med våra koldioxidutsläpp. Aaaaa! Vi kommer alla att dö! Panik! Ökad lösnummerförsäljning och fler tittare!
Om man ifrågasätter detta fenomen, då betraktas man som en komplett och allmänfarlig idiot. Ja, jag har till och med upplevt hur folk har börjat bli direkt hotfulla om man ifrågasätter den nu rådande klimat-hysterin. Vilket, naturligtvis, bara uppmuntrar mig.
Men säg att gaphalsarna har rätt. Låt oss, for the sake of argument, säga att det är människans utsläpp av koldioxid som orsakar den globala uppvärmningen. Vad gör vi då?
Jo, då kommer nästa åsiktsmonopol. Kyoto-protokollet! Nu råkar det vara så att jag inte är helt övertygad om att miljarder och åter miljarder kronor, dollar och euro bör användas för att hålla tillbaka mänsklig aktivitet och utveckling. Tvärt om, det är genom framåtskridande som ny, miljövänlig teknik utvecklas. För att det skall ske krävs att företagen kan tjäna en hacka. Och då är det nog direkt kontraproduktivt att sluta åka bil, flyga och värma upp våra hus.
Men naturligtvis blir man åter idiotförklarad om man framför denna åsikt. Alla politiker, FN, EU och miljörörelsen är ju överens! Hur vågar jag mopsa mig mot denna tankeelit? Hur törs jag bara ifrågasätta självaste Kyoto-protokollet? Det är ju som att svära i kyrkan!
Så miljarder och åter miljarder satsas på åtgärder som kanske är meningslösa eller i värsta fall direkt kontraproduktiva.
Man skulle även kunna argumentera att dessa pengar, om vi nu ändå skall spendera dem, skulle kunna rädda fler liv om de användes på andra sätt. Vaccinationer, sjukvård och utbildning i tredje världen, till exempel.
Men inte ens detta mycket praktiska sätt att resonera går hem. Kyoto-protokollet är heligt! Det skall respekteras och vi skall offra våra pengar för att leva upp till det - även om vi skulle kunna göra större nytta genom att gå andra vägar. Vi måste TRO!
Allt detta i en fråga där vi egentligen bara vet en sak, nämligen att vi vet väldigt lite.
Nu skall jag gå hem och späka mig själv, som straff för mitt kätteri.
Jag är skeptisk...
Man skall inte tro allt man läser, hör och ser. Och bara för att nästan alla är av en viss uppfattning, behöver det inte betyda att den är rätt.
Det är dock inte alltid lätt att vara kättare. I åratal har jag argumenterat för en annorlunda svensk narkotikapolitik. Jag tror nämligen att vi kan minska lidande, död och brottslighet genom att legalisera drogerna. För detta har jag blivit utskälld i alla tonarter av, mer eller mindre, hysteriska medmänniskor. De har sällan debatterat med mig i sak. Istället har de varit upprörda över att jag över huvud taget kan ha en så jävla dum åsikt.
Men nu var det inte narkotika jag tänkte ta upp, utan något annat som väcker minst lika starka känslor - miljön och då speciellt den så kallade globala uppvärmningen.
Visst, klimatet förändras. Men vi vet faktiskt inte riktigt hur och varför. Det sägs visserligen att nästan alla forskare är överens om att det beror på mänsklig aktivitet, som koldioxidutsläpp. Men ser man till de som verkligen är experter, nämligen klimatforskarna, då sjunger kören helt olika sånger. Det finns de som menar att klimatförändringar är naturliga företeelser. Med tanke på att det har legat ett flera hundra meter tjockt istäcke över Sverige, så kan det ligga något i detta resonemang. Andra hävdar att det är solens aktivitet som ändras. Och några menar att variationer i naturligt förekommande växthusgaser är avgörande. Således - vi vet inte!
Ändå fylls tidningar, tv och radio med fullständigt hysteriskt uppskruvade rapporter om att det är vi människor som ställer till det med våra koldioxidutsläpp. Aaaaa! Vi kommer alla att dö! Panik! Ökad lösnummerförsäljning och fler tittare!
Om man ifrågasätter detta fenomen, då betraktas man som en komplett och allmänfarlig idiot. Ja, jag har till och med upplevt hur folk har börjat bli direkt hotfulla om man ifrågasätter den nu rådande klimat-hysterin. Vilket, naturligtvis, bara uppmuntrar mig.
Men säg att gaphalsarna har rätt. Låt oss, for the sake of argument, säga att det är människans utsläpp av koldioxid som orsakar den globala uppvärmningen. Vad gör vi då?
Jo, då kommer nästa åsiktsmonopol. Kyoto-protokollet! Nu råkar det vara så att jag inte är helt övertygad om att miljarder och åter miljarder kronor, dollar och euro bör användas för att hålla tillbaka mänsklig aktivitet och utveckling. Tvärt om, det är genom framåtskridande som ny, miljövänlig teknik utvecklas. För att det skall ske krävs att företagen kan tjäna en hacka. Och då är det nog direkt kontraproduktivt att sluta åka bil, flyga och värma upp våra hus.
