EU:s vansinniga jordbruksstöd

Det finns ett stort mysterium inom EU...

Varför gör inte folket revolt mot jordbruksstödet?

Och varför fyller inte rapporter om detta kompletta vansinne våra medier?

Man kan undra.



Låt oss börja med att titta på jordbruksstödets storlek. CAP, kallas det i dagligt tal i EU och det gömmer sig under rubriken "Skydd och förvaltning av naturresurser" i unionens budget. För 2007 utgör det ungefär hälften av hela EU:s utgiftsbudget – 54.985.000.000 euro (drygt 508 miljarder svenska kronor) av budgetens 120.702.000.000 euro (drygt 1.116 miljader svenska kronor).

Svenska bönder får del av drygt 10 miljarder kronor av detta stöd. Största förmånstagare är Frankrike, Spanien, Tyskland och Italien.



Syftet med CAP sägs vara att...

• ge jordbrukarna en skälig levnadsstandard
• trygga livsmedelsförsörjningen
• ge konsumenterna livsmedel till rimliga priser
• stimulera till en miljövänligare produktion

Well.

Vad gäller att ge jordbrukarna en "skälig levnadsstandard" finns åtskilligt att säga. Man kan börja med att fråga sig varför just de skall ha rätt att leva på andra människors pengar. Och borde inte jordbruk vara en verksamhet som bär sig och som ger dess utövare en rimlig lön?

Det man talar tyst om är att det finns för många jordbrukare. Dessa odlar i sin tur mer än vad den europeiska marknaden efterfrågar och mer än vad som går att exportera till marknadsmässiga priser.

En rimlig fråga är därför: Varför skall EU:s skattebetalare betala för att bönder skall producera livsmedel som vi inte behöver?

När det gäller att "trygga livsmedelsförsörjningen" borde ju inte det vara något problem – eftersom vi producerar för mycket! Eller hur?

Och det där med att "ge konsumenterna livsmedel till rimliga priser". Vad är det för vits med att hålla priserna nere om man sedan klår samma konsumenter på just dessa pengar över skattsedeln?

Att "stimulera till en miljövänligare produktion" låter ju fint. Det i särklass enklaste sättet att göra detta vore att sluta betala bönder för att producera livsmedel som vi inte behöver.

(Och för alla som ojar sig över koldioxidutsläppen: Jordbruket är en av de stora bovarna. Här odlas saker helt i onödan, till stor kostnad. Vore det inte bättre att fösöka få stopp på det än att ge folk dåligt samvete för att de till exempel flyger och kör bil?)

Motiveringen för att ha ett jordbruksstöd är i allt väsentligt varm luft! Det handlar om en jordbrukslobby som vill klå alla oss andra på stålar. Och om ängsliga politiker i bland annat Frankrike, Spanien och Italien som i samband med varje val hålls gisslan av dessa agrarkleptomaner.

Vansinnet är totalt. Men det är bara början...



En av de största stötestenarna i frihandelsförhandlingarna inom WTO är just jordbruksstödet. EU och USA vägrar att avskaffa sitt jordbruksstöd om inte den andra parten går först. På så sätt cementeras systemet i något slags negativ terrorbalans. Och när EU och USA inte viker sig, varför skall då till exempel Indien, Japan och diverse utvecklingsländer avskaffa sitt jordbruksstöd?

Detta är allvarligt, eftersom det blockerar ett globalt frihandelsavtal. Och frihandel gynnar oss alla. Frihandel ger alla lägre priser, ökat välstånd, ökad handel, ökad tillväxt och mer valfrihet.

Men – framför allt – frihandel är det enda som kan lyfta de fattiga länderna!



Och när vi talar om fattiga länder, nu blir det riktigt skruvat...

I EU:s jordbrukspolitik ingår att dumpa priserna (med hjälp av våra skattepengar) till underpriser i andra länder – och att hålla andra länders produkter borta med hjälp av tullar och andra handelshinder.

För utvecklingsländerna är detta katastrofalt. EU kommer och vräker ut jordbruksprodukter till underpriser. Detta slår ut det lokala jordbruket och gör fattiga människor ännu fattigare. Och de som ändå lyckas stå kvar på benen hindras från att sälja sina produkter till oss på grund av strafftullar.

Och det hela sker, som sagt, med våra skattepengar!

Vi hindrar således fattiga länder från att spela på lika villkor, vi håller dem kvar i fattigdom och vi slår sönder deras lokala näringsstrukturer. Med vett och vilje! Genom aktiva och medvetna åtgärder! Man tar sig för pannan!

Den brittiske finansministern, Gordon Brown, sade bland annat följande i ett tal inför IMF...

"Vår jordbruksprotektionism kostar utvecklingsländer 20 miljarder dollar om året direkt och upp till 100 miljarder dollar indirekt - dubbelt så mycket som de tar emot i utvecklingsbistånd."

Vi klår alltså de fattiga länderna på dubbelt så mycket som vi ger dem i bistånd. Samtidigt som vi sabbar frihandeln – som är betydligt mer effektiv än bistånd för att lyfta människor och länder ur sin fattigdom. Gah!



