onsdag, november 15, 2006

Därför vinner vänstern även när den förlorar

Kanske fanns det en plan. Eller också är det bara så att vänstermänniskor oftare väljer kreativa yrken. Jag vet inte.

Men en sak är klar. Ända sedan 1960-talet har det svenska medielandskapet dominerats av vänstern. Att det flesta journalister är vänster (eller gröna) finns det tydliga siffror på. Och de återfinns överallt, från nyhetsjournalistiken till kultursidorna. Möjligen är sporten undantagen...

Och vilken relevans har vänsterns gnäll om att det är "borgarna som äger media" egentligen? Det intressanta är ju inte vem som äger en tidning, utan vilka som skriver i den. Vänsterfolket borde i själva verket vara glada över att andra betalar räkningen för deras propaganda.

Denna vänsterdominans har naturligtvis väckt en hel del irritation på borgerligt håll. Men få har försökt göra något åt saken. Fortfarande är det påfallande mycket folk med vänstersympatier som går på landets journalistutbildningar – där de utbildas av andra vänstermänniskor. Ingen försöker till exempel locka de borgerliga ungdomsförbundens medlemmar till journalistyrket.

Vänstern har helt enkelt makten över nyheterna i Sverige.

Låt oss nu stanna där, för ett ögonblick, och se saken ur ett annat perspektiv.

Vad finns det för skäl att hindra människor att leva sina liv efter sina egna preferenser? Mer än att hindra folk från att skada varandra och kränka varandras rättigheter, vill säga?

Kan någon förklara varför svenska folket inte skulle kunna få leva efter eget huvud, göra egna val och ta ansvar?

Sverige är i dag en förmyndarstat av rang. Massor av saker som folk borde få sköta själva, det bestämmer staten över.

Och när staten bestämmer, genom den politiska processen – då tvingas alla att bete sig på ett visst sätt, att acceptera att andra gör deras val åt dem och att lägga sina egna önskemål åt sidan.

Det ruskiga är att så är det även under borgerliga regeringar. Sverige är så socialdemokratiserat att inte ens borgerliga politiker förmår bryta mönstret. Ibland vet de inte ens att de borde göra det...

Hur kunde det bli så här? Varför finner sig folk i pekpinnar, moralkakor, inskränkta valmöjligheter och kontroll? Och hur kommer det sig att de flesta borgerliga politiker helt tycks sakna ideologisk kompass?

Låt oss nu återvända till vänsterdominansen i media.

Den handlar inte bara om att kontrollera agendan och rapporteringen. Den handlar även om att kontrollera våra tankar.

De flesta av våra handlingar styrs av våra tankar. Så den som har kontrollen över tanken har även kontrollen över folkets handlingar.

En ensidig nyhetsjournalistik är inte bara propagandistisk. Vad som kanske är ännu värre är att den undanhåller information. Och när vi inte har all information och hela bilden – då kan vi omöjligt göra upplysta val.

Då luras vi att tro att politiskt tvång och övervakning i vår vardag är normaltillståndet. Och då är det lätt att få oss att tro att vi är hjälplösa och svaga. Det är då vi blir beroende av staten och av politikerna.

Så gör vi ett tankeskutt till de borgerliga politikerna igen.

Till och med de är så hjärntvättade av årtionden av vänsterjournalistik att de har köpt vänsterns agenda och verklighetsbild. På så sätt blir ett maktskifte aldrig ett maktskifte på riktigt, utan bara varianter av det gamla vanliga – med den enda skillnaden att socialismen tillfälligt förvaltas av andra människor.

Att återföra makten till medborgarna är något som har förträngts ur de borgerliga politikernas sinnen – så att de inte ens kan förhålla sig till ett sådant resonemang längre.

Och medborgarna – väljarna – är ännu mindre medvetna om att det finns saker de inte vet att de inte vet. De tror att politik handlar om några hundralappar hit eller dit i A-kassa. Att det borde finnas ett alternativ där de kan få styra och ta ansvar för sina egna liv, det reflekterar de flesta över huvud taget inte över.

Det är därför människor förnekas sin frihet, sina egna val och sin egen lycka även när det sitter borgerliga politiker vid makten.

Det är tragiskt och det skulle inte behöva vara så.


Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se

söndag, oktober 08, 2006

Kulturpolitik – en omöjlighet!

Det har väckt mycket väsen inom kulturvänstern att Cecilia Stegö-Chilò utsetts till kulturminister i regeringen Reinfeldt.

Omdömena är hårda. Och varför skulle de inte vara det? Den svenska kultureliten är ett särintresse som anser sig ha rätt att verka och leva på andra människors bekostnad. För första gången har Sverige nu fått en kulturminister som utmanar detta frimureri.

Enligt min mening är "kulturpolitik" en omöjlighet i sig. Hur skulle politiken kunna förhålla sig till kulturen?

Politiken fastställer, genom majoritetsbeslut, ett antal spelregler och skyldigheter som alla människor i vårt land har att rätta och packa sig efter. Dessa beslut upprätthålls, om nödvändigt, med tvång. De inskränker medborgarnas möjlighet att göra egna, fria val. Sådana beslut bör därför begränsas till att gälla så lite som möjligt. Frågan är om kulturen alls har den dignitet som krävs för att kvala in bland detta fåtal, av nödvändighet gemensamma, beslut. Mitt svar är nej!