Men naturligtvis blir man åter idiotförklarad om man framför denna åsikt. Alla politiker, FN, EU och miljörörelsen är ju överens! Hur vågar jag mopsa mig mot denna tankeelit? Hur törs jag bara ifrågasätta självaste Kyoto-protokollet? Det är ju som att svära i kyrkan!
Så miljarder och åter miljarder satsas på åtgärder som kanske är meningslösa eller i värsta fall direkt kontraproduktiva.
Man skulle även kunna argumentera att dessa pengar, om vi nu ändå skall spendera dem, skulle kunna rädda fler liv om de användes på andra sätt. Vaccinationer, sjukvård och utbildning i tredje världen, till exempel.
Men inte ens detta mycket praktiska sätt att resonera går hem. Kyoto-protokollet är heligt! Det skall respekteras och vi skall offra våra pengar för att leva upp till det - även om vi skulle kunna göra större nytta genom att gå andra vägar. Vi måste TRO!
Allt detta i en fråga där vi egentligen bara vet en sak, nämligen att vi vet väldigt lite.
Nu skall jag gå hem och späka mig själv, som straff för mitt kätteri.
onsdag, november 15, 2006
Därför vinner vänstern även när den förlorar
Kanske fanns det en plan. Eller också är det bara så att vänstermänniskor oftare väljer kreativa yrken. Jag vet inte.
Men en sak är klar. Ända sedan 1960-talet har det svenska medielandskapet dominerats av vänstern. Att det flesta journalister är vänster (eller gröna) finns det tydliga siffror på. Och de återfinns överallt, från nyhetsjournalistiken till kultursidorna. Möjligen är sporten undantagen...
Och vilken relevans har vänsterns gnäll om att det är "borgarna som äger media" egentligen? Det intressanta är ju inte vem som äger en tidning, utan vilka som skriver i den. Vänsterfolket borde i själva verket vara glada över att andra betalar räkningen för deras propaganda.
Denna vänsterdominans har naturligtvis väckt en hel del irritation på borgerligt håll. Men få har försökt göra något åt saken. Fortfarande är det påfallande mycket folk med vänstersympatier som går på landets journalistutbildningar – där de utbildas av andra vänstermänniskor. Ingen försöker till exempel locka de borgerliga ungdomsförbundens medlemmar till journalistyrket.
Vänstern har helt enkelt makten över nyheterna i Sverige.
Låt oss nu stanna där, för ett ögonblick, och se saken ur ett annat perspektiv.
Vad finns det för skäl att hindra människor att leva sina liv efter sina egna preferenser? Mer än att hindra folk från att skada varandra och kränka varandras rättigheter, vill säga?
Kan någon förklara varför svenska folket inte skulle kunna få leva efter eget huvud, göra egna val och ta ansvar?
Sverige är i dag en förmyndarstat av rang. Massor av saker som folk borde få sköta själva, det bestämmer staten över.
Och när staten bestämmer, genom den politiska processen – då tvingas alla att bete sig på ett visst sätt, att acceptera att andra gör deras val åt dem och att lägga sina egna önskemål åt sidan.
Det ruskiga är att så är det även under borgerliga regeringar. Sverige är så socialdemokratiserat att inte ens borgerliga politiker förmår bryta mönstret. Ibland vet de inte ens att de borde göra det...
Hur kunde det bli så här? Varför finner sig folk i pekpinnar, moralkakor, inskränkta valmöjligheter och kontroll? Och hur kommer det sig att de flesta borgerliga politiker helt tycks sakna ideologisk kompass?
Låt oss nu återvända till vänsterdominansen i media.
Den handlar inte bara om att kontrollera agendan och rapporteringen. Den handlar även om att kontrollera våra tankar.
De flesta av våra handlingar styrs av våra tankar. Så den som har kontrollen över tanken har även kontrollen över folkets handlingar.
En ensidig nyhetsjournalistik är inte bara propagandistisk. Vad som kanske är ännu värre är att den undanhåller information. Och när vi inte har all information och hela bilden – då kan vi omöjligt göra upplysta val.
Då luras vi att tro att politiskt tvång och övervakning i vår vardag är normaltillståndet. Och då är det lätt att få oss att tro att vi är hjälplösa och svaga. Det är då vi blir beroende av staten och av politikerna.
Så gör vi ett tankeskutt till de borgerliga politikerna igen.
Till och med de är så hjärntvättade av årtionden av vänsterjournalistik att de har köpt vänsterns agenda och verklighetsbild. På så sätt blir ett maktskifte aldrig ett maktskifte på riktigt, utan bara varianter av det gamla vanliga – med den enda skillnaden att socialismen tillfälligt förvaltas av andra människor.
Att återföra makten till medborgarna är något som har förträngts ur de borgerliga politikernas sinnen – så att de inte ens kan förhålla sig till ett sådant resonemang längre.
