EU-byråkrater kommer och går. Tyvärr verkar det som om fler kommer än går.
En eurokrat som nu bytt jobb, men som jag har svårt att förtränga är Dr. Fritz Harald Wenig. Han har varit chef för anti-dumpingåtgärder och småpåve på EU-kommissionens General Directorate of Trade Defence.
Smaka på orden. General Directorate of Trade Defence. Generaldirektorat. Som i det forna Sovjetunionen eller Östtyskland. Trade Defence. En byråkrati som ser fri handel som ett problem, som något vi måste skydda oss emot. Som ser omvärlden som en fara och som spinner en väv med vår rädsla för det främmande och okända.
Trade Defence-folket betraktar världen i små portioner. De lunchar med fackföreningsfolk som är upprörda över att deras branscher inte lägre är konkurrens- och livskraftiga. Sedan äter de middag med fabrikörer som tycker att det skulle smaka fågel om de kunde bli kvitt sin utländska konkurrens. Nästa dag sätter de sig ner och bygger skyddstullar, importkvoter och andra handelshinder.
Men de glömmer att de vattnar döda träd. Om en europeisk skotillverkare inte kan konkurrera med företag i andra länder, då borde denne tillverkare göra något annat. Att fortsätta tillverka skor är uppenbarligen inte hans eller hennes grej, om andra kan göra det bättre och billigare. De anställda kan inte räkna med någon långsiktig trygghet i sådana företag. Allt man kan åstadkomma är att, under en tid, vältra över kostnaderna för konstgjord andning på skattebetalarna och konsumenterna.
Konsumenterna, ja. Är det någon som tror att det är vietnameserna som betalar skotullarna i slutändan? Eller att importörerna gör det, bara för att vara snälla? Nej, notan får vi konsumenter betala, på prislappen, i butiken. Skyddstullar är skatter på varor. Och sådana är det alltid konsumenten som får betala i slutändan. På så sätt höjer EU priserna på skor, kläder, porslin, mat och annat för vanligt folk.
Men åter till Dr. Wenig. Han var bitter. Det är nästan alla på Trade Defence. Bitter över att länder i andra världsdelar har lägre löner, lägre kostnader, lägre skatter, mindre byråkrati, enklare regler och ”sämre” social välfärd. Och man har mycket att vara bitter över om man ser omvärlden som en konspiration och sig själv i världens centrum.
"Tyska arbetare kan inte leva på ris" är en mening jag har hört Dr. Wenig uttala. Vad han vill ha sagt med detta, antar jag, är att utländsk konkurrens är orättvis. Inte orättvis i meningen tjuvaktig eller ohederlig. Utan orättvis i meningen bättre och billigare.
När the General Directorate of Trade Defence talar om rättvisa, då menar de inte lika villkor för alla aktörer – utan om att anpassa hela marknaden efter dem som har högst skatter, mest byråkrati, mest konservativa fackföreningar, minst flexibla företag och en produktion som är dyrare utan att för den sakens skull nödvändigtvis vara bäst.
Alla skall anpassa sig till den som är dålig, dyr och utvecklingsfientlig. Är det verkligen en så fiffig plan, om man tänker lite längre än näsan räcker?
EU:s handelshinder omges dessutom av ett extremt snårigt regelverk. Reglerna kan ändras i en handvändning. Och beslut om skyddstullar och importkvoter kan fattas så snabbt att de varor som berörs redan är skeppade – vilket, av lätt insedda skäl, skapar gigantiska problem för den importör som står på kajen och väntar på sina varor.
Men Dr. Wenig och hans kollegor menar att det snåriga regelverket inte är något problem. Detta motiveras med följande fantasilösa, byråkratiska statement: EU-kommissionen skulle aldrig få för sig att missbruka regelverket.
Det vore i så fall något unikt i världshistorien. För det första kan tesen motbevisas genom att man observerar verkligheten. Och för det andra finns det alltid skäl och intresse för att tänja på alla regler. Speciellt när man försöker vara alla särintressens vän.
Från Trade Defence får man ofta höra att allt handlar om realpolitik. Vilket är ett annat ord för fjäskande. Man vågar inte lägga ner fabriker, för då blir ju folk arbetslösa. Hellre kastar man in tid, kraft och pengar i svarta hål som bokstavligen kan svälja hur mycket som helst. Utan att något, på sikt och i ett vidare perspektiv, blir ett dugg bättre. Snarare tvärt om.
För byråkrater tycks dynamiska effekter vara ett okänt begrepp. Eller i vart fall något väldigt obehagligt. Naturligtvis. För dynamisk utveckling berövar dem chansen att planera allt för alla in i minsta detalj. Därför är byråkratin helt naturligt en svuren fiende till omstruktureringar, nytänkande, förändring och utveckling.
"Alla kan inte bli investment bankers." Det där är ett autentiskt citat från Dr. Wenig, när någon på en konferens försynt undrade om det inte vore fiffigare och mer hållbart att satsa på utveckling och nya idéer istället för att till varje pris hålla fast vid det bestående.
EU:s protektionism får så många dåliga effekter. På så många plan. Människor i fattiga länder hålls kvar i fattigdom när de inte får sälja sina varor till oss. Konsumenterna får dyrare varor i butikerna. Skattebetalarna får ta en onödigt stor nota när fabriker som borde lagt ner för länge sedan till slut gör det. Och ibland blir det direkt skrattretande, som när EU vill göra lågenergilampor obligatoriska och samtidigt lägger 60-procentiga strafftullar på… just det… importerade lågenergilampor.
Och som kronan på verket drabbar EU:s skyddstullar EU:s egna företag och deras produkter. Många märkesproducenter har nämligen för länge sedan fattat det som EU vägrar förstå: Folk skall syssla med det de är bäst på.
Europeiska tillverkare av till exempel lampor och sportskor har insett att de har sitt know how, bra forskning och utveckling, utmärkta distributionssystem och att de är rätt bra på marknadsföring. Och att underleverantörer i till exempel Asien är bra på att tillverka saker av rimlig kvalitet billigt.
Men med tillverkningen utomlands, så drabbas även dessa europeiska företag av EU:s handelshinder när de försöker sälja sina egna produkter i Europa.
