Recension publicerad i Nyliberalen nr 4/2008:
Reinfeldt Ensamvargen
Anita Kratz
Norstedts Förlag
Inbunden, 512 sidor
ISBN 978-91-1-301948-2
Samtal med en knepig politiker
Anita Kratz har följt Fredrik Reinfeldt sedan åren i Moderata Ungdomsförbundet. I sin bok försöker hon komma under huden på honom. Det är ett gott försök, men gåtan Reinfeldt blir bara djupare. I vart fall för oss som har viss insikt i vad som skett längs hans väg mot makten.
För att börja med en nypa kritik så lämnar boken stora luckor som vad som skedde vid två avgörande tillfällen i Reinfeldts karriär: När han blev MUF-ordförande och när han tog över ledarskapet för moderaterna efter Bo Lundgren.
Men detta är i och för sig en intervjubok. Och man kan knappast vänta sig att Reinfeldt skall ge den andra sidans syn på saker och ting.
Vad gäller ordförandestriden i MUF, "slaget i Lycksele", så står det i och för sig rätt klart att Reinfeldt fortfarande i någon mening är lite… skakad över hur djupa sår processen satte i organisationen och hos enskilda personer. Men vi vår veta väldigt lite om hans eget maktspel i processen. Och det sägs nästan inget om hur MUF blev lamslaget för lång tid fram över, när Reinfeldt väl vunnit striden. Värt att notera är dock hur den MUF-ledare som kuppades bort, Ulf Kristersson, genom åren kommit att bli en rätt viktig person i partiet för Reinfeldt.
Ser man till maktskiftet i partiet efter Bo Lundgren, så råder det naturligtvis ingen tvekan om att Lundgren blev en katastrof som partiledare. Men beskrivningen av tronskiftet inom moderaterna beskrivs som lite väl friktionsfritt. Det handlade ändå om en hel del fult maktspel från Reinfeldts sida. Om detta nämner boken inget.
Däremot ägnas flera långa avsnitt åt de tillfällen då Reinfeldt själv anser sig ha blivit illa behandlad.
Ett genomgående tema i boken är Fredrik Reinfeldts prudentlighet. Till exempel skrev han som MUF-ordförande boken "Det sovande folket". Här handlar det mycket om att gå upp innan väckarklockan ringer, vikten av att jogga, återvinning, vara i tid till jobbet och att plocka upp hundbajs. Det finns en moraliserande ton. Lite Bror Duktig. Något lätt asketiskt. Och lika illa som han tyckte om sin egen generations lättingar, lika mycket motvilja visar han senare mot utomparlamentariska aktiviteter och civil olydnad.
Det är inte helt lätt att förstå vad som ligger bakom detta förhållningssätt. Det är knappast religion. Och starka ideologiska övertygelser är inte Reinfeldts grej. Kratz gör ett försök att finna en förklaring i statministerns uppväxt – som en ung man som fick ta stort ansvar för sina syskon och familjens hushåll. Men jag undrar. För mig känns det snarare en smula frikyrkligt. Fast utan religion, då.
Det är 15 år sedan "Det sovande folket" gavs ut. Boken avslutas med meningen "Vi vill överge den politiska klåfingrigheten men ser nu tydligare än någonsin behovet av statsmannaskap."
Man inte anar, utan ser, ambitionen. Det lätt teatraliska. Det moraliserande. Och här någonstans anar jag att det finns något viktigt. I kombination med Reinfeldts misstro mot starka ideologiska övertygelser ser man kanske här en förklaring till hans tondövhet i FRA-frågan och hans fullständigt obefintliga uppbackning av Stegö-Chiló, Borelius och Schenström, när de tvingades avgå. Blicken är fäst på något annat. Bullret utanför når inte in genom de skottsäkra fönstren. Ibland tycks Reinfeldt till och med tro att han står över medias granskning av och förhållande till makten. Istället glider blicken iväg igen och han säger saker som "Jag går sida vid sida med det folk vars förtroende jag bär".
Man kan bli en smula orolig för mindre. Eller full i skratt.