Skall man ha en kulturpolitik måste politiken vidare lägga sig i utbudet och ha en uppfattning om vilken kultur som är "bra" och "viktig". Hur i herrans namn skulle det gå till? Det som är bra kultur för mig kan vara skräp för dig. Hur menar man att politiken alls kan eller bör gå in för att styra och ställa i detta? Och vilka måttstockar skall i så fall användas?

Vi skall komma ihåg att den kulturvänster som nu bullrar är kulturens överklass. Det handlar om de som fått just sin verksamhet upphöjd till något extra av politikerna. Bland dem finns sällan det nytänkande, det annorlunda, det utmanande och det spännande. Snarare handlar det om en grupp människor som gjort sitt yttersta för att anpassa sin kulturella verksamhet till de för tillfället rådande politiska fixa idéerna – för att sedan belönas med skattepengar.

Det som är nytt och spännande, det finner vi sällan i kulturpolitikens fålla. Den är snarare till för att bevara det existerande och skydda dess utövare mot nymodigheter och konkurrens.

Hur bra kan sådant vara för kulturen, som sådan?

Den som gör anspråk på att vilja ha politikernas gunst och pengar måste, med nödvändighet, armbåga sig förbi all annan form av kultur. På så sätt får kultureliten inte bara amorteringrna säkrade – utan dessutom en konkurrensfördel framför all annan kultur. Detta även om denna andra kultur skulle råka vara "bättre" i mångas ögon, djärvare och mer uppskattad av medborgarna. Man kan alltså säga att kulturpolitik, som sådan, medverkar till att hålla tillbaka en levande kultur och alla dess nya blomster.

Tänk på detta, nu när kulturmaffian ylar. Det är ett reaktionärt särintresse som känner sig hotat.


Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se

lördag, september 23, 2006

Trångsynthetens rike

Nedan min senaste FNA-krönika...


TRÅNGSYNTHETENS RIKE

Det har varit val - och Sverigedemokraterna kom nästan in i riksdagen. Detta har fått alla politiker, journalister och förståsigpåare att gå i spinn. Så just nu talar folk snabbare än de tänker. Jag skall strax återkomma till varför dessa människor har panikkänslor. Jag kommer också att resonera lite närmare kring vad Sverigedemokraterna egentligen kan tänkas vilja och varför.

Men först, för tydlighets skull: Även jag är oroad och störd över att ett främlingsfientligt parti på lite sikt är på väg in i den svenska politiken. Dessa människor har inte bara inskränkta och obehagliga åsikter - de är som regel också kufar och haverister som genom sin blotta närvaro kan få demokratiska församlingar att stå på näsan. Med Sverigedemokraterna i riksdagen kommer Sverige att bli omöjligt att regera - åt ena hållet eller det andra. Den som tycker att Ny Demokrati en gång förde med sig oreda har inte sett något ännu...

Men först alltså - vad är det som får de etablerade partierna att få sådan panik?

Att de kan komma att förlora mandat till ett nytt parti? Jo, men det ingår liksom i spelreglerna. Att en våg av främlingsfientlighet drar fram över landet? Nja, det handlar ju trots allt bara om sisådär tre procent av befolkningen om man ser till hela riket.

Så vad är det då som gör att våra politiker vaknar kallsvettiga mitt i natten och fruktar Sverigedemokraterna? Svaret är oroväckande och enkelt. De kan inte hantera dem!

De flesta svenska politiker saknar den ideologiska stringens och de genomtänkta grundvärderingar som krävs för att kunna ta debatten. Så när Sverigedemokraterna sitter i en tv-studio utan att ta på sig bruna skjortor och skrika "Sieg Heil!" - då vet politikerna inte riktigt vad de skall säga och ta sig till.

Och hur skulle de alls kunna göra något? De är ju också främlingsfientliga! Alla svenska riksdagspartier - alla - vill ha reglerad invandring. Några försvarar en omänsklig flyktingpolitik och några vill ha språktest. Men även de ulligaste och gulligaste och till synes ofarligaste och snälla riksdagsledamöterna vill ha en reglerad invandring.

Därför skiljer de svenska riksdagspartierna sig inte i art, utan bara i grad, från Sverigedemokraterna. Och det gör situationen väldigt komplicerad. Hur kan man kritisera någon som delvis har samma åsikter och krav som man själv?

Det är därför politikerna är så nervösa.

Så över till ett par tankar om vad Sverigedemokraterna egentligen står för. Kortvarianten först: Man är rädd för allt som är nytt och okänt. Vilket är dumt.

Så här... Låt oss börja med att ställa frågan vad som förenar de människor som klumpas ihop som "utlänningar" i den svenska debatten. De kommer inte från ett visst land. De har inte en och samma hudfärg. De tillhör inte samma "ras". De bekänner sig inte till samma religion. De har inte samma kulturella bakgrund.

Det handlar således inte om en viss grupp som uppvisar ett visst beteende. Istället är det en fråga om att de "inte är som vi". Och vem fan är det?

Ingen kan påverka var han eller hon föds, med vilken hudfärg, i vilket religiöst territorium eller i vilken kulturkrets. Människor har alltså inte gjort några fria, egna val som gör dem speciella. Så varför då tvinga dem att lida - genom särbehandling, diskriminering eller hat - för något som inte är deras "fel"?