Tro nu inte att Dr. Wenig var en ovanligt ogin liten, sketen byråkrat. Detta är andan som genomsyrar hela generaldirektoratet. Möjligen var han ovanligt uppriktig. Jag går fortfarande på konferenser där jag hör höga chefer inom Trade Defence påstå att EU har världens bästa Trade Defence Instruments; att fri konkurrens är bra inom, men inte utom EU; att konsumentintresset är underordnat konkurrensaspekterna och att "den social dimensionen" blir ett allt viktigare argument när det gäller att sätta upp handelshinder.
Att EU:s protektionism saknar rationella skäl och påvisbara resultat är det dock ingen som vill, får eller törs påpeka.
Dr. Weinig har nu utsetts till EU-Kommissionens "director of market access".
Han har också avslöjats som den korrumperade fifflare han är av The Times.
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
måndag, september 08, 2008
måndag, juli 07, 2008
Övervakningsstaten
Texten nedan är tidigare publicerad i Nyliberalen nr 2-2008.
Aldrig tidigare har ett folk varit så övervakat
När detta nummer av Nyliberalen distribueras har riksdagen förmodligen antagit den lag som låter Försvarets Radioanstalt, FRA, avlyssna all tele- och datatrafik som passerar landets gränser. Det är förfärande i sig. Men det är ändå bara en liten del av all den övervakning som svenska folket utsätts för. Här kommer en överblick som sammanfattar vad vår nyfikna stat har för sig, och om övervakningens konsekvenser och risker.
Övervakningen av svenska folket sker på många olika sätt. I princip alla är i sig problematiska. Och om man tar ett steg bakåt och betraktar helheten, då ser man en bild som är genuint obehaglig.
Man kan konstatera att dagens övervakningsstat saknar motstycke i tid och rum. Aldrig har människor varit så övervakade som i dag. Och Sverige är ett av de länder där Storebror ser och hör mest.
Utan att överdriva kan man påstå att dagens övervakning faktiskt är mer omfattande än den var i de forna kommuniststaterna eller i andra världskrigets Tyskland. Och mycket av den teknik som används och de problem som uppstår överträffar vad författare som George Orwell kunde föreställa sig. Låt oss börja med en snabb överblick...
Fast telefoni
Vi kan ta en så enkel sak som nummerpresentation. Fel använd kan den bli problematisk. Till exempel röjdes nyligen identiteten på en person som tipsade socialförvaltningen om ett barn som for illa.
Sedan har vi polisens avlyssning som nu utsträcks till att inte bara gälla misstänkta brottslingar, utan även deras sociala nätverk och vännernas vänner. Det innebär att människor som varken är skyldiga till eller misstänkta för brott är utsatta för avlyssning.
Och så kommer teledatalagringen. Uppgifter om vilka vi ringt och när det skett kommer att lagras. Här handlar det visserligen inte om att kontrollera samtalens innehåll. Men det kommer i nästa steg.
Den övervakning och skanning av alla telefonsamtal som passerar landets gränser – FRA-avlyssningen – gör till att börja med att alla utlandssamtal kommer att granskas. Även om man tror sig ringa inom landets gränser kan en mobiltelefon man ringer till för tillfället befinna sig i ett annat land. Och om man ringer till eller ifrån ett system med IP-telefoni, då är det mycket troligt att trafiken tar sig en tur utanför våra gränser.
Mobiltelefoni
Allt som gäller fast telefoni gäller även mobiltelefoni. Till det kan man lägga att även uppgifter om alla SMS kommer att bli föremål för teledatalagring. Det gäller även information som gör det möjligt att kontrollera var en mobiltelefon (och förmodligen dess ägare) befunnit sig vid en viss tidpunkt.
Redan tidigare har polisen haft möjlighet att begära ut uppgifter motsvarande de som omfattas av teledatalagringen från teleoperatörerna. Vilket man använt sig av rätt så flitigt, eftersom det inte krävt tillstånd. Men nu skall alltså alla uppgifter om alla våra telefonsamtal, SMS och mobilpositioner bara vara en enkel knapptryckning bort.
Till detta kan man lägga teknik som låter myndigheterna pejla in en mobiltelefons position på ett par meter när. Och möjligheten att använda folks egna mobiltelefoner för att avlyssna dem även när de inte talar i telefon.
Internet
Data om vår e-post och uppgifter om var och när vi kopplar upp oss kommer också att fastna på teledatalagringens hårddiskar. Det handlar visserligen åter om trafikdata och inte innehåll. Men eftersom det mesta av internettrafiken går via internationella nätverk, så passerar signalerna landets gränser – och då kan FRA kolla innehållet.
Till detta kommer möjligheten att aktivt bugga en viss dator eller uppkoppling när det gäller människor som misstänks för brott – och det gäller även de i deras närhet, om polisen vill.
Dessutom blir myndigheterna allt mer intresserade av vad som finns på våra datorers hårddiskar, på mobilernas minneskort, på våra USB-minnen och CD-skivor. I vissa länder har myndigheterna redan rätt att kontrollera och kopiera sådant innehåll när man reser in i eller ut ur landet. Man kan kallt räkna med att den vanan kommer att spridas till att bli regel snarare än undantag.
Kreditkort
Riksbanken vill minska vår användning av kontanter genom att införa en avgift på bankomatuttag. Detta tycker naturligtvis myndigheter som skatteförvaltningen och polisen är strålande. Att följa kredit- och betalkort ger myndigheterna information som avslöjar oerhört mycket om användaren. Vi skall inte bli förvånade om det snart blir tal om transaktionsdatalagring. Idén har redan framförts.
Övervakningskameror
Än så länge är övervakningskameror visserligen en möjlig källa till obehag. Men när de hanteras manuellt är de ändå rätt så harmlösa ur integritetssynpunkt.
Här går dock utvecklingen snabbt mot automatiserad massövervakning. Vi har redan system som håller ordning på fordonsrörelser vid biltullstationerna i Stockholm. I England har man gått längre och har automatisk avläsning av nummerskyltar längs de större vägarna.
Snart kommer de system som styr övervakningskamerorna även att kunna känna igen och följa människor. Tekniken för ansiktsigenkänning finns redan. Inom kort är den tillräckligt utvecklad och billig för att kunna användas för automatisk övervakning i stor skala.
