Denna artikel publicerades först i Nyliberalen, i december 2009.
EU och jag
Jag har följt EU-frågorna i många år. Ibland har min blogg varit den enda platsen i det svenska medielandskapet som har lyft vissa, rätt viktiga EU-nyheter. Så jag trodde att jag visste vad det handlade om.
Nu har jag börjat jobba med Piratpartiet i Europaparlamentet. Och jag måste konstatera att jag hade fel. Allt är mycket värre än jag hade kunnat föreställa mig. På så många sätt.
Det första som slår en är vilket moment EU-maskineriet har. Det sprutar ur sig lagstiftning och annan reglering i ett vansinnigt tempo. Ledtiderna är korta. Ibland handlar det bara om dagar, eller rent av timmar, innan man måste ta ställning till förslag som kommer att få konsekvenser för 500 miljoner medborgare. Det kan vara lite skräckinjagande för vem som helst. Som EU-kritiker blir jag närmast illamående. På riktigt.
Själva konstruktionen med ministerråd, kommission och parlament skulle kunna vara tilltalande – om det hade handlat om maktdelning. Men det gör det inte. Inte på riktigt. Snarare är det fråga om att söndra och härska. Stöter systemet på partull på ett håll, då finns det nästan alltid andra vägar att gå. Även om man skulle vinna en fråga i parlamentet, så kan man alltså aldrig vara säker på att inte bli lurad ändå.
I den svenska riksdagen läggs de flesta större förslag fram av regeringen. Ofta har de föregåtts av en offentlig utredning, som i sig har debatterats om inte annat så när den har presenterat sina förslag. I EU-apparaten sker mycket av förarbetet bakom stängda dörrar. Det sker i 247 kommittéer som består av minst 7.000 personer. Och i minst 1.047 specialistgrupper med över 40.000 ledamöter. (Det talas om att det kan finnas upp till 3.000 specialistgrupper, ingen verkar veta riktigt säkert.) De flesta tycks vara överens om att det är här den verkliga makten ligger – hos byråkrater, lobbyister, experter och en del tjänstemän från medlemsstaternas verk och myndigheter.
Dessa förslag presenteras sedan, som regel, under kommissionens paraply. Sedan blir de en sak för parlamentet och ministerrådet. Här har de enda direkt folkvalda i processen, Europaparlamentets ledamöter, en tuff uppgift. I ett vansinnigt tempo skall de fatta beslut som backas upp av en formlig armé av byråkrater. Ibland handlar det om vårdslöst svepande formuleringar. Ibland finns djävulen i detaljerna, ner på kommatecken-nivå. Och om de folkvalda gör något som unionens ledare inte gillar, då kan ministerrådet börja trilskas. Detta är en avgörande skillnad mot den svenska riksdagen. Hos oss är det den som fattar beslut och har sista ordet. I EU känns det ibland som om de folkvaldas beslut på sin höjd uppfattas som en rekommendation.
Det som kommer ut i andra ändan av EU:s inre skall sedan implementeras i medlemsstaterna. Och där sysselsätts horder av tjänstemän som skall se till att allt blir som Bryssel vill.
EU-Kommissionen brukar säga att EU sysselsätter ungefär 40.000 personer. Tankesmedjan Open Europe har räknat på hur många det egentligen är, om man lägger till de ovan nämnda tjänstemännen i medlemsstaterna. De har kommit fram till att EU då snarare sysselsätter 170.000 personer.
EU:s officiella budget är ”bara” på cirka 127 miljarder euro per år. (Varav ungefär 60 miljarder euro går till jordbruksstödet.) Åter har Open Europe ett annat sätt att se på saken. Om man räknar med den lokala byråkratin och medlemsstaternas kostnader för att implementera alla system, direktiv och beslut – då landar räkningen istället på ungefär 1.200 miljarder euro per år. Eller 2.400 euro per europeisk man, kvinna och barn.
Nu verkar det dessutom som om EU:s nya fördrag, Lissabonfördraget, blir verklighet. Då rullar man ut en ny matta av överstatlighet när det gäller bland annat straffrätt, rättsväsende, polis, säkerhet och migration. Jag satt häromdagen på ett möte där dessa frågor presenterades under Stockholmsprogrammets paraply. Med tilltagande panik insåg jag att det var federalstaten som formades inför mina ögon.
Och det värsta var hur det skedde. Slentrianmässigt, med kort framförhållning (vissa dokument fick vi bara timmar innan mötet) och utan helhetssyn.
Piratpartiets och den gröna gruppens point man för Stockholmsprogrammet passade på att ställa en obekväm fråga. Han undrade om formuleringen om att man vill uppnå en ”balans” mellan säkerhet och grundläggande medborgerliga rättigheter. Om man tänker ”balansera” dessa värden, innebär då inte det att man måste inskränka de grundläggande rättigheterna? Han fick inget svar. Jag tror att de flesta inte ens tog notis om att frågan ställdes.
Man vet liksom inte om man skall bli ursinnig, ledsen eller få panikångest.
Hela detta system hanteras av en priviligierad politisk klass av byråkrater, politiker som står över det representativa systemet och av ett gäng folkvalda parlamentariker som påfallande ofta saknar så väl ideologisk kompass som principer. Jag skall inte ens gå in på deras förmåner och hur de misshushållar med medborgarnas skattepengar.
Jag är helt övertygad om att Europavalet 2014 kommer att bli intressant. Då har Lissabonfördraget och överstatligheten rullats ut. Då kommer många av de farhågor vi EU-kritiker har torgförts att ha besannats. Då har EU hunnit bygga upp sin nya säkerhetsbyråkrati. Då har rättsväsende, polis, militär och underrättelseverksamheten underställts Bryssel. Då har den miljardrullning som redan i dag sker i ett närmast extatiskt tempo drivits upp ytterligare. Då kanske folk kommer att börja vakna. Men kanske bara.
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
lördag, januari 16, 2010
torsdag, februari 26, 2009
Reinfeldt Ensamvargen
Recension publicerad i Nyliberalen nr 4/2008:
Reinfeldt Ensamvargen
Anita Kratz
Norstedts Förlag
Inbunden, 512 sidor
ISBN 978-91-1-301948-2
Samtal med en knepig politiker
Anita Kratz har följt Fredrik Reinfeldt sedan åren i Moderata Ungdomsförbundet. I sin bok försöker hon komma under huden på honom. Det är ett gott försök, men gåtan Reinfeldt blir bara djupare. I vart fall för oss som har viss insikt i vad som skett längs hans väg mot makten.
För att börja med en nypa kritik så lämnar boken stora luckor som vad som skedde vid två avgörande tillfällen i Reinfeldts karriär: När han blev MUF-ordförande och när han tog över ledarskapet för moderaterna efter Bo Lundgren.
Men detta är i och för sig en intervjubok. Och man kan knappast vänta sig att Reinfeldt skall ge den andra sidans syn på saker och ting.
Vad gäller ordförandestriden i MUF, "slaget i Lycksele", så står det i och för sig rätt klart att Reinfeldt fortfarande i någon mening är lite… skakad över hur djupa sår processen satte i organisationen och hos enskilda personer. Men vi vår veta väldigt lite om hans eget maktspel i processen. Och det sägs nästan inget om hur MUF blev lamslaget för lång tid fram över, när Reinfeldt väl vunnit striden. Värt att notera är dock hur den MUF-ledare som kuppades bort, Ulf Kristersson, genom åren kommit att bli en rätt viktig person i partiet för Reinfeldt.
Ser man till maktskiftet i partiet efter Bo Lundgren, så råder det naturligtvis ingen tvekan om att Lundgren blev en katastrof som partiledare. Men beskrivningen av tronskiftet inom moderaterna beskrivs som lite väl friktionsfritt. Det handlade ändå om en hel del fult maktspel från Reinfeldts sida. Om detta nämner boken inget.
Däremot ägnas flera långa avsnitt åt de tillfällen då Reinfeldt själv anser sig ha blivit illa behandlad.
Ett genomgående tema i boken är Fredrik Reinfeldts prudentlighet. Till exempel skrev han som MUF-ordförande boken "Det sovande folket". Här handlar det mycket om att gå upp innan väckarklockan ringer, vikten av att jogga, återvinning, vara i tid till jobbet och att plocka upp hundbajs. Det finns en moraliserande ton. Lite Bror Duktig. Något lätt asketiskt. Och lika illa som han tyckte om sin egen generations lättingar, lika mycket motvilja visar han senare mot utomparlamentariska aktiviteter och civil olydnad.
Det är inte helt lätt att förstå vad som ligger bakom detta förhållningssätt. Det är knappast religion. Och starka ideologiska övertygelser är inte Reinfeldts grej. Kratz gör ett försök att finna en förklaring i statministerns uppväxt – som en ung man som fick ta stort ansvar för sina syskon och familjens hushåll. Men jag undrar. För mig känns det snarare en smula frikyrkligt. Fast utan religion, då.
Det är 15 år sedan "Det sovande folket" gavs ut. Boken avslutas med meningen "Vi vill överge den politiska klåfingrigheten men ser nu tydligare än någonsin behovet av statsmannaskap."
Man inte anar, utan ser, ambitionen. Det lätt teatraliska. Det moraliserande. Och här någonstans anar jag att det finns något viktigt. I kombination med Reinfeldts misstro mot starka ideologiska övertygelser ser man kanske här en förklaring till hans tondövhet i FRA-frågan och hans fullständigt obefintliga uppbackning av Stegö-Chiló, Borelius och Schenström, när de tvingades avgå. Blicken är fäst på något annat. Bullret utanför når inte in genom de skottsäkra fönstren. Ibland tycks Reinfeldt till och med tro att han står över medias granskning av och förhållande till makten. Istället glider blicken iväg igen och han säger saker som "Jag går sida vid sida med det folk vars förtroende jag bär".
Man kan bli en smula orolig för mindre. Eller full i skratt.
Trots att Fredrik Reinfeldt är en politiker som ibland tycks kunna ge upp alla principer till förmån för pragmatism och taktik, så brister det verkligen för honom när det brister. I FRA-frågan var det först riksdagsledamoten Henrik von Sydow som fick känna på vad som händer när de nya moderaternas ledare tar fram partipiskan. Ett år senare var det riksdagsledamoten Karl Sigfrids tur. Ett helt folk och en samlad presskår skulle undra vad det är som får statsministern att bli så oresonlig i just denna fråga. Något boken lämnar ledtrådar till är att Reinfeldt inte är speciellt van vid misslyckanden, vid att inte nå framgång med det politiska hantverket. Blir motkraften så stark att något går i stå, då tar han det personligt. När han känner att han inte längre har kontrollen, då vänder han taggarna utåt.
Kratz skriver "På 1990-talet stördes han av protesterna från ungdomar som visade sitt politiska engagemang genom civil olydnad. På 2000-talet är det bloggarna, internet som skapar oordning, det kaos han så hett ogillar i den politiska processen."
Det finns en störande underton i boken, som stämmer rätt väl överens med mina egna erfarenheter. Det är i och för sig möjligt att Fredrik Reinfeldt är ett politiskt geni. Men man kan inte utesluta möjligheten att det är något som är väldigt knepigt med honom.
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
Reinfeldt Ensamvargen
Anita Kratz
Norstedts Förlag
Inbunden, 512 sidor
ISBN 978-91-1-301948-2
Samtal med en knepig politiker
Anita Kratz har följt Fredrik Reinfeldt sedan åren i Moderata Ungdomsförbundet. I sin bok försöker hon komma under huden på honom. Det är ett gott försök, men gåtan Reinfeldt blir bara djupare. I vart fall för oss som har viss insikt i vad som skett längs hans väg mot makten.
För att börja med en nypa kritik så lämnar boken stora luckor som vad som skedde vid två avgörande tillfällen i Reinfeldts karriär: När han blev MUF-ordförande och när han tog över ledarskapet för moderaterna efter Bo Lundgren.