Samtidigt är det en tråkig mänsklig egenskap att vara rädd för det som är nytt och annorlunda. Det ligger kanske i våra gener, från en tid när det verkligen fanns skäl att vara rädd för andra stammar, ny mat, ovanligt väder och konstiga saker. Det är denna grottmänniskomentalitet som Sverigedemokraterna utnyttjar.

De vill få oss att tro att vi kan vrida klockan 50-60 år tillbaka i tiden, till ett Sverige där utlänningar var sällsynta och pizza en nästan okänd maträtt. (Samtidigt vill de inte låtsas om att kåldolmar, familjen Bernadotte och Mårten Gås också är sådant som en gång var nytt och ovanligt i vårt land.)

Detta är naturligtvis omöjligt och orimligt. Vi lever i en ny och relativt öppen värld. Om vi kastade ut allt och alla som inte har traditionellt "svenska" förtecken och isolerade oss - då skulle vi snabbt bli ett inavlat, underutvecklat, fattigt och olyckligt folk.

Sverigedemokraternas illa dolda och de vanliga partiernas mer väl dolda främlingsfientlighet - det är bara att göra ett problem av något som inte behöver vara ett problem över huvud taget.

Min enkla filosofi är att alla människor skall ha så stor frihet som möjligt att göra sina egna livsval. Alla människor!

Jag anser att gränsen för denna frihet går där man inkräktar på någon annans frihet, egendom eller säkerhet. Alla bör respektera varandra - oavsett vilka vi är.

Dessutom skall alla ha lika rättigheter. Och därmed även lika skyldigheter. Lagarna skall gälla lika för alla. Vi kan gott ha färre lagar, men vi skall ha mer ordning.

Detta är en enkel, men effektiv och sympatisk, modell för ett samhälle där alla kan leva och låta leva. Den ligger fjärran från Sverigedemokraternas metafysiska hokus-pokus om det svenska blodet. Och den ligger också väldigt långt från vad vårt lands riksdagspolitiker sysslar med.

Medan alla andra tycker att den egna "rasen", "klassen", gruppen eller politiska majoriteten skall kunna tvinga alla andra att leva på ett visst sätt - så tycker jag att alla gott kan få leva som de vill, så länge man inte skadar någon annan.

Men så enkelt får det tydligen inte vara i vårt land...


Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se

tisdag, augusti 01, 2006

Det är tillväxten, dummer!

Nedan min senaste krönika i FNA – denna gång om tillväxten...


MER ÅT FLER!

Nu är valrörelsen över oss. De politiska partierna kommer att springa benen av sig för att lova mer åt fler. Och risken är rätt uppenbar att väljarna okritiskt sväljer betet. Att muta folk med deras egna pengar har blivit ett svenskt politiskt karaktärsdrag.

I en valrörelse blir det också rätt uppenbart att kortsiktighet, tro, bluffmakeri, irrationella faktorer och plakatpolitik spelar stor roll. Låt oss därför försöka titta på "mer åt fler"-politiken ur ett lite vidare och mer sansat perspektiv.

En skola är den röd-gröna, att lova väljarna mer lullull med andra människors pengar. För det första kan man ifrågasätta det moraliskt rimliga i detta. För det andra är fördelningspolitik i allt väsentligt en myt. Det handlar väldigt lite om att ta från de rika och ge till de fattiga. Istället handlar det om att ge den stora väljargruppen, medelklassen, vissa förmåner – som finansieras genom att samma medelklass tvingas digna under ett av världens absolut högsta skattetryck. Men bluffen tycks fungera. Väljarna tror att de har fått något, även om det räcker med mycket enkel matematik för att inse att så inte alls är fallet.

Sedan har vi den andra skolan – tillväxt. Jag önskar att jag kunde peka ut något parti som står upp för en god tillväxtpolitik, utan att tveka. Men i dag är den borgerliga alliansen nästan lika mycket inriktad på att leka med andra människors pengar som de röd-gröna.

Tillväxttanken förtjänar verkligen fler och mer entusiastiska supporters, eftersom den är både rimlig och effektiv. Istället för att flytta runt pengar mellan folk – så går idén med tillväxt ut på att om vi får mer, då räcker det till fler. Allt - allt! - välstånd i Sverige och i resten av världen, genom hela historien, bygger på tillväxt. Det är lätt att visa. För om vårt samhälle i dag hade haft samma resurser som för 500 år sedan, då hade vi alla haft det väldigt jobbigt.

Om vi skapar mer, då får fler jobb. Mer pengar omsätts. Staten kan få in mer pengar utan att höja skatten. Människor får råd att köpa mer, resa mer, spara mer och de kan få mer fritid. Skolan, vården och omsorgen kan förbättras. Alla kan få det bättre. Men då krävs det alltså att kakan växer. Det är egentligen rätt enkelt, eller hur?

Därför är det märkligt att se att så många motarbetar tillväxten. Miljöpartiet säger rakt ut nej till tillväxt, eftersom de vill att vi skall leva på kottar och bark för miljöns skull. (De har för övrigt helt missat att tillväxt och utveckling är de faktorer som, världen runt, visat sig vara absolut viktigast för att åstadkomma en bättre miljö.)