Helhetsbilden
Och det ovanstående är bara några exempel. Nya bilar levereras med inbyggd teknik för att kunna positionsbestämmas. RFID-chips används i dag främst för att följa varor och försändelser, men kan lika lätt användas för att spåra människor. (Det förekommer att kläder har dolda RFID-trådar och -chips som sitter kvar under hela plaggets livslängd. Barn, vårdtagare, resenärer och personal är grupper som redan övervakas med denna teknik ibland. Och det sitter ett RFID-chips i ditt pass. Körkort, ID-kort, kreditkort och sedlar runt om i världen börjar nu märkas med RFID-chips och RFID-trådar.) Sedan har vi alla passersystem som loggar våra rörelser på jobbet, i kollektivtrafiken och nu också allt oftare när vi går in i eller ut ur våra hem. Röstdetektering för att sålla ut personer under stress, LVA, är inte längre fiction utan verklighet. Alla nya skrivare och kopiatorer ID-märker diskret våra dokument. Listan kan lätt göras betydligt längre.
Låt oss så se på helheten. Finns det någon situation, någon tidpunkt på dygnet eller någon plats där en vanlig svensk inte kan övervakas eller i vart fall spåras? Svaret på den frågan är, i princip, nej.
Vill staten veta var du är eller var du har varit, så går det ofta att ta reda på inom ett par minuter. Vill man lyssna till vad du säger eller läsa vad du skriver, då går det lätt att ordna. Uppgifter om vem du talat med i telefon eller sänt e-post till blir i vinter bara en knapptryckning bort.
Finns det något sätt att till exempel förmedla information från en whistleblower i offentlig tjänst till media eller för all del till Riksrevisionen utan att uppgiftslämnaren går att spåra? Ja, med svårighet. Och det blir hela tiden allt svårare.
Staten, dess olika grenar och dess anställda har rätt god koll på dig!
Skurkarna klarar sig nog...
Dessvärre har man inte lika god koll på skurkar och terrorister. De känner nämligen till de flesta av statens övervakningsmetoder. Och eftersom de inte vill åka fast, så undviker de fällorna. Eller, ännu värre, använder statens övervakningsverktyg för att lägga ut felaktig information som får myndigheterna att jaga sin egen svans.
Sedan kan man ju också fundera lite över proportionerna. Det är betydligt större sannolikhet för att man dödas av blixten eller slår ihjäl sig i sitt badkar än att man drabbas av en terroristattack. Det är mer sannolikt att man omkommer i en bilolycka än att man blir mördad av den så kallade organiserade brottsligheten.
Så man behöver inte vara lagd för konspirationsteorier för att misstänka att det egentligen inte alls är al-Qaida, Hells Angels eller knarkkungar som främst kommer att drabbas av övervakningen. Det blir istället vanligt folk.
Och finns verktygen för att hålla koll på vad Medborgare Svensson har för sig, då kommer de att användas. Även om vi inte är där ännu vore det enfaldigt att inte anta att övervakningstekniken kan komma att användas i... tja... till exempel "folkhälsosyfte".
Vilket mjöl? Vilken påse?
Helhetsbilden till trots, så är folk i allmänhet rätt positivt inställda till övervakning. Kanske för att de inte förstått dess omfattning. Kanske för att de anser att de själva har "rent mjöl i påsen".
På den sista punkten borde de tänka efter en smula. Har de kanske kört en aning för fort eller kanske råkat parkera lite dumt? Vistas de mer på en andra arbetsplats på sin fritid än de borde utifrån sina inkomstuppgifter? Vandrade de tankspritt iväg med soppåsen mot bussen för att sedan olagligt slänga den i en kommunal papperskorg? Det finns helt enkelt inga gränser för hur mycket småförseelser en vanlig människa skulle kunna beslås med under en dag. Och ambitionen finns. Se bara på de sopspioner som redan i dag drar gamla tanter inför rätta för att de lagt sin uttjänta stekpanna fel på återvinningsstationen.
Dessutom är det lättare för myndigheterna att jaga "vardagsbrottslingar" än riktiga skurkar. Är det verkligen någon som tror att de inte kommer att göra det?
När det blir allvar
Uttrycket att "den som är oskyldig har inget att frukta" måste vara ett av de mest enfaldiga i det svenska språket. Naturligtvis är det den som är oskyldig som verkligen har anledning att vara orolig. Det finns det många exempel på. Och i övervakningsstaten lär det bli fler.
Människor försöker se mönster, även där inga finns. Det gäller även poliser, underrättelseanalytiker, skattmasar och andra som kommer att få ta del av all den information som samlas in.
Vilka kommunicerar en viss person med? Var befann hon sig vid en vis tidpunkt? Har hon någon gång köpt en morakniv med sitt kreditkort? Det behövs inte så värst mycket mer information än så för att fullständigt oskyldiga människor skall kunna misstänkas för brott. Och även blotta misstanken, med tillhörande förhör och hårda bandage, är en mycket omskakande upplevelse för en vanlig människa.
Automatiserad övervakning kommer att öka risken för att oskyldiga blir misstänkta eller felaktigt anklagade. Stora mängder automatiskt insamlad information ger per automatik massor av intrikata och olyckliga sammanträffanden.
För övrigt är det mycket bekvämare för ordningsmakten att lägga pussel vid sin dator än att jaga verkliga bovar på stan, ta upp förhör, säkra bevis och undersöka brottsplatser. På så sätt riskerar den nya övervakningstekniken att degradera gammalt hederligt polis- och underrättelsearbete. Vilket vore mycket olyckligt.
När polisen patrullerar i sina dataregister istället för på gatan kommer mycket av lokalkännedom, kontakter och sunt förnuft att gå förlorat.
Vissa av övervakningsstatens kritiker menar att polisen i framtiden i huvudsak kommer att bestå av två grupper. Dels utredare vid datorer och dels insatsstyrkor som har som uppgift att hämta in folk. Lite som i filmen Brazil, om någon kommer ihåg den…
Alla är inte goda
Ytterligare en aspekt är att alla makthavare inte alltid är goda. När vi nu inför olika massövervakningssystem, då sitter vi där med dem för gott oavsett vem som styr landet. Handen på hjärtat, kan vi utgå från att det är människor med någorlunda vett och goda intentioner som styr Sverige om 20 år eller ens om fem år? Och kan vi ens lita på att de som har goda intentioner alltid gör rätt?
