Denna recension publicerades först i tidskriften Nyliberalen 2010.
Critical Mass
Philip Ball
ISBN: 0 09 945786 5
Random House
644 sidor
En ovanligt viktig bok om… allt!
Kommer du ihåg boken The Tipping Point av Malcom Gladwell? Den tog en gång marknadsförare, politiska spin doctors, aktivister, ekonomer och PR-världen med storm. Den beskrev hur en idé eller produkt som nått mognad och en kritisk massa av anhängare plötsligt kan explodera i popularitet.
Philip Balls Critical Mass är den grundliga, akademiska och hyperintressanta förklaringen till de fenomen som Gladwell gjorde oss uppmärksamma på. Över 600 sidor går Ball in på hur vissa fenomen tycks uppträda inom allt från kvantfysik till biologi, köbildning på våra motorvägar, ekonomi, internets anatomi och politiska idéers genombrott.
Det börjar med en lång genomgång av Hobbes grymma värld, medeltidens maktmodeller och samhällets långsamma utveckling – för att sedan dyka rakt ner i fysik och biologi. Några hundra sidor senare fokuseras allt detta på bland annat modern ekonomi, dagens moderna samhälle, politik, opinioner och spelteori.
Skall man våga sig på en enkel sammanfattning, då får det bli ungefär så här: Det finns mönsterbildningar och fenomen som inte bara är gemensamma för fysik och biologi. De förefaller även ha tydlig bäring på vad som sker i vårt moderna samhälle. Vid vissa tillfällen tycks alla system vara metastabila – och de är då oerhört känsliga för små förändringar av input.
Det finns med andra ord faktiskt ett samband mellan bakteriekulturer och politik.
Boken är inte ny. Den kom ut första gången 2003, men trycks i ständigt nya pocketupplagor. Själv har jag tillbringat gott och väl över två år med den. Detta är nämligen en bok som kräver mycket eftertanke och som uppmuntrar till många rödvinsdiskussioner. Mitt vältummade exemplar är fyllt med understrykningar och marginalanteckningar. Och det har uppmuntrat till en hel del fältstudier.
Vill man hårddra det hela lite, då skulle man kunna påstå att Philip Ball redan för sex år sedan presenterade förklaringsmodellen till hur FRA-motståndet fullständigt kunde explodera i Sverige 2008.
De politiska referenserna till hur små förändringar kan ge stora resultat är många. Och resonemangen har tydlig bäring på nätverkande, samarbete och interaktion av den typ som vi ser i dagens nätaktivism.
Under en av mina många läsepauser i Balls bok läste jag internetprofeten Clay Shirkys bok Here Comes Everybody. Den handlar om den oerhörda kraften i nätets spontanitet och i dess olika former för samarbete. Kombinerad med Critical Mass blev den boken närmast överväldigande. Detta är ett bokpaket som alla som är intresserade av opinionsbildning, samhällsutveckling, marknadsföring och politik bör plöja med ett öppet och spekulerande sinne.
Visar inlägg med etikett fri ekonomi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett fri ekonomi. Visa alla inlägg
fredag, januari 07, 2011
Recension: FREE
Denna recension publicerades först i tidskriften Nyliberalen 2010.
FREE: Radikalt pris – Ny ekonomisk modell
Chris Anderson
ISBN: 978-91-86021-52-8
Modernista Förlag
293 sidor
Hur skall artisterna få betalt?
Tekniska brytningstider skapar ofta oro. Tryckpressens genomslag ledde till århundraden av bråk och krig på grund av ändrade förutsättningar för hur information kunde distribueras och till vem. Även om det går fredligare till i dag, så har även internet och intåget i informationssamhället skapat mycket turbulens. En uppkopplad värld med hyperdistribution är på viktiga punkter radikalt annorlunda än den gamla. Nya informationsvägar skapas, marknader förändras och en helt ny deltagarkultur växer fram.
En fråga som många ställer sig är ”Hur skall artisterna få betalt?” Frågan i sig rymmer en del outtalade förutsättningar. Till exempel att vissa människor har rätt att kräva att kunna leva på en viss verksamhet i en viss form – oavsett hur marknaden och efterfrågan ser ut. Den diskussionen gäller i princip allt som kan distribueras i digital form, som film, musik, e-böcker, dataprogram med mera.
Frågan utgår även från en statisk syn på marknaden. Att allt är och alltid kommer att vara precis som det alltid har varit. Vilket naturligtvis är helt fel. Marknaden – verkligheten – har förändrats helt och hållet. Och den fortsätter att förändras. Man kan naturligtvis önska sig tillbaka i tiden och irritera sig på till exempel den olagliga fildelningen. Men det är ungefär lika meningsfullt som att reta sig på människors bristande moral i en situation där det plötsligt låg hundralappar (som visserligen inte är deras, men som de heller inte tar från någon annan) på gatorna. Det som är allmänt tillgängligt och/eller kopierbart går helt enkelt inte att tillämpa gamla principer och affärsmodeller på.
Det nya är alltså att internet dels har gjort distribution av information och data i princip gratis och tillgänglig för alla. Och samtidigt har kostnaden för lagring fallit markant och kan i dag sägas vara så gott som noll.
Med en marginalkostnad som är nära noll säger det sig självt att det är svårt att upprätthålla affärsmodeller som bygger på knapphet. Enda sättet att göra det vore att skapa en ny, konstlad, knapphet. Det skulle i princip bara kunna ske genom prisreglering i kombination med att rulla tillbaka den tekniska utvecklingen – vilket varken är bra, önskvärt eller möjligt.
Därför gäller det att acceptera verkligheten, förstå den nya marknaden och ”gilla läget” om man vill ha en framtid för sin produkt eller tjänst. Vilket till exempel musikindustrin envist vägrar att göra.
Ändå finns det en uppsjö av ny affärsmodeller – anpassade till ”gratisekonomin” – vilket Chris Anderson utförligt beskriver i sin bok. Korsfinansiering, freemium-modeller och fildelning som marknadsföring för annat är bara några exempel. Men man skall ha klart för sig att olika slags verksamhet kan behöva olika modeller. Och det är inte ens säkert att två snarlika artister kan eller bör välja samma modell.