Vänsterpartiet är emot privat företagande och för ett klasslöst samhälle. De vill förstatliga företag och de vill hellre att folk jobbar i den skattefinansierade sektorn än i den skattebetalande. Hej och hå! Där blir det inte mycket tillväxt, kan jag lova.

Och så socialdemokraterna, som är djupt konservativa och tror att vi fortfarande lever på 1800-talet. Som en del av "arbetarrörelsen" är de i grunden skeptiska till företag, företagare och företagande. Därför vägrar de att inse att tillväxten kräver att det blir enklare och mer lönsamt att driva företag. Istället sätter socialdemokraterna på sig jättelika skygglappar och fokuserar på att flytta pengar mellan människor, med tvång om så krävs. Samtidigt gör de det svårare, dyrare och jävligare att driva företag. Suck!

De varken vill se eller diskutera vad som kan ske om kakan växer. Det är riktigt korkat, även ur ett socialdemokratiskt perspektiv. Snart är de svenska sossarna de enda bland sina partibröder i Europa som vägrar se möjligheterna...

Många i de borgerliga partierna förstår nog det där med tillväxt. Men det verkar inte som om deras partier fattat galoppen. Därför ser vi sällan eller aldrig borgerliga partier gå ut i ett frimodigt, visionärt, pedagogiskt och tydligt försvar för tillväxten. Istället spelar de fegt på sossarnas planhalva, där man leker monopol med andra människors pengar.

Om vi vill få det bättre – då krävs en förändrig. Det är en hyfsat enkel sanning som tycks vara väldigt, väldigt svår att förstå.


Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se

onsdag, juni 28, 2006

Det vi inte vet att vi inte vet

Min senaste Flashback-krönika:


Man är egentligen ett ignorant arsle.

Varje dag fattar vi beslut som får stora konsekvenser, utan att ha en susning om vad vi håller på med. En del saker är betydelselösa. Annat får konsekvenser för oss själva och andra. Emellanåt våldsamt stora konsekvenser.

Vissa beslut fattar vi trots att vi vet att vi inte har all information som vi skulle behöva. Annat kommer vi fram till utan att ens reflektera över att vi inte vet vad vi sysslar med.

Svensk samhällsdebatt är ett exempel på detta. Folk tror så förbannat mycket. Vi "känner" så mycket som vi varken vill, orkar eller kan förklara. Vi drar förhastade slutsatser. Vi tror att en liten del av sanningen är hela sanningen. Vi nöjer oss med andras grunda, felaktiga och ibland medvetet missledande analyser. Vi söker sällan alternativ information. Vi tar till, bygger ut och sprider vidare uppgifter som var uppåt väggarna fel redan från början.

Detta är inte helt okomplicerade processer. Vissa saker vet vi. Annat vet vi att vi inte vet. Men hur skall vi över huvud taget kunna förstå eller ta hänsyn till de saker som vi inte vet att vi inte vet? Sådant kan vi ju över huvud taget inte förhålla oss till eller analysera.

Det intressanta är att det inte nödvändigtvis är "enkla människor" som är outbildade och ointresserade av nyheter och samhällsdebatt som har mest fel. För något år sedan gjorde opinionsmätningsföretaget Demoskop en undersökning om vad svenska folket vet om tillståndet i världen. Det visade sig snabbt att ju högre utbildning de tillfrågade hade - ju mer fel hade de i sina svar!

Detta kan möjligen förklaras att den som är storkonsument av nyheter, intresserad av samhällsdebatt och som försöker följa med sin tid hela tiden exponerar sig själv för så mycket... skit! Mainstreammedia är fyllda med larmrapporter, försåtliga halvsanningar och rena lögner som folk med en agenda sprider. All information har en avsändare. Och denna avsändare har alltid ett syfte med sin information. Så det är lätt att låta sig luras.

Lägg till detta att goda nyheter är ointressanta. De säljer inte. Så hälsan tiger still. Därför matas vi hela tiden med larm, elände, svårmod och problem som formar hela vår världsbild. Generellt sett kan man säga att folk därför tror att mycket i vårt samhälle är jävligare än vad det i själva verket är.

Dessutom finns det - naturligtvis - massor av folk i media och debatt som med vett och vilje sprider politiskt driven desinformation.

I den aktuella Demoskop-undersökningen trodde 73 procent av de tillfrågade att det är fler som lider av undernäring i u-länderna i dag jämfört med 1980. Det är helt fel. Antalet undernärda i dessa länder har minskat med två tredjedelar.

76 procent av svenskarna tror att det är fler som lever i fattigdom i u-länderna i dag än 1980. Fel igen. Antalet extremt fattiga har minskat, även detta med två tredjedelar.

72 procent tror att luftföroreningarna i EU-länderna har ökat de senaste 25 åren. I själva verket har de minskat med 40 procent!

På samma sätt fortsätter det med en rad frågor som har med miljö och fattigdom att göra. Folk tror att det har blivit sämre, när det i verkligheten har blivit bättre. Vi håller snabbt på att förbättra vår miljö. Fattigdomen i världen minskar rätt snabbt. Vi är på rätt väg!

Men om människor inte känner till detta - då är det lätt hänt att de tror att vi borde göra tvärt om; att ändra de beteenden som i verkligheten gör saker och ting bättre. Och sådant kan bli förödande.