Trots att Fredrik Reinfeldt är en politiker som ibland tycks kunna ge upp alla principer till förmån för pragmatism och taktik, så brister det verkligen för honom när det brister. I FRA-frågan var det först riksdagsledamoten Henrik von Sydow som fick känna på vad som händer när de nya moderaternas ledare tar fram partipiskan. Ett år senare var det riksdagsledamoten Karl Sigfrids tur. Ett helt folk och en samlad presskår skulle undra vad det är som får statsministern att bli så oresonlig i just denna fråga. Något boken lämnar ledtrådar till är att Reinfeldt inte är speciellt van vid misslyckanden, vid att inte nå framgång med det politiska hantverket. Blir motkraften så stark att något går i stå, då tar han det personligt. När han känner att han inte längre har kontrollen, då vänder han taggarna utåt.
Kratz skriver "På 1990-talet stördes han av protesterna från ungdomar som visade sitt politiska engagemang genom civil olydnad. På 2000-talet är det bloggarna, internet som skapar oordning, det kaos han så hett ogillar i den politiska processen."
Det finns en störande underton i boken, som stämmer rätt väl överens med mina egna erfarenheter. Det är i och för sig möjligt att Fredrik Reinfeldt är ett politiskt geni. Men man kan inte utesluta möjligheten att det är något som är väldigt knepigt med honom.
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
Visar inlägg med etikett politik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett politik. Visa alla inlägg
torsdag, februari 26, 2009
måndag, mars 24, 2008
P.J. O’Rourke om Adam Smith
Nedanstående recension publicerades i Nyliberalen nr 1/2008.
P.J. O’Rourke
Adam Smiths Om folkens välstånd
Timbro 2007
ISBN: 987-91-7566-672-3
269 sidor, pocket.
Översättning: Caj Lundgren.
Adam Smith för 2000-talet
Att sammanfatta Adam Smiths böcker Om folkens välstånd och The Theory of Moral Sentiments är i sig en gigantisk uppgift. Att göra det på ett begripligt och underhållande sätt är ännu större. Vilket är just vad den amerikanske författaren, humoristen och samhällsdebattören P.J. O’Rourke har lyckats med. Lägg till det ett tredje storverk – att översätta O’Rourke till hanterbar svenska.
Att ge sig i kast med Adam Smiths två stora verk kräver sin man. Närmare bestämt en åldrande humorist med gigantisk allmänbildning och frihetlig samhälls- och livssyn. För Smith är ömsom vin och ömsom vatten. Ibland blixtrar han till och ibland är han oändligt pladdrig. Ibland förutser han saker som en globaliserad värld med frihandel och ibland är han hopplöst fast i sin tid och verklighet. Ibland träffar han mitt i prick, ibland spekulerar han fritt och emellanåt har han helt enkelt fel. (Även om det senare ofta kan bero på att han saknade de referensramar som historien senare givit oss.)
Smith var filosof. I sina två stora verk erbjuder han oss ett program för praktiskt tänkande. Men det handlar inte om några praktiska och absolut inte om några politiska program. Detta trots att hans ämne kan förefalla nog så praktiskt – att skapa välstånd och frihet. ”Adam Smith erkände ett enda botemedel mot mänsklighetens härskares våld och orättfärdighet: att mänskligheten härskade över sig själv.”
Adam Smith måste förstås och tänkas igenom. Hur det kan gå när folk med makt drar förhastade, politiska slutsatser av hans verk ger boken flera exempel på. Vad Smith gjorde var alltså att formulera ett logiskt och begripligt filosofiskt system för en friare värld, givet hans tid.
Men även om Smith skrev om idéer snarare än om politik, så hade han en bestämd uppfattning om politikerna. O’Rourke ger oss dessa citat som exempel.
”De hava föga blygsamhet; ofta äro de arroganta, förmätna och anspråksfulla; stora beundrare av sig själva och stora fördömare av andra människor… Deras ytterliga förmätenhet, grundad på deras överdrivna självbeundran bländar massan… Den frekventa och ofta lysande framgången för de okunnigaste kvacksalvare och bedragare… bevisar till fullo huru lätt massan låter sig imponeras av de mest överdrivna och grundlösa pretentioner…”
”…då dessa pretentioner äro underbyggda med en mycket hög grad av verklig och solid förtjänst, då de framföras med all den glans varmed skrytsamheten kan bestå dem, då de understödjas av hög rang och stor makt… hängiver sig även den som har en nykter bedömningsförmåga ofta åt den allmänna beundran.”