Pekar inte redan alla dagens skandaler och affärer på att makthavarna ofta sätter sitt eget (eller sitt partis) bästa i främsta rummet, före landets och medborgarnas? Finns det inte redan i dag poliser som säljer information till brottslingar och till media? Förekommer det inte redan nu att åklagare fulspelar och medvetet döljer information som skulle kunna rentvå misstänkta? Ser vi inte dagligen människor med makt som försöker dölja sina misstag? Höjs det inte redan röster för att inskränka yttrandefriheten? Har inte riksdagsmän redan föreslagit att vissa politiska yttringar (till exempel symboler för droglegalisering) skall förbjudas? Förekommer det inte redan att politiker försöker norpa information från sina motståndare? Blir inte redan dagens myndighetspersoner desperata när de inser att de har målat in sig i ett hörn? Breder inte redan en förfärande kultur av ansvarslöshet ut sig över det offentliga?
Vi borde inte ens sätta kraftfulla övervakningsinstrument i händerna på dagens makthavare. Och dem har vi ändå, i någon mening, direkt eller indirekt valt själva. Om morgondagens styrande vet vi… ingenting.
Motstånd
Förr i världen fanns det ett motstånd mot övervakningsstaten inom kulturen. Orwell skrev sin 1984, som också blivit film. Terry Gilliams film Brazil målade med sin svarta humor upp en framtidsdystopi, där vi redan kan börja pricka av punkterna. Detta motstånd och denna kritik har i stort sett upphört. Beskrivs övervakningsteknik i film och litteratur i dag, då är det mest i termer av häftiga prylar. Gissningsvis är kritik av övervakningsstaten allt för dyster för att sälja.
På tankesmedjan Den Nya Välfärden, DNV, finns det dock en man som i princip arbetar heltid med övervakningsfrågor – integritetsombudsmannen Pär Ström. Han syns ofta i tv-soffor, i tidningsspalterna och i radio. Hans kritik är både väl underbyggd och mycket relevant. Men de politiker han möter i diskussioner skakar som regel av sig de besvärliga frågorna på ett allt för lättvindigt sätt.
Och Pär Ströms paradargument – att privatlivets skydd har ett egenvärde – betraktas ofta som en smula rättshaveristiskt av så väl media som medborgaren på gatan. Vilket är rätt förskräckande.
En annan motståndsman är Oscar Swartz, som bland annat driver kampen mot övervakningsstaten i media, i samhällsdebatten och på sin blogg. Hans rapport Alternativ till Bodströmsamhället (2008) har givits ut i ett samarbete mellan Timbro och Ordfront. Tidigare har Timbro gett ut hans Marschen mot Bodströmsamhället (2006). Swartz är besviken på så väl socialdemokraterna som på den nuvarande borgerliga regeringen…
-Bokslutet över alliansens politik hittills är inte vackert. En tydlig bild växer fram. Det är blind prioritering av nätjakt på sex, fildelning och obefintlig terrorism som gäller samtidigt som grov brottslighet breder ut sig i den fysiska världen.
Så värst mycket mer aktivt motstånd mot övervakningsstaten finns inte i den offentliga debatten i Sverige i dag. Piratpartiet försöker profilera sig i frågan, men har svårt att nå ut. Vänsterpartiet och miljöpartiet ligger lågt, eftersom de hoppas få leka med socialdemokraterna efter nästa val. Och då duger det inte att profilera sig i integritetsfrågor. Borgerligheten glömde bort värden som integritet och rättsstat när den förnyade sig själv. Och kultureliten är helt enkelt inte intresserad.
Ointresset är nästan lika skrämmande som övervakningen.
Faktaruta 1:
Mycket av artikelns uppgifter kommer från rapporter skrivna av Den Nya Välfärdens integritetsombudsman, Pär Ström.
Med storebror i uppfinnarverkstan
Med Storebror i baksätet
Med Storebror i byxfickan
Integritetens Lilla Röda
är rapporter som alla kan hämtas hem från www.DNV.se
Oscar Swartz rapporter kan tankas hem via www.swartz.typepad.com eller www.timbro.se/bokhandel/
Faktaruta 2:
"Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för angrepp på sin heder eller sitt anseende. Var och en har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp."
FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 12.
Faktaruta 3:
1. Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.
2. Offentlig myndighet må icke störa åtnjutandet av denna rättighet med undantag för vad som är stadgat i lag och i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till landets yttre säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd, förebyggande av oordning eller brott, skyddandet av hälsa eller moral eller av andra personers fri- och rättigheter.
Europakonventionen, artikel 8
(som i sig innehåller lite för många brasklappar)
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
Aldrig tidigare har ett folk varit så övervakat
När detta nummer av Nyliberalen distribueras har riksdagen förmodligen antagit den lag som låter Försvarets Radioanstalt, FRA, avlyssna all tele- och datatrafik som passerar landets gränser. Det är förfärande i sig. Men det är ändå bara en liten del av all den övervakning som svenska folket utsätts för. Här kommer en överblick som sammanfattar vad vår nyfikna stat har för sig, och om övervakningens konsekvenser och risker.
Övervakningen av svenska folket sker på många olika sätt. I princip alla är i sig problematiska. Och om man tar ett steg bakåt och betraktar helheten, då ser man en bild som är genuint obehaglig.
Man kan konstatera att dagens övervakningsstat saknar motstycke i tid och rum. Aldrig har människor varit så övervakade som i dag. Och Sverige är ett av de länder där Storebror ser och hör mest.
Utan att överdriva kan man påstå att dagens övervakning faktiskt är mer omfattande än den var i de forna kommuniststaterna eller i andra världskrigets Tyskland. Och mycket av den teknik som används och de problem som uppstår överträffar vad författare som George Orwell kunde föreställa sig. Låt oss börja med en snabb överblick...
Fast telefoni
Vi kan ta en så enkel sak som nummerpresentation. Fel använd kan den bli problematisk. Till exempel röjdes nyligen identiteten på en person som tipsade socialförvaltningen om ett barn som for illa.
Sedan har vi polisens avlyssning som nu utsträcks till att inte bara gälla misstänkta brottslingar, utan även deras sociala nätverk och vännernas vänner. Det innebär att människor som varken är skyldiga till eller misstänkta för brott är utsatta för avlyssning.
Och så kommer teledatalagringen. Uppgifter om vilka vi ringt och när det skett kommer att lagras. Här handlar det visserligen inte om att kontrollera samtalens innehåll. Men det kommer i nästa steg.
Den övervakning och skanning av alla telefonsamtal som passerar landets gränser – FRA-avlyssningen – gör till att börja med att alla utlandssamtal kommer att granskas. Även om man tror sig ringa inom landets gränser kan en mobiltelefon man ringer till för tillfället befinna sig i ett annat land. Och om man ringer till eller ifrån ett system med IP-telefoni, då är det mycket troligt att trafiken tar sig en tur utanför våra gränser.