Men detta är i och för sig en intervjubok. Och man kan knappast vänta sig att Reinfeldt skall ge den andra sidans syn på saker och ting.
Vad gäller ordförandestriden i MUF, "slaget i Lycksele", så står det i och för sig rätt klart att Reinfeldt fortfarande i någon mening är lite… skakad över hur djupa sår processen satte i organisationen och hos enskilda personer. Men vi vår veta väldigt lite om hans eget maktspel i processen. Och det sägs nästan inget om hur MUF blev lamslaget för lång tid fram över, när Reinfeldt väl vunnit striden. Värt att notera är dock hur den MUF-ledare som kuppades bort, Ulf Kristersson, genom åren kommit att bli en rätt viktig person i partiet för Reinfeldt.
Ser man till maktskiftet i partiet efter Bo Lundgren, så råder det naturligtvis ingen tvekan om att Lundgren blev en katastrof som partiledare. Men beskrivningen av tronskiftet inom moderaterna beskrivs som lite väl friktionsfritt. Det handlade ändå om en hel del fult maktspel från Reinfeldts sida. Om detta nämner boken inget.
Däremot ägnas flera långa avsnitt åt de tillfällen då Reinfeldt själv anser sig ha blivit illa behandlad.
Ett genomgående tema i boken är Fredrik Reinfeldts prudentlighet. Till exempel skrev han som MUF-ordförande boken "Det sovande folket". Här handlar det mycket om att gå upp innan väckarklockan ringer, vikten av att jogga, återvinning, vara i tid till jobbet och att plocka upp hundbajs. Det finns en moraliserande ton. Lite Bror Duktig. Något lätt asketiskt. Och lika illa som han tyckte om sin egen generations lättingar, lika mycket motvilja visar han senare mot utomparlamentariska aktiviteter och civil olydnad.
Det är inte helt lätt att förstå vad som ligger bakom detta förhållningssätt. Det är knappast religion. Och starka ideologiska övertygelser är inte Reinfeldts grej. Kratz gör ett försök att finna en förklaring i statministerns uppväxt – som en ung man som fick ta stort ansvar för sina syskon och familjens hushåll. Men jag undrar. För mig känns det snarare en smula frikyrkligt. Fast utan religion, då.
Det är 15 år sedan "Det sovande folket" gavs ut. Boken avslutas med meningen "Vi vill överge den politiska klåfingrigheten men ser nu tydligare än någonsin behovet av statsmannaskap."
Man inte anar, utan ser, ambitionen. Det lätt teatraliska. Det moraliserande. Och här någonstans anar jag att det finns något viktigt. I kombination med Reinfeldts misstro mot starka ideologiska övertygelser ser man kanske här en förklaring till hans tondövhet i FRA-frågan och hans fullständigt obefintliga uppbackning av Stegö-Chiló, Borelius och Schenström, när de tvingades avgå. Blicken är fäst på något annat. Bullret utanför når inte in genom de skottsäkra fönstren. Ibland tycks Reinfeldt till och med tro att han står över medias granskning av och förhållande till makten. Istället glider blicken iväg igen och han säger saker som "Jag går sida vid sida med det folk vars förtroende jag bär".
Man kan bli en smula orolig för mindre. Eller full i skratt.
Trots att Fredrik Reinfeldt är en politiker som ibland tycks kunna ge upp alla principer till förmån för pragmatism och taktik, så brister det verkligen för honom när det brister. I FRA-frågan var det först riksdagsledamoten Henrik von Sydow som fick känna på vad som händer när de nya moderaternas ledare tar fram partipiskan. Ett år senare var det riksdagsledamoten Karl Sigfrids tur. Ett helt folk och en samlad presskår skulle undra vad det är som får statsministern att bli så oresonlig i just denna fråga. Något boken lämnar ledtrådar till är att Reinfeldt inte är speciellt van vid misslyckanden, vid att inte nå framgång med det politiska hantverket. Blir motkraften så stark att något går i stå, då tar han det personligt. När han känner att han inte längre har kontrollen, då vänder han taggarna utåt.
Kratz skriver "På 1990-talet stördes han av protesterna från ungdomar som visade sitt politiska engagemang genom civil olydnad. På 2000-talet är det bloggarna, internet som skapar oordning, det kaos han så hett ogillar i den politiska processen."
Det finns en störande underton i boken, som stämmer rätt väl överens med mina egna erfarenheter. Det är i och för sig möjligt att Fredrik Reinfeldt är ett politiskt geni. Men man kan inte utesluta möjligheten att det är något som är väldigt knepigt med honom.
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
måndag, september 08, 2008
En sketen byråkrat
EU-byråkrater kommer och går. Tyvärr verkar det som om fler kommer än går.
En eurokrat som nu bytt jobb, men som jag har svårt att förtränga är Dr. Fritz Harald Wenig. Han har varit chef för anti-dumpingåtgärder och småpåve på EU-kommissionens General Directorate of Trade Defence.
Smaka på orden. General Directorate of Trade Defence. Generaldirektorat. Som i det forna Sovjetunionen eller Östtyskland. Trade Defence. En byråkrati som ser fri handel som ett problem, som något vi måste skydda oss emot. Som ser omvärlden som en fara och som spinner en väv med vår rädsla för det främmande och okända.
Trade Defence-folket betraktar världen i små portioner. De lunchar med fackföreningsfolk som är upprörda över att deras branscher inte lägre är konkurrens- och livskraftiga. Sedan äter de middag med fabrikörer som tycker att det skulle smaka fågel om de kunde bli kvitt sin utländska konkurrens. Nästa dag sätter de sig ner och bygger skyddstullar, importkvoter och andra handelshinder.
Men de glömmer att de vattnar döda träd. Om en europeisk skotillverkare inte kan konkurrera med företag i andra länder, då borde denne tillverkare göra något annat. Att fortsätta tillverka skor är uppenbarligen inte hans eller hennes grej, om andra kan göra det bättre och billigare. De anställda kan inte räkna med någon långsiktig trygghet i sådana företag. Allt man kan åstadkomma är att, under en tid, vältra över kostnaderna för konstgjord andning på skattebetalarna och konsumenterna.
Konsumenterna, ja. Är det någon som tror att det är vietnameserna som betalar skotullarna i slutändan? Eller att importörerna gör det, bara för att vara snälla? Nej, notan får vi konsumenter betala, på prislappen, i butiken. Skyddstullar är skatter på varor. Och sådana är det alltid konsumenten som får betala i slutändan. På så sätt höjer EU priserna på skor, kläder, porslin, mat och annat för vanligt folk.
Men åter till Dr. Wenig. Han var bitter. Det är nästan alla på Trade Defence. Bitter över att länder i andra världsdelar har lägre löner, lägre kostnader, lägre skatter, mindre byråkrati, enklare regler och ”sämre” social välfärd. Och man har mycket att vara bitter över om man ser omvärlden som en konspiration och sig själv i världens centrum.
"Tyska arbetare kan inte leva på ris" är en mening jag har hört Dr. Wenig uttala. Vad han vill ha sagt med detta, antar jag, är att utländsk konkurrens är orättvis. Inte orättvis i meningen tjuvaktig eller ohederlig. Utan orättvis i meningen bättre och billigare.
När the General Directorate of Trade Defence talar om rättvisa, då menar de inte lika villkor för alla aktörer – utan om att anpassa hela marknaden efter dem som har högst skatter, mest byråkrati, mest konservativa fackföreningar, minst flexibla företag och en produktion som är dyrare utan att för den sakens skull nödvändigtvis vara bäst.
Alla skall anpassa sig till den som är dålig, dyr och utvecklingsfientlig. Är det verkligen en så fiffig plan, om man tänker lite längre än näsan räcker?
EU:s handelshinder omges dessutom av ett extremt snårigt regelverk. Reglerna kan ändras i en handvändning. Och beslut om skyddstullar och importkvoter kan fattas så snabbt att de varor som berörs redan är skeppade – vilket, av lätt insedda skäl, skapar gigantiska problem för den importör som står på kajen och väntar på sina varor.
Men Dr. Wenig och hans kollegor menar att det snåriga regelverket inte är något problem. Detta motiveras med följande fantasilösa, byråkratiska statement: EU-kommissionen skulle aldrig få för sig att missbruka regelverket.
Det vore i så fall något unikt i världshistorien. För det första kan tesen motbevisas genom att man observerar verkligheten. Och för det andra finns det alltid skäl och intresse för att tänja på alla regler. Speciellt när man försöker vara alla särintressens vän.
Från Trade Defence får man ofta höra att allt handlar om realpolitik. Vilket är ett annat ord för fjäskande. Man vågar inte lägga ner fabriker, för då blir ju folk arbetslösa. Hellre kastar man in tid, kraft och pengar i svarta hål som bokstavligen kan svälja hur mycket som helst. Utan att något, på sikt och i ett vidare perspektiv, blir ett dugg bättre. Snarare tvärt om.
För byråkrater tycks dynamiska effekter vara ett okänt begrepp. Eller i vart fall något väldigt obehagligt. Naturligtvis. För dynamisk utveckling berövar dem chansen att planera allt för alla in i minsta detalj. Därför är byråkratin helt naturligt en svuren fiende till omstruktureringar, nytänkande, förändring och utveckling.
"Alla kan inte bli investment bankers." Det där är ett autentiskt citat från Dr. Wenig, när någon på en konferens försynt undrade om det inte vore fiffigare och mer hållbart att satsa på utveckling och nya idéer istället för att till varje pris hålla fast vid det bestående.
EU:s protektionism får så många dåliga effekter. På så många plan. Människor i fattiga länder hålls kvar i fattigdom när de inte får sälja sina varor till oss. Konsumenterna får dyrare varor i butikerna. Skattebetalarna får ta en onödigt stor nota när fabriker som borde lagt ner för länge sedan till slut gör det. Och ibland blir det direkt skrattretande, som när EU vill göra lågenergilampor obligatoriska och samtidigt lägger 60-procentiga strafftullar på… just det… importerade lågenergilampor.
Och som kronan på verket drabbar EU:s skyddstullar EU:s egna företag och deras produkter. Många märkesproducenter har nämligen för länge sedan fattat det som EU vägrar förstå: Folk skall syssla med det de är bäst på.
Europeiska tillverkare av till exempel lampor och sportskor har insett att de har sitt know how, bra forskning och utveckling, utmärkta distributionssystem och att de är rätt bra på marknadsföring. Och att underleverantörer i till exempel Asien är bra på att tillverka saker av rimlig kvalitet billigt.
Men med tillverkningen utomlands, så drabbas även dessa europeiska företag av EU:s handelshinder när de försöker sälja sina egna produkter i Europa.
Tro nu inte att Dr. Wenig var en ovanligt ogin liten, sketen byråkrat. Detta är andan som genomsyrar hela generaldirektoratet. Möjligen var han ovanligt uppriktig. Jag går fortfarande på konferenser där jag hör höga chefer inom Trade Defence påstå att EU har världens bästa Trade Defence Instruments; att fri konkurrens är bra inom, men inte utom EU; att konsumentintresset är underordnat konkurrensaspekterna och att "den social dimensionen" blir ett allt viktigare argument när det gäller att sätta upp handelshinder.
Att EU:s protektionism saknar rationella skäl och påvisbara resultat är det dock ingen som vill, får eller törs påpeka.
Dr. Weinig har nu utsetts till EU-Kommissionens "director of market access".
Han har också avslöjats som den korrumperade fifflare han är av The Times.
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
En eurokrat som nu bytt jobb, men som jag har svårt att förtränga är Dr. Fritz Harald Wenig. Han har varit chef för anti-dumpingåtgärder och småpåve på EU-kommissionens General Directorate of Trade Defence.