Och medborgarna – väljarna – är ännu mindre medvetna om att det finns saker de inte vet att de inte vet. De tror att politik handlar om några hundralappar hit eller dit i A-kassa. Att det borde finnas ett alternativ där de kan få styra och ta ansvar för sina egna liv, det reflekterar de flesta över huvud taget inte över.
Det är därför människor förnekas sin frihet, sina egna val och sin egen lycka även när det sitter borgerliga politiker vid makten.
Det är tragiskt och det skulle inte behöva vara så.
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
Men en sak är klar. Ända sedan 1960-talet har det svenska medielandskapet dominerats av vänstern. Att det flesta journalister är vänster (eller gröna) finns det tydliga siffror på. Och de återfinns överallt, från nyhetsjournalistiken till kultursidorna. Möjligen är sporten undantagen...
Och vilken relevans har vänsterns gnäll om att det är "borgarna som äger media" egentligen? Det intressanta är ju inte vem som äger en tidning, utan vilka som skriver i den. Vänsterfolket borde i själva verket vara glada över att andra betalar räkningen för deras propaganda.
Denna vänsterdominans har naturligtvis väckt en hel del irritation på borgerligt håll. Men få har försökt göra något åt saken. Fortfarande är det påfallande mycket folk med vänstersympatier som går på landets journalistutbildningar – där de utbildas av andra vänstermänniskor. Ingen försöker till exempel locka de borgerliga ungdomsförbundens medlemmar till journalistyrket.
Vänstern har helt enkelt makten över nyheterna i Sverige.
Låt oss nu stanna där, för ett ögonblick, och se saken ur ett annat perspektiv.
Vad finns det för skäl att hindra människor att leva sina liv efter sina egna preferenser? Mer än att hindra folk från att skada varandra och kränka varandras rättigheter, vill säga?
Kan någon förklara varför svenska folket inte skulle kunna få leva efter eget huvud, göra egna val och ta ansvar?
Sverige är i dag en förmyndarstat av rang. Massor av saker som folk borde få sköta själva, det bestämmer staten över.
Och när staten bestämmer, genom den politiska processen – då tvingas alla att bete sig på ett visst sätt, att acceptera att andra gör deras val åt dem och att lägga sina egna önskemål åt sidan.
Det ruskiga är att så är det även under borgerliga regeringar. Sverige är så socialdemokratiserat att inte ens borgerliga politiker förmår bryta mönstret. Ibland vet de inte ens att de borde göra det...
Hur kunde det bli så här? Varför finner sig folk i pekpinnar, moralkakor, inskränkta valmöjligheter och kontroll? Och hur kommer det sig att de flesta borgerliga politiker helt tycks sakna ideologisk kompass?
Låt oss nu återvända till vänsterdominansen i media.
Den handlar inte bara om att kontrollera agendan och rapporteringen. Den handlar även om att kontrollera våra tankar.
De flesta av våra handlingar styrs av våra tankar. Så den som har kontrollen över tanken har även kontrollen över folkets handlingar.
En ensidig nyhetsjournalistik är inte bara propagandistisk. Vad som kanske är ännu värre är att den undanhåller information. Och när vi inte har all information och hela bilden – då kan vi omöjligt göra upplysta val.
Då luras vi att tro att politiskt tvång och övervakning i vår vardag är normaltillståndet. Och då är det lätt att få oss att tro att vi är hjälplösa och svaga. Det är då vi blir beroende av staten och av politikerna.
Så gör vi ett tankeskutt till de borgerliga politikerna igen.
Till och med de är så hjärntvättade av årtionden av vänsterjournalistik att de har köpt vänsterns agenda och verklighetsbild. På så sätt blir ett maktskifte aldrig ett maktskifte på riktigt, utan bara varianter av det gamla vanliga – med den enda skillnaden att socialismen tillfälligt förvaltas av andra människor.
Att återföra makten till medborgarna är något som har förträngts ur de borgerliga politikernas sinnen – så att de inte ens kan förhålla sig till ett sådant resonemang längre.
Och medborgarna – väljarna – är ännu mindre medvetna om att det finns saker de inte vet att de inte vet. De tror att politik handlar om några hundralappar hit eller dit i A-kassa. Att det borde finnas ett alternativ där de kan få styra och ta ansvar för sina egna liv, det reflekterar de flesta över huvud taget inte över.
Det är därför människor förnekas sin frihet, sina egna val och sin egen lycka även när det sitter borgerliga politiker vid makten.
Det är tragiskt och det skulle inte behöva vara så.
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
söndag, oktober 08, 2006
Kulturpolitik – en omöjlighet!
Det har väckt mycket väsen inom kulturvänstern att Cecilia Stegö-Chilò utsetts till kulturminister i regeringen Reinfeldt.
Omdömena är hårda. Och varför skulle de inte vara det? Den svenska kultureliten är ett särintresse som anser sig ha rätt att verka och leva på andra människors bekostnad. För första gången har Sverige nu fått en kulturminister som utmanar detta frimureri.
Enligt min mening är "kulturpolitik" en omöjlighet i sig. Hur skulle politiken kunna förhålla sig till kulturen?