Vilket, till stora delar, är vad jag brukar skriva på min blogg sisådär 250 år senare.
Ett kapitel som jag fastnade speciellt för handlar om Smiths beskrivning av feodalismens sammanbrott – om hur en härskande klass till sist får se sin makt begränsad av en frihet och handel som den egentligen var motståndare till, men som den samtidigt inte kunde låta bli att lockas av. Detta är inget mindre än en beskrivning av hur man i praktiken lyckades demontera en rådande maktstruktur. Ämnet är värt en del ytterligare funderingar. Möjligen kan det lära oss något om hur man, i dag, skulle kunna flytta makt från politiken.
Det O’Rourke lyckas bäst med i sin bok är att sammanfatta Smiths tänkande och omsätta det på dagens förhållanden. Här är ett, av många exempel…
”Oreglerad privathandel kan inte – som den kinesiska statsmakten tror – begränsas till ting. De materiella tingen kan omöjligt skiljas från kunskapen om hur de tillverkas och de idéer som den kunskapen bygger på. Än mindre nu för tiden i vår ’informationsålder’. En fri marknad leder till ett tänkande, politikernas eviga dödsfiende.”
Vilket ju låter hoppfullt. Och ibland behöver man inte ens O’Rourkes tolkning för att kunna se det aktuella i Smiths idéer. Följande Smith-citat skulle kunna vara skrivet i dag, om vissa länder i Afrika…
”Handel och tillverkning kunna sällan blomstra i längden i någon stat som icke åtnjuter en fast rättviseadministration och där människorna känna sig osäkra i sitt innehav av egendom, där förtroendet för kontrakt icke har stöd i lagen och där statens myndighet icke antages regelmässigt sysselsatt med att indriva betalningen av skulder.”
Detta är en begåvad bok. Och underfundig. Det närmaste jag kan komma när det gäller att sätta en etikett på dess stil är ”juristhumor”. Den kräver att läsaren hänger med och den belönar allmänbildning och en förmåga till rimlig tolkning. Vilket känns sympatiskt.
Dessutom utgör boken en inte helt okritisk och nyttig uppfräschning av minnet, när det gäller ett verk som är centralt i liberal idédebatt. Även den som aldrig studerat Smith i original kan läsa denna sammanfattning, utan att riskera att missa allt för mycket. Snarare reder den ut begreppen i de delar där Smith själv var för pladdrig. Man kan alltså med gott samvete låta O’Rourke läsa tusentals sidor Smith, så att man slipper göra det själv.
Och hur var det då med ”den osynliga handen”? P.J. O’Rourke får sista ordet.
”Vi måste behandla andra människor med den respekt som tillkommer likar, inte för att vi drivs av principen eller är fulla av broderlig tillgivenhet utan helt enkelt eftersom vi är patetiskt odugliga.”
Henrik Alexandersson
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
P.J. O’Rourke
Adam Smiths Om folkens välstånd
Timbro 2007
ISBN: 987-91-7566-672-3
269 sidor, pocket.
Översättning: Caj Lundgren.
Adam Smith för 2000-talet
Att sammanfatta Adam Smiths böcker Om folkens välstånd och The Theory of Moral Sentiments är i sig en gigantisk uppgift. Att göra det på ett begripligt och underhållande sätt är ännu större. Vilket är just vad den amerikanske författaren, humoristen och samhällsdebattören P.J. O’Rourke har lyckats med. Lägg till det ett tredje storverk – att översätta O’Rourke till hanterbar svenska.
Att ge sig i kast med Adam Smiths två stora verk kräver sin man. Närmare bestämt en åldrande humorist med gigantisk allmänbildning och frihetlig samhälls- och livssyn. För Smith är ömsom vin och ömsom vatten. Ibland blixtrar han till och ibland är han oändligt pladdrig. Ibland förutser han saker som en globaliserad värld med frihandel och ibland är han hopplöst fast i sin tid och verklighet. Ibland träffar han mitt i prick, ibland spekulerar han fritt och emellanåt har han helt enkelt fel. (Även om det senare ofta kan bero på att han saknade de referensramar som historien senare givit oss.)