Mobiltelefoni
Allt som gäller fast telefoni gäller även mobiltelefoni. Till det kan man lägga att även uppgifter om alla SMS kommer att bli föremål för teledatalagring. Det gäller även information som gör det möjligt att kontrollera var en mobiltelefon (och förmodligen dess ägare) befunnit sig vid en viss tidpunkt.
Redan tidigare har polisen haft möjlighet att begära ut uppgifter motsvarande de som omfattas av teledatalagringen från teleoperatörerna. Vilket man använt sig av rätt så flitigt, eftersom det inte krävt tillstånd. Men nu skall alltså alla uppgifter om alla våra telefonsamtal, SMS och mobilpositioner bara vara en enkel knapptryckning bort.
Till detta kan man lägga teknik som låter myndigheterna pejla in en mobiltelefons position på ett par meter när. Och möjligheten att använda folks egna mobiltelefoner för att avlyssna dem även när de inte talar i telefon.
Internet
Data om vår e-post och uppgifter om var och när vi kopplar upp oss kommer också att fastna på teledatalagringens hårddiskar. Det handlar visserligen åter om trafikdata och inte innehåll. Men eftersom det mesta av internettrafiken går via internationella nätverk, så passerar signalerna landets gränser – och då kan FRA kolla innehållet.
Till detta kommer möjligheten att aktivt bugga en viss dator eller uppkoppling när det gäller människor som misstänks för brott – och det gäller även de i deras närhet, om polisen vill.
Dessutom blir myndigheterna allt mer intresserade av vad som finns på våra datorers hårddiskar, på mobilernas minneskort, på våra USB-minnen och CD-skivor. I vissa länder har myndigheterna redan rätt att kontrollera och kopiera sådant innehåll när man reser in i eller ut ur landet. Man kan kallt räkna med att den vanan kommer att spridas till att bli regel snarare än undantag.
Kreditkort
Riksbanken vill minska vår användning av kontanter genom att införa en avgift på bankomatuttag. Detta tycker naturligtvis myndigheter som skatteförvaltningen och polisen är strålande. Att följa kredit- och betalkort ger myndigheterna information som avslöjar oerhört mycket om användaren. Vi skall inte bli förvånade om det snart blir tal om transaktionsdatalagring. Idén har redan framförts.
Övervakningskameror
Än så länge är övervakningskameror visserligen en möjlig källa till obehag. Men när de hanteras manuellt är de ändå rätt så harmlösa ur integritetssynpunkt.
Här går dock utvecklingen snabbt mot automatiserad massövervakning. Vi har redan system som håller ordning på fordonsrörelser vid biltullstationerna i Stockholm. I England har man gått längre och har automatisk avläsning av nummerskyltar längs de större vägarna.
Snart kommer de system som styr övervakningskamerorna även att kunna känna igen och följa människor. Tekniken för ansiktsigenkänning finns redan. Inom kort är den tillräckligt utvecklad och billig för att kunna användas för automatisk övervakning i stor skala.
Helhetsbilden
Och det ovanstående är bara några exempel. Nya bilar levereras med inbyggd teknik för att kunna positionsbestämmas. RFID-chips används i dag främst för att följa varor och försändelser, men kan lika lätt användas för att spåra människor. (Det förekommer att kläder har dolda RFID-trådar och -chips som sitter kvar under hela plaggets livslängd. Barn, vårdtagare, resenärer och personal är grupper som redan övervakas med denna teknik ibland. Och det sitter ett RFID-chips i ditt pass. Körkort, ID-kort, kreditkort och sedlar runt om i världen börjar nu märkas med RFID-chips och RFID-trådar.) Sedan har vi alla passersystem som loggar våra rörelser på jobbet, i kollektivtrafiken och nu också allt oftare när vi går in i eller ut ur våra hem. Röstdetektering för att sålla ut personer under stress, LVA, är inte längre fiction utan verklighet. Alla nya skrivare och kopiatorer ID-märker diskret våra dokument. Listan kan lätt göras betydligt längre.
Låt oss så se på helheten. Finns det någon situation, någon tidpunkt på dygnet eller någon plats där en vanlig svensk inte kan övervakas eller i vart fall spåras? Svaret på den frågan är, i princip, nej.
Vill staten veta var du är eller var du har varit, så går det ofta att ta reda på inom ett par minuter. Vill man lyssna till vad du säger eller läsa vad du skriver, då går det lätt att ordna. Uppgifter om vem du talat med i telefon eller sänt e-post till blir i vinter bara en knapptryckning bort.
Finns det något sätt att till exempel förmedla information från en whistleblower i offentlig tjänst till media eller för all del till Riksrevisionen utan att uppgiftslämnaren går att spåra? Ja, med svårighet. Och det blir hela tiden allt svårare.
Staten, dess olika grenar och dess anställda har rätt god koll på dig!
Skurkarna klarar sig nog...
Dessvärre har man inte lika god koll på skurkar och terrorister. De känner nämligen till de flesta av statens övervakningsmetoder. Och eftersom de inte vill åka fast, så undviker de fällorna. Eller, ännu värre, använder statens övervakningsverktyg för att lägga ut felaktig information som får myndigheterna att jaga sin egen svans.
Sedan kan man ju också fundera lite över proportionerna. Det är betydligt större sannolikhet för att man dödas av blixten eller slår ihjäl sig i sitt badkar än att man drabbas av en terroristattack. Det är mer sannolikt att man omkommer i en bilolycka än att man blir mördad av den så kallade organiserade brottsligheten.
Så man behöver inte vara lagd för konspirationsteorier för att misstänka att det egentligen inte alls är al-Qaida, Hells Angels eller knarkkungar som främst kommer att drabbas av övervakningen. Det blir istället vanligt folk.
Och finns verktygen för att hålla koll på vad Medborgare Svensson har för sig, då kommer de att användas. Även om vi inte är där ännu vore det enfaldigt att inte anta att övervakningstekniken kan komma att användas i... tja... till exempel "folkhälsosyfte".
Vilket mjöl? Vilken påse?
Helhetsbilden till trots, så är folk i allmänhet rätt positivt inställda till övervakning. Kanske för att de inte förstått dess omfattning. Kanske för att de anser att de själva har "rent mjöl i påsen".