Politiken fastställer, genom majoritetsbeslut, ett antal spelregler och skyldigheter som alla människor i vårt land har att rätta och packa sig efter. Dessa beslut upprätthålls, om nödvändigt, med tvång. De inskränker medborgarnas möjlighet att göra egna, fria val. Sådana beslut bör därför begränsas till att gälla så lite som möjligt. Frågan är om kulturen alls har den dignitet som krävs för att kvala in bland detta fåtal, av nödvändighet gemensamma, beslut. Mitt svar är nej!
Skall man ha en kulturpolitik måste politiken vidare lägga sig i utbudet och ha en uppfattning om vilken kultur som är "bra" och "viktig". Hur i herrans namn skulle det gå till? Det som är bra kultur för mig kan vara skräp för dig. Hur menar man att politiken alls kan eller bör gå in för att styra och ställa i detta? Och vilka måttstockar skall i så fall användas?
Vi skall komma ihåg att den kulturvänster som nu bullrar är kulturens överklass. Det handlar om de som fått just sin verksamhet upphöjd till något extra av politikerna. Bland dem finns sällan det nytänkande, det annorlunda, det utmanande och det spännande. Snarare handlar det om en grupp människor som gjort sitt yttersta för att anpassa sin kulturella verksamhet till de för tillfället rådande politiska fixa idéerna – för att sedan belönas med skattepengar.
Det som är nytt och spännande, det finner vi sällan i kulturpolitikens fålla. Den är snarare till för att bevara det existerande och skydda dess utövare mot nymodigheter och konkurrens.
Hur bra kan sådant vara för kulturen, som sådan?
Den som gör anspråk på att vilja ha politikernas gunst och pengar måste, med nödvändighet, armbåga sig förbi all annan form av kultur. På så sätt får kultureliten inte bara amorteringrna säkrade – utan dessutom en konkurrensfördel framför all annan kultur. Detta även om denna andra kultur skulle råka vara "bättre" i mångas ögon, djärvare och mer uppskattad av medborgarna. Man kan alltså säga att kulturpolitik, som sådan, medverkar till att hålla tillbaka en levande kultur och alla dess nya blomster.
Tänk på detta, nu när kulturmaffian ylar. Det är ett reaktionärt särintresse som känner sig hotat.
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
Omdömena är hårda. Och varför skulle de inte vara det? Den svenska kultureliten är ett särintresse som anser sig ha rätt att verka och leva på andra människors bekostnad. För första gången har Sverige nu fått en kulturminister som utmanar detta frimureri.
Enligt min mening är "kulturpolitik" en omöjlighet i sig. Hur skulle politiken kunna förhålla sig till kulturen?
Politiken fastställer, genom majoritetsbeslut, ett antal spelregler och skyldigheter som alla människor i vårt land har att rätta och packa sig efter. Dessa beslut upprätthålls, om nödvändigt, med tvång. De inskränker medborgarnas möjlighet att göra egna, fria val. Sådana beslut bör därför begränsas till att gälla så lite som möjligt. Frågan är om kulturen alls har den dignitet som krävs för att kvala in bland detta fåtal, av nödvändighet gemensamma, beslut. Mitt svar är nej!
Skall man ha en kulturpolitik måste politiken vidare lägga sig i utbudet och ha en uppfattning om vilken kultur som är "bra" och "viktig". Hur i herrans namn skulle det gå till? Det som är bra kultur för mig kan vara skräp för dig. Hur menar man att politiken alls kan eller bör gå in för att styra och ställa i detta? Och vilka måttstockar skall i så fall användas?
Vi skall komma ihåg att den kulturvänster som nu bullrar är kulturens överklass. Det handlar om de som fått just sin verksamhet upphöjd till något extra av politikerna. Bland dem finns sällan det nytänkande, det annorlunda, det utmanande och det spännande. Snarare handlar det om en grupp människor som gjort sitt yttersta för att anpassa sin kulturella verksamhet till de för tillfället rådande politiska fixa idéerna – för att sedan belönas med skattepengar.
Det som är nytt och spännande, det finner vi sällan i kulturpolitikens fålla. Den är snarare till för att bevara det existerande och skydda dess utövare mot nymodigheter och konkurrens.
Hur bra kan sådant vara för kulturen, som sådan?
Den som gör anspråk på att vilja ha politikernas gunst och pengar måste, med nödvändighet, armbåga sig förbi all annan form av kultur. På så sätt får kultureliten inte bara amorteringrna säkrade – utan dessutom en konkurrensfördel framför all annan kultur. Detta även om denna andra kultur skulle råka vara "bättre" i mångas ögon, djärvare och mer uppskattad av medborgarna. Man kan alltså säga att kulturpolitik, som sådan, medverkar till att hålla tillbaka en levande kultur och alla dess nya blomster.
Tänk på detta, nu när kulturmaffian ylar. Det är ett reaktionärt särintresse som känner sig hotat.
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
lördag, september 23, 2006
Trångsynthetens rike
Nedan min senaste FNA-krönika...