Att finna en fungerande affärsmodell i ”gratisekonomin” är det som kommer att definiera framgångsrika företagare från och med nu. Det kräver kreativitet, nytänkande och entreprenörskap. Det är i sammanhanget enfaldigt att tro att politiker bör eller kan peka ut nya affärsmodeller. Det skulle kräva en kommandoekonomi – och ändå misslyckats. Denna utveckling måste ske i den fria ekonomins, det fria företagandets och den spontana ordningens domän.
Free vimlar av exempel på framgångsrika affärsmodeller som bygger på ”gratis”. Det visar sig strax att ”gratis” är ett lockande affärskoncept. ”Gratis” är en mycket stabil affärsmodell där kunden känner sig bekväm och trygg. Och den psykologiska spärren mellan noll och en krona är betydligt större än den mellan en och hundra kronor.
Notera att det inte finns några helt och hållet ”gratis luncher”. Chris Anderson skriver sin bok utifrån utgångspunkten att hjälpa läsaren att tjäna pengar. Och han hävdar inte alls att man skulle kunna utvinna sådana ur tomma intet. Vad det handlar om är att han introducerar ett nytt förhållningssätt till verksamhet med digitala varor och tjänster.
För, som han skriver…
”Om det är digitalt, kommer det förr eller senare att bli gratis.” (…)
”Det går inte att stoppa gratis.” (…)
”Man kan tjäna pengar på gratis.” (…)
”Förr eller senare kommer du att konkurrera med gratis.”
Den som har en entreprenörssjäl och ett öppet sinne har inga problem med att förstå Cris Andersons resonemang och visioner. Men för den som är ovillig eller oförmögen till förändring är hans ord naturligtvis ett rött skynke. Jag kan förstå vissa aktörers frustration inför den nya, fria marknaden, även om jag inte delar den.
FREE: Radikalt pris – Ny ekonomisk modell
Chris Anderson
ISBN: 978-91-86021-52-8
Modernista Förlag
293 sidor
Hur skall artisterna få betalt?
Tekniska brytningstider skapar ofta oro. Tryckpressens genomslag ledde till århundraden av bråk och krig på grund av ändrade förutsättningar för hur information kunde distribueras och till vem. Även om det går fredligare till i dag, så har även internet och intåget i informationssamhället skapat mycket turbulens. En uppkopplad värld med hyperdistribution är på viktiga punkter radikalt annorlunda än den gamla. Nya informationsvägar skapas, marknader förändras och en helt ny deltagarkultur växer fram.
En fråga som många ställer sig är ”Hur skall artisterna få betalt?” Frågan i sig rymmer en del outtalade förutsättningar. Till exempel att vissa människor har rätt att kräva att kunna leva på en viss verksamhet i en viss form – oavsett hur marknaden och efterfrågan ser ut. Den diskussionen gäller i princip allt som kan distribueras i digital form, som film, musik, e-böcker, dataprogram med mera.
Frågan utgår även från en statisk syn på marknaden. Att allt är och alltid kommer att vara precis som det alltid har varit. Vilket naturligtvis är helt fel. Marknaden – verkligheten – har förändrats helt och hållet. Och den fortsätter att förändras. Man kan naturligtvis önska sig tillbaka i tiden och irritera sig på till exempel den olagliga fildelningen. Men det är ungefär lika meningsfullt som att reta sig på människors bristande moral i en situation där det plötsligt låg hundralappar (som visserligen inte är deras, men som de heller inte tar från någon annan) på gatorna. Det som är allmänt tillgängligt och/eller kopierbart går helt enkelt inte att tillämpa gamla principer och affärsmodeller på.
Det nya är alltså att internet dels har gjort distribution av information och data i princip gratis och tillgänglig för alla. Och samtidigt har kostnaden för lagring fallit markant och kan i dag sägas vara så gott som noll.
Med en marginalkostnad som är nära noll säger det sig självt att det är svårt att upprätthålla affärsmodeller som bygger på knapphet. Enda sättet att göra det vore att skapa en ny, konstlad, knapphet. Det skulle i princip bara kunna ske genom prisreglering i kombination med att rulla tillbaka den tekniska utvecklingen – vilket varken är bra, önskvärt eller möjligt.
Därför gäller det att acceptera verkligheten, förstå den nya marknaden och ”gilla läget” om man vill ha en framtid för sin produkt eller tjänst. Vilket till exempel musikindustrin envist vägrar att göra.
Ändå finns det en uppsjö av ny affärsmodeller – anpassade till ”gratisekonomin” – vilket Chris Anderson utförligt beskriver i sin bok. Korsfinansiering, freemium-modeller och fildelning som marknadsföring för annat är bara några exempel. Men man skall ha klart för sig att olika slags verksamhet kan behöva olika modeller. Och det är inte ens säkert att två snarlika artister kan eller bör välja samma modell.
Att finna en fungerande affärsmodell i ”gratisekonomin” är det som kommer att definiera framgångsrika företagare från och med nu. Det kräver kreativitet, nytänkande och entreprenörskap. Det är i sammanhanget enfaldigt att tro att politiker bör eller kan peka ut nya affärsmodeller. Det skulle kräva en kommandoekonomi – och ändå misslyckats. Denna utveckling måste ske i den fria ekonomins, det fria företagandets och den spontana ordningens domän.
Free vimlar av exempel på framgångsrika affärsmodeller som bygger på ”gratis”. Det visar sig strax att ”gratis” är ett lockande affärskoncept. ”Gratis” är en mycket stabil affärsmodell där kunden känner sig bekväm och trygg. Och den psykologiska spärren mellan noll och en krona är betydligt större än den mellan en och hundra kronor.
Notera att det inte finns några helt och hållet ”gratis luncher”. Chris Anderson skriver sin bok utifrån utgångspunkten att hjälpa läsaren att tjäna pengar. Och han hävdar inte alls att man skulle kunna utvinna sådana ur tomma intet. Vad det handlar om är att han introducerar ett nytt förhållningssätt till verksamhet med digitala varor och tjänster.
För, som han skriver…
”Om det är digitalt, kommer det förr eller senare att bli gratis.” (…)
”Det går inte att stoppa gratis.” (…)
”Man kan tjäna pengar på gratis.” (…)
”Förr eller senare kommer du att konkurrera med gratis.”