På den sista punkten borde de tänka efter en smula. Har de kanske kört en aning för fort eller kanske råkat parkera lite dumt? Vistas de mer på en andra arbetsplats på sin fritid än de borde utifrån sina inkomstuppgifter? Vandrade de tankspritt iväg med soppåsen mot bussen för att sedan olagligt slänga den i en kommunal papperskorg? Det finns helt enkelt inga gränser för hur mycket småförseelser en vanlig människa skulle kunna beslås med under en dag. Och ambitionen finns. Se bara på de sopspioner som redan i dag drar gamla tanter inför rätta för att de lagt sin uttjänta stekpanna fel på återvinningsstationen.
Dessutom är det lättare för myndigheterna att jaga "vardagsbrottslingar" än riktiga skurkar. Är det verkligen någon som tror att de inte kommer att göra det?
När det blir allvar
Uttrycket att "den som är oskyldig har inget att frukta" måste vara ett av de mest enfaldiga i det svenska språket. Naturligtvis är det den som är oskyldig som verkligen har anledning att vara orolig. Det finns det många exempel på. Och i övervakningsstaten lär det bli fler.
Människor försöker se mönster, även där inga finns. Det gäller även poliser, underrättelseanalytiker, skattmasar och andra som kommer att få ta del av all den information som samlas in.
Vilka kommunicerar en viss person med? Var befann hon sig vid en vis tidpunkt? Har hon någon gång köpt en morakniv med sitt kreditkort? Det behövs inte så värst mycket mer information än så för att fullständigt oskyldiga människor skall kunna misstänkas för brott. Och även blotta misstanken, med tillhörande förhör och hårda bandage, är en mycket omskakande upplevelse för en vanlig människa.
Automatiserad övervakning kommer att öka risken för att oskyldiga blir misstänkta eller felaktigt anklagade. Stora mängder automatiskt insamlad information ger per automatik massor av intrikata och olyckliga sammanträffanden.
För övrigt är det mycket bekvämare för ordningsmakten att lägga pussel vid sin dator än att jaga verkliga bovar på stan, ta upp förhör, säkra bevis och undersöka brottsplatser. På så sätt riskerar den nya övervakningstekniken att degradera gammalt hederligt polis- och underrättelsearbete. Vilket vore mycket olyckligt.
När polisen patrullerar i sina dataregister istället för på gatan kommer mycket av lokalkännedom, kontakter och sunt förnuft att gå förlorat.
Vissa av övervakningsstatens kritiker menar att polisen i framtiden i huvudsak kommer att bestå av två grupper. Dels utredare vid datorer och dels insatsstyrkor som har som uppgift att hämta in folk. Lite som i filmen Brazil, om någon kommer ihåg den…
Alla är inte goda
Ytterligare en aspekt är att alla makthavare inte alltid är goda. När vi nu inför olika massövervakningssystem, då sitter vi där med dem för gott oavsett vem som styr landet. Handen på hjärtat, kan vi utgå från att det är människor med någorlunda vett och goda intentioner som styr Sverige om 20 år eller ens om fem år? Och kan vi ens lita på att de som har goda intentioner alltid gör rätt?
Pekar inte redan alla dagens skandaler och affärer på att makthavarna ofta sätter sitt eget (eller sitt partis) bästa i främsta rummet, före landets och medborgarnas? Finns det inte redan i dag poliser som säljer information till brottslingar och till media? Förekommer det inte redan nu att åklagare fulspelar och medvetet döljer information som skulle kunna rentvå misstänkta? Ser vi inte dagligen människor med makt som försöker dölja sina misstag? Höjs det inte redan röster för att inskränka yttrandefriheten? Har inte riksdagsmän redan föreslagit att vissa politiska yttringar (till exempel symboler för droglegalisering) skall förbjudas? Förekommer det inte redan att politiker försöker norpa information från sina motståndare? Blir inte redan dagens myndighetspersoner desperata när de inser att de har målat in sig i ett hörn? Breder inte redan en förfärande kultur av ansvarslöshet ut sig över det offentliga?
Vi borde inte ens sätta kraftfulla övervakningsinstrument i händerna på dagens makthavare. Och dem har vi ändå, i någon mening, direkt eller indirekt valt själva. Om morgondagens styrande vet vi… ingenting.
Motstånd
Förr i världen fanns det ett motstånd mot övervakningsstaten inom kulturen. Orwell skrev sin 1984, som också blivit film. Terry Gilliams film Brazil målade med sin svarta humor upp en framtidsdystopi, där vi redan kan börja pricka av punkterna. Detta motstånd och denna kritik har i stort sett upphört. Beskrivs övervakningsteknik i film och litteratur i dag, då är det mest i termer av häftiga prylar. Gissningsvis är kritik av övervakningsstaten allt för dyster för att sälja.
På tankesmedjan Den Nya Välfärden, DNV, finns det dock en man som i princip arbetar heltid med övervakningsfrågor – integritetsombudsmannen Pär Ström. Han syns ofta i tv-soffor, i tidningsspalterna och i radio. Hans kritik är både väl underbyggd och mycket relevant. Men de politiker han möter i diskussioner skakar som regel av sig de besvärliga frågorna på ett allt för lättvindigt sätt.
Och Pär Ströms paradargument – att privatlivets skydd har ett egenvärde – betraktas ofta som en smula rättshaveristiskt av så väl media som medborgaren på gatan. Vilket är rätt förskräckande.
En annan motståndsman är Oscar Swartz, som bland annat driver kampen mot övervakningsstaten i media, i samhällsdebatten och på sin blogg. Hans rapport Alternativ till Bodströmsamhället (2008) har givits ut i ett samarbete mellan Timbro och Ordfront. Tidigare har Timbro gett ut hans Marschen mot Bodströmsamhället (2006). Swartz är besviken på så väl socialdemokraterna som på den nuvarande borgerliga regeringen…
-Bokslutet över alliansens politik hittills är inte vackert. En tydlig bild växer fram. Det är blind prioritering av nätjakt på sex, fildelning och obefintlig terrorism som gäller samtidigt som grov brottslighet breder ut sig i den fysiska världen.
Så värst mycket mer aktivt motstånd mot övervakningsstaten finns inte i den offentliga debatten i Sverige i dag. Piratpartiet försöker profilera sig i frågan, men har svårt att nå ut. Vänsterpartiet och miljöpartiet ligger lågt, eftersom de hoppas få leka med socialdemokraterna efter nästa val. Och då duger det inte att profilera sig i integritetsfrågor. Borgerligheten glömde bort värden som integritet och rättsstat när den förnyade sig själv. Och kultureliten är helt enkelt inte intresserad.
