Denna artikel publicerades först i Nyliberalen, i december 2009.
EU och jag
Jag har följt EU-frågorna i många år. Ibland har min blogg varit den enda platsen i det svenska medielandskapet som har lyft vissa, rätt viktiga EU-nyheter. Så jag trodde att jag visste vad det handlade om.
Nu har jag börjat jobba med Piratpartiet i Europaparlamentet. Och jag måste konstatera att jag hade fel. Allt är mycket värre än jag hade kunnat föreställa mig. På så många sätt.
Det första som slår en är vilket moment EU-maskineriet har. Det sprutar ur sig lagstiftning och annan reglering i ett vansinnigt tempo. Ledtiderna är korta. Ibland handlar det bara om dagar, eller rent av timmar, innan man måste ta ställning till förslag som kommer att få konsekvenser för 500 miljoner medborgare. Det kan vara lite skräckinjagande för vem som helst. Som EU-kritiker blir jag närmast illamående. På riktigt.
Själva konstruktionen med ministerråd, kommission och parlament skulle kunna vara tilltalande – om det hade handlat om maktdelning. Men det gör det inte. Inte på riktigt. Snarare är det fråga om att söndra och härska. Stöter systemet på partull på ett håll, då finns det nästan alltid andra vägar att gå. Även om man skulle vinna en fråga i parlamentet, så kan man alltså aldrig vara säker på att inte bli lurad ändå.
I den svenska riksdagen läggs de flesta större förslag fram av regeringen. Ofta har de föregåtts av en offentlig utredning, som i sig har debatterats om inte annat så när den har presenterat sina förslag. I EU-apparaten sker mycket av förarbetet bakom stängda dörrar. Det sker i 247 kommittéer som består av minst 7.000 personer. Och i minst 1.047 specialistgrupper med över 40.000 ledamöter. (Det talas om att det kan finnas upp till 3.000 specialistgrupper, ingen verkar veta riktigt säkert.) De flesta tycks vara överens om att det är här den verkliga makten ligger – hos byråkrater, lobbyister, experter och en del tjänstemän från medlemsstaternas verk och myndigheter.
Dessa förslag presenteras sedan, som regel, under kommissionens paraply. Sedan blir de en sak för parlamentet och ministerrådet. Här har de enda direkt folkvalda i processen, Europaparlamentets ledamöter, en tuff uppgift. I ett vansinnigt tempo skall de fatta beslut som backas upp av en formlig armé av byråkrater. Ibland handlar det om vårdslöst svepande formuleringar. Ibland finns djävulen i detaljerna, ner på kommatecken-nivå. Och om de folkvalda gör något som unionens ledare inte gillar, då kan ministerrådet börja trilskas. Detta är en avgörande skillnad mot den svenska riksdagen. Hos oss är det den som fattar beslut och har sista ordet. I EU känns det ibland som om de folkvaldas beslut på sin höjd uppfattas som en rekommendation.
Det som kommer ut i andra ändan av EU:s inre skall sedan implementeras i medlemsstaterna. Och där sysselsätts horder av tjänstemän som skall se till att allt blir som Bryssel vill.
EU-Kommissionen brukar säga att EU sysselsätter ungefär 40.000 personer. Tankesmedjan Open Europe har räknat på hur många det egentligen är, om man lägger till de ovan nämnda tjänstemännen i medlemsstaterna. De har kommit fram till att EU då snarare sysselsätter 170.000 personer.
EU:s officiella budget är ”bara” på cirka 127 miljarder euro per år. (Varav ungefär 60 miljarder euro går till jordbruksstödet.) Åter har Open Europe ett annat sätt att se på saken. Om man räknar med den lokala byråkratin och medlemsstaternas kostnader för att implementera alla system, direktiv och beslut – då landar räkningen istället på ungefär 1.200 miljarder euro per år. Eller 2.400 euro per europeisk man, kvinna och barn.
Nu verkar det dessutom som om EU:s nya fördrag, Lissabonfördraget, blir verklighet. Då rullar man ut en ny matta av överstatlighet när det gäller bland annat straffrätt, rättsväsende, polis, säkerhet och migration. Jag satt häromdagen på ett möte där dessa frågor presenterades under Stockholmsprogrammets paraply. Med tilltagande panik insåg jag att det var federalstaten som formades inför mina ögon.
Och det värsta var hur det skedde. Slentrianmässigt, med kort framförhållning (vissa dokument fick vi bara timmar innan mötet) och utan helhetssyn.
Piratpartiets och den gröna gruppens point man för Stockholmsprogrammet passade på att ställa en obekväm fråga. Han undrade om formuleringen om att man vill uppnå en ”balans” mellan säkerhet och grundläggande medborgerliga rättigheter. Om man tänker ”balansera” dessa värden, innebär då inte det att man måste inskränka de grundläggande rättigheterna? Han fick inget svar. Jag tror att de flesta inte ens tog notis om att frågan ställdes.
Man vet liksom inte om man skall bli ursinnig, ledsen eller få panikångest.
Hela detta system hanteras av en priviligierad politisk klass av byråkrater, politiker som står över det representativa systemet och av ett gäng folkvalda parlamentariker som påfallande ofta saknar så väl ideologisk kompass som principer. Jag skall inte ens gå in på deras förmåner och hur de misshushållar med medborgarnas skattepengar.
Jag är helt övertygad om att Europavalet 2014 kommer att bli intressant. Då har Lissabonfördraget och överstatligheten rullats ut. Då kommer många av de farhågor vi EU-kritiker har torgförts att ha besannats. Då har EU hunnit bygga upp sin nya säkerhetsbyråkrati. Då har rättsväsende, polis, militär och underrättelseverksamheten underställts Bryssel. Då har den miljardrullning som redan i dag sker i ett närmast extatiskt tempo drivits upp ytterligare. Då kanske folk kommer att börja vakna. Men kanske bara.
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se