Tekniska framsteg, tillväxt, frihandel och andra moderniteter är bra. Det finns hinkvis med siffror och statistik som visar på sådana samband. Men vad händer om folk inte känner till detta? Vilket blir resultatet om dessa uppgifter inte kommer fram i debatten? Hur blir det om folk, felaktigt, tror att det är tvärt om?

Jo, då kommer människor - som nog egentligen bara vill göra gott - att bekämpa just de företeelser som gör saker och ting bättre. Resultatet blir att förbättringarna saktas ner, avstannar eller helt enkelt förvandlas till försämringar.

Därför breder tyvärr tillväxtfientlighet, teknikskepsis, globaliseringsmotstånd, miljöfundamentalism och småsinthet ut sig i vårt land. Och eftersom de flesta av oss alltså inte ens känner till att vi inte känner till hur saker och ting egentligen är, så kan detta pågå rätt ostört. Vilket i sin tur leder till att vi skadar både oss själva och andra.


Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se

måndag, maj 29, 2006

Globalisering och fattigdom

På onsdag debatterar EU-parlamentet ett betänkande om globalisering och fattigdom. På torsdag sker omröstningen. Tanken är att betänkandet (A6-0179/2006) skall ligga till grund för hur bland annat EU-kommissionen skall agera i framtiden.

Här finns mycket att säga...

För det första kan man konstatera att det är uppseendeväckande att icke en enda marknadsliberal tankesmedja, samhällsdebattör eller skribent har engagerat sig i arbetet kring betänkandet! Icke en!

Å andra sidan har det inte synts till så många vänsterdebattörer i frågan heller. Men det behövs knappast - eftersom förslaget redan från början har ett tydligt vänsterperspektiv. Mycket är hårresande.

Med märkliga krumbukter försöker författaren till exempel få det till att fattigdomen i världen nog ändå har ökat. I vart fall på sätt och vis, sett ur ett speciellt perspektiv...

Dokumentet talar om demokratisk medverkan och omläggningar av de ekonomiska strukturerna för att garantera en mer jämlik välståndsfördelning. Detta låter misstänkt mycket som planekonomi i mina öron. Dessutom kan det verkligen diskuteras om "välståndsfördelning" är viktigare än tillväxt för att minska fattigdom.

Samtidigt som författaren har svårt att komma runt frihandelns fördelar, så gör han sitt bästa för att ta tillbaka det mesta i nästa andetag. Att frihandel kräver regleringar och skyddstullar är ett genomgående mantra...

Politiskt korrekta floskler som "hållbar utveckling" blandas med de gamla vanliga "Fair Trade"-kraven, tankar om priskontroll, sociala och politiska pekpinnar, åsikter om att fler kvinnor bör gå ut i förvärvsarbete, skuldavskrivning, krav på vilka tjänster som bör ingå i ländernas offentliga sektor, hinkvis med biståndsmiljoner och - naturligtvis - ett genusperspektiv.

"Europaparlamentet konstaterar att kvinnor relativt sett har mindre nytta av de möjligheter som globaliseringen och liberaliseringen av handeln erbjuder och samtidigt snarare drabbas av de negativa följderna av denna utveckling" fastslår betänkandet trosvisst.

Detta virriga dokument vimlar av tvivelaktiga antaganden, politiska dogmer, tveksamma orsakssamband och uppenbara brister när det gäller att förstå grundläggande ekonomiska samband.

Och så sådana där påståenden som man undrar vad författaren egentligen menar med. Ett exempel "De industrialiserade länderna äger 90 procent av alla patent, och i fallet med läkemedel är detta ofta förknippat med svårigheten att tackla folkhälsoproblem." Hmmm... Borde läkemedelsföretagen i i-världen kanske spela mer golf och forska mindre - eller vad?

I EU-parlamentet kan dokument av detta slag mycket väl gå igenom, eftersom det är så få som bryr sig. "Det låter ju så snällt och fint", typ.

I just detta fall blir det dock match av...

Den svenske moderaten Christofer Fjellner och hans stab har lagt ändringsyrkanden som helt vänder upp och ned på det framlagda betänkandet. Detta är utmärkt. Om de får sin partigrupp, EPP, med sig återstår dock att se.

I detta arbete hade de säkert haft nytta av lite hjälp från några av alla de tankesmedjor, skribenter och debattörer som dagligen kämpar för frihet, marknadsekonomi och frihandel – men som helt tycks ha missat tåget, nu när det är skarpt läge...


Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se

fredag, maj 12, 2006

P.J. O'Rourke

Jag satt och bläddrade i Fria Moderata Studentförbundets Guruhandbok och hittade min text om den amerikanske skribenten P.J. O'Rourke. Det slog mig att jag aldrig lagt upp denna text i digital form. Så här är den. Enjoy!


P.J. O'Rourke är ingen filosof i egentlig bemärkelse. Samtidigt är det få som fått så många människor att tänka till - ordentligt - om stora och svåra politiska frågor. Han är nämligen något så ovanligt som en idémässigt stringent frihetlig humorist. Och han är inte bara en vanlig lustigkurre - han är ofta hysteriskt rolig, vilket fått flera av hans böcker att toppa bestsellerlistorna.

