Denna text publicerades först i tidskriften Nyliberalen, hösten 2010.
Nu måste EU-kritiken formeras på allvar!
I och med att EU:s nya ”konstitution” – Lissabonfördraget – trädde i kraft tycks luften ha gått ur mycket av EU-kritiken. Inte för att den inte behövs längre. Tvärt om. Snarare tycks det som att vansinnet nu har blivit så överväldigande att många har resignerat.
Den EU-kritik som ändå lever kvar diskvalificerar som regel sig själv genom sin kufighet. Ofta handlar det om att den har sin grund i främlingsfientlighet, protektionism, nationalism eller motstånd mot den öppna, gemensamma marknaden. Någon frihetlig, liberal, EU-kritik är i dag svår att finna.
Samtidigt behövs en sådan nu mer än någonsin. Nu är varje dag en kamp mot överstatlighet, centralisering, kommandoekonomi, reglering och politisk klåfingrighet. Frågor som rör medborgarrätt, öppenhet, frihandel, yttrandefrihet och övervakning är på tapeten varje dag – men går förfärande ofta åt fel håll. Och skulle de gå rätt, då blockeras de ändå ofta av ministerrådet eller eurokratin.
Att arbeta med Piratpartiet i Europaparlamentet är givande på många sätt. Vissa av frågorna ovan är våra och jag vågar påstå att vi gör skillnad till det bättre. Men det är frustrerande att inte vara heltäckande – att inte kunna kämpa för friheten på alla fronter. Speciellt när man står mitt i den strida strömmen av galenskaper.
Europavalet 2014 måste handla om EU. På samma sätt som få människor i Piratpartiet i dag gör skillnad, på vissa områden, kan få människor även göra skillnad i ett större perspektiv. Frågan är bara hur det skall gå till.
Till att börja med är kunskapen om och intresset för EU-frågorna i Sverige skrämmande dåligt. Svenska medias bevakning är under all kritik. Och för de flesta människor känns EU fortfarande fjärran och abstrakt – trots att det är härifrån de flesta av våra lagar och regler kommer nu för tiden.
Sedan är frågan vilket mål man skall sikta på. Ett utträde? Kanske. Men inte så länge det enda rimliga alternativet är ett ESS-medlemskap som ger oss alla regler och allt vansinne ändå – fast bara utan inflytande. Eller är målet ett reformerat EU, som fokuserar på fri rörlighet och mellanstatligt samarbete? Eller skall man ”gilla läget” och försöka göra den europeiska federalstaten så decentraliserad som möjligt? Eller får man nöja sig med att ta den dagliga striden mot den aldrig sinande strömmen av lagar, regler och förslag?
Sedan är frågan vem som skall göra det? Skall man starta ett nytt parti? Har kanske Piratpartiet blivit något delvis bredare och annorlunda om fyra år? Går det att blåsa nytt liv i Junilistan – som ju trots allt har gratis valsedlar i alla vallokaler även i EU-valet 2014? Skall man även släppa in de mer kufiga EU-motståndarna eller skall det vara ett mer renodlat, renlärigt liberalt projekt?
Att bygga ett politiskt parti utan interna stridigheter, organisatoriskt trassel och ändlösa slagsmål i återvändsgränder är inte heller det lättaste.
En sak är rätt säker: Europavalet 2014 är sista chansen att göra något av substans – innan EU och dess medlemsstater har grottat ner sig helt och hållet. Överstatligheten rullas just nu ut i ett hisnande tempo. Och det går inte att se något slut på politiseringen och byråkratiseringen av unionen.
Den goda nyheten är att ”pilotprojektet” Piratpartiet visar att det går att påverka och förändra. Denna insikt går att ta till nästa nivå. Men det kräver mycket och hårt arbete – som måste börja rätt så omgående.