Smaka på orden. General Directorate of Trade Defence. Generaldirektorat. Som i det forna Sovjetunionen eller Östtyskland. Trade Defence. En byråkrati som ser fri handel som ett problem, som något vi måste skydda oss emot. Som ser omvärlden som en fara och som spinner en väv med vår rädsla för det främmande och okända.
Trade Defence-folket betraktar världen i små portioner. De lunchar med fackföreningsfolk som är upprörda över att deras branscher inte lägre är konkurrens- och livskraftiga. Sedan äter de middag med fabrikörer som tycker att det skulle smaka fågel om de kunde bli kvitt sin utländska konkurrens. Nästa dag sätter de sig ner och bygger skyddstullar, importkvoter och andra handelshinder.
Men de glömmer att de vattnar döda träd. Om en europeisk skotillverkare inte kan konkurrera med företag i andra länder, då borde denne tillverkare göra något annat. Att fortsätta tillverka skor är uppenbarligen inte hans eller hennes grej, om andra kan göra det bättre och billigare. De anställda kan inte räkna med någon långsiktig trygghet i sådana företag. Allt man kan åstadkomma är att, under en tid, vältra över kostnaderna för konstgjord andning på skattebetalarna och konsumenterna.
Konsumenterna, ja. Är det någon som tror att det är vietnameserna som betalar skotullarna i slutändan? Eller att importörerna gör det, bara för att vara snälla? Nej, notan får vi konsumenter betala, på prislappen, i butiken. Skyddstullar är skatter på varor. Och sådana är det alltid konsumenten som får betala i slutändan. På så sätt höjer EU priserna på skor, kläder, porslin, mat och annat för vanligt folk.
Men åter till Dr. Wenig. Han var bitter. Det är nästan alla på Trade Defence. Bitter över att länder i andra världsdelar har lägre löner, lägre kostnader, lägre skatter, mindre byråkrati, enklare regler och ”sämre” social välfärd. Och man har mycket att vara bitter över om man ser omvärlden som en konspiration och sig själv i världens centrum.
"Tyska arbetare kan inte leva på ris" är en mening jag har hört Dr. Wenig uttala. Vad han vill ha sagt med detta, antar jag, är att utländsk konkurrens är orättvis. Inte orättvis i meningen tjuvaktig eller ohederlig. Utan orättvis i meningen bättre och billigare.
När the General Directorate of Trade Defence talar om rättvisa, då menar de inte lika villkor för alla aktörer – utan om att anpassa hela marknaden efter dem som har högst skatter, mest byråkrati, mest konservativa fackföreningar, minst flexibla företag och en produktion som är dyrare utan att för den sakens skull nödvändigtvis vara bäst.
Alla skall anpassa sig till den som är dålig, dyr och utvecklingsfientlig. Är det verkligen en så fiffig plan, om man tänker lite längre än näsan räcker?
EU:s handelshinder omges dessutom av ett extremt snårigt regelverk. Reglerna kan ändras i en handvändning. Och beslut om skyddstullar och importkvoter kan fattas så snabbt att de varor som berörs redan är skeppade – vilket, av lätt insedda skäl, skapar gigantiska problem för den importör som står på kajen och väntar på sina varor.
Men Dr. Wenig och hans kollegor menar att det snåriga regelverket inte är något problem. Detta motiveras med följande fantasilösa, byråkratiska statement: EU-kommissionen skulle aldrig få för sig att missbruka regelverket.
Det vore i så fall något unikt i världshistorien. För det första kan tesen motbevisas genom att man observerar verkligheten. Och för det andra finns det alltid skäl och intresse för att tänja på alla regler. Speciellt när man försöker vara alla särintressens vän.
Från Trade Defence får man ofta höra att allt handlar om realpolitik. Vilket är ett annat ord för fjäskande. Man vågar inte lägga ner fabriker, för då blir ju folk arbetslösa. Hellre kastar man in tid, kraft och pengar i svarta hål som bokstavligen kan svälja hur mycket som helst. Utan att något, på sikt och i ett vidare perspektiv, blir ett dugg bättre. Snarare tvärt om.
För byråkrater tycks dynamiska effekter vara ett okänt begrepp. Eller i vart fall något väldigt obehagligt. Naturligtvis. För dynamisk utveckling berövar dem chansen att planera allt för alla in i minsta detalj. Därför är byråkratin helt naturligt en svuren fiende till omstruktureringar, nytänkande, förändring och utveckling.
"Alla kan inte bli investment bankers." Det där är ett autentiskt citat från Dr. Wenig, när någon på en konferens försynt undrade om det inte vore fiffigare och mer hållbart att satsa på utveckling och nya idéer istället för att till varje pris hålla fast vid det bestående.
EU:s protektionism får så många dåliga effekter. På så många plan. Människor i fattiga länder hålls kvar i fattigdom när de inte får sälja sina varor till oss. Konsumenterna får dyrare varor i butikerna. Skattebetalarna får ta en onödigt stor nota när fabriker som borde lagt ner för länge sedan till slut gör det. Och ibland blir det direkt skrattretande, som när EU vill göra lågenergilampor obligatoriska och samtidigt lägger 60-procentiga strafftullar på… just det… importerade lågenergilampor.
Och som kronan på verket drabbar EU:s skyddstullar EU:s egna företag och deras produkter. Många märkesproducenter har nämligen för länge sedan fattat det som EU vägrar förstå: Folk skall syssla med det de är bäst på.
Europeiska tillverkare av till exempel lampor och sportskor har insett att de har sitt know how, bra forskning och utveckling, utmärkta distributionssystem och att de är rätt bra på marknadsföring. Och att underleverantörer i till exempel Asien är bra på att tillverka saker av rimlig kvalitet billigt.
Men med tillverkningen utomlands, så drabbas även dessa europeiska företag av EU:s handelshinder när de försöker sälja sina egna produkter i Europa.
Tro nu inte att Dr. Wenig var en ovanligt ogin liten, sketen byråkrat. Detta är andan som genomsyrar hela generaldirektoratet. Möjligen var han ovanligt uppriktig. Jag går fortfarande på konferenser där jag hör höga chefer inom Trade Defence påstå att EU har världens bästa Trade Defence Instruments; att fri konkurrens är bra inom, men inte utom EU; att konsumentintresset är underordnat konkurrensaspekterna och att "den social dimensionen" blir ett allt viktigare argument när det gäller att sätta upp handelshinder.
Att EU:s protektionism saknar rationella skäl och påvisbara resultat är det dock ingen som vill, får eller törs påpeka.
Dr. Weinig har nu utsetts till EU-Kommissionens "director of market access".
Han har också avslöjats som den korrumperade fifflare han är av The Times.
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
måndag, juli 07, 2008
Övervakningsstaten
Texten nedan är tidigare publicerad i Nyliberalen nr 2-2008.
Aldrig tidigare har ett folk varit så övervakat
När detta nummer av Nyliberalen distribueras har riksdagen förmodligen antagit den lag som låter Försvarets Radioanstalt, FRA, avlyssna all tele- och datatrafik som passerar landets gränser. Det är förfärande i sig. Men det är ändå bara en liten del av all den övervakning som svenska folket utsätts för. Här kommer en överblick som sammanfattar vad vår nyfikna stat har för sig, och om övervakningens konsekvenser och risker.
Övervakningen av svenska folket sker på många olika sätt. I princip alla är i sig problematiska. Och om man tar ett steg bakåt och betraktar helheten, då ser man en bild som är genuint obehaglig.
Man kan konstatera att dagens övervakningsstat saknar motstycke i tid och rum. Aldrig har människor varit så övervakade som i dag. Och Sverige är ett av de länder där Storebror ser och hör mest.
Utan att överdriva kan man påstå att dagens övervakning faktiskt är mer omfattande än den var i de forna kommuniststaterna eller i andra världskrigets Tyskland. Och mycket av den teknik som används och de problem som uppstår överträffar vad författare som George Orwell kunde föreställa sig. Låt oss börja med en snabb överblick...
Fast telefoni
Vi kan ta en så enkel sak som nummerpresentation. Fel använd kan den bli problematisk. Till exempel röjdes nyligen identiteten på en person som tipsade socialförvaltningen om ett barn som for illa.
Sedan har vi polisens avlyssning som nu utsträcks till att inte bara gälla misstänkta brottslingar, utan även deras sociala nätverk och vännernas vänner. Det innebär att människor som varken är skyldiga till eller misstänkta för brott är utsatta för avlyssning.
Och så kommer teledatalagringen. Uppgifter om vilka vi ringt och när det skett kommer att lagras. Här handlar det visserligen inte om att kontrollera samtalens innehåll. Men det kommer i nästa steg.
Den övervakning och skanning av alla telefonsamtal som passerar landets gränser – FRA-avlyssningen – gör till att börja med att alla utlandssamtal kommer att granskas. Även om man tror sig ringa inom landets gränser kan en mobiltelefon man ringer till för tillfället befinna sig i ett annat land. Och om man ringer till eller ifrån ett system med IP-telefoni, då är det mycket troligt att trafiken tar sig en tur utanför våra gränser.
Mobiltelefoni
Allt som gäller fast telefoni gäller även mobiltelefoni. Till det kan man lägga att även uppgifter om alla SMS kommer att bli föremål för teledatalagring. Det gäller även information som gör det möjligt att kontrollera var en mobiltelefon (och förmodligen dess ägare) befunnit sig vid en viss tidpunkt.
Redan tidigare har polisen haft möjlighet att begära ut uppgifter motsvarande de som omfattas av teledatalagringen från teleoperatörerna. Vilket man använt sig av rätt så flitigt, eftersom det inte krävt tillstånd. Men nu skall alltså alla uppgifter om alla våra telefonsamtal, SMS och mobilpositioner bara vara en enkel knapptryckning bort.
Till detta kan man lägga teknik som låter myndigheterna pejla in en mobiltelefons position på ett par meter när. Och möjligheten att använda folks egna mobiltelefoner för att avlyssna dem även när de inte talar i telefon.
Internet
Data om vår e-post och uppgifter om var och när vi kopplar upp oss kommer också att fastna på teledatalagringens hårddiskar. Det handlar visserligen åter om trafikdata och inte innehåll. Men eftersom det mesta av internettrafiken går via internationella nätverk, så passerar signalerna landets gränser – och då kan FRA kolla innehållet.
Till detta kommer möjligheten att aktivt bugga en viss dator eller uppkoppling när det gäller människor som misstänks för brott – och det gäller även de i deras närhet, om polisen vill.
Dessutom blir myndigheterna allt mer intresserade av vad som finns på våra datorers hårddiskar, på mobilernas minneskort, på våra USB-minnen och CD-skivor. I vissa länder har myndigheterna redan rätt att kontrollera och kopiera sådant innehåll när man reser in i eller ut ur landet. Man kan kallt räkna med att den vanan kommer att spridas till att bli regel snarare än undantag.
Kreditkort
Riksbanken vill minska vår användning av kontanter genom att införa en avgift på bankomatuttag. Detta tycker naturligtvis myndigheter som skatteförvaltningen och polisen är strålande. Att följa kredit- och betalkort ger myndigheterna information som avslöjar oerhört mycket om användaren. Vi skall inte bli förvånade om det snart blir tal om transaktionsdatalagring. Idén har redan framförts.
Övervakningskameror
Än så länge är övervakningskameror visserligen en möjlig källa till obehag. Men när de hanteras manuellt är de ändå rätt så harmlösa ur integritetssynpunkt.
Här går dock utvecklingen snabbt mot automatiserad massövervakning. Vi har redan system som håller ordning på fordonsrörelser vid biltullstationerna i Stockholm. I England har man gått längre och har automatisk avläsning av nummerskyltar längs de större vägarna.
Snart kommer de system som styr övervakningskamerorna även att kunna känna igen och följa människor. Tekniken för ansiktsigenkänning finns redan. Inom kort är den tillräckligt utvecklad och billig för att kunna användas för automatisk övervakning i stor skala.