Det räcker med att titta på ett av hans kanske mest kända citat, för att förstå vilken kraft det ligger i att presentera politisk kritik i humorns form. "Giving money and power to government is like giving whiskey and car keys to teenage boys." Citatet kommer ur boken Parliament of Whores.

P.J. O'Rourkes bakgrund finns i den amerikanska studentvänstern på 70-talet. Om man ser till berättelserna från den tiden förefaller han ha varit rätt så individualistisk och fritänkande redan då. I vart fall om man får tro honom själv. Sedan började han sin vandring mot att bli vad som närmast kan kallas libertarian. Vänstern avskyr honom för hans syn på ekonomi och utrikespolitik. Men han upprör även många konservativa med sin frihetliga syn på bland annat sex och droger.

Den första delen av hans mer frihetliga skrivarbana omfattar National Lampoon, Playboy, Vanity Fair, Car and Driver och Roling Stone. För den senare kan man säga att han bland annat fungerat som utrikespolitisk korrespondent. Under tidningstiden började han även dyka upp som kommentator i CBS 60 Minutes.

Karriären som gonzo-journalist öppnade även för ett stort antal böcker. Några som är extra nämnvärda är Republican Party Reptile (1987), Holidays in Hell (1988), Parliament of Whores (1991), Give War A Chance (1992), All the Trouble in the World (1994) och Eat the Rich (1998) i vilken han bland annat skriver om Sverige.

I dag skriver han bland annat för The Atlantic Monthly och medverkar i den amerikanska radioshowen Wait! Wait! Don't tell me!

Hans mer "seriösa" politiska arbete kan beskrivas med att han nu är verksam som H.L. Mencken Research Fellow på Cato Institute.

P.J. O'Rourkes mest kända och citerade bok är förmodligen Parliament of Whores. I denna sätter han den politiska makten under luppen under kapitelrubriker som Attack of the midget vote-suckers; The three branches of government: Money, Television and Bullshit; Among the compassion fascists.

Ett citat ur boken "Our government gets more than thugs in a protection racket demand, more even than discarded first wives of famous rich men receive in divorce court. Then this government, swollen and arrogant with pelf, goes butting into our business. It checks the amount of tropical oils in our snack foods, tells us what kind of gasoline we can buy for our cars and how fast we can drive them, bosses us around about retirement, education and what's on TV; counts our noses and asks fresh questions about who's still living at home and how many bathrooms we have; decides whether the door to our office or shop should have steps or a wheelchair ramp; decrees the gender and complexion of the people to be hired there; lectures us on safe sex; dictates what we can sniff, smoke, and swallow; and waylays young men, ships them to distant places and tells them to shoot people they don't even know."

P.J. O'Rourke finns (ännu) inte att läsa på svenska. Inte för att det inte skulle finnas en marknad. Snarare är skälet att hans ironiserande helt enkelt visat sig allt för svårt och ibland subtilt för att översätta. Däremot har han flera gånger varit här och gett föreläsningar.

Den som vill närma sig O'Rourke kan börja med The Liberty Manifesto, ett anförande han höll när Cato Institute invigde sitt nya högkvarter 1993. En länk finns i slutet av denna text. Att få tag i hans böcker kan ibland vara lite besvärligt. De är ofta slutsålda, men kommer lika ofta i nya utgåvor från Random House och Picador.

När vi träffade honom för tidskriften Nyliberalens räkning i början av 90-talet sammanfattade han sin syn på vad staten bör syssla med så här "Att ta hand om saker som exploderar."

Låt mig slutligen presentera ett av mina favoritcitat. "The mystery of government is not how Washington works but how to make it stop."

The Liberty Manifesto


Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se

söndag, maj 07, 2006

Var går gränsen?

Nedan min senaste Flashback/FNA-krönika:

Skall man protestera när de börjar inskränka våra medborgerliga friheter och övervaka oss - eller skall man vänta tills det är för sent?

Frågan är aktuell. Tänk dig en skala där noll är total anarki, utan stat. I andra ändan, tio, råder total statlig kontroll och totalt förtryck. Låt oss säga att vi i dag befinner oss någonstans runt sex på den skalan. För var dag som går ökar statens makt över våra liv.

Hur mycket är vi medborgare beredda att acceptera? Och hur långt är våra politiker beredda att gå?

När det gäller medborgarna råder en oroväckande naivitet i vårt land. Allt för många upprepar envist mantrat att "den som är oskyldig har inget att frukta". Detta trots att oskyldiga människor hela tiden hamnar i kläm, och till och med i finkan - när statens övervakningsambitioner paras med polisens böjelse för konspirationsteorier.

Svenska folket tycks inte heller ha något problem med att vi har lagar som gör att människor kan sättas i fängelse på grund av sina åsikter. Inte ens när staten stänger obekväma politiska websidor eller när EU säger att vi nog inte skall ha rätt att kritisera vissa religioner reagerar folk.

Ser man så till politikerna finns förmodligen bara en gräns för deras Storebrors-ambitioner: Total kontroll.

För varje förslag som läggs och klubbas flyttas gränsen. Och så fort gränsen är flyttad tar politikerna ett steg till. Och ett till. Och ett till...

Politiker har inga problem med att styra och kontrollera. Ju mer de inskränker din och min frihet, ju mer makt får de själva. Och de gillar makt.