Ointresset är nästan lika skrämmande som övervakningen.
Faktaruta 1:
Mycket av artikelns uppgifter kommer från rapporter skrivna av Den Nya Välfärdens integritetsombudsman, Pär Ström.
Med storebror i uppfinnarverkstan
Med Storebror i baksätet
Med Storebror i byxfickan
Integritetens Lilla Röda
är rapporter som alla kan hämtas hem från www.DNV.se
Oscar Swartz rapporter kan tankas hem via www.swartz.typepad.com eller www.timbro.se/bokhandel/
Faktaruta 2:
"Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för angrepp på sin heder eller sitt anseende. Var och en har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp."
FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 12.
Faktaruta 3:
1. Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.
2. Offentlig myndighet må icke störa åtnjutandet av denna rättighet med undantag för vad som är stadgat i lag och i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till landets yttre säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd, förebyggande av oordning eller brott, skyddandet av hälsa eller moral eller av andra personers fri- och rättigheter.
Europakonventionen, artikel 8
(som i sig innehåller lite för många brasklappar)
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
måndag, mars 24, 2008
P.J. O’Rourke om Adam Smith
Nedanstående recension publicerades i Nyliberalen nr 1/2008.
P.J. O’Rourke
Adam Smiths Om folkens välstånd
Timbro 2007
ISBN: 987-91-7566-672-3
269 sidor, pocket.
Översättning: Caj Lundgren.
Adam Smith för 2000-talet
Att sammanfatta Adam Smiths böcker Om folkens välstånd och The Theory of Moral Sentiments är i sig en gigantisk uppgift. Att göra det på ett begripligt och underhållande sätt är ännu större. Vilket är just vad den amerikanske författaren, humoristen och samhällsdebattören P.J. O’Rourke har lyckats med. Lägg till det ett tredje storverk – att översätta O’Rourke till hanterbar svenska.
Att ge sig i kast med Adam Smiths två stora verk kräver sin man. Närmare bestämt en åldrande humorist med gigantisk allmänbildning och frihetlig samhälls- och livssyn. För Smith är ömsom vin och ömsom vatten. Ibland blixtrar han till och ibland är han oändligt pladdrig. Ibland förutser han saker som en globaliserad värld med frihandel och ibland är han hopplöst fast i sin tid och verklighet. Ibland träffar han mitt i prick, ibland spekulerar han fritt och emellanåt har han helt enkelt fel. (Även om det senare ofta kan bero på att han saknade de referensramar som historien senare givit oss.)
Smith var filosof. I sina två stora verk erbjuder han oss ett program för praktiskt tänkande. Men det handlar inte om några praktiska och absolut inte om några politiska program. Detta trots att hans ämne kan förefalla nog så praktiskt – att skapa välstånd och frihet. ”Adam Smith erkände ett enda botemedel mot mänsklighetens härskares våld och orättfärdighet: att mänskligheten härskade över sig själv.”
Adam Smith måste förstås och tänkas igenom. Hur det kan gå när folk med makt drar förhastade, politiska slutsatser av hans verk ger boken flera exempel på. Vad Smith gjorde var alltså att formulera ett logiskt och begripligt filosofiskt system för en friare värld, givet hans tid.
Men även om Smith skrev om idéer snarare än om politik, så hade han en bestämd uppfattning om politikerna. O’Rourke ger oss dessa citat som exempel.
”De hava föga blygsamhet; ofta äro de arroganta, förmätna och anspråksfulla; stora beundrare av sig själva och stora fördömare av andra människor… Deras ytterliga förmätenhet, grundad på deras överdrivna självbeundran bländar massan… Den frekventa och ofta lysande framgången för de okunnigaste kvacksalvare och bedragare… bevisar till fullo huru lätt massan låter sig imponeras av de mest överdrivna och grundlösa pretentioner…”
”…då dessa pretentioner äro underbyggda med en mycket hög grad av verklig och solid förtjänst, då de framföras med all den glans varmed skrytsamheten kan bestå dem, då de understödjas av hög rang och stor makt… hängiver sig även den som har en nykter bedömningsförmåga ofta åt den allmänna beundran.”
Vilket, till stora delar, är vad jag brukar skriva på min blogg sisådär 250 år senare.
Ett kapitel som jag fastnade speciellt för handlar om Smiths beskrivning av feodalismens sammanbrott – om hur en härskande klass till sist får se sin makt begränsad av en frihet och handel som den egentligen var motståndare till, men som den samtidigt inte kunde låta bli att lockas av. Detta är inget mindre än en beskrivning av hur man i praktiken lyckades demontera en rådande maktstruktur. Ämnet är värt en del ytterligare funderingar. Möjligen kan det lära oss något om hur man, i dag, skulle kunna flytta makt från politiken.
Det O’Rourke lyckas bäst med i sin bok är att sammanfatta Smiths tänkande och omsätta det på dagens förhållanden. Här är ett, av många exempel…
”Oreglerad privathandel kan inte – som den kinesiska statsmakten tror – begränsas till ting. De materiella tingen kan omöjligt skiljas från kunskapen om hur de tillverkas och de idéer som den kunskapen bygger på. Än mindre nu för tiden i vår ’informationsålder’. En fri marknad leder till ett tänkande, politikernas eviga dödsfiende.”
Vilket ju låter hoppfullt. Och ibland behöver man inte ens O’Rourkes tolkning för att kunna se det aktuella i Smiths idéer. Följande Smith-citat skulle kunna vara skrivet i dag, om vissa länder i Afrika…
”Handel och tillverkning kunna sällan blomstra i längden i någon stat som icke åtnjuter en fast rättviseadministration och där människorna känna sig osäkra i sitt innehav av egendom, där förtroendet för kontrakt icke har stöd i lagen och där statens myndighet icke antages regelmässigt sysselsatt med att indriva betalningen av skulder.”
Detta är en begåvad bok. Och underfundig. Det närmaste jag kan komma när det gäller att sätta en etikett på dess stil är ”juristhumor”. Den kräver att läsaren hänger med och den belönar allmänbildning och en förmåga till rimlig tolkning. Vilket känns sympatiskt.