Den som har en entreprenörssjäl och ett öppet sinne har inga problem med att förstå Cris Andersons resonemang och visioner. Men för den som är ovillig eller oförmögen till förändring är hans ord naturligtvis ett rött skynke. Jag kan förstå vissa aktörers frustration inför den nya, fria marknaden, även om jag inte delar den.
måndag, september 08, 2008
En sketen byråkrat
EU-byråkrater kommer och går. Tyvärr verkar det som om fler kommer än går.
En eurokrat som nu bytt jobb, men som jag har svårt att förtränga är Dr. Fritz Harald Wenig. Han har varit chef för anti-dumpingåtgärder och småpåve på EU-kommissionens General Directorate of Trade Defence.
Smaka på orden. General Directorate of Trade Defence. Generaldirektorat. Som i det forna Sovjetunionen eller Östtyskland. Trade Defence. En byråkrati som ser fri handel som ett problem, som något vi måste skydda oss emot. Som ser omvärlden som en fara och som spinner en väv med vår rädsla för det främmande och okända.
Trade Defence-folket betraktar världen i små portioner. De lunchar med fackföreningsfolk som är upprörda över att deras branscher inte lägre är konkurrens- och livskraftiga. Sedan äter de middag med fabrikörer som tycker att det skulle smaka fågel om de kunde bli kvitt sin utländska konkurrens. Nästa dag sätter de sig ner och bygger skyddstullar, importkvoter och andra handelshinder.
Men de glömmer att de vattnar döda träd. Om en europeisk skotillverkare inte kan konkurrera med företag i andra länder, då borde denne tillverkare göra något annat. Att fortsätta tillverka skor är uppenbarligen inte hans eller hennes grej, om andra kan göra det bättre och billigare. De anställda kan inte räkna med någon långsiktig trygghet i sådana företag. Allt man kan åstadkomma är att, under en tid, vältra över kostnaderna för konstgjord andning på skattebetalarna och konsumenterna.
Konsumenterna, ja. Är det någon som tror att det är vietnameserna som betalar skotullarna i slutändan? Eller att importörerna gör det, bara för att vara snälla? Nej, notan får vi konsumenter betala, på prislappen, i butiken. Skyddstullar är skatter på varor. Och sådana är det alltid konsumenten som får betala i slutändan. På så sätt höjer EU priserna på skor, kläder, porslin, mat och annat för vanligt folk.
Men åter till Dr. Wenig. Han var bitter. Det är nästan alla på Trade Defence. Bitter över att länder i andra världsdelar har lägre löner, lägre kostnader, lägre skatter, mindre byråkrati, enklare regler och ”sämre” social välfärd. Och man har mycket att vara bitter över om man ser omvärlden som en konspiration och sig själv i världens centrum.
"Tyska arbetare kan inte leva på ris" är en mening jag har hört Dr. Wenig uttala. Vad han vill ha sagt med detta, antar jag, är att utländsk konkurrens är orättvis. Inte orättvis i meningen tjuvaktig eller ohederlig. Utan orättvis i meningen bättre och billigare.
När the General Directorate of Trade Defence talar om rättvisa, då menar de inte lika villkor för alla aktörer – utan om att anpassa hela marknaden efter dem som har högst skatter, mest byråkrati, mest konservativa fackföreningar, minst flexibla företag och en produktion som är dyrare utan att för den sakens skull nödvändigtvis vara bäst.
Alla skall anpassa sig till den som är dålig, dyr och utvecklingsfientlig. Är det verkligen en så fiffig plan, om man tänker lite längre än näsan räcker?
EU:s handelshinder omges dessutom av ett extremt snårigt regelverk. Reglerna kan ändras i en handvändning. Och beslut om skyddstullar och importkvoter kan fattas så snabbt att de varor som berörs redan är skeppade – vilket, av lätt insedda skäl, skapar gigantiska problem för den importör som står på kajen och väntar på sina varor.
Men Dr. Wenig och hans kollegor menar att det snåriga regelverket inte är något problem. Detta motiveras med följande fantasilösa, byråkratiska statement: EU-kommissionen skulle aldrig få för sig att missbruka regelverket.
Det vore i så fall något unikt i världshistorien. För det första kan tesen motbevisas genom att man observerar verkligheten. Och för det andra finns det alltid skäl och intresse för att tänja på alla regler. Speciellt när man försöker vara alla särintressens vän.
Från Trade Defence får man ofta höra att allt handlar om realpolitik. Vilket är ett annat ord för fjäskande. Man vågar inte lägga ner fabriker, för då blir ju folk arbetslösa. Hellre kastar man in tid, kraft och pengar i svarta hål som bokstavligen kan svälja hur mycket som helst. Utan att något, på sikt och i ett vidare perspektiv, blir ett dugg bättre. Snarare tvärt om.
För byråkrater tycks dynamiska effekter vara ett okänt begrepp. Eller i vart fall något väldigt obehagligt. Naturligtvis. För dynamisk utveckling berövar dem chansen att planera allt för alla in i minsta detalj. Därför är byråkratin helt naturligt en svuren fiende till omstruktureringar, nytänkande, förändring och utveckling.
"Alla kan inte bli investment bankers." Det där är ett autentiskt citat från Dr. Wenig, när någon på en konferens försynt undrade om det inte vore fiffigare och mer hållbart att satsa på utveckling och nya idéer istället för att till varje pris hålla fast vid det bestående.
EU:s protektionism får så många dåliga effekter. På så många plan. Människor i fattiga länder hålls kvar i fattigdom när de inte får sälja sina varor till oss. Konsumenterna får dyrare varor i butikerna. Skattebetalarna får ta en onödigt stor nota när fabriker som borde lagt ner för länge sedan till slut gör det. Och ibland blir det direkt skrattretande, som när EU vill göra lågenergilampor obligatoriska och samtidigt lägger 60-procentiga strafftullar på… just det… importerade lågenergilampor.
Och som kronan på verket drabbar EU:s skyddstullar EU:s egna företag och deras produkter. Många märkesproducenter har nämligen för länge sedan fattat det som EU vägrar förstå: Folk skall syssla med det de är bäst på.