Visar inlägg med etikett liberalism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett liberalism. Visa alla inlägg
fredag, januari 07, 2011
måndag, mars 24, 2008
P.J. O’Rourke om Adam Smith
Nedanstående recension publicerades i Nyliberalen nr 1/2008.
P.J. O’Rourke
Adam Smiths Om folkens välstånd
Timbro 2007
ISBN: 987-91-7566-672-3
269 sidor, pocket.
Översättning: Caj Lundgren.
Adam Smith för 2000-talet
Att sammanfatta Adam Smiths böcker Om folkens välstånd och The Theory of Moral Sentiments är i sig en gigantisk uppgift. Att göra det på ett begripligt och underhållande sätt är ännu större. Vilket är just vad den amerikanske författaren, humoristen och samhällsdebattören P.J. O’Rourke har lyckats med. Lägg till det ett tredje storverk – att översätta O’Rourke till hanterbar svenska.
Att ge sig i kast med Adam Smiths två stora verk kräver sin man. Närmare bestämt en åldrande humorist med gigantisk allmänbildning och frihetlig samhälls- och livssyn. För Smith är ömsom vin och ömsom vatten. Ibland blixtrar han till och ibland är han oändligt pladdrig. Ibland förutser han saker som en globaliserad värld med frihandel och ibland är han hopplöst fast i sin tid och verklighet. Ibland träffar han mitt i prick, ibland spekulerar han fritt och emellanåt har han helt enkelt fel. (Även om det senare ofta kan bero på att han saknade de referensramar som historien senare givit oss.)
Smith var filosof. I sina två stora verk erbjuder han oss ett program för praktiskt tänkande. Men det handlar inte om några praktiska och absolut inte om några politiska program. Detta trots att hans ämne kan förefalla nog så praktiskt – att skapa välstånd och frihet. ”Adam Smith erkände ett enda botemedel mot mänsklighetens härskares våld och orättfärdighet: att mänskligheten härskade över sig själv.”
Adam Smith måste förstås och tänkas igenom. Hur det kan gå när folk med makt drar förhastade, politiska slutsatser av hans verk ger boken flera exempel på. Vad Smith gjorde var alltså att formulera ett logiskt och begripligt filosofiskt system för en friare värld, givet hans tid.
Men även om Smith skrev om idéer snarare än om politik, så hade han en bestämd uppfattning om politikerna. O’Rourke ger oss dessa citat som exempel.
”De hava föga blygsamhet; ofta äro de arroganta, förmätna och anspråksfulla; stora beundrare av sig själva och stora fördömare av andra människor… Deras ytterliga förmätenhet, grundad på deras överdrivna självbeundran bländar massan… Den frekventa och ofta lysande framgången för de okunnigaste kvacksalvare och bedragare… bevisar till fullo huru lätt massan låter sig imponeras av de mest överdrivna och grundlösa pretentioner…”
”…då dessa pretentioner äro underbyggda med en mycket hög grad av verklig och solid förtjänst, då de framföras med all den glans varmed skrytsamheten kan bestå dem, då de understödjas av hög rang och stor makt… hängiver sig även den som har en nykter bedömningsförmåga ofta åt den allmänna beundran.”
Vilket, till stora delar, är vad jag brukar skriva på min blogg sisådär 250 år senare.
Ett kapitel som jag fastnade speciellt för handlar om Smiths beskrivning av feodalismens sammanbrott – om hur en härskande klass till sist får se sin makt begränsad av en frihet och handel som den egentligen var motståndare till, men som den samtidigt inte kunde låta bli att lockas av. Detta är inget mindre än en beskrivning av hur man i praktiken lyckades demontera en rådande maktstruktur. Ämnet är värt en del ytterligare funderingar. Möjligen kan det lära oss något om hur man, i dag, skulle kunna flytta makt från politiken.