Att medvetet sabotera andras marknader och möjligheter till fri handel är ohederligt.

Att göra det med våra skattepengar är orimligt.

Och att göra det för att EU:s bönder i lugn och ro skall få producera mer livsmedel än marknaden kan ta emot – det är direkt korkat. Och politiskt fegt.



Så – när skall EU:s skattebetalare och konsumenter resa sig i protest mot jordbruksstödet?

När skall alla som talar om solidaritet och rättvisa inse att det viktigaste de kan göra är att kampanja mot EU:s jordbruksstöd?

Och när skall media på allvar börja frossa i all galenskap inom CAP?



Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se

Bona fide?

Godtrogenhet, är ett ord.

Jag tänker på hur förre statsministern Göran Persson, förre justitieministern Thomas Bodström och en del andra politiker så okritiskt köpt anklagelserna mot de två avvisade i den så kallade Egypten-affären. (Se t.ex. denna bloggpost.)

Anklagelserna mot de två männen, som under förnedrande former utvisades till tortyr och skenrätt, har naturligtvis en källa. Och det är inte otänkbart att denna källa har ett syfte med sin information.

I Egypten-affären har följande skett…

Sveriges förra socialdemokratiska regering förlitade sig på uppgifter från Säpo.

Säpo förlitade sig på uppgifter från CIA.

CIA förlitade sig på uppgifter från Egypten. Här skall vi komma ihåg att Egypten hade ett intresse i saken. De två männen ansågs nämligen möjligtvis vara oppositionella. Och i Egypten är detta något man kan bli inlåst för.

Så långt, låt oss titta lite på hur underrättelseverksamhet fungerar.

Först gäller det att samla in information. Det är inte alltid så lätt. Ofta får den som sköter informationsinhämtningen gissa och göra antaganden.

(Och information som serveras en på ett silverfat skall, naturligtvis, alltid, betraktas med en rejäl nypa misstänksamhet. Har avsändaren något dolt intresse eller uppsåt?)

Så gäller det för underrättelseorganisationen att avgöra om den insamlade informationen är korrekt och äkta. Detta är ännu svårare. Här finns otaliga felkällor. För att tala i bildspråk gäller det att inte bara granska kärlets innehåll, utan även själva kärlet.

Därefter gäller det att göra en korrekt analys. Och nu börjar det bli riktigt, riktigt knivigt. Exakt vad betyder, bevisar eller antyder egentligen den information man samlat in? Här finns dessutom en riktigt stor fallgrop – alla underrättelseorganisationer söker information som bekräftar dess egen bild av verkligheten och tonar ner sådant som talar mot dess egna teorier, åsikter, förutfattade mening och förväntningar. Även korrekt information kan alltså användas för att koka ihop en felaktig analys.

Ännu jävligare blir det om man betänker att världens underrättelseorganisationer inte bara samlar in information – utan även sprider felaktiga uppgifter, desinformation, med syfte att förvirra fienden eller att uppnå vissa egna, politiska eller nationella mål.

Detta är milt sagt en soppa. Här krävs ett oerhört gott handlag, sund skepsis, logik, bildning, eftertanke och finurlighet.

Således – Egypten-affären grundar sig på planterad information från Egypten.

Egypten har ett intresse av att förfölja, tysta och låsa in sina oppositionella. Således finns det skäl att tro att informationen är felaktig.

Och – trumvirvel – när de två männen kom till Egypten försattes den ene på fri fot, utan att några anklagelser mot honom kunde beläggas. Den andre mannen dömdes till fängelse. Dock inte på grund av terroranklagelser, utan på grund av att han är i opposition mot den egyptiska regimen.

Detta är uppseendeväckande! För om de två varit skyldiga till vad de anklagas för – då hade de naturligtvis låsts in för tid och evighet av den egyptiska staten.

Således har regimen i Egypten inte ens själv agerat i enlighet med den felaktiga information den spridit.

Detta leder fram till ett inte allt för vågat antagande…

Sossarna, Bodström, Persson, en del borgerliga politiker, förmodligen Säpo och möjligen även CIA vilseleddes av den information som från början kom från Egypten.

Den egyptiska regimens intresse var här helt enkelt att använda terroristjakten för att tysta delar av den egna oppositionen.

Informationen var således förmodligen oäkta, vinklad och fel. Analysen blev uppåt väggarna. Men bluffen fungerade – eftersom terrorjakt just då stod överst på allas dagordning och då den information som tillhandahölls passade den rådande tidsandan och alla de politiker och underrättelseorganisationer som just då jagade sin egen svans.

Ingenting här. Ingenting där. Hokus-pokus! Två förmodligen oskyldiga paketeras och sänds till en skurkstat för vidare behandling.

Bluffen är så perfekt att till och med de som blivit lurade - mot fakta, logik och förmodligen även bättre vetande - envetet fortsätter att hävda att de gjort rätt.

Och sammantaget – här har vi ett övergrepp mot rättssäkerheten, mot de medborgerliga fri- och rättigheterna och mot enskilda individer - som sker med statens och de flesta politikers goda minne. Detta i ett läge där uttrycket "rimligt tvivel" vore betydligt mer passande...

Beklämmande!



Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se