Smith var filosof. I sina två stora verk erbjuder han oss ett program för praktiskt tänkande. Men det handlar inte om några praktiska och absolut inte om några politiska program. Detta trots att hans ämne kan förefalla nog så praktiskt – att skapa välstånd och frihet. ”Adam Smith erkände ett enda botemedel mot mänsklighetens härskares våld och orättfärdighet: att mänskligheten härskade över sig själv.”
Adam Smith måste förstås och tänkas igenom. Hur det kan gå när folk med makt drar förhastade, politiska slutsatser av hans verk ger boken flera exempel på. Vad Smith gjorde var alltså att formulera ett logiskt och begripligt filosofiskt system för en friare värld, givet hans tid.
Men även om Smith skrev om idéer snarare än om politik, så hade han en bestämd uppfattning om politikerna. O’Rourke ger oss dessa citat som exempel.
”De hava föga blygsamhet; ofta äro de arroganta, förmätna och anspråksfulla; stora beundrare av sig själva och stora fördömare av andra människor… Deras ytterliga förmätenhet, grundad på deras överdrivna självbeundran bländar massan… Den frekventa och ofta lysande framgången för de okunnigaste kvacksalvare och bedragare… bevisar till fullo huru lätt massan låter sig imponeras av de mest överdrivna och grundlösa pretentioner…”
”…då dessa pretentioner äro underbyggda med en mycket hög grad av verklig och solid förtjänst, då de framföras med all den glans varmed skrytsamheten kan bestå dem, då de understödjas av hög rang och stor makt… hängiver sig även den som har en nykter bedömningsförmåga ofta åt den allmänna beundran.”
Vilket, till stora delar, är vad jag brukar skriva på min blogg sisådär 250 år senare.
Ett kapitel som jag fastnade speciellt för handlar om Smiths beskrivning av feodalismens sammanbrott – om hur en härskande klass till sist får se sin makt begränsad av en frihet och handel som den egentligen var motståndare till, men som den samtidigt inte kunde låta bli att lockas av. Detta är inget mindre än en beskrivning av hur man i praktiken lyckades demontera en rådande maktstruktur. Ämnet är värt en del ytterligare funderingar. Möjligen kan det lära oss något om hur man, i dag, skulle kunna flytta makt från politiken.
Det O’Rourke lyckas bäst med i sin bok är att sammanfatta Smiths tänkande och omsätta det på dagens förhållanden. Här är ett, av många exempel…
”Oreglerad privathandel kan inte – som den kinesiska statsmakten tror – begränsas till ting. De materiella tingen kan omöjligt skiljas från kunskapen om hur de tillverkas och de idéer som den kunskapen bygger på. Än mindre nu för tiden i vår ’informationsålder’. En fri marknad leder till ett tänkande, politikernas eviga dödsfiende.”
Vilket ju låter hoppfullt. Och ibland behöver man inte ens O’Rourkes tolkning för att kunna se det aktuella i Smiths idéer. Följande Smith-citat skulle kunna vara skrivet i dag, om vissa länder i Afrika…
”Handel och tillverkning kunna sällan blomstra i längden i någon stat som icke åtnjuter en fast rättviseadministration och där människorna känna sig osäkra i sitt innehav av egendom, där förtroendet för kontrakt icke har stöd i lagen och där statens myndighet icke antages regelmässigt sysselsatt med att indriva betalningen av skulder.”
Detta är en begåvad bok. Och underfundig. Det närmaste jag kan komma när det gäller att sätta en etikett på dess stil är ”juristhumor”. Den kräver att läsaren hänger med och den belönar allmänbildning och en förmåga till rimlig tolkning. Vilket känns sympatiskt.
Dessutom utgör boken en inte helt okritisk och nyttig uppfräschning av minnet, när det gäller ett verk som är centralt i liberal idédebatt. Även den som aldrig studerat Smith i original kan läsa denna sammanfattning, utan att riskera att missa allt för mycket. Snarare reder den ut begreppen i de delar där Smith själv var för pladdrig. Man kan alltså med gott samvete låta O’Rourke läsa tusentals sidor Smith, så att man slipper göra det själv.
Och hur var det då med ”den osynliga handen”? P.J. O’Rourke får sista ordet.
”Vi måste behandla andra människor med den respekt som tillkommer likar, inte för att vi drivs av principen eller är fulla av broderlig tillgivenhet utan helt enkelt eftersom vi är patetiskt odugliga.”
Henrik Alexandersson
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)