Helhetsbilden
Och det ovanstående är bara några exempel. Nya bilar levereras med inbyggd teknik för att kunna positionsbestämmas. RFID-chips används i dag främst för att följa varor och försändelser, men kan lika lätt användas för att spåra människor. (Det förekommer att kläder har dolda RFID-trådar och -chips som sitter kvar under hela plaggets livslängd. Barn, vårdtagare, resenärer och personal är grupper som redan övervakas med denna teknik ibland. Och det sitter ett RFID-chips i ditt pass. Körkort, ID-kort, kreditkort och sedlar runt om i världen börjar nu märkas med RFID-chips och RFID-trådar.) Sedan har vi alla passersystem som loggar våra rörelser på jobbet, i kollektivtrafiken och nu också allt oftare när vi går in i eller ut ur våra hem. Röstdetektering för att sålla ut personer under stress, LVA, är inte längre fiction utan verklighet. Alla nya skrivare och kopiatorer ID-märker diskret våra dokument. Listan kan lätt göras betydligt längre.
Låt oss så se på helheten. Finns det någon situation, någon tidpunkt på dygnet eller någon plats där en vanlig svensk inte kan övervakas eller i vart fall spåras? Svaret på den frågan är, i princip, nej.
Vill staten veta var du är eller var du har varit, så går det ofta att ta reda på inom ett par minuter. Vill man lyssna till vad du säger eller läsa vad du skriver, då går det lätt att ordna. Uppgifter om vem du talat med i telefon eller sänt e-post till blir i vinter bara en knapptryckning bort.
Finns det något sätt att till exempel förmedla information från en whistleblower i offentlig tjänst till media eller för all del till Riksrevisionen utan att uppgiftslämnaren går att spåra? Ja, med svårighet. Och det blir hela tiden allt svårare.
Staten, dess olika grenar och dess anställda har rätt god koll på dig!
Skurkarna klarar sig nog...
Dessvärre har man inte lika god koll på skurkar och terrorister. De känner nämligen till de flesta av statens övervakningsmetoder. Och eftersom de inte vill åka fast, så undviker de fällorna. Eller, ännu värre, använder statens övervakningsverktyg för att lägga ut felaktig information som får myndigheterna att jaga sin egen svans.
Sedan kan man ju också fundera lite över proportionerna. Det är betydligt större sannolikhet för att man dödas av blixten eller slår ihjäl sig i sitt badkar än att man drabbas av en terroristattack. Det är mer sannolikt att man omkommer i en bilolycka än att man blir mördad av den så kallade organiserade brottsligheten.
Så man behöver inte vara lagd för konspirationsteorier för att misstänka att det egentligen inte alls är al-Qaida, Hells Angels eller knarkkungar som främst kommer att drabbas av övervakningen. Det blir istället vanligt folk.
Och finns verktygen för att hålla koll på vad Medborgare Svensson har för sig, då kommer de att användas. Även om vi inte är där ännu vore det enfaldigt att inte anta att övervakningstekniken kan komma att användas i... tja... till exempel "folkhälsosyfte".
Vilket mjöl? Vilken påse?
Helhetsbilden till trots, så är folk i allmänhet rätt positivt inställda till övervakning. Kanske för att de inte förstått dess omfattning. Kanske för att de anser att de själva har "rent mjöl i påsen".
På den sista punkten borde de tänka efter en smula. Har de kanske kört en aning för fort eller kanske råkat parkera lite dumt? Vistas de mer på en andra arbetsplats på sin fritid än de borde utifrån sina inkomstuppgifter? Vandrade de tankspritt iväg med soppåsen mot bussen för att sedan olagligt slänga den i en kommunal papperskorg? Det finns helt enkelt inga gränser för hur mycket småförseelser en vanlig människa skulle kunna beslås med under en dag. Och ambitionen finns. Se bara på de sopspioner som redan i dag drar gamla tanter inför rätta för att de lagt sin uttjänta stekpanna fel på återvinningsstationen.
Dessutom är det lättare för myndigheterna att jaga "vardagsbrottslingar" än riktiga skurkar. Är det verkligen någon som tror att de inte kommer att göra det?
När det blir allvar
Uttrycket att "den som är oskyldig har inget att frukta" måste vara ett av de mest enfaldiga i det svenska språket. Naturligtvis är det den som är oskyldig som verkligen har anledning att vara orolig. Det finns det många exempel på. Och i övervakningsstaten lär det bli fler.
Människor försöker se mönster, även där inga finns. Det gäller även poliser, underrättelseanalytiker, skattmasar och andra som kommer att få ta del av all den information som samlas in.
Vilka kommunicerar en viss person med? Var befann hon sig vid en vis tidpunkt? Har hon någon gång köpt en morakniv med sitt kreditkort? Det behövs inte så värst mycket mer information än så för att fullständigt oskyldiga människor skall kunna misstänkas för brott. Och även blotta misstanken, med tillhörande förhör och hårda bandage, är en mycket omskakande upplevelse för en vanlig människa.
Automatiserad övervakning kommer att öka risken för att oskyldiga blir misstänkta eller felaktigt anklagade. Stora mängder automatiskt insamlad information ger per automatik massor av intrikata och olyckliga sammanträffanden.
För övrigt är det mycket bekvämare för ordningsmakten att lägga pussel vid sin dator än att jaga verkliga bovar på stan, ta upp förhör, säkra bevis och undersöka brottsplatser. På så sätt riskerar den nya övervakningstekniken att degradera gammalt hederligt polis- och underrättelsearbete. Vilket vore mycket olyckligt.
När polisen patrullerar i sina dataregister istället för på gatan kommer mycket av lokalkännedom, kontakter och sunt förnuft att gå förlorat.
Vissa av övervakningsstatens kritiker menar att polisen i framtiden i huvudsak kommer att bestå av två grupper. Dels utredare vid datorer och dels insatsstyrkor som har som uppgift att hämta in folk. Lite som i filmen Brazil, om någon kommer ihåg den…
Alla är inte goda
Ytterligare en aspekt är att alla makthavare inte alltid är goda. När vi nu inför olika massövervakningssystem, då sitter vi där med dem för gott oavsett vem som styr landet. Handen på hjärtat, kan vi utgå från att det är människor med någorlunda vett och goda intentioner som styr Sverige om 20 år eller ens om fem år? Och kan vi ens lita på att de som har goda intentioner alltid gör rätt?
Pekar inte redan alla dagens skandaler och affärer på att makthavarna ofta sätter sitt eget (eller sitt partis) bästa i främsta rummet, före landets och medborgarnas? Finns det inte redan i dag poliser som säljer information till brottslingar och till media? Förekommer det inte redan nu att åklagare fulspelar och medvetet döljer information som skulle kunna rentvå misstänkta? Ser vi inte dagligen människor med makt som försöker dölja sina misstag? Höjs det inte redan röster för att inskränka yttrandefriheten? Har inte riksdagsmän redan föreslagit att vissa politiska yttringar (till exempel symboler för droglegalisering) skall förbjudas? Förekommer det inte redan att politiker försöker norpa information från sina motståndare? Blir inte redan dagens myndighetspersoner desperata när de inser att de har målat in sig i ett hörn? Breder inte redan en förfärande kultur av ansvarslöshet ut sig över det offentliga?
Vi borde inte ens sätta kraftfulla övervakningsinstrument i händerna på dagens makthavare. Och dem har vi ändå, i någon mening, direkt eller indirekt valt själva. Om morgondagens styrande vet vi… ingenting.
Motstånd
Förr i världen fanns det ett motstånd mot övervakningsstaten inom kulturen. Orwell skrev sin 1984, som också blivit film. Terry Gilliams film Brazil målade med sin svarta humor upp en framtidsdystopi, där vi redan kan börja pricka av punkterna. Detta motstånd och denna kritik har i stort sett upphört. Beskrivs övervakningsteknik i film och litteratur i dag, då är det mest i termer av häftiga prylar. Gissningsvis är kritik av övervakningsstaten allt för dyster för att sälja.
På tankesmedjan Den Nya Välfärden, DNV, finns det dock en man som i princip arbetar heltid med övervakningsfrågor – integritetsombudsmannen Pär Ström. Han syns ofta i tv-soffor, i tidningsspalterna och i radio. Hans kritik är både väl underbyggd och mycket relevant. Men de politiker han möter i diskussioner skakar som regel av sig de besvärliga frågorna på ett allt för lättvindigt sätt.
Och Pär Ströms paradargument – att privatlivets skydd har ett egenvärde – betraktas ofta som en smula rättshaveristiskt av så väl media som medborgaren på gatan. Vilket är rätt förskräckande.
En annan motståndsman är Oscar Swartz, som bland annat driver kampen mot övervakningsstaten i media, i samhällsdebatten och på sin blogg. Hans rapport Alternativ till Bodströmsamhället (2008) har givits ut i ett samarbete mellan Timbro och Ordfront. Tidigare har Timbro gett ut hans Marschen mot Bodströmsamhället (2006). Swartz är besviken på så väl socialdemokraterna som på den nuvarande borgerliga regeringen…
-Bokslutet över alliansens politik hittills är inte vackert. En tydlig bild växer fram. Det är blind prioritering av nätjakt på sex, fildelning och obefintlig terrorism som gäller samtidigt som grov brottslighet breder ut sig i den fysiska världen.
Så värst mycket mer aktivt motstånd mot övervakningsstaten finns inte i den offentliga debatten i Sverige i dag. Piratpartiet försöker profilera sig i frågan, men har svårt att nå ut. Vänsterpartiet och miljöpartiet ligger lågt, eftersom de hoppas få leka med socialdemokraterna efter nästa val. Och då duger det inte att profilera sig i integritetsfrågor. Borgerligheten glömde bort värden som integritet och rättsstat när den förnyade sig själv. Och kultureliten är helt enkelt inte intresserad.
Ointresset är nästan lika skrämmande som övervakningen.
Faktaruta 1:
Mycket av artikelns uppgifter kommer från rapporter skrivna av Den Nya Välfärdens integritetsombudsman, Pär Ström.
Med storebror i uppfinnarverkstan
Med Storebror i baksätet
Med Storebror i byxfickan
Integritetens Lilla Röda
är rapporter som alla kan hämtas hem från www.DNV.se
Oscar Swartz rapporter kan tankas hem via www.swartz.typepad.com eller www.timbro.se/bokhandel/
Faktaruta 2:
"Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för angrepp på sin heder eller sitt anseende. Var och en har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp."
FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 12.
Faktaruta 3:
1. Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.
2. Offentlig myndighet må icke störa åtnjutandet av denna rättighet med undantag för vad som är stadgat i lag och i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till landets yttre säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd, förebyggande av oordning eller brott, skyddandet av hälsa eller moral eller av andra personers fri- och rättigheter.
Europakonventionen, artikel 8
(som i sig innehåller lite för många brasklappar)
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
Aldrig tidigare har ett folk varit så övervakat
När detta nummer av Nyliberalen distribueras har riksdagen förmodligen antagit den lag som låter Försvarets Radioanstalt, FRA, avlyssna all tele- och datatrafik som passerar landets gränser. Det är förfärande i sig. Men det är ändå bara en liten del av all den övervakning som svenska folket utsätts för. Här kommer en överblick som sammanfattar vad vår nyfikna stat har för sig, och om övervakningens konsekvenser och risker.
Övervakningen av svenska folket sker på många olika sätt. I princip alla är i sig problematiska. Och om man tar ett steg bakåt och betraktar helheten, då ser man en bild som är genuint obehaglig.
Man kan konstatera att dagens övervakningsstat saknar motstycke i tid och rum. Aldrig har människor varit så övervakade som i dag. Och Sverige är ett av de länder där Storebror ser och hör mest.