Para sedan detta med ett samhälle där allt fler blir beroende av staten i form av bidrag. Den som behöver statens pengar är naturligtvis mindre benägen att kritisera det som är galet än den som står fri. Resultatet blir att tystnaden långsamt breder ut sig.

Vad som krävs i Sverige är motstånd. Och nu talar jag inte om stenkastande brunvänster eller om reclaimare. Sverige behöver fler modiga, pålästa, sakliga och envisa medborgare som kämpar mot övervakningsstaten. Fler som försvarar våra hotade fri- och rättigheter. Fler som vägrar krypa inför makten.

Som sagt: Skall man protestera när de börjar inskränka våra medborgerliga friheter och övervaka oss - eller skall man vänta tills det är för sent?


Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se

onsdag, maj 03, 2006

Det klasslösa samhället?

Vänsterpartiet och deras vänner duckar ständigt när det gäller vilket samhälle de vill bygga. Dagens lösen är att de inte är kommunister - utan att de ju "bara vill ha ett klasslöst samhälle". Visst låter det gulligt..?

Men stopp och belägg! Idén om det klasslösa samhället fan i min lilla låda inte fin! Den är direkt och intimt kopplad till tvång, förtryck, kontroll och övergrepp mot de medborgerliga fri- och rättigheterna. Det klasslösa samhället är en stat med massor av taggtråd!

För att uppnå ett klasslöst samhälle måsta staten först och främst utjämna alla existerande klasskillnader. Detta kan endast ske genom att man beslagtar pengar och egendom ifrån folk. Man kränker därmed deras äganderätt och rätten till det de skapat med sina egna händer eller sitt intellekt. Den som tror att detta kan ske frivilligt är godtrogen bortom vad som är riktigt nyttigt.

Men låt oss för ett ögonblick anta att man lyckas med detta. Vad är då nästa steg? Jo, att se till att nya klasskillnader inte uppstår. Hur skall det gå till? Inte ens i ett samhälle där alla är egendomslösa och får en matranson om dagen och ett klädpaket varje halvår kan man undvika att klasskillnader uppstår. Någon kanske är sparsam och någon annan inte. Någon kanske är företagsam och någon annan inte. Någon kanske är förutseende och någon annan inte. Någon kanske är praktiskt lagd och någon annan inte. Även i detta gigantiska fångläger kommer det alltså snabbt att uppstå skillnader mellan människor.

För att undvika detta krävs att alla medborgare kontrolleras - stenhårt - hela tiden. Det krävs att man tar ifrån folk det de lyckats lägga undan. Det krävs att man hindrar initiativrika från att göra smarta saker. Detta kan helt enkelt inte ske utan tvång och våld från statens sida. För, den som inte vill gå med på allt detta - den måste tvingas. Var tror du idén om Gulag och de Röda Khmerernas dödsfält kommer ifrån? Jo, ur utpoin om det klasslösa samhället!

Det är detta som är Lars Ohlys, vänsterns och SSU:s klasslösa samhälle. Det är inte ens en "fin tanke". Kommunismen har alltid varit, är och förblir ett vidrigt system. I vänsterns värld accepteras inte att människor är olika - att de har olika önskemål, olika krav, olika behov, olika talang, olika begåvning och att de gör olika livsval. Mångfald är ett hot mot det klasslösa samhället. Öppenhet lika så. Det är inte en händelse att kommunistdiktaturer är stängda mot omvärlden.

De som talar om det klasslösa samhället vill kontrollera och förtrycka dig. De när en tanke om en stat där alla stöps i samma form och underordnas kollektivet. Och i kollektivets ledning sitter Lars Ohly och hans Kamrater. Detta är en i grunden vidrig och farlig idé.

Alternativet är ett öppet samhälle med mångfald. En fri ekonomi med spontan ordning som lyhört tillgodoser konsumenternas olika behov. Ett samhälle där människors olikhet och olika preferenser är en tillgång. Ett samhälle med valfrihet, företagsamhet, frivillighet, mångfald, demokrati, frihet och glädje. Och det är just detta Lars Ohly och alla andra som kämpar för ett klasslöst samhälle vill krossa. Och de har inget lärt sig av de hårresande försök att skapa kommandostater som finns att beskåda genom historien. Inget alls. Nada!

Kommunismen och idén om det klasslösa samhället hör hemma på historiens skräphög. De är omöjligheter som aldrig fungerat och som inte ens var "fina" tankar från början. Men låt för all del vänstern hålla fast vid sin enögda dogmatism - så att den en gång för alla åker ur riksdagen i nästa val. Att det sitter folk i i vårt parlament som har visioner som kan skapa en terrorstat - det är genuint obehagligt.


Länk till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se

onsdag, april 26, 2006

Sluta tro! Börja tänka!

Naturligtvis skall folk få tro vad de vill. Vissa tror på en eller annan gud. Någon ber till en sten. Någon annan hyllar kanske en påse skruvar. Själv tror jag att jag skall ta mig en cigarr.

Men att folk är i sin fulla rätt att tro på vad de vill - det innebär inte att jag tänker låta bli att häckla dem. Inte så mycket för deras larviga ritualer som för deras godtrogenhet och för att de är lättledda. Att tro på ditt eller datt har nämligen ersatt det sunda förnuftet. Och det är verkligen inte bra. Det förvandlar inte sällan grumliga tankar till ondskefulla handlingar.