TRÅNGSYNTHETENS RIKE
Det har varit val - och Sverigedemokraterna kom nästan in i riksdagen. Detta har fått alla politiker, journalister och förståsigpåare att gå i spinn. Så just nu talar folk snabbare än de tänker. Jag skall strax återkomma till varför dessa människor har panikkänslor. Jag kommer också att resonera lite närmare kring vad Sverigedemokraterna egentligen kan tänkas vilja och varför.
Men först, för tydlighets skull: Även jag är oroad och störd över att ett främlingsfientligt parti på lite sikt är på väg in i den svenska politiken. Dessa människor har inte bara inskränkta och obehagliga åsikter - de är som regel också kufar och haverister som genom sin blotta närvaro kan få demokratiska församlingar att stå på näsan. Med Sverigedemokraterna i riksdagen kommer Sverige att bli omöjligt att regera - åt ena hållet eller det andra. Den som tycker att Ny Demokrati en gång förde med sig oreda har inte sett något ännu...
Men först alltså - vad är det som får de etablerade partierna att få sådan panik?
Att de kan komma att förlora mandat till ett nytt parti? Jo, men det ingår liksom i spelreglerna. Att en våg av främlingsfientlighet drar fram över landet? Nja, det handlar ju trots allt bara om sisådär tre procent av befolkningen om man ser till hela riket.
Så vad är det då som gör att våra politiker vaknar kallsvettiga mitt i natten och fruktar Sverigedemokraterna? Svaret är oroväckande och enkelt. De kan inte hantera dem!
De flesta svenska politiker saknar den ideologiska stringens och de genomtänkta grundvärderingar som krävs för att kunna ta debatten. Så när Sverigedemokraterna sitter i en tv-studio utan att ta på sig bruna skjortor och skrika "Sieg Heil!" - då vet politikerna inte riktigt vad de skall säga och ta sig till.
Och hur skulle de alls kunna göra något? De är ju också främlingsfientliga! Alla svenska riksdagspartier - alla - vill ha reglerad invandring. Några försvarar en omänsklig flyktingpolitik och några vill ha språktest. Men även de ulligaste och gulligaste och till synes ofarligaste och snälla riksdagsledamöterna vill ha en reglerad invandring.
Därför skiljer de svenska riksdagspartierna sig inte i art, utan bara i grad, från Sverigedemokraterna. Och det gör situationen väldigt komplicerad. Hur kan man kritisera någon som delvis har samma åsikter och krav som man själv?
Det är därför politikerna är så nervösa.
Så över till ett par tankar om vad Sverigedemokraterna egentligen står för. Kortvarianten först: Man är rädd för allt som är nytt och okänt. Vilket är dumt.
Så här... Låt oss börja med att ställa frågan vad som förenar de människor som klumpas ihop som "utlänningar" i den svenska debatten. De kommer inte från ett visst land. De har inte en och samma hudfärg. De tillhör inte samma "ras". De bekänner sig inte till samma religion. De har inte samma kulturella bakgrund.
Det handlar således inte om en viss grupp som uppvisar ett visst beteende. Istället är det en fråga om att de "inte är som vi". Och vem fan är det?
Ingen kan påverka var han eller hon föds, med vilken hudfärg, i vilket religiöst territorium eller i vilken kulturkrets. Människor har alltså inte gjort några fria, egna val som gör dem speciella. Så varför då tvinga dem att lida - genom särbehandling, diskriminering eller hat - för något som inte är deras "fel"?
Samtidigt är det en tråkig mänsklig egenskap att vara rädd för det som är nytt och annorlunda. Det ligger kanske i våra gener, från en tid när det verkligen fanns skäl att vara rädd för andra stammar, ny mat, ovanligt väder och konstiga saker. Det är denna grottmänniskomentalitet som Sverigedemokraterna utnyttjar.
De vill få oss att tro att vi kan vrida klockan 50-60 år tillbaka i tiden, till ett Sverige där utlänningar var sällsynta och pizza en nästan okänd maträtt. (Samtidigt vill de inte låtsas om att kåldolmar, familjen Bernadotte och Mårten Gås också är sådant som en gång var nytt och ovanligt i vårt land.)
Detta är naturligtvis omöjligt och orimligt. Vi lever i en ny och relativt öppen värld. Om vi kastade ut allt och alla som inte har traditionellt "svenska" förtecken och isolerade oss - då skulle vi snabbt bli ett inavlat, underutvecklat, fattigt och olyckligt folk.
Sverigedemokraternas illa dolda och de vanliga partiernas mer väl dolda främlingsfientlighet - det är bara att göra ett problem av något som inte behöver vara ett problem över huvud taget.
Min enkla filosofi är att alla människor skall ha så stor frihet som möjligt att göra sina egna livsval. Alla människor!
Jag anser att gränsen för denna frihet går där man inkräktar på någon annans frihet, egendom eller säkerhet. Alla bör respektera varandra - oavsett vilka vi är.
Dessutom skall alla ha lika rättigheter. Och därmed även lika skyldigheter. Lagarna skall gälla lika för alla. Vi kan gott ha färre lagar, men vi skall ha mer ordning.