Europeiska tillverkare av till exempel lampor och sportskor har insett att de har sitt know how, bra forskning och utveckling, utmärkta distributionssystem och att de är rätt bra på marknadsföring. Och att underleverantörer i till exempel Asien är bra på att tillverka saker av rimlig kvalitet billigt.
Men med tillverkningen utomlands, så drabbas även dessa europeiska företag av EU:s handelshinder när de försöker sälja sina egna produkter i Europa.
Tro nu inte att Dr. Wenig var en ovanligt ogin liten, sketen byråkrat. Detta är andan som genomsyrar hela generaldirektoratet. Möjligen var han ovanligt uppriktig. Jag går fortfarande på konferenser där jag hör höga chefer inom Trade Defence påstå att EU har världens bästa Trade Defence Instruments; att fri konkurrens är bra inom, men inte utom EU; att konsumentintresset är underordnat konkurrensaspekterna och att "den social dimensionen" blir ett allt viktigare argument när det gäller att sätta upp handelshinder.
Att EU:s protektionism saknar rationella skäl och påvisbara resultat är det dock ingen som vill, får eller törs påpeka.
Dr. Weinig har nu utsetts till EU-Kommissionens "director of market access".
Han har också avslöjats som den korrumperade fifflare han är av The Times.
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
En eurokrat som nu bytt jobb, men som jag har svårt att förtränga är Dr. Fritz Harald Wenig. Han har varit chef för anti-dumpingåtgärder och småpåve på EU-kommissionens General Directorate of Trade Defence.
Smaka på orden. General Directorate of Trade Defence. Generaldirektorat. Som i det forna Sovjetunionen eller Östtyskland. Trade Defence. En byråkrati som ser fri handel som ett problem, som något vi måste skydda oss emot. Som ser omvärlden som en fara och som spinner en väv med vår rädsla för det främmande och okända.
Trade Defence-folket betraktar världen i små portioner. De lunchar med fackföreningsfolk som är upprörda över att deras branscher inte lägre är konkurrens- och livskraftiga. Sedan äter de middag med fabrikörer som tycker att det skulle smaka fågel om de kunde bli kvitt sin utländska konkurrens. Nästa dag sätter de sig ner och bygger skyddstullar, importkvoter och andra handelshinder.
Men de glömmer att de vattnar döda träd. Om en europeisk skotillverkare inte kan konkurrera med företag i andra länder, då borde denne tillverkare göra något annat. Att fortsätta tillverka skor är uppenbarligen inte hans eller hennes grej, om andra kan göra det bättre och billigare. De anställda kan inte räkna med någon långsiktig trygghet i sådana företag. Allt man kan åstadkomma är att, under en tid, vältra över kostnaderna för konstgjord andning på skattebetalarna och konsumenterna.
Konsumenterna, ja. Är det någon som tror att det är vietnameserna som betalar skotullarna i slutändan? Eller att importörerna gör det, bara för att vara snälla? Nej, notan får vi konsumenter betala, på prislappen, i butiken. Skyddstullar är skatter på varor. Och sådana är det alltid konsumenten som får betala i slutändan. På så sätt höjer EU priserna på skor, kläder, porslin, mat och annat för vanligt folk.
Men åter till Dr. Wenig. Han var bitter. Det är nästan alla på Trade Defence. Bitter över att länder i andra världsdelar har lägre löner, lägre kostnader, lägre skatter, mindre byråkrati, enklare regler och ”sämre” social välfärd. Och man har mycket att vara bitter över om man ser omvärlden som en konspiration och sig själv i världens centrum.
"Tyska arbetare kan inte leva på ris" är en mening jag har hört Dr. Wenig uttala. Vad han vill ha sagt med detta, antar jag, är att utländsk konkurrens är orättvis. Inte orättvis i meningen tjuvaktig eller ohederlig. Utan orättvis i meningen bättre och billigare.
När the General Directorate of Trade Defence talar om rättvisa, då menar de inte lika villkor för alla aktörer – utan om att anpassa hela marknaden efter dem som har högst skatter, mest byråkrati, mest konservativa fackföreningar, minst flexibla företag och en produktion som är dyrare utan att för den sakens skull nödvändigtvis vara bäst.
Alla skall anpassa sig till den som är dålig, dyr och utvecklingsfientlig. Är det verkligen en så fiffig plan, om man tänker lite längre än näsan räcker?
EU:s handelshinder omges dessutom av ett extremt snårigt regelverk. Reglerna kan ändras i en handvändning. Och beslut om skyddstullar och importkvoter kan fattas så snabbt att de varor som berörs redan är skeppade – vilket, av lätt insedda skäl, skapar gigantiska problem för den importör som står på kajen och väntar på sina varor.
Men Dr. Wenig och hans kollegor menar att det snåriga regelverket inte är något problem. Detta motiveras med följande fantasilösa, byråkratiska statement: EU-kommissionen skulle aldrig få för sig att missbruka regelverket.
Det vore i så fall något unikt i världshistorien. För det första kan tesen motbevisas genom att man observerar verkligheten. Och för det andra finns det alltid skäl och intresse för att tänja på alla regler. Speciellt när man försöker vara alla särintressens vän.
Från Trade Defence får man ofta höra att allt handlar om realpolitik. Vilket är ett annat ord för fjäskande. Man vågar inte lägga ner fabriker, för då blir ju folk arbetslösa. Hellre kastar man in tid, kraft och pengar i svarta hål som bokstavligen kan svälja hur mycket som helst. Utan att något, på sikt och i ett vidare perspektiv, blir ett dugg bättre. Snarare tvärt om.
För byråkrater tycks dynamiska effekter vara ett okänt begrepp. Eller i vart fall något väldigt obehagligt. Naturligtvis. För dynamisk utveckling berövar dem chansen att planera allt för alla in i minsta detalj. Därför är byråkratin helt naturligt en svuren fiende till omstruktureringar, nytänkande, förändring och utveckling.
"Alla kan inte bli investment bankers." Det där är ett autentiskt citat från Dr. Wenig, när någon på en konferens försynt undrade om det inte vore fiffigare och mer hållbart att satsa på utveckling och nya idéer istället för att till varje pris hålla fast vid det bestående.