Ibland känns det som om saker och ting är för stora och jobbiga för att vi skall klara av att hantera dem. Då kan det ju kännas bra att ha en gud att be om ett handtag. Varsågod!

Men att vända sig till ett eller annat andeväsende, vars existens är synnerligen osäker, istället för att hantera den skit som dyker upp på egen hand - det förefaller mig vara en klen plan. Jag kan inte ens tänka mig att om, säger om, det finns en gud - att han eller hon då skulle gilla att folk feakar ut och ber om än det ena och än det andra - istället för att själva ta ansvar för sina liv.

Mycket i vårt samhälle går ut på att indoktrinera oss att tro istället för att tänka, ta ansvar och handla. Det är naturligtvis praktiskt för alla med makt. Den som litar på gud istället för att handla, den gör inte uppror. Den som tror på en politiker, den är ett lydigt redskap. Den som tror fanatiskt på vad det än vara må - den blir en utmärkt korsfarare, terrorist eller ett lämpligt bondeoffer.

Ständigt möter man religionens tomma kulisser - som egentligen döljer något helt annat.

När jag ger mig ut i Belfast ruggigaste kvarter - då ser jag människor som är beredda att döda varandra med tolkningar av kristendomen som ursäkt. Det är rätt anmärkningsvärt att folk anser sig ha rätt att slå ihjäl eller spränga andra i luften, bara för att de gör en delvis annan tolkning av kärleksbudskapet. Men bekvämt. Skalar man bort religionen, då handlar konflikten på Nordirland om snäva politiska intressen och ren skär maktkamp. Sådant skulle man kunna hantera och desarmera på förnuftsmässiga grunder. Men det ligger inte i de stridandes intresse. Därför viftar man med det religiösa skynket för att förmå folk att fortsätta hata istället för att tänka.

I Mellanöstern är det samma sak. Jude eller muslim, visst! Men förnuft, eftertanke och konstruktiva lösningar - icke!

Religiös fanatism är farlig och dödlig. I USA har kristna fanatiker ihjäl abortläkare - när de inte skyller den 11 september på medborgarrättsrörelsen eller bögarna. Så mycket var den kristna medmänskligheten alltså värd. I Aghanistan och Irak finner vi terrorister, vars fundamentalism får Ulf Ekman att framstå som rena ateisten, som rättfärdigar mord med en religion som de facto uttryckligen förbjuder mord på oskyldiga.

Vad fanatikerna har gemensamt är att de tar alla andra, snälla, vardagsreligiösa människor som gisslan för sin sak. Det är ett jävla oskick! Och det är de måttliga krafternas uppgift - inom alla religioner - att se till att de egna knäppskallarna håller sig på mattan. Men allt för ofta är det politiska intresset det motsatta - att gömma sig bakom dårarna.

Blandar man sedan enögd tro med avundsjuka för att någon annan människa eller stat lyckats bättre än man själv - då har man tänt stubinen och smällen blir oundviklig. Men det är naturligtvis mer bekvämt än att själv ta ansvar för sitt liv, sitt samhälle och sitt välstånd.

Jag skulle önska att folk började tänka istället för att tro. Det skulle visserligen ställa till det - förmodligen minst lika mycket för politkerna som för de religiösa ledarna. Men det skulle vara ack så välgörande.

Uppriktigt sagt förstår jag mig inte på dem som ägnar sig åt religiös fatalism - och lägger allt i sin guds händer. Är det inte bättre att släcka eldsvådan, täta läckan i skrovet, ringa 112, argumentera mot ondskan eller att... vaffan... skriva en insändare - än att passivt bli ett offer, om än ett väldigt rättroget offer?

Enögd tro förekommer även i politiken. Människor i orter vars namn slutar på -bruk, -fors eller -hammar hävdar att de måste rösta på ett visst parti bara för att de har skit under naglarna. En och annan tant på Östermalm eller i Djursholm tror att den politiska hemvisten sitter i postnummret. Landets fyra procent frireligiösa folkskollärare tror att de måste rösta på det parti som inte sällan brukar vara just så stort. Är man bonde förväntas man vända sig till det parti som bönderna alltid har röstat på. Är man fattig, utslagen eller lågavlönad, då förväntas man automatiskt springa in i "rätt" kollektiva fålla. Humbug!

Människor får gärna hänge sig åt den ena eller andra religionen, om det roar dem. Men när det gäller politiken förväntar jag mig att folk tar ställning - även om det inte nödvändigtvis måste vara partipolitisk ställning. Men det skall inte ske av slentrian, lathet, tradition eller yttre tryck. Vi människor har förmåga till logiskt tänkande. Nu är det hög tid att vi börjar använda oss av denna gåva. Allt annat är bara hokus-pokus!

Fotnot: När denna krönika ursprungligen publicerats i FNA fick jag 100-tals mail från vänliga människor som berättade att de tänkte be för mig och för min förtappade själ. :-)

Ny parallellblogg

Här kommer jag att publicera längre texter, som inte riktigt får plats på min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se

Alla texter som läggs upp här kommer att annonseras med en länk eller notis på min huvudblogg. Så du behöver inte sätta något bokmärke här - det räcker om du följer mina dagliga bloggpostningar.

Så - nu kan jag både skriva så långt jag vill och hålla friskt tempo med korta notiser. Bra, eller hur?