Detta är en enkel, men effektiv och sympatisk, modell för ett samhälle där alla kan leva och låta leva. Den ligger fjärran från Sverigedemokraternas metafysiska hokus-pokus om det svenska blodet. Och den ligger också väldigt långt från vad vårt lands riksdagspolitiker sysslar med.
Medan alla andra tycker att den egna "rasen", "klassen", gruppen eller politiska majoriteten skall kunna tvinga alla andra att leva på ett visst sätt - så tycker jag att alla gott kan få leva som de vill, så länge man inte skadar någon annan.
Men så enkelt får det tydligen inte vara i vårt land...
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
TRÅNGSYNTHETENS RIKE
Det har varit val - och Sverigedemokraterna kom nästan in i riksdagen. Detta har fått alla politiker, journalister och förståsigpåare att gå i spinn. Så just nu talar folk snabbare än de tänker. Jag skall strax återkomma till varför dessa människor har panikkänslor. Jag kommer också att resonera lite närmare kring vad Sverigedemokraterna egentligen kan tänkas vilja och varför.
Men först, för tydlighets skull: Även jag är oroad och störd över att ett främlingsfientligt parti på lite sikt är på väg in i den svenska politiken. Dessa människor har inte bara inskränkta och obehagliga åsikter - de är som regel också kufar och haverister som genom sin blotta närvaro kan få demokratiska församlingar att stå på näsan. Med Sverigedemokraterna i riksdagen kommer Sverige att bli omöjligt att regera - åt ena hållet eller det andra. Den som tycker att Ny Demokrati en gång förde med sig oreda har inte sett något ännu...
Men först alltså - vad är det som får de etablerade partierna att få sådan panik?
Att de kan komma att förlora mandat till ett nytt parti? Jo, men det ingår liksom i spelreglerna. Att en våg av främlingsfientlighet drar fram över landet? Nja, det handlar ju trots allt bara om sisådär tre procent av befolkningen om man ser till hela riket.
Så vad är det då som gör att våra politiker vaknar kallsvettiga mitt i natten och fruktar Sverigedemokraterna? Svaret är oroväckande och enkelt. De kan inte hantera dem!
De flesta svenska politiker saknar den ideologiska stringens och de genomtänkta grundvärderingar som krävs för att kunna ta debatten. Så när Sverigedemokraterna sitter i en tv-studio utan att ta på sig bruna skjortor och skrika "Sieg Heil!" - då vet politikerna inte riktigt vad de skall säga och ta sig till.
Och hur skulle de alls kunna göra något? De är ju också främlingsfientliga! Alla svenska riksdagspartier - alla - vill ha reglerad invandring. Några försvarar en omänsklig flyktingpolitik och några vill ha språktest. Men även de ulligaste och gulligaste och till synes ofarligaste och snälla riksdagsledamöterna vill ha en reglerad invandring.
Därför skiljer de svenska riksdagspartierna sig inte i art, utan bara i grad, från Sverigedemokraterna. Och det gör situationen väldigt komplicerad. Hur kan man kritisera någon som delvis har samma åsikter och krav som man själv?
Det är därför politikerna är så nervösa.
Så över till ett par tankar om vad Sverigedemokraterna egentligen står för. Kortvarianten först: Man är rädd för allt som är nytt och okänt. Vilket är dumt.
Så här... Låt oss börja med att ställa frågan vad som förenar de människor som klumpas ihop som "utlänningar" i den svenska debatten. De kommer inte från ett visst land. De har inte en och samma hudfärg. De tillhör inte samma "ras". De bekänner sig inte till samma religion. De har inte samma kulturella bakgrund.
Det handlar således inte om en viss grupp som uppvisar ett visst beteende. Istället är det en fråga om att de "inte är som vi". Och vem fan är det?
Ingen kan påverka var han eller hon föds, med vilken hudfärg, i vilket religiöst territorium eller i vilken kulturkrets. Människor har alltså inte gjort några fria, egna val som gör dem speciella. Så varför då tvinga dem att lida - genom särbehandling, diskriminering eller hat - för något som inte är deras "fel"?
Samtidigt är det en tråkig mänsklig egenskap att vara rädd för det som är nytt och annorlunda. Det ligger kanske i våra gener, från en tid när det verkligen fanns skäl att vara rädd för andra stammar, ny mat, ovanligt väder och konstiga saker. Det är denna grottmänniskomentalitet som Sverigedemokraterna utnyttjar.
De vill få oss att tro att vi kan vrida klockan 50-60 år tillbaka i tiden, till ett Sverige där utlänningar var sällsynta och pizza en nästan okänd maträtt. (Samtidigt vill de inte låtsas om att kåldolmar, familjen Bernadotte och Mårten Gås också är sådant som en gång var nytt och ovanligt i vårt land.)
Detta är naturligtvis omöjligt och orimligt. Vi lever i en ny och relativt öppen värld. Om vi kastade ut allt och alla som inte har traditionellt "svenska" förtecken och isolerade oss - då skulle vi snabbt bli ett inavlat, underutvecklat, fattigt och olyckligt folk.