Utan att överdriva kan man påstå att dagens övervakning faktiskt är mer omfattande än den var i de forna kommuniststaterna eller i andra världskrigets Tyskland. Och mycket av den teknik som används och de problem som uppstår överträffar vad författare som George Orwell kunde föreställa sig. Låt oss börja med en snabb överblick...
Fast telefoni
Vi kan ta en så enkel sak som nummerpresentation. Fel använd kan den bli problematisk. Till exempel röjdes nyligen identiteten på en person som tipsade socialförvaltningen om ett barn som for illa.
Sedan har vi polisens avlyssning som nu utsträcks till att inte bara gälla misstänkta brottslingar, utan även deras sociala nätverk och vännernas vänner. Det innebär att människor som varken är skyldiga till eller misstänkta för brott är utsatta för avlyssning.
Och så kommer teledatalagringen. Uppgifter om vilka vi ringt och när det skett kommer att lagras. Här handlar det visserligen inte om att kontrollera samtalens innehåll. Men det kommer i nästa steg.
Den övervakning och skanning av alla telefonsamtal som passerar landets gränser – FRA-avlyssningen – gör till att börja med att alla utlandssamtal kommer att granskas. Även om man tror sig ringa inom landets gränser kan en mobiltelefon man ringer till för tillfället befinna sig i ett annat land. Och om man ringer till eller ifrån ett system med IP-telefoni, då är det mycket troligt att trafiken tar sig en tur utanför våra gränser.
Mobiltelefoni
Allt som gäller fast telefoni gäller även mobiltelefoni. Till det kan man lägga att även uppgifter om alla SMS kommer att bli föremål för teledatalagring. Det gäller även information som gör det möjligt att kontrollera var en mobiltelefon (och förmodligen dess ägare) befunnit sig vid en viss tidpunkt.
Redan tidigare har polisen haft möjlighet att begära ut uppgifter motsvarande de som omfattas av teledatalagringen från teleoperatörerna. Vilket man använt sig av rätt så flitigt, eftersom det inte krävt tillstånd. Men nu skall alltså alla uppgifter om alla våra telefonsamtal, SMS och mobilpositioner bara vara en enkel knapptryckning bort.
Till detta kan man lägga teknik som låter myndigheterna pejla in en mobiltelefons position på ett par meter när. Och möjligheten att använda folks egna mobiltelefoner för att avlyssna dem även när de inte talar i telefon.
Internet
Data om vår e-post och uppgifter om var och när vi kopplar upp oss kommer också att fastna på teledatalagringens hårddiskar. Det handlar visserligen åter om trafikdata och inte innehåll. Men eftersom det mesta av internettrafiken går via internationella nätverk, så passerar signalerna landets gränser – och då kan FRA kolla innehållet.
Till detta kommer möjligheten att aktivt bugga en viss dator eller uppkoppling när det gäller människor som misstänks för brott – och det gäller även de i deras närhet, om polisen vill.
Dessutom blir myndigheterna allt mer intresserade av vad som finns på våra datorers hårddiskar, på mobilernas minneskort, på våra USB-minnen och CD-skivor. I vissa länder har myndigheterna redan rätt att kontrollera och kopiera sådant innehåll när man reser in i eller ut ur landet. Man kan kallt räkna med att den vanan kommer att spridas till att bli regel snarare än undantag.
Kreditkort
Riksbanken vill minska vår användning av kontanter genom att införa en avgift på bankomatuttag. Detta tycker naturligtvis myndigheter som skatteförvaltningen och polisen är strålande. Att följa kredit- och betalkort ger myndigheterna information som avslöjar oerhört mycket om användaren. Vi skall inte bli förvånade om det snart blir tal om transaktionsdatalagring. Idén har redan framförts.
Övervakningskameror
Än så länge är övervakningskameror visserligen en möjlig källa till obehag. Men när de hanteras manuellt är de ändå rätt så harmlösa ur integritetssynpunkt.
Här går dock utvecklingen snabbt mot automatiserad massövervakning. Vi har redan system som håller ordning på fordonsrörelser vid biltullstationerna i Stockholm. I England har man gått längre och har automatisk avläsning av nummerskyltar längs de större vägarna.
Snart kommer de system som styr övervakningskamerorna även att kunna känna igen och följa människor. Tekniken för ansiktsigenkänning finns redan. Inom kort är den tillräckligt utvecklad och billig för att kunna användas för automatisk övervakning i stor skala.
Helhetsbilden
Och det ovanstående är bara några exempel. Nya bilar levereras med inbyggd teknik för att kunna positionsbestämmas. RFID-chips används i dag främst för att följa varor och försändelser, men kan lika lätt användas för att spåra människor. (Det förekommer att kläder har dolda RFID-trådar och -chips som sitter kvar under hela plaggets livslängd. Barn, vårdtagare, resenärer och personal är grupper som redan övervakas med denna teknik ibland. Och det sitter ett RFID-chips i ditt pass. Körkort, ID-kort, kreditkort och sedlar runt om i världen börjar nu märkas med RFID-chips och RFID-trådar.) Sedan har vi alla passersystem som loggar våra rörelser på jobbet, i kollektivtrafiken och nu också allt oftare när vi går in i eller ut ur våra hem. Röstdetektering för att sålla ut personer under stress, LVA, är inte längre fiction utan verklighet. Alla nya skrivare och kopiatorer ID-märker diskret våra dokument. Listan kan lätt göras betydligt längre.
Låt oss så se på helheten. Finns det någon situation, någon tidpunkt på dygnet eller någon plats där en vanlig svensk inte kan övervakas eller i vart fall spåras? Svaret på den frågan är, i princip, nej.
Vill staten veta var du är eller var du har varit, så går det ofta att ta reda på inom ett par minuter. Vill man lyssna till vad du säger eller läsa vad du skriver, då går det lätt att ordna. Uppgifter om vem du talat med i telefon eller sänt e-post till blir i vinter bara en knapptryckning bort.
Finns det något sätt att till exempel förmedla information från en whistleblower i offentlig tjänst till media eller för all del till Riksrevisionen utan att uppgiftslämnaren går att spåra? Ja, med svårighet. Och det blir hela tiden allt svårare.
Staten, dess olika grenar och dess anställda har rätt god koll på dig!
Skurkarna klarar sig nog...
Dessvärre har man inte lika god koll på skurkar och terrorister. De känner nämligen till de flesta av statens övervakningsmetoder. Och eftersom de inte vill åka fast, så undviker de fällorna. Eller, ännu värre, använder statens övervakningsverktyg för att lägga ut felaktig information som får myndigheterna att jaga sin egen svans.
Sedan kan man ju också fundera lite över proportionerna. Det är betydligt större sannolikhet för att man dödas av blixten eller slår ihjäl sig i sitt badkar än att man drabbas av en terroristattack. Det är mer sannolikt att man omkommer i en bilolycka än att man blir mördad av den så kallade organiserade brottsligheten.
Så man behöver inte vara lagd för konspirationsteorier för att misstänka att det egentligen inte alls är al-Qaida, Hells Angels eller knarkkungar som främst kommer att drabbas av övervakningen. Det blir istället vanligt folk.
Och finns verktygen för att hålla koll på vad Medborgare Svensson har för sig, då kommer de att användas. Även om vi inte är där ännu vore det enfaldigt att inte anta att övervakningstekniken kan komma att användas i... tja... till exempel "folkhälsosyfte".
Vilket mjöl? Vilken påse?
Helhetsbilden till trots, så är folk i allmänhet rätt positivt inställda till övervakning. Kanske för att de inte förstått dess omfattning. Kanske för att de anser att de själva har "rent mjöl i påsen".
På den sista punkten borde de tänka efter en smula. Har de kanske kört en aning för fort eller kanske råkat parkera lite dumt? Vistas de mer på en andra arbetsplats på sin fritid än de borde utifrån sina inkomstuppgifter? Vandrade de tankspritt iväg med soppåsen mot bussen för att sedan olagligt slänga den i en kommunal papperskorg? Det finns helt enkelt inga gränser för hur mycket småförseelser en vanlig människa skulle kunna beslås med under en dag. Och ambitionen finns. Se bara på de sopspioner som redan i dag drar gamla tanter inför rätta för att de lagt sin uttjänta stekpanna fel på återvinningsstationen.
Dessutom är det lättare för myndigheterna att jaga "vardagsbrottslingar" än riktiga skurkar. Är det verkligen någon som tror att de inte kommer att göra det?
När det blir allvar
Uttrycket att "den som är oskyldig har inget att frukta" måste vara ett av de mest enfaldiga i det svenska språket. Naturligtvis är det den som är oskyldig som verkligen har anledning att vara orolig. Det finns det många exempel på. Och i övervakningsstaten lär det bli fler.
Människor försöker se mönster, även där inga finns. Det gäller även poliser, underrättelseanalytiker, skattmasar och andra som kommer att få ta del av all den information som samlas in.
Vilka kommunicerar en viss person med? Var befann hon sig vid en vis tidpunkt? Har hon någon gång köpt en morakniv med sitt kreditkort? Det behövs inte så värst mycket mer information än så för att fullständigt oskyldiga människor skall kunna misstänkas för brott. Och även blotta misstanken, med tillhörande förhör och hårda bandage, är en mycket omskakande upplevelse för en vanlig människa.
Automatiserad övervakning kommer att öka risken för att oskyldiga blir misstänkta eller felaktigt anklagade. Stora mängder automatiskt insamlad information ger per automatik massor av intrikata och olyckliga sammanträffanden.
För övrigt är det mycket bekvämare för ordningsmakten att lägga pussel vid sin dator än att jaga verkliga bovar på stan, ta upp förhör, säkra bevis och undersöka brottsplatser. På så sätt riskerar den nya övervakningstekniken att degradera gammalt hederligt polis- och underrättelsearbete. Vilket vore mycket olyckligt.
När polisen patrullerar i sina dataregister istället för på gatan kommer mycket av lokalkännedom, kontakter och sunt förnuft att gå förlorat.
Vissa av övervakningsstatens kritiker menar att polisen i framtiden i huvudsak kommer att bestå av två grupper. Dels utredare vid datorer och dels insatsstyrkor som har som uppgift att hämta in folk. Lite som i filmen Brazil, om någon kommer ihåg den…
Alla är inte goda
Ytterligare en aspekt är att alla makthavare inte alltid är goda. När vi nu inför olika massövervakningssystem, då sitter vi där med dem för gott oavsett vem som styr landet. Handen på hjärtat, kan vi utgå från att det är människor med någorlunda vett och goda intentioner som styr Sverige om 20 år eller ens om fem år? Och kan vi ens lita på att de som har goda intentioner alltid gör rätt?
Pekar inte redan alla dagens skandaler och affärer på att makthavarna ofta sätter sitt eget (eller sitt partis) bästa i främsta rummet, före landets och medborgarnas? Finns det inte redan i dag poliser som säljer information till brottslingar och till media? Förekommer det inte redan nu att åklagare fulspelar och medvetet döljer information som skulle kunna rentvå misstänkta? Ser vi inte dagligen människor med makt som försöker dölja sina misstag? Höjs det inte redan röster för att inskränka yttrandefriheten? Har inte riksdagsmän redan föreslagit att vissa politiska yttringar (till exempel symboler för droglegalisering) skall förbjudas? Förekommer det inte redan att politiker försöker norpa information från sina motståndare? Blir inte redan dagens myndighetspersoner desperata när de inser att de har målat in sig i ett hörn? Breder inte redan en förfärande kultur av ansvarslöshet ut sig över det offentliga?
Vi borde inte ens sätta kraftfulla övervakningsinstrument i händerna på dagens makthavare. Och dem har vi ändå, i någon mening, direkt eller indirekt valt själva. Om morgondagens styrande vet vi… ingenting.