EU:s protektionism får så många dåliga effekter. På så många plan. Människor i fattiga länder hålls kvar i fattigdom när de inte får sälja sina varor till oss. Konsumenterna får dyrare varor i butikerna. Skattebetalarna får ta en onödigt stor nota när fabriker som borde lagt ner för länge sedan till slut gör det. Och ibland blir det direkt skrattretande, som när EU vill göra lågenergilampor obligatoriska och samtidigt lägger 60-procentiga strafftullar på… just det… importerade lågenergilampor.
Och som kronan på verket drabbar EU:s skyddstullar EU:s egna företag och deras produkter. Många märkesproducenter har nämligen för länge sedan fattat det som EU vägrar förstå: Folk skall syssla med det de är bäst på.
Europeiska tillverkare av till exempel lampor och sportskor har insett att de har sitt know how, bra forskning och utveckling, utmärkta distributionssystem och att de är rätt bra på marknadsföring. Och att underleverantörer i till exempel Asien är bra på att tillverka saker av rimlig kvalitet billigt.
Men med tillverkningen utomlands, så drabbas även dessa europeiska företag av EU:s handelshinder när de försöker sälja sina egna produkter i Europa.
Tro nu inte att Dr. Wenig var en ovanligt ogin liten, sketen byråkrat. Detta är andan som genomsyrar hela generaldirektoratet. Möjligen var han ovanligt uppriktig. Jag går fortfarande på konferenser där jag hör höga chefer inom Trade Defence påstå att EU har världens bästa Trade Defence Instruments; att fri konkurrens är bra inom, men inte utom EU; att konsumentintresset är underordnat konkurrensaspekterna och att "den social dimensionen" blir ett allt viktigare argument när det gäller att sätta upp handelshinder.
Att EU:s protektionism saknar rationella skäl och påvisbara resultat är det dock ingen som vill, får eller törs påpeka.
Dr. Weinig har nu utsetts till EU-Kommissionens "director of market access".
Han har också avslöjats som den korrumperade fifflare han är av The Times.
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
måndag, mars 24, 2008
P.J. O’Rourke om Adam Smith
Nedanstående recension publicerades i Nyliberalen nr 1/2008.
P.J. O’Rourke
Adam Smiths Om folkens välstånd
Timbro 2007
ISBN: 987-91-7566-672-3
269 sidor, pocket.
Översättning: Caj Lundgren.
Adam Smith för 2000-talet
Att sammanfatta Adam Smiths böcker Om folkens välstånd och The Theory of Moral Sentiments är i sig en gigantisk uppgift. Att göra det på ett begripligt och underhållande sätt är ännu större. Vilket är just vad den amerikanske författaren, humoristen och samhällsdebattören P.J. O’Rourke har lyckats med. Lägg till det ett tredje storverk – att översätta O’Rourke till hanterbar svenska.
Att ge sig i kast med Adam Smiths två stora verk kräver sin man. Närmare bestämt en åldrande humorist med gigantisk allmänbildning och frihetlig samhälls- och livssyn. För Smith är ömsom vin och ömsom vatten. Ibland blixtrar han till och ibland är han oändligt pladdrig. Ibland förutser han saker som en globaliserad värld med frihandel och ibland är han hopplöst fast i sin tid och verklighet. Ibland träffar han mitt i prick, ibland spekulerar han fritt och emellanåt har han helt enkelt fel. (Även om det senare ofta kan bero på att han saknade de referensramar som historien senare givit oss.)
Smith var filosof. I sina två stora verk erbjuder han oss ett program för praktiskt tänkande. Men det handlar inte om några praktiska och absolut inte om några politiska program. Detta trots att hans ämne kan förefalla nog så praktiskt – att skapa välstånd och frihet. ”Adam Smith erkände ett enda botemedel mot mänsklighetens härskares våld och orättfärdighet: att mänskligheten härskade över sig själv.”
Adam Smith måste förstås och tänkas igenom. Hur det kan gå när folk med makt drar förhastade, politiska slutsatser av hans verk ger boken flera exempel på. Vad Smith gjorde var alltså att formulera ett logiskt och begripligt filosofiskt system för en friare värld, givet hans tid.
Men även om Smith skrev om idéer snarare än om politik, så hade han en bestämd uppfattning om politikerna. O’Rourke ger oss dessa citat som exempel.
”De hava föga blygsamhet; ofta äro de arroganta, förmätna och anspråksfulla; stora beundrare av sig själva och stora fördömare av andra människor… Deras ytterliga förmätenhet, grundad på deras överdrivna självbeundran bländar massan… Den frekventa och ofta lysande framgången för de okunnigaste kvacksalvare och bedragare… bevisar till fullo huru lätt massan låter sig imponeras av de mest överdrivna och grundlösa pretentioner…”
”…då dessa pretentioner äro underbyggda med en mycket hög grad av verklig och solid förtjänst, då de framföras med all den glans varmed skrytsamheten kan bestå dem, då de understödjas av hög rang och stor makt… hängiver sig även den som har en nykter bedömningsförmåga ofta åt den allmänna beundran.”
Vilket, till stora delar, är vad jag brukar skriva på min blogg sisådär 250 år senare.
Ett kapitel som jag fastnade speciellt för handlar om Smiths beskrivning av feodalismens sammanbrott – om hur en härskande klass till sist får se sin makt begränsad av en frihet och handel som den egentligen var motståndare till, men som den samtidigt inte kunde låta bli att lockas av. Detta är inget mindre än en beskrivning av hur man i praktiken lyckades demontera en rådande maktstruktur. Ämnet är värt en del ytterligare funderingar. Möjligen kan det lära oss något om hur man, i dag, skulle kunna flytta makt från politiken.
Det O’Rourke lyckas bäst med i sin bok är att sammanfatta Smiths tänkande och omsätta det på dagens förhållanden. Här är ett, av många exempel…
”Oreglerad privathandel kan inte – som den kinesiska statsmakten tror – begränsas till ting. De materiella tingen kan omöjligt skiljas från kunskapen om hur de tillverkas och de idéer som den kunskapen bygger på. Än mindre nu för tiden i vår ’informationsålder’. En fri marknad leder till ett tänkande, politikernas eviga dödsfiende.”