Sverigedemokraternas illa dolda och de vanliga partiernas mer väl dolda främlingsfientlighet - det är bara att göra ett problem av något som inte behöver vara ett problem över huvud taget.
Min enkla filosofi är att alla människor skall ha så stor frihet som möjligt att göra sina egna livsval. Alla människor!
Jag anser att gränsen för denna frihet går där man inkräktar på någon annans frihet, egendom eller säkerhet. Alla bör respektera varandra - oavsett vilka vi är.
Dessutom skall alla ha lika rättigheter. Och därmed även lika skyldigheter. Lagarna skall gälla lika för alla. Vi kan gott ha färre lagar, men vi skall ha mer ordning.
Detta är en enkel, men effektiv och sympatisk, modell för ett samhälle där alla kan leva och låta leva. Den ligger fjärran från Sverigedemokraternas metafysiska hokus-pokus om det svenska blodet. Och den ligger också väldigt långt från vad vårt lands riksdagspolitiker sysslar med.
Medan alla andra tycker att den egna "rasen", "klassen", gruppen eller politiska majoriteten skall kunna tvinga alla andra att leva på ett visst sätt - så tycker jag att alla gott kan få leva som de vill, så länge man inte skadar någon annan.
Men så enkelt får det tydligen inte vara i vårt land...
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
tisdag, augusti 01, 2006
Det är tillväxten, dummer!
Nedan min senaste krönika i FNA – denna gång om tillväxten...
MER ÅT FLER!
Nu är valrörelsen över oss. De politiska partierna kommer att springa benen av sig för att lova mer åt fler. Och risken är rätt uppenbar att väljarna okritiskt sväljer betet. Att muta folk med deras egna pengar har blivit ett svenskt politiskt karaktärsdrag.
I en valrörelse blir det också rätt uppenbart att kortsiktighet, tro, bluffmakeri, irrationella faktorer och plakatpolitik spelar stor roll. Låt oss därför försöka titta på "mer åt fler"-politiken ur ett lite vidare och mer sansat perspektiv.
En skola är den röd-gröna, att lova väljarna mer lullull med andra människors pengar. För det första kan man ifrågasätta det moraliskt rimliga i detta. För det andra är fördelningspolitik i allt väsentligt en myt. Det handlar väldigt lite om att ta från de rika och ge till de fattiga. Istället handlar det om att ge den stora väljargruppen, medelklassen, vissa förmåner – som finansieras genom att samma medelklass tvingas digna under ett av världens absolut högsta skattetryck. Men bluffen tycks fungera. Väljarna tror att de har fått något, även om det räcker med mycket enkel matematik för att inse att så inte alls är fallet.
Sedan har vi den andra skolan – tillväxt. Jag önskar att jag kunde peka ut något parti som står upp för en god tillväxtpolitik, utan att tveka. Men i dag är den borgerliga alliansen nästan lika mycket inriktad på att leka med andra människors pengar som de röd-gröna.
Tillväxttanken förtjänar verkligen fler och mer entusiastiska supporters, eftersom den är både rimlig och effektiv. Istället för att flytta runt pengar mellan folk – så går idén med tillväxt ut på att om vi får mer, då räcker det till fler. Allt - allt! - välstånd i Sverige och i resten av världen, genom hela historien, bygger på tillväxt. Det är lätt att visa. För om vårt samhälle i dag hade haft samma resurser som för 500 år sedan, då hade vi alla haft det väldigt jobbigt.
Om vi skapar mer, då får fler jobb. Mer pengar omsätts. Staten kan få in mer pengar utan att höja skatten. Människor får råd att köpa mer, resa mer, spara mer och de kan få mer fritid. Skolan, vården och omsorgen kan förbättras. Alla kan få det bättre. Men då krävs det alltså att kakan växer. Det är egentligen rätt enkelt, eller hur?
Därför är det märkligt att se att så många motarbetar tillväxten. Miljöpartiet säger rakt ut nej till tillväxt, eftersom de vill att vi skall leva på kottar och bark för miljöns skull. (De har för övrigt helt missat att tillväxt och utveckling är de faktorer som, världen runt, visat sig vara absolut viktigast för att åstadkomma en bättre miljö.)
Vänsterpartiet är emot privat företagande och för ett klasslöst samhälle. De vill förstatliga företag och de vill hellre att folk jobbar i den skattefinansierade sektorn än i den skattebetalande. Hej och hå! Där blir det inte mycket tillväxt, kan jag lova.
Och så socialdemokraterna, som är djupt konservativa och tror att vi fortfarande lever på 1800-talet. Som en del av "arbetarrörelsen" är de i grunden skeptiska till företag, företagare och företagande. Därför vägrar de att inse att tillväxten kräver att det blir enklare och mer lönsamt att driva företag. Istället sätter socialdemokraterna på sig jättelika skygglappar och fokuserar på att flytta pengar mellan människor, med tvång om så krävs. Samtidigt gör de det svårare, dyrare och jävligare att driva företag. Suck!