Motstånd
Förr i världen fanns det ett motstånd mot övervakningsstaten inom kulturen. Orwell skrev sin 1984, som också blivit film. Terry Gilliams film Brazil målade med sin svarta humor upp en framtidsdystopi, där vi redan kan börja pricka av punkterna. Detta motstånd och denna kritik har i stort sett upphört. Beskrivs övervakningsteknik i film och litteratur i dag, då är det mest i termer av häftiga prylar. Gissningsvis är kritik av övervakningsstaten allt för dyster för att sälja.
På tankesmedjan Den Nya Välfärden, DNV, finns det dock en man som i princip arbetar heltid med övervakningsfrågor – integritetsombudsmannen Pär Ström. Han syns ofta i tv-soffor, i tidningsspalterna och i radio. Hans kritik är både väl underbyggd och mycket relevant. Men de politiker han möter i diskussioner skakar som regel av sig de besvärliga frågorna på ett allt för lättvindigt sätt.
Och Pär Ströms paradargument – att privatlivets skydd har ett egenvärde – betraktas ofta som en smula rättshaveristiskt av så väl media som medborgaren på gatan. Vilket är rätt förskräckande.
En annan motståndsman är Oscar Swartz, som bland annat driver kampen mot övervakningsstaten i media, i samhällsdebatten och på sin blogg. Hans rapport Alternativ till Bodströmsamhället (2008) har givits ut i ett samarbete mellan Timbro och Ordfront. Tidigare har Timbro gett ut hans Marschen mot Bodströmsamhället (2006). Swartz är besviken på så väl socialdemokraterna som på den nuvarande borgerliga regeringen…
-Bokslutet över alliansens politik hittills är inte vackert. En tydlig bild växer fram. Det är blind prioritering av nätjakt på sex, fildelning och obefintlig terrorism som gäller samtidigt som grov brottslighet breder ut sig i den fysiska världen.
Så värst mycket mer aktivt motstånd mot övervakningsstaten finns inte i den offentliga debatten i Sverige i dag. Piratpartiet försöker profilera sig i frågan, men har svårt att nå ut. Vänsterpartiet och miljöpartiet ligger lågt, eftersom de hoppas få leka med socialdemokraterna efter nästa val. Och då duger det inte att profilera sig i integritetsfrågor. Borgerligheten glömde bort värden som integritet och rättsstat när den förnyade sig själv. Och kultureliten är helt enkelt inte intresserad.
Ointresset är nästan lika skrämmande som övervakningen.
Faktaruta 1:
Mycket av artikelns uppgifter kommer från rapporter skrivna av Den Nya Välfärdens integritetsombudsman, Pär Ström.
Med storebror i uppfinnarverkstan
Med Storebror i baksätet
Med Storebror i byxfickan
Integritetens Lilla Röda
är rapporter som alla kan hämtas hem från www.DNV.se
Oscar Swartz rapporter kan tankas hem via www.swartz.typepad.com eller www.timbro.se/bokhandel/
Faktaruta 2:
"Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för angrepp på sin heder eller sitt anseende. Var och en har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp."
FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 12.
Faktaruta 3:
1. Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.
2. Offentlig myndighet må icke störa åtnjutandet av denna rättighet med undantag för vad som är stadgat i lag och i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till landets yttre säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd, förebyggande av oordning eller brott, skyddandet av hälsa eller moral eller av andra personers fri- och rättigheter.
Europakonventionen, artikel 8
(som i sig innehåller lite för många brasklappar)
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
måndag, mars 24, 2008
P.J. O’Rourke om Adam Smith
Nedanstående recension publicerades i Nyliberalen nr 1/2008.
P.J. O’Rourke
Adam Smiths Om folkens välstånd
Timbro 2007
ISBN: 987-91-7566-672-3
269 sidor, pocket.
Översättning: Caj Lundgren.
Adam Smith för 2000-talet
Att sammanfatta Adam Smiths böcker Om folkens välstånd och The Theory of Moral Sentiments är i sig en gigantisk uppgift. Att göra det på ett begripligt och underhållande sätt är ännu större. Vilket är just vad den amerikanske författaren, humoristen och samhällsdebattören P.J. O’Rourke har lyckats med. Lägg till det ett tredje storverk – att översätta O’Rourke till hanterbar svenska.
Att ge sig i kast med Adam Smiths två stora verk kräver sin man. Närmare bestämt en åldrande humorist med gigantisk allmänbildning och frihetlig samhälls- och livssyn. För Smith är ömsom vin och ömsom vatten. Ibland blixtrar han till och ibland är han oändligt pladdrig. Ibland förutser han saker som en globaliserad värld med frihandel och ibland är han hopplöst fast i sin tid och verklighet. Ibland träffar han mitt i prick, ibland spekulerar han fritt och emellanåt har han helt enkelt fel. (Även om det senare ofta kan bero på att han saknade de referensramar som historien senare givit oss.)
Smith var filosof. I sina två stora verk erbjuder han oss ett program för praktiskt tänkande. Men det handlar inte om några praktiska och absolut inte om några politiska program. Detta trots att hans ämne kan förefalla nog så praktiskt – att skapa välstånd och frihet. ”Adam Smith erkände ett enda botemedel mot mänsklighetens härskares våld och orättfärdighet: att mänskligheten härskade över sig själv.”
Adam Smith måste förstås och tänkas igenom. Hur det kan gå när folk med makt drar förhastade, politiska slutsatser av hans verk ger boken flera exempel på. Vad Smith gjorde var alltså att formulera ett logiskt och begripligt filosofiskt system för en friare värld, givet hans tid.
Men även om Smith skrev om idéer snarare än om politik, så hade han en bestämd uppfattning om politikerna. O’Rourke ger oss dessa citat som exempel.
”De hava föga blygsamhet; ofta äro de arroganta, förmätna och anspråksfulla; stora beundrare av sig själva och stora fördömare av andra människor… Deras ytterliga förmätenhet, grundad på deras överdrivna självbeundran bländar massan… Den frekventa och ofta lysande framgången för de okunnigaste kvacksalvare och bedragare… bevisar till fullo huru lätt massan låter sig imponeras av de mest överdrivna och grundlösa pretentioner…”
”…då dessa pretentioner äro underbyggda med en mycket hög grad av verklig och solid förtjänst, då de framföras med all den glans varmed skrytsamheten kan bestå dem, då de understödjas av hög rang och stor makt… hängiver sig även den som har en nykter bedömningsförmåga ofta åt den allmänna beundran.”
Vilket, till stora delar, är vad jag brukar skriva på min blogg sisådär 250 år senare.
Ett kapitel som jag fastnade speciellt för handlar om Smiths beskrivning av feodalismens sammanbrott – om hur en härskande klass till sist får se sin makt begränsad av en frihet och handel som den egentligen var motståndare till, men som den samtidigt inte kunde låta bli att lockas av. Detta är inget mindre än en beskrivning av hur man i praktiken lyckades demontera en rådande maktstruktur. Ämnet är värt en del ytterligare funderingar. Möjligen kan det lära oss något om hur man, i dag, skulle kunna flytta makt från politiken.
Det O’Rourke lyckas bäst med i sin bok är att sammanfatta Smiths tänkande och omsätta det på dagens förhållanden. Här är ett, av många exempel…
”Oreglerad privathandel kan inte – som den kinesiska statsmakten tror – begränsas till ting. De materiella tingen kan omöjligt skiljas från kunskapen om hur de tillverkas och de idéer som den kunskapen bygger på. Än mindre nu för tiden i vår ’informationsålder’. En fri marknad leder till ett tänkande, politikernas eviga dödsfiende.”
Vilket ju låter hoppfullt. Och ibland behöver man inte ens O’Rourkes tolkning för att kunna se det aktuella i Smiths idéer. Följande Smith-citat skulle kunna vara skrivet i dag, om vissa länder i Afrika…
”Handel och tillverkning kunna sällan blomstra i längden i någon stat som icke åtnjuter en fast rättviseadministration och där människorna känna sig osäkra i sitt innehav av egendom, där förtroendet för kontrakt icke har stöd i lagen och där statens myndighet icke antages regelmässigt sysselsatt med att indriva betalningen av skulder.”
Detta är en begåvad bok. Och underfundig. Det närmaste jag kan komma när det gäller att sätta en etikett på dess stil är ”juristhumor”. Den kräver att läsaren hänger med och den belönar allmänbildning och en förmåga till rimlig tolkning. Vilket känns sympatiskt.
Dessutom utgör boken en inte helt okritisk och nyttig uppfräschning av minnet, när det gäller ett verk som är centralt i liberal idédebatt. Även den som aldrig studerat Smith i original kan läsa denna sammanfattning, utan att riskera att missa allt för mycket. Snarare reder den ut begreppen i de delar där Smith själv var för pladdrig. Man kan alltså med gott samvete låta O’Rourke läsa tusentals sidor Smith, så att man slipper göra det själv.
Och hur var det då med ”den osynliga handen”? P.J. O’Rourke får sista ordet.
”Vi måste behandla andra människor med den respekt som tillkommer likar, inte för att vi drivs av principen eller är fulla av broderlig tillgivenhet utan helt enkelt eftersom vi är patetiskt odugliga.”
Henrik Alexandersson
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
P.J. O’Rourke
Adam Smiths Om folkens välstånd
Timbro 2007
ISBN: 987-91-7566-672-3
269 sidor, pocket.
Översättning: Caj Lundgren.
Adam Smith för 2000-talet
Att sammanfatta Adam Smiths böcker Om folkens välstånd och The Theory of Moral Sentiments är i sig en gigantisk uppgift. Att göra det på ett begripligt och underhållande sätt är ännu större. Vilket är just vad den amerikanske författaren, humoristen och samhällsdebattören P.J. O’Rourke har lyckats med. Lägg till det ett tredje storverk – att översätta O’Rourke till hanterbar svenska.
Att ge sig i kast med Adam Smiths två stora verk kräver sin man. Närmare bestämt en åldrande humorist med gigantisk allmänbildning och frihetlig samhälls- och livssyn. För Smith är ömsom vin och ömsom vatten. Ibland blixtrar han till och ibland är han oändligt pladdrig. Ibland förutser han saker som en globaliserad värld med frihandel och ibland är han hopplöst fast i sin tid och verklighet. Ibland träffar han mitt i prick, ibland spekulerar han fritt och emellanåt har han helt enkelt fel. (Även om det senare ofta kan bero på att han saknade de referensramar som historien senare givit oss.)
Smith var filosof. I sina två stora verk erbjuder han oss ett program för praktiskt tänkande. Men det handlar inte om några praktiska och absolut inte om några politiska program. Detta trots att hans ämne kan förefalla nog så praktiskt – att skapa välstånd och frihet. ”Adam Smith erkände ett enda botemedel mot mänsklighetens härskares våld och orättfärdighet: att mänskligheten härskade över sig själv.”
Adam Smith måste förstås och tänkas igenom. Hur det kan gå när folk med makt drar förhastade, politiska slutsatser av hans verk ger boken flera exempel på. Vad Smith gjorde var alltså att formulera ett logiskt och begripligt filosofiskt system för en friare värld, givet hans tid.
Men även om Smith skrev om idéer snarare än om politik, så hade han en bestämd uppfattning om politikerna. O’Rourke ger oss dessa citat som exempel.
”De hava föga blygsamhet; ofta äro de arroganta, förmätna och anspråksfulla; stora beundrare av sig själva och stora fördömare av andra människor… Deras ytterliga förmätenhet, grundad på deras överdrivna självbeundran bländar massan… Den frekventa och ofta lysande framgången för de okunnigaste kvacksalvare och bedragare… bevisar till fullo huru lätt massan låter sig imponeras av de mest överdrivna och grundlösa pretentioner…”
”…då dessa pretentioner äro underbyggda med en mycket hög grad av verklig och solid förtjänst, då de framföras med all den glans varmed skrytsamheten kan bestå dem, då de understödjas av hög rang och stor makt… hängiver sig även den som har en nykter bedömningsförmåga ofta åt den allmänna beundran.”