Det O’Rourke lyckas bäst med i sin bok är att sammanfatta Smiths tänkande och omsätta det på dagens förhållanden. Här är ett, av många exempel…
”Oreglerad privathandel kan inte – som den kinesiska statsmakten tror – begränsas till ting. De materiella tingen kan omöjligt skiljas från kunskapen om hur de tillverkas och de idéer som den kunskapen bygger på. Än mindre nu för tiden i vår ’informationsålder’. En fri marknad leder till ett tänkande, politikernas eviga dödsfiende.”
Vilket ju låter hoppfullt. Och ibland behöver man inte ens O’Rourkes tolkning för att kunna se det aktuella i Smiths idéer. Följande Smith-citat skulle kunna vara skrivet i dag, om vissa länder i Afrika…
”Handel och tillverkning kunna sällan blomstra i längden i någon stat som icke åtnjuter en fast rättviseadministration och där människorna känna sig osäkra i sitt innehav av egendom, där förtroendet för kontrakt icke har stöd i lagen och där statens myndighet icke antages regelmässigt sysselsatt med att indriva betalningen av skulder.”
Detta är en begåvad bok. Och underfundig. Det närmaste jag kan komma när det gäller att sätta en etikett på dess stil är ”juristhumor”. Den kräver att läsaren hänger med och den belönar allmänbildning och en förmåga till rimlig tolkning. Vilket känns sympatiskt.
Dessutom utgör boken en inte helt okritisk och nyttig uppfräschning av minnet, när det gäller ett verk som är centralt i liberal idédebatt. Även den som aldrig studerat Smith i original kan läsa denna sammanfattning, utan att riskera att missa allt för mycket. Snarare reder den ut begreppen i de delar där Smith själv var för pladdrig. Man kan alltså med gott samvete låta O’Rourke läsa tusentals sidor Smith, så att man slipper göra det själv.
Och hur var det då med ”den osynliga handen”? P.J. O’Rourke får sista ordet.
”Vi måste behandla andra människor med den respekt som tillkommer likar, inte för att vi drivs av principen eller är fulla av broderlig tillgivenhet utan helt enkelt eftersom vi är patetiskt odugliga.”
Henrik Alexandersson
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
P.J. O’Rourke
Adam Smiths Om folkens välstånd
Timbro 2007
ISBN: 987-91-7566-672-3
269 sidor, pocket.
Översättning: Caj Lundgren.
Adam Smith för 2000-talet
Att sammanfatta Adam Smiths böcker Om folkens välstånd och The Theory of Moral Sentiments är i sig en gigantisk uppgift. Att göra det på ett begripligt och underhållande sätt är ännu större. Vilket är just vad den amerikanske författaren, humoristen och samhällsdebattören P.J. O’Rourke har lyckats med. Lägg till det ett tredje storverk – att översätta O’Rourke till hanterbar svenska.
Att ge sig i kast med Adam Smiths två stora verk kräver sin man. Närmare bestämt en åldrande humorist med gigantisk allmänbildning och frihetlig samhälls- och livssyn. För Smith är ömsom vin och ömsom vatten. Ibland blixtrar han till och ibland är han oändligt pladdrig. Ibland förutser han saker som en globaliserad värld med frihandel och ibland är han hopplöst fast i sin tid och verklighet. Ibland träffar han mitt i prick, ibland spekulerar han fritt och emellanåt har han helt enkelt fel. (Även om det senare ofta kan bero på att han saknade de referensramar som historien senare givit oss.)
Smith var filosof. I sina två stora verk erbjuder han oss ett program för praktiskt tänkande. Men det handlar inte om några praktiska och absolut inte om några politiska program. Detta trots att hans ämne kan förefalla nog så praktiskt – att skapa välstånd och frihet. ”Adam Smith erkände ett enda botemedel mot mänsklighetens härskares våld och orättfärdighet: att mänskligheten härskade över sig själv.”
Adam Smith måste förstås och tänkas igenom. Hur det kan gå när folk med makt drar förhastade, politiska slutsatser av hans verk ger boken flera exempel på. Vad Smith gjorde var alltså att formulera ett logiskt och begripligt filosofiskt system för en friare värld, givet hans tid.