De varken vill se eller diskutera vad som kan ske om kakan växer. Det är riktigt korkat, även ur ett socialdemokratiskt perspektiv. Snart är de svenska sossarna de enda bland sina partibröder i Europa som vägrar se möjligheterna...
Många i de borgerliga partierna förstår nog det där med tillväxt. Men det verkar inte som om deras partier fattat galoppen. Därför ser vi sällan eller aldrig borgerliga partier gå ut i ett frimodigt, visionärt, pedagogiskt och tydligt försvar för tillväxten. Istället spelar de fegt på sossarnas planhalva, där man leker monopol med andra människors pengar.
Om vi vill få det bättre – då krävs en förändrig. Det är en hyfsat enkel sanning som tycks vara väldigt, väldigt svår att förstå.
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
MER ÅT FLER!
Nu är valrörelsen över oss. De politiska partierna kommer att springa benen av sig för att lova mer åt fler. Och risken är rätt uppenbar att väljarna okritiskt sväljer betet. Att muta folk med deras egna pengar har blivit ett svenskt politiskt karaktärsdrag.
I en valrörelse blir det också rätt uppenbart att kortsiktighet, tro, bluffmakeri, irrationella faktorer och plakatpolitik spelar stor roll. Låt oss därför försöka titta på "mer åt fler"-politiken ur ett lite vidare och mer sansat perspektiv.
En skola är den röd-gröna, att lova väljarna mer lullull med andra människors pengar. För det första kan man ifrågasätta det moraliskt rimliga i detta. För det andra är fördelningspolitik i allt väsentligt en myt. Det handlar väldigt lite om att ta från de rika och ge till de fattiga. Istället handlar det om att ge den stora väljargruppen, medelklassen, vissa förmåner – som finansieras genom att samma medelklass tvingas digna under ett av världens absolut högsta skattetryck. Men bluffen tycks fungera. Väljarna tror att de har fått något, även om det räcker med mycket enkel matematik för att inse att så inte alls är fallet.
Sedan har vi den andra skolan – tillväxt. Jag önskar att jag kunde peka ut något parti som står upp för en god tillväxtpolitik, utan att tveka. Men i dag är den borgerliga alliansen nästan lika mycket inriktad på att leka med andra människors pengar som de röd-gröna.
Tillväxttanken förtjänar verkligen fler och mer entusiastiska supporters, eftersom den är både rimlig och effektiv. Istället för att flytta runt pengar mellan folk – så går idén med tillväxt ut på att om vi får mer, då räcker det till fler. Allt - allt! - välstånd i Sverige och i resten av världen, genom hela historien, bygger på tillväxt. Det är lätt att visa. För om vårt samhälle i dag hade haft samma resurser som för 500 år sedan, då hade vi alla haft det väldigt jobbigt.
Om vi skapar mer, då får fler jobb. Mer pengar omsätts. Staten kan få in mer pengar utan att höja skatten. Människor får råd att köpa mer, resa mer, spara mer och de kan få mer fritid. Skolan, vården och omsorgen kan förbättras. Alla kan få det bättre. Men då krävs det alltså att kakan växer. Det är egentligen rätt enkelt, eller hur?
Därför är det märkligt att se att så många motarbetar tillväxten. Miljöpartiet säger rakt ut nej till tillväxt, eftersom de vill att vi skall leva på kottar och bark för miljöns skull. (De har för övrigt helt missat att tillväxt och utveckling är de faktorer som, världen runt, visat sig vara absolut viktigast för att åstadkomma en bättre miljö.)
Vänsterpartiet är emot privat företagande och för ett klasslöst samhälle. De vill förstatliga företag och de vill hellre att folk jobbar i den skattefinansierade sektorn än i den skattebetalande. Hej och hå! Där blir det inte mycket tillväxt, kan jag lova.
Och så socialdemokraterna, som är djupt konservativa och tror att vi fortfarande lever på 1800-talet. Som en del av "arbetarrörelsen" är de i grunden skeptiska till företag, företagare och företagande. Därför vägrar de att inse att tillväxten kräver att det blir enklare och mer lönsamt att driva företag. Istället sätter socialdemokraterna på sig jättelika skygglappar och fokuserar på att flytta pengar mellan människor, med tvång om så krävs. Samtidigt gör de det svårare, dyrare och jävligare att driva företag. Suck!
De varken vill se eller diskutera vad som kan ske om kakan växer. Det är riktigt korkat, även ur ett socialdemokratiskt perspektiv. Snart är de svenska sossarna de enda bland sina partibröder i Europa som vägrar se möjligheterna...
Många i de borgerliga partierna förstår nog det där med tillväxt. Men det verkar inte som om deras partier fattat galoppen. Därför ser vi sällan eller aldrig borgerliga partier gå ut i ett frimodigt, visionärt, pedagogiskt och tydligt försvar för tillväxten. Istället spelar de fegt på sossarnas planhalva, där man leker monopol med andra människors pengar.
Om vi vill få det bättre – då krävs en förändrig. Det är en hyfsat enkel sanning som tycks vara väldigt, väldigt svår att förstå.
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)