Vilket ju låter hoppfullt. Och ibland behöver man inte ens O’Rourkes tolkning för att kunna se det aktuella i Smiths idéer. Följande Smith-citat skulle kunna vara skrivet i dag, om vissa länder i Afrika…
”Handel och tillverkning kunna sällan blomstra i längden i någon stat som icke åtnjuter en fast rättviseadministration och där människorna känna sig osäkra i sitt innehav av egendom, där förtroendet för kontrakt icke har stöd i lagen och där statens myndighet icke antages regelmässigt sysselsatt med att indriva betalningen av skulder.”
Detta är en begåvad bok. Och underfundig. Det närmaste jag kan komma när det gäller att sätta en etikett på dess stil är ”juristhumor”. Den kräver att läsaren hänger med och den belönar allmänbildning och en förmåga till rimlig tolkning. Vilket känns sympatiskt.
Dessutom utgör boken en inte helt okritisk och nyttig uppfräschning av minnet, när det gäller ett verk som är centralt i liberal idédebatt. Även den som aldrig studerat Smith i original kan läsa denna sammanfattning, utan att riskera att missa allt för mycket. Snarare reder den ut begreppen i de delar där Smith själv var för pladdrig. Man kan alltså med gott samvete låta O’Rourke läsa tusentals sidor Smith, så att man slipper göra det själv.
Och hur var det då med ”den osynliga handen”? P.J. O’Rourke får sista ordet.
”Vi måste behandla andra människor med den respekt som tillkommer likar, inte för att vi drivs av principen eller är fulla av broderlig tillgivenhet utan helt enkelt eftersom vi är patetiskt odugliga.”
Henrik Alexandersson
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
P.J. O’Rourke
Adam Smiths Om folkens välstånd
Timbro 2007
ISBN: 987-91-7566-672-3
269 sidor, pocket.
Översättning: Caj Lundgren.
Adam Smith för 2000-talet
Att sammanfatta Adam Smiths böcker Om folkens välstånd och The Theory of Moral Sentiments är i sig en gigantisk uppgift. Att göra det på ett begripligt och underhållande sätt är ännu större. Vilket är just vad den amerikanske författaren, humoristen och samhällsdebattören P.J. O’Rourke har lyckats med. Lägg till det ett tredje storverk – att översätta O’Rourke till hanterbar svenska.
Att ge sig i kast med Adam Smiths två stora verk kräver sin man. Närmare bestämt en åldrande humorist med gigantisk allmänbildning och frihetlig samhälls- och livssyn. För Smith är ömsom vin och ömsom vatten. Ibland blixtrar han till och ibland är han oändligt pladdrig. Ibland förutser han saker som en globaliserad värld med frihandel och ibland är han hopplöst fast i sin tid och verklighet. Ibland träffar han mitt i prick, ibland spekulerar han fritt och emellanåt har han helt enkelt fel. (Även om det senare ofta kan bero på att han saknade de referensramar som historien senare givit oss.)
Smith var filosof. I sina två stora verk erbjuder han oss ett program för praktiskt tänkande. Men det handlar inte om några praktiska och absolut inte om några politiska program. Detta trots att hans ämne kan förefalla nog så praktiskt – att skapa välstånd och frihet. ”Adam Smith erkände ett enda botemedel mot mänsklighetens härskares våld och orättfärdighet: att mänskligheten härskade över sig själv.”
Adam Smith måste förstås och tänkas igenom. Hur det kan gå när folk med makt drar förhastade, politiska slutsatser av hans verk ger boken flera exempel på. Vad Smith gjorde var alltså att formulera ett logiskt och begripligt filosofiskt system för en friare värld, givet hans tid.
Men även om Smith skrev om idéer snarare än om politik, så hade han en bestämd uppfattning om politikerna. O’Rourke ger oss dessa citat som exempel.
”De hava föga blygsamhet; ofta äro de arroganta, förmätna och anspråksfulla; stora beundrare av sig själva och stora fördömare av andra människor… Deras ytterliga förmätenhet, grundad på deras överdrivna självbeundran bländar massan… Den frekventa och ofta lysande framgången för de okunnigaste kvacksalvare och bedragare… bevisar till fullo huru lätt massan låter sig imponeras av de mest överdrivna och grundlösa pretentioner…”
”…då dessa pretentioner äro underbyggda med en mycket hög grad av verklig och solid förtjänst, då de framföras med all den glans varmed skrytsamheten kan bestå dem, då de understödjas av hög rang och stor makt… hängiver sig även den som har en nykter bedömningsförmåga ofta åt den allmänna beundran.”
Vilket, till stora delar, är vad jag brukar skriva på min blogg sisådär 250 år senare.
Ett kapitel som jag fastnade speciellt för handlar om Smiths beskrivning av feodalismens sammanbrott – om hur en härskande klass till sist får se sin makt begränsad av en frihet och handel som den egentligen var motståndare till, men som den samtidigt inte kunde låta bli att lockas av. Detta är inget mindre än en beskrivning av hur man i praktiken lyckades demontera en rådande maktstruktur. Ämnet är värt en del ytterligare funderingar. Möjligen kan det lära oss något om hur man, i dag, skulle kunna flytta makt från politiken.
Det O’Rourke lyckas bäst med i sin bok är att sammanfatta Smiths tänkande och omsätta det på dagens förhållanden. Här är ett, av många exempel…
”Oreglerad privathandel kan inte – som den kinesiska statsmakten tror – begränsas till ting. De materiella tingen kan omöjligt skiljas från kunskapen om hur de tillverkas och de idéer som den kunskapen bygger på. Än mindre nu för tiden i vår ’informationsålder’. En fri marknad leder till ett tänkande, politikernas eviga dödsfiende.”
Vilket ju låter hoppfullt. Och ibland behöver man inte ens O’Rourkes tolkning för att kunna se det aktuella i Smiths idéer. Följande Smith-citat skulle kunna vara skrivet i dag, om vissa länder i Afrika…
”Handel och tillverkning kunna sällan blomstra i längden i någon stat som icke åtnjuter en fast rättviseadministration och där människorna känna sig osäkra i sitt innehav av egendom, där förtroendet för kontrakt icke har stöd i lagen och där statens myndighet icke antages regelmässigt sysselsatt med att indriva betalningen av skulder.”