Dessutom utgör boken en inte helt okritisk och nyttig uppfräschning av minnet, när det gäller ett verk som är centralt i liberal idédebatt. Även den som aldrig studerat Smith i original kan läsa denna sammanfattning, utan att riskera att missa allt för mycket. Snarare reder den ut begreppen i de delar där Smith själv var för pladdrig. Man kan alltså med gott samvete låta O’Rourke läsa tusentals sidor Smith, så att man slipper göra det själv.
Och hur var det då med ”den osynliga handen”? P.J. O’Rourke får sista ordet.
”Vi måste behandla andra människor med den respekt som tillkommer likar, inte för att vi drivs av principen eller är fulla av broderlig tillgivenhet utan helt enkelt eftersom vi är patetiskt odugliga.”
Henrik Alexandersson
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
P.J. O’Rourke
Adam Smiths Om folkens välstånd
Timbro 2007
ISBN: 987-91-7566-672-3
269 sidor, pocket.
Översättning: Caj Lundgren.
Adam Smith för 2000-talet
Att sammanfatta Adam Smiths böcker Om folkens välstånd och The Theory of Moral Sentiments är i sig en gigantisk uppgift. Att göra det på ett begripligt och underhållande sätt är ännu större. Vilket är just vad den amerikanske författaren, humoristen och samhällsdebattören P.J. O’Rourke har lyckats med. Lägg till det ett tredje storverk – att översätta O’Rourke till hanterbar svenska.
Att ge sig i kast med Adam Smiths två stora verk kräver sin man. Närmare bestämt en åldrande humorist med gigantisk allmänbildning och frihetlig samhälls- och livssyn. För Smith är ömsom vin och ömsom vatten. Ibland blixtrar han till och ibland är han oändligt pladdrig. Ibland förutser han saker som en globaliserad värld med frihandel och ibland är han hopplöst fast i sin tid och verklighet. Ibland träffar han mitt i prick, ibland spekulerar han fritt och emellanåt har han helt enkelt fel. (Även om det senare ofta kan bero på att han saknade de referensramar som historien senare givit oss.)
Smith var filosof. I sina två stora verk erbjuder han oss ett program för praktiskt tänkande. Men det handlar inte om några praktiska och absolut inte om några politiska program. Detta trots att hans ämne kan förefalla nog så praktiskt – att skapa välstånd och frihet. ”Adam Smith erkände ett enda botemedel mot mänsklighetens härskares våld och orättfärdighet: att mänskligheten härskade över sig själv.”
Adam Smith måste förstås och tänkas igenom. Hur det kan gå när folk med makt drar förhastade, politiska slutsatser av hans verk ger boken flera exempel på. Vad Smith gjorde var alltså att formulera ett logiskt och begripligt filosofiskt system för en friare värld, givet hans tid.
Men även om Smith skrev om idéer snarare än om politik, så hade han en bestämd uppfattning om politikerna. O’Rourke ger oss dessa citat som exempel.
”De hava föga blygsamhet; ofta äro de arroganta, förmätna och anspråksfulla; stora beundrare av sig själva och stora fördömare av andra människor… Deras ytterliga förmätenhet, grundad på deras överdrivna självbeundran bländar massan… Den frekventa och ofta lysande framgången för de okunnigaste kvacksalvare och bedragare… bevisar till fullo huru lätt massan låter sig imponeras av de mest överdrivna och grundlösa pretentioner…”
”…då dessa pretentioner äro underbyggda med en mycket hög grad av verklig och solid förtjänst, då de framföras med all den glans varmed skrytsamheten kan bestå dem, då de understödjas av hög rang och stor makt… hängiver sig även den som har en nykter bedömningsförmåga ofta åt den allmänna beundran.”
Vilket, till stora delar, är vad jag brukar skriva på min blogg sisådär 250 år senare.
Ett kapitel som jag fastnade speciellt för handlar om Smiths beskrivning av feodalismens sammanbrott – om hur en härskande klass till sist får se sin makt begränsad av en frihet och handel som den egentligen var motståndare till, men som den samtidigt inte kunde låta bli att lockas av. Detta är inget mindre än en beskrivning av hur man i praktiken lyckades demontera en rådande maktstruktur. Ämnet är värt en del ytterligare funderingar. Möjligen kan det lära oss något om hur man, i dag, skulle kunna flytta makt från politiken.
Det O’Rourke lyckas bäst med i sin bok är att sammanfatta Smiths tänkande och omsätta det på dagens förhållanden. Här är ett, av många exempel…
”Oreglerad privathandel kan inte – som den kinesiska statsmakten tror – begränsas till ting. De materiella tingen kan omöjligt skiljas från kunskapen om hur de tillverkas och de idéer som den kunskapen bygger på. Än mindre nu för tiden i vår ’informationsålder’. En fri marknad leder till ett tänkande, politikernas eviga dödsfiende.”
Vilket ju låter hoppfullt. Och ibland behöver man inte ens O’Rourkes tolkning för att kunna se det aktuella i Smiths idéer. Följande Smith-citat skulle kunna vara skrivet i dag, om vissa länder i Afrika…
”Handel och tillverkning kunna sällan blomstra i längden i någon stat som icke åtnjuter en fast rättviseadministration och där människorna känna sig osäkra i sitt innehav av egendom, där förtroendet för kontrakt icke har stöd i lagen och där statens myndighet icke antages regelmässigt sysselsatt med att indriva betalningen av skulder.”
Detta är en begåvad bok. Och underfundig. Det närmaste jag kan komma när det gäller att sätta en etikett på dess stil är ”juristhumor”. Den kräver att läsaren hänger med och den belönar allmänbildning och en förmåga till rimlig tolkning. Vilket känns sympatiskt.
Dessutom utgör boken en inte helt okritisk och nyttig uppfräschning av minnet, när det gäller ett verk som är centralt i liberal idédebatt. Även den som aldrig studerat Smith i original kan läsa denna sammanfattning, utan att riskera att missa allt för mycket. Snarare reder den ut begreppen i de delar där Smith själv var för pladdrig. Man kan alltså med gott samvete låta O’Rourke läsa tusentals sidor Smith, så att man slipper göra det själv.
Och hur var det då med ”den osynliga handen”? P.J. O’Rourke får sista ordet.
”Vi måste behandla andra människor med den respekt som tillkommer likar, inte för att vi drivs av principen eller är fulla av broderlig tillgivenhet utan helt enkelt eftersom vi är patetiskt odugliga.”
Henrik Alexandersson
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)