Men även om Smith skrev om idéer snarare än om politik, så hade han en bestämd uppfattning om politikerna. O’Rourke ger oss dessa citat som exempel.
”De hava föga blygsamhet; ofta äro de arroganta, förmätna och anspråksfulla; stora beundrare av sig själva och stora fördömare av andra människor… Deras ytterliga förmätenhet, grundad på deras överdrivna självbeundran bländar massan… Den frekventa och ofta lysande framgången för de okunnigaste kvacksalvare och bedragare… bevisar till fullo huru lätt massan låter sig imponeras av de mest överdrivna och grundlösa pretentioner…”
”…då dessa pretentioner äro underbyggda med en mycket hög grad av verklig och solid förtjänst, då de framföras med all den glans varmed skrytsamheten kan bestå dem, då de understödjas av hög rang och stor makt… hängiver sig även den som har en nykter bedömningsförmåga ofta åt den allmänna beundran.”
Vilket, till stora delar, är vad jag brukar skriva på min blogg sisådär 250 år senare.
Ett kapitel som jag fastnade speciellt för handlar om Smiths beskrivning av feodalismens sammanbrott – om hur en härskande klass till sist får se sin makt begränsad av en frihet och handel som den egentligen var motståndare till, men som den samtidigt inte kunde låta bli att lockas av. Detta är inget mindre än en beskrivning av hur man i praktiken lyckades demontera en rådande maktstruktur. Ämnet är värt en del ytterligare funderingar. Möjligen kan det lära oss något om hur man, i dag, skulle kunna flytta makt från politiken.
Det O’Rourke lyckas bäst med i sin bok är att sammanfatta Smiths tänkande och omsätta det på dagens förhållanden. Här är ett, av många exempel…
”Oreglerad privathandel kan inte – som den kinesiska statsmakten tror – begränsas till ting. De materiella tingen kan omöjligt skiljas från kunskapen om hur de tillverkas och de idéer som den kunskapen bygger på. Än mindre nu för tiden i vår ’informationsålder’. En fri marknad leder till ett tänkande, politikernas eviga dödsfiende.”
Vilket ju låter hoppfullt. Och ibland behöver man inte ens O’Rourkes tolkning för att kunna se det aktuella i Smiths idéer. Följande Smith-citat skulle kunna vara skrivet i dag, om vissa länder i Afrika…
”Handel och tillverkning kunna sällan blomstra i längden i någon stat som icke åtnjuter en fast rättviseadministration och där människorna känna sig osäkra i sitt innehav av egendom, där förtroendet för kontrakt icke har stöd i lagen och där statens myndighet icke antages regelmässigt sysselsatt med att indriva betalningen av skulder.”
Detta är en begåvad bok. Och underfundig. Det närmaste jag kan komma när det gäller att sätta en etikett på dess stil är ”juristhumor”. Den kräver att läsaren hänger med och den belönar allmänbildning och en förmåga till rimlig tolkning. Vilket känns sympatiskt.
Dessutom utgör boken en inte helt okritisk och nyttig uppfräschning av minnet, när det gäller ett verk som är centralt i liberal idédebatt. Även den som aldrig studerat Smith i original kan läsa denna sammanfattning, utan att riskera att missa allt för mycket. Snarare reder den ut begreppen i de delar där Smith själv var för pladdrig. Man kan alltså med gott samvete låta O’Rourke läsa tusentals sidor Smith, så att man slipper göra det själv.
Och hur var det då med ”den osynliga handen”? P.J. O’Rourke får sista ordet.
”Vi måste behandla andra människor med den respekt som tillkommer likar, inte för att vi drivs av principen eller är fulla av broderlig tillgivenhet utan helt enkelt eftersom vi är patetiskt odugliga.”
Henrik Alexandersson
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)