Detta är en begåvad bok. Och underfundig. Det närmaste jag kan komma när det gäller att sätta en etikett på dess stil är ”juristhumor”. Den kräver att läsaren hänger med och den belönar allmänbildning och en förmåga till rimlig tolkning. Vilket känns sympatiskt.
Dessutom utgör boken en inte helt okritisk och nyttig uppfräschning av minnet, när det gäller ett verk som är centralt i liberal idédebatt. Även den som aldrig studerat Smith i original kan läsa denna sammanfattning, utan att riskera att missa allt för mycket. Snarare reder den ut begreppen i de delar där Smith själv var för pladdrig. Man kan alltså med gott samvete låta O’Rourke läsa tusentals sidor Smith, så att man slipper göra det själv.
Och hur var det då med ”den osynliga handen”? P.J. O’Rourke får sista ordet.
”Vi måste behandla andra människor med den respekt som tillkommer likar, inte för att vi drivs av principen eller är fulla av broderlig tillgivenhet utan helt enkelt eftersom vi är patetiskt odugliga.”
Henrik Alexandersson
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
söndag, mars 25, 2007
EU:s vansinniga jordbruksstöd
Det finns ett stort mysterium inom EU...
Varför gör inte folket revolt mot jordbruksstödet?
Och varför fyller inte rapporter om detta kompletta vansinne våra medier?
Man kan undra.
Låt oss börja med att titta på jordbruksstödets storlek. CAP, kallas det i dagligt tal i EU och det gömmer sig under rubriken "Skydd och förvaltning av naturresurser" i unionens budget. För 2007 utgör det ungefär hälften av hela EU:s utgiftsbudget – 54.985.000.000 euro (drygt 508 miljarder svenska kronor) av budgetens 120.702.000.000 euro (drygt 1.116 miljader svenska kronor).
Svenska bönder får del av drygt 10 miljarder kronor av detta stöd. Största förmånstagare är Frankrike, Spanien, Tyskland och Italien.
Syftet med CAP sägs vara att...
Well.
Vad gäller att ge jordbrukarna en "skälig levnadsstandard" finns åtskilligt att säga. Man kan börja med att fråga sig varför just de skall ha rätt att leva på andra människors pengar. Och borde inte jordbruk vara en verksamhet som bär sig och som ger dess utövare en rimlig lön?
Det man talar tyst om är att det finns för många jordbrukare. Dessa odlar i sin tur mer än vad den europeiska marknaden efterfrågar och mer än vad som går att exportera till marknadsmässiga priser.
En rimlig fråga är därför: Varför skall EU:s skattebetalare betala för att bönder skall producera livsmedel som vi inte behöver?
När det gäller att "trygga livsmedelsförsörjningen" borde ju inte det vara något problem – eftersom vi producerar för mycket! Eller hur?
Och det där med att "ge konsumenterna livsmedel till rimliga priser". Vad är det för vits med att hålla priserna nere om man sedan klår samma konsumenter på just dessa pengar över skattsedeln?
Att "stimulera till en miljövänligare produktion" låter ju fint. Det i särklass enklaste sättet att göra detta vore att sluta betala bönder för att producera livsmedel som vi inte behöver.
(Och för alla som ojar sig över koldioxidutsläppen: Jordbruket är en av de stora bovarna. Här odlas saker helt i onödan, till stor kostnad. Vore det inte bättre att fösöka få stopp på det än att ge folk dåligt samvete för att de till exempel flyger och kör bil?)
Motiveringen för att ha ett jordbruksstöd är i allt väsentligt varm luft! Det handlar om en jordbrukslobby som vill klå alla oss andra på stålar. Och om ängsliga politiker i bland annat Frankrike, Spanien och Italien som i samband med varje val hålls gisslan av dessa agrarkleptomaner.
Vansinnet är totalt. Men det är bara början...
En av de största stötestenarna i frihandelsförhandlingarna inom WTO är just jordbruksstödet. EU och USA vägrar att avskaffa sitt jordbruksstöd om inte den andra parten går först. På så sätt cementeras systemet i något slags negativ terrorbalans. Och när EU och USA inte viker sig, varför skall då till exempel Indien, Japan och diverse utvecklingsländer avskaffa sitt jordbruksstöd?
Detta är allvarligt, eftersom det blockerar ett globalt frihandelsavtal. Och frihandel gynnar oss alla. Frihandel ger alla lägre priser, ökat välstånd, ökad handel, ökad tillväxt och mer valfrihet.
Men – framför allt – frihandel är det enda som kan lyfta de fattiga länderna!
Och när vi talar om fattiga länder, nu blir det riktigt skruvat...
I EU:s jordbrukspolitik ingår att dumpa priserna (med hjälp av våra skattepengar) till underpriser i andra länder – och att hålla andra länders produkter borta med hjälp av tullar och andra handelshinder.
För utvecklingsländerna är detta katastrofalt. EU kommer och vräker ut jordbruksprodukter till underpriser. Detta slår ut det lokala jordbruket och gör fattiga människor ännu fattigare. Och de som ändå lyckas stå kvar på benen hindras från att sälja sina produkter till oss på grund av strafftullar.
Och det hela sker, som sagt, med våra skattepengar!
Vi hindrar således fattiga länder från att spela på lika villkor, vi håller dem kvar i fattigdom och vi slår sönder deras lokala näringsstrukturer. Med vett och vilje! Genom aktiva och medvetna åtgärder! Man tar sig för pannan!
Den brittiske finansministern, Gordon Brown, sade bland annat följande i ett tal inför IMF...
"Vår jordbruksprotektionism kostar utvecklingsländer 20 miljarder dollar om året direkt och upp till 100 miljarder dollar indirekt - dubbelt så mycket som de tar emot i utvecklingsbistånd."
Vi klår alltså de fattiga länderna på dubbelt så mycket som vi ger dem i bistånd. Samtidigt som vi sabbar frihandeln – som är betydligt mer effektiv än bistånd för att lyfta människor och länder ur sin fattigdom. Gah!