Vilket, till stora delar, är vad jag brukar skriva på min blogg sisådär 250 år senare.
Ett kapitel som jag fastnade speciellt för handlar om Smiths beskrivning av feodalismens sammanbrott – om hur en härskande klass till sist får se sin makt begränsad av en frihet och handel som den egentligen var motståndare till, men som den samtidigt inte kunde låta bli att lockas av. Detta är inget mindre än en beskrivning av hur man i praktiken lyckades demontera en rådande maktstruktur. Ämnet är värt en del ytterligare funderingar. Möjligen kan det lära oss något om hur man, i dag, skulle kunna flytta makt från politiken.
Det O’Rourke lyckas bäst med i sin bok är att sammanfatta Smiths tänkande och omsätta det på dagens förhållanden. Här är ett, av många exempel…
”Oreglerad privathandel kan inte – som den kinesiska statsmakten tror – begränsas till ting. De materiella tingen kan omöjligt skiljas från kunskapen om hur de tillverkas och de idéer som den kunskapen bygger på. Än mindre nu för tiden i vår ’informationsålder’. En fri marknad leder till ett tänkande, politikernas eviga dödsfiende.”
Vilket ju låter hoppfullt. Och ibland behöver man inte ens O’Rourkes tolkning för att kunna se det aktuella i Smiths idéer. Följande Smith-citat skulle kunna vara skrivet i dag, om vissa länder i Afrika…
”Handel och tillverkning kunna sällan blomstra i längden i någon stat som icke åtnjuter en fast rättviseadministration och där människorna känna sig osäkra i sitt innehav av egendom, där förtroendet för kontrakt icke har stöd i lagen och där statens myndighet icke antages regelmässigt sysselsatt med att indriva betalningen av skulder.”
Detta är en begåvad bok. Och underfundig. Det närmaste jag kan komma när det gäller att sätta en etikett på dess stil är ”juristhumor”. Den kräver att läsaren hänger med och den belönar allmänbildning och en förmåga till rimlig tolkning. Vilket känns sympatiskt.
Dessutom utgör boken en inte helt okritisk och nyttig uppfräschning av minnet, när det gäller ett verk som är centralt i liberal idédebatt. Även den som aldrig studerat Smith i original kan läsa denna sammanfattning, utan att riskera att missa allt för mycket. Snarare reder den ut begreppen i de delar där Smith själv var för pladdrig. Man kan alltså med gott samvete låta O’Rourke läsa tusentals sidor Smith, så att man slipper göra det själv.
Och hur var det då med ”den osynliga handen”? P.J. O’Rourke får sista ordet.
”Vi måste behandla andra människor med den respekt som tillkommer likar, inte för att vi drivs av principen eller är fulla av broderlig tillgivenhet utan helt enkelt eftersom vi är patetiskt odugliga.”
Henrik Alexandersson
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
söndag, mars 25, 2007
EU:s vansinniga jordbruksstöd
Det finns ett stort mysterium inom EU...
Varför gör inte folket revolt mot jordbruksstödet?
Och varför fyller inte rapporter om detta kompletta vansinne våra medier?
Man kan undra.
Låt oss börja med att titta på jordbruksstödets storlek. CAP, kallas det i dagligt tal i EU och det gömmer sig under rubriken "Skydd och förvaltning av naturresurser" i unionens budget. För 2007 utgör det ungefär hälften av hela EU:s utgiftsbudget – 54.985.000.000 euro (drygt 508 miljarder svenska kronor) av budgetens 120.702.000.000 euro (drygt 1.116 miljader svenska kronor).
Svenska bönder får del av drygt 10 miljarder kronor av detta stöd. Största förmånstagare är Frankrike, Spanien, Tyskland och Italien.
Syftet med CAP sägs vara att...
Well.
Vad gäller att ge jordbrukarna en "skälig levnadsstandard" finns åtskilligt att säga. Man kan börja med att fråga sig varför just de skall ha rätt att leva på andra människors pengar. Och borde inte jordbruk vara en verksamhet som bär sig och som ger dess utövare en rimlig lön?
Det man talar tyst om är att det finns för många jordbrukare. Dessa odlar i sin tur mer än vad den europeiska marknaden efterfrågar och mer än vad som går att exportera till marknadsmässiga priser.
En rimlig fråga är därför: Varför skall EU:s skattebetalare betala för att bönder skall producera livsmedel som vi inte behöver?
När det gäller att "trygga livsmedelsförsörjningen" borde ju inte det vara något problem – eftersom vi producerar för mycket! Eller hur?
Och det där med att "ge konsumenterna livsmedel till rimliga priser". Vad är det för vits med att hålla priserna nere om man sedan klår samma konsumenter på just dessa pengar över skattsedeln?
Att "stimulera till en miljövänligare produktion" låter ju fint. Det i särklass enklaste sättet att göra detta vore att sluta betala bönder för att producera livsmedel som vi inte behöver.
(Och för alla som ojar sig över koldioxidutsläppen: Jordbruket är en av de stora bovarna. Här odlas saker helt i onödan, till stor kostnad. Vore det inte bättre att fösöka få stopp på det än att ge folk dåligt samvete för att de till exempel flyger och kör bil?)
Motiveringen för att ha ett jordbruksstöd är i allt väsentligt varm luft! Det handlar om en jordbrukslobby som vill klå alla oss andra på stålar. Och om ängsliga politiker i bland annat Frankrike, Spanien och Italien som i samband med varje val hålls gisslan av dessa agrarkleptomaner.
Vansinnet är totalt. Men det är bara början...
En av de största stötestenarna i frihandelsförhandlingarna inom WTO är just jordbruksstödet. EU och USA vägrar att avskaffa sitt jordbruksstöd om inte den andra parten går först. På så sätt cementeras systemet i något slags negativ terrorbalans. Och när EU och USA inte viker sig, varför skall då till exempel Indien, Japan och diverse utvecklingsländer avskaffa sitt jordbruksstöd?
Detta är allvarligt, eftersom det blockerar ett globalt frihandelsavtal. Och frihandel gynnar oss alla. Frihandel ger alla lägre priser, ökat välstånd, ökad handel, ökad tillväxt och mer valfrihet.
Men – framför allt – frihandel är det enda som kan lyfta de fattiga länderna!
Och när vi talar om fattiga länder, nu blir det riktigt skruvat...
I EU:s jordbrukspolitik ingår att dumpa priserna (med hjälp av våra skattepengar) till underpriser i andra länder – och att hålla andra länders produkter borta med hjälp av tullar och andra handelshinder.
För utvecklingsländerna är detta katastrofalt. EU kommer och vräker ut jordbruksprodukter till underpriser. Detta slår ut det lokala jordbruket och gör fattiga människor ännu fattigare. Och de som ändå lyckas stå kvar på benen hindras från att sälja sina produkter till oss på grund av strafftullar.
Och det hela sker, som sagt, med våra skattepengar!
Vi hindrar således fattiga länder från att spela på lika villkor, vi håller dem kvar i fattigdom och vi slår sönder deras lokala näringsstrukturer. Med vett och vilje! Genom aktiva och medvetna åtgärder! Man tar sig för pannan!
Den brittiske finansministern, Gordon Brown, sade bland annat följande i ett tal inför IMF...
"Vår jordbruksprotektionism kostar utvecklingsländer 20 miljarder dollar om året direkt och upp till 100 miljarder dollar indirekt - dubbelt så mycket som de tar emot i utvecklingsbistånd."
Vi klår alltså de fattiga länderna på dubbelt så mycket som vi ger dem i bistånd. Samtidigt som vi sabbar frihandeln – som är betydligt mer effektiv än bistånd för att lyfta människor och länder ur sin fattigdom. Gah!
Att medvetet sabotera andras marknader och möjligheter till fri handel är ohederligt.
Att göra det med våra skattepengar är orimligt.
Och att göra det för att EU:s bönder i lugn och ro skall få producera mer livsmedel än marknaden kan ta emot – det är direkt korkat. Och politiskt fegt.
Så – när skall EU:s skattebetalare och konsumenter resa sig i protest mot jordbruksstödet?
När skall alla som talar om solidaritet och rättvisa inse att det viktigaste de kan göra är att kampanja mot EU:s jordbruksstöd?
Och när skall media på allvar börja frossa i all galenskap inom CAP?
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
Varför gör inte folket revolt mot jordbruksstödet?
Och varför fyller inte rapporter om detta kompletta vansinne våra medier?
Man kan undra.
Låt oss börja med att titta på jordbruksstödets storlek. CAP, kallas det i dagligt tal i EU och det gömmer sig under rubriken "Skydd och förvaltning av naturresurser" i unionens budget. För 2007 utgör det ungefär hälften av hela EU:s utgiftsbudget – 54.985.000.000 euro (drygt 508 miljarder svenska kronor) av budgetens 120.702.000.000 euro (drygt 1.116 miljader svenska kronor).
Svenska bönder får del av drygt 10 miljarder kronor av detta stöd. Största förmånstagare är Frankrike, Spanien, Tyskland och Italien.
Syftet med CAP sägs vara att...
- ge jordbrukarna en skälig levnadsstandard
- trygga livsmedelsförsörjningen
- ge konsumenterna livsmedel till rimliga priser
- stimulera till en miljövänligare produktion
Well.
Vad gäller att ge jordbrukarna en "skälig levnadsstandard" finns åtskilligt att säga. Man kan börja med att fråga sig varför just de skall ha rätt att leva på andra människors pengar. Och borde inte jordbruk vara en verksamhet som bär sig och som ger dess utövare en rimlig lön?
Det man talar tyst om är att det finns för många jordbrukare. Dessa odlar i sin tur mer än vad den europeiska marknaden efterfrågar och mer än vad som går att exportera till marknadsmässiga priser.
En rimlig fråga är därför: Varför skall EU:s skattebetalare betala för att bönder skall producera livsmedel som vi inte behöver?
När det gäller att "trygga livsmedelsförsörjningen" borde ju inte det vara något problem – eftersom vi producerar för mycket! Eller hur?
Och det där med att "ge konsumenterna livsmedel till rimliga priser". Vad är det för vits med att hålla priserna nere om man sedan klår samma konsumenter på just dessa pengar över skattsedeln?
Att "stimulera till en miljövänligare produktion" låter ju fint. Det i särklass enklaste sättet att göra detta vore att sluta betala bönder för att producera livsmedel som vi inte behöver.
(Och för alla som ojar sig över koldioxidutsläppen: Jordbruket är en av de stora bovarna. Här odlas saker helt i onödan, till stor kostnad. Vore det inte bättre att fösöka få stopp på det än att ge folk dåligt samvete för att de till exempel flyger och kör bil?)
Motiveringen för att ha ett jordbruksstöd är i allt väsentligt varm luft! Det handlar om en jordbrukslobby som vill klå alla oss andra på stålar. Och om ängsliga politiker i bland annat Frankrike, Spanien och Italien som i samband med varje val hålls gisslan av dessa agrarkleptomaner.
Vansinnet är totalt. Men det är bara början...
En av de största stötestenarna i frihandelsförhandlingarna inom WTO är just jordbruksstödet. EU och USA vägrar att avskaffa sitt jordbruksstöd om inte den andra parten går först. På så sätt cementeras systemet i något slags negativ terrorbalans. Och när EU och USA inte viker sig, varför skall då till exempel Indien, Japan och diverse utvecklingsländer avskaffa sitt jordbruksstöd?
Detta är allvarligt, eftersom det blockerar ett globalt frihandelsavtal. Och frihandel gynnar oss alla. Frihandel ger alla lägre priser, ökat välstånd, ökad handel, ökad tillväxt och mer valfrihet.
Men – framför allt – frihandel är det enda som kan lyfta de fattiga länderna!
Och när vi talar om fattiga länder, nu blir det riktigt skruvat...