Att medvetet sabotera andras marknader och möjligheter till fri handel är ohederligt.
Att göra det med våra skattepengar är orimligt.
Och att göra det för att EU:s bönder i lugn och ro skall få producera mer livsmedel än marknaden kan ta emot – det är direkt korkat. Och politiskt fegt.
Så – när skall EU:s skattebetalare och konsumenter resa sig i protest mot jordbruksstödet?
När skall alla som talar om solidaritet och rättvisa inse att det viktigaste de kan göra är att kampanja mot EU:s jordbruksstöd?
Och när skall media på allvar börja frossa i all galenskap inom CAP?
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
Varför gör inte folket revolt mot jordbruksstödet?
Och varför fyller inte rapporter om detta kompletta vansinne våra medier?
Man kan undra.
Låt oss börja med att titta på jordbruksstödets storlek. CAP, kallas det i dagligt tal i EU och det gömmer sig under rubriken "Skydd och förvaltning av naturresurser" i unionens budget. För 2007 utgör det ungefär hälften av hela EU:s utgiftsbudget – 54.985.000.000 euro (drygt 508 miljarder svenska kronor) av budgetens 120.702.000.000 euro (drygt 1.116 miljader svenska kronor).
Svenska bönder får del av drygt 10 miljarder kronor av detta stöd. Största förmånstagare är Frankrike, Spanien, Tyskland och Italien.
Syftet med CAP sägs vara att...
- ge jordbrukarna en skälig levnadsstandard
- trygga livsmedelsförsörjningen
- ge konsumenterna livsmedel till rimliga priser
- stimulera till en miljövänligare produktion
Well.
Vad gäller att ge jordbrukarna en "skälig levnadsstandard" finns åtskilligt att säga. Man kan börja med att fråga sig varför just de skall ha rätt att leva på andra människors pengar. Och borde inte jordbruk vara en verksamhet som bär sig och som ger dess utövare en rimlig lön?
Det man talar tyst om är att det finns för många jordbrukare. Dessa odlar i sin tur mer än vad den europeiska marknaden efterfrågar och mer än vad som går att exportera till marknadsmässiga priser.
En rimlig fråga är därför: Varför skall EU:s skattebetalare betala för att bönder skall producera livsmedel som vi inte behöver?
När det gäller att "trygga livsmedelsförsörjningen" borde ju inte det vara något problem – eftersom vi producerar för mycket! Eller hur?
Och det där med att "ge konsumenterna livsmedel till rimliga priser". Vad är det för vits med att hålla priserna nere om man sedan klår samma konsumenter på just dessa pengar över skattsedeln?
Att "stimulera till en miljövänligare produktion" låter ju fint. Det i särklass enklaste sättet att göra detta vore att sluta betala bönder för att producera livsmedel som vi inte behöver.
(Och för alla som ojar sig över koldioxidutsläppen: Jordbruket är en av de stora bovarna. Här odlas saker helt i onödan, till stor kostnad. Vore det inte bättre att fösöka få stopp på det än att ge folk dåligt samvete för att de till exempel flyger och kör bil?)
Motiveringen för att ha ett jordbruksstöd är i allt väsentligt varm luft! Det handlar om en jordbrukslobby som vill klå alla oss andra på stålar. Och om ängsliga politiker i bland annat Frankrike, Spanien och Italien som i samband med varje val hålls gisslan av dessa agrarkleptomaner.
Vansinnet är totalt. Men det är bara början...
En av de största stötestenarna i frihandelsförhandlingarna inom WTO är just jordbruksstödet. EU och USA vägrar att avskaffa sitt jordbruksstöd om inte den andra parten går först. På så sätt cementeras systemet i något slags negativ terrorbalans. Och när EU och USA inte viker sig, varför skall då till exempel Indien, Japan och diverse utvecklingsländer avskaffa sitt jordbruksstöd?
Detta är allvarligt, eftersom det blockerar ett globalt frihandelsavtal. Och frihandel gynnar oss alla. Frihandel ger alla lägre priser, ökat välstånd, ökad handel, ökad tillväxt och mer valfrihet.
Men – framför allt – frihandel är det enda som kan lyfta de fattiga länderna!
Och när vi talar om fattiga länder, nu blir det riktigt skruvat...
I EU:s jordbrukspolitik ingår att dumpa priserna (med hjälp av våra skattepengar) till underpriser i andra länder – och att hålla andra länders produkter borta med hjälp av tullar och andra handelshinder.
För utvecklingsländerna är detta katastrofalt. EU kommer och vräker ut jordbruksprodukter till underpriser. Detta slår ut det lokala jordbruket och gör fattiga människor ännu fattigare. Och de som ändå lyckas stå kvar på benen hindras från att sälja sina produkter till oss på grund av strafftullar.
Och det hela sker, som sagt, med våra skattepengar!
Vi hindrar således fattiga länder från att spela på lika villkor, vi håller dem kvar i fattigdom och vi slår sönder deras lokala näringsstrukturer. Med vett och vilje! Genom aktiva och medvetna åtgärder! Man tar sig för pannan!
Den brittiske finansministern, Gordon Brown, sade bland annat följande i ett tal inför IMF...
"Vår jordbruksprotektionism kostar utvecklingsländer 20 miljarder dollar om året direkt och upp till 100 miljarder dollar indirekt - dubbelt så mycket som de tar emot i utvecklingsbistånd."
Vi klår alltså de fattiga länderna på dubbelt så mycket som vi ger dem i bistånd. Samtidigt som vi sabbar frihandeln – som är betydligt mer effektiv än bistånd för att lyfta människor och länder ur sin fattigdom. Gah!
Att medvetet sabotera andras marknader och möjligheter till fri handel är ohederligt.
Att göra det med våra skattepengar är orimligt.
Och att göra det för att EU:s bönder i lugn och ro skall få producera mer livsmedel än marknaden kan ta emot – det är direkt korkat. Och politiskt fegt.
Så – när skall EU:s skattebetalare och konsumenter resa sig i protest mot jordbruksstödet?
När skall alla som talar om solidaritet och rättvisa inse att det viktigaste de kan göra är att kampanja mot EU:s jordbruksstöd?
Och när skall media på allvar börja frossa i all galenskap inom CAP?
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)