I EU:s jordbrukspolitik ingår att dumpa priserna (med hjälp av våra skattepengar) till underpriser i andra länder – och att hålla andra länders produkter borta med hjälp av tullar och andra handelshinder.
För utvecklingsländerna är detta katastrofalt. EU kommer och vräker ut jordbruksprodukter till underpriser. Detta slår ut det lokala jordbruket och gör fattiga människor ännu fattigare. Och de som ändå lyckas stå kvar på benen hindras från att sälja sina produkter till oss på grund av strafftullar.
Och det hela sker, som sagt, med våra skattepengar!
Vi hindrar således fattiga länder från att spela på lika villkor, vi håller dem kvar i fattigdom och vi slår sönder deras lokala näringsstrukturer. Med vett och vilje! Genom aktiva och medvetna åtgärder! Man tar sig för pannan!
Den brittiske finansministern, Gordon Brown, sade bland annat följande i ett tal inför IMF...
"Vår jordbruksprotektionism kostar utvecklingsländer 20 miljarder dollar om året direkt och upp till 100 miljarder dollar indirekt - dubbelt så mycket som de tar emot i utvecklingsbistånd."
Vi klår alltså de fattiga länderna på dubbelt så mycket som vi ger dem i bistånd. Samtidigt som vi sabbar frihandeln – som är betydligt mer effektiv än bistånd för att lyfta människor och länder ur sin fattigdom. Gah!
Att medvetet sabotera andras marknader och möjligheter till fri handel är ohederligt.
Att göra det med våra skattepengar är orimligt.
Och att göra det för att EU:s bönder i lugn och ro skall få producera mer livsmedel än marknaden kan ta emot – det är direkt korkat. Och politiskt fegt.
Så – när skall EU:s skattebetalare och konsumenter resa sig i protest mot jordbruksstödet?
När skall alla som talar om solidaritet och rättvisa inse att det viktigaste de kan göra är att kampanja mot EU:s jordbruksstöd?
Och när skall media på allvar börja frossa i all galenskap inom CAP?
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
måndag, mars 05, 2007
Bona fide?
Godtrogenhet, är ett ord.
Jag tänker på hur förre statsministern Göran Persson, förre justitieministern Thomas Bodström och en del andra politiker så okritiskt köpt anklagelserna mot de två avvisade i den så kallade Egypten-affären. (Se t.ex. denna bloggpost.)
Anklagelserna mot de två männen, som under förnedrande former utvisades till tortyr och skenrätt, har naturligtvis en källa. Och det är inte otänkbart att denna källa har ett syfte med sin information.
I Egypten-affären har följande skett…
Sveriges förra socialdemokratiska regering förlitade sig på uppgifter från Säpo.
Säpo förlitade sig på uppgifter från CIA.
CIA förlitade sig på uppgifter från Egypten. Här skall vi komma ihåg att Egypten hade ett intresse i saken. De två männen ansågs nämligen möjligtvis vara oppositionella. Och i Egypten är detta något man kan bli inlåst för.
Så långt, låt oss titta lite på hur underrättelseverksamhet fungerar.
Först gäller det att samla in information. Det är inte alltid så lätt. Ofta får den som sköter informationsinhämtningen gissa och göra antaganden.
(Och information som serveras en på ett silverfat skall, naturligtvis, alltid, betraktas med en rejäl nypa misstänksamhet. Har avsändaren något dolt intresse eller uppsåt?)
Så gäller det för underrättelseorganisationen att avgöra om den insamlade informationen är korrekt och äkta. Detta är ännu svårare. Här finns otaliga felkällor. För att tala i bildspråk gäller det att inte bara granska kärlets innehåll, utan även själva kärlet.
Därefter gäller det att göra en korrekt analys. Och nu börjar det bli riktigt, riktigt knivigt. Exakt vad betyder, bevisar eller antyder egentligen den information man samlat in? Här finns dessutom en riktigt stor fallgrop – alla underrättelseorganisationer söker information som bekräftar dess egen bild av verkligheten och tonar ner sådant som talar mot dess egna teorier, åsikter, förutfattade mening och förväntningar. Även korrekt information kan alltså användas för att koka ihop en felaktig analys.
Ännu jävligare blir det om man betänker att världens underrättelseorganisationer inte bara samlar in information – utan även sprider felaktiga uppgifter, desinformation, med syfte att förvirra fienden eller att uppnå vissa egna, politiska eller nationella mål.
Detta är milt sagt en soppa. Här krävs ett oerhört gott handlag, sund skepsis, logik, bildning, eftertanke och finurlighet.
Således – Egypten-affären grundar sig på planterad information från Egypten.
Egypten har ett intresse av att förfölja, tysta och låsa in sina oppositionella. Således finns det skäl att tro att informationen är felaktig.
Och – trumvirvel – när de två männen kom till Egypten försattes den ene på fri fot, utan att några anklagelser mot honom kunde beläggas. Den andre mannen dömdes till fängelse. Dock inte på grund av terroranklagelser, utan på grund av att han är i opposition mot den egyptiska regimen.
Detta är uppseendeväckande! För om de två varit skyldiga till vad de anklagas för – då hade de naturligtvis låsts in för tid och evighet av den egyptiska staten.
Således har regimen i Egypten inte ens själv agerat i enlighet med den felaktiga information den spridit.
Detta leder fram till ett inte allt för vågat antagande…
Sossarna, Bodström, Persson, en del borgerliga politiker, förmodligen Säpo och möjligen även CIA vilseleddes av den information som från början kom från Egypten.
Den egyptiska regimens intresse var här helt enkelt att använda terroristjakten för att tysta delar av den egna oppositionen.
Informationen var således förmodligen oäkta, vinklad och fel. Analysen blev uppåt väggarna. Men bluffen fungerade – eftersom terrorjakt just då stod överst på allas dagordning och då den information som tillhandahölls passade den rådande tidsandan och alla de politiker och underrättelseorganisationer som just då jagade sin egen svans.
Ingenting här. Ingenting där. Hokus-pokus! Två förmodligen oskyldiga paketeras och sänds till en skurkstat för vidare behandling.
Bluffen är så perfekt att till och med de som blivit lurade - mot fakta, logik och förmodligen även bättre vetande - envetet fortsätter att hävda att de gjort rätt.
Och sammantaget – här har vi ett övergrepp mot rättssäkerheten, mot de medborgerliga fri- och rättigheterna och mot enskilda individer - som sker med statens och de flesta politikers goda minne. Detta i ett läge där uttrycket "rimligt tvivel" vore betydligt mer passande...
Beklämmande!
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
Jag tänker på hur förre statsministern Göran Persson, förre justitieministern Thomas Bodström och en del andra politiker så okritiskt köpt anklagelserna mot de två avvisade i den så kallade Egypten-affären. (Se t.ex. denna bloggpost.)
Anklagelserna mot de två männen, som under förnedrande former utvisades till tortyr och skenrätt, har naturligtvis en källa. Och det är inte otänkbart att denna källa har ett syfte med sin information.
I Egypten-affären har följande skett…
Sveriges förra socialdemokratiska regering förlitade sig på uppgifter från Säpo.
Säpo förlitade sig på uppgifter från CIA.
CIA förlitade sig på uppgifter från Egypten. Här skall vi komma ihåg att Egypten hade ett intresse i saken. De två männen ansågs nämligen möjligtvis vara oppositionella. Och i Egypten är detta något man kan bli inlåst för.
Så långt, låt oss titta lite på hur underrättelseverksamhet fungerar.
Först gäller det att samla in information. Det är inte alltid så lätt. Ofta får den som sköter informationsinhämtningen gissa och göra antaganden.
(Och information som serveras en på ett silverfat skall, naturligtvis, alltid, betraktas med en rejäl nypa misstänksamhet. Har avsändaren något dolt intresse eller uppsåt?)
Så gäller det för underrättelseorganisationen att avgöra om den insamlade informationen är korrekt och äkta. Detta är ännu svårare. Här finns otaliga felkällor. För att tala i bildspråk gäller det att inte bara granska kärlets innehåll, utan även själva kärlet.
Därefter gäller det att göra en korrekt analys. Och nu börjar det bli riktigt, riktigt knivigt. Exakt vad betyder, bevisar eller antyder egentligen den information man samlat in? Här finns dessutom en riktigt stor fallgrop – alla underrättelseorganisationer söker information som bekräftar dess egen bild av verkligheten och tonar ner sådant som talar mot dess egna teorier, åsikter, förutfattade mening och förväntningar. Även korrekt information kan alltså användas för att koka ihop en felaktig analys.
Ännu jävligare blir det om man betänker att världens underrättelseorganisationer inte bara samlar in information – utan även sprider felaktiga uppgifter, desinformation, med syfte att förvirra fienden eller att uppnå vissa egna, politiska eller nationella mål.
Detta är milt sagt en soppa. Här krävs ett oerhört gott handlag, sund skepsis, logik, bildning, eftertanke och finurlighet.
Således – Egypten-affären grundar sig på planterad information från Egypten.
Egypten har ett intresse av att förfölja, tysta och låsa in sina oppositionella. Således finns det skäl att tro att informationen är felaktig.
Och – trumvirvel – när de två männen kom till Egypten försattes den ene på fri fot, utan att några anklagelser mot honom kunde beläggas. Den andre mannen dömdes till fängelse. Dock inte på grund av terroranklagelser, utan på grund av att han är i opposition mot den egyptiska regimen.
Detta är uppseendeväckande! För om de två varit skyldiga till vad de anklagas för – då hade de naturligtvis låsts in för tid och evighet av den egyptiska staten.
Således har regimen i Egypten inte ens själv agerat i enlighet med den felaktiga information den spridit.
Detta leder fram till ett inte allt för vågat antagande…
Sossarna, Bodström, Persson, en del borgerliga politiker, förmodligen Säpo och möjligen även CIA vilseleddes av den information som från början kom från Egypten.
Den egyptiska regimens intresse var här helt enkelt att använda terroristjakten för att tysta delar av den egna oppositionen.
Informationen var således förmodligen oäkta, vinklad och fel. Analysen blev uppåt väggarna. Men bluffen fungerade – eftersom terrorjakt just då stod överst på allas dagordning och då den information som tillhandahölls passade den rådande tidsandan och alla de politiker och underrättelseorganisationer som just då jagade sin egen svans.
Ingenting här. Ingenting där. Hokus-pokus! Två förmodligen oskyldiga paketeras och sänds till en skurkstat för vidare behandling.
Bluffen är så perfekt att till och med de som blivit lurade - mot fakta, logik och förmodligen även bättre vetande - envetet fortsätter att hävda att de gjort rätt.
Och sammantaget – här har vi ett övergrepp mot rättssäkerheten, mot de medborgerliga fri- och rättigheterna och mot enskilda individer - som sker med statens och de flesta politikers goda minne. Detta i ett läge där uttrycket "rimligt tvivel" vore betydligt mer passande...
Beklämmande!
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
tisdag, februari 27, 2007
Sprid ljuset!
Nedan min senaste FNA-krönika...
Sprid ljuset!
I veckan dömdes den egyptiske bloggaren Karim Amer till fyra års fängelse. Han fick tre år för att ha hävdat att vissa former av islamism har kopplingar till terrorism och totalitära tendenser. Och ett år för att ha förolämpat presidenten, genom att påpeka dennes bristande känsla för demokrati.
Vilket skulle bevisas. Gånger två. Suck!
Religioner kännetecknas, förvisso, av att människor förutsätts tro - inte tänka. Men religiösa system som kastar sina kritiker i fängelse (eller dömer dem till döden) istället för att resonera med dem... Diskvalificerar inte dessa på sätt och vis sig själva? Att någon över huvud taget kan ta dem på allvar är ett mysterium.
Och politiker som låser in folk för att de ifrågasätter deras demokratiska trovärdighet..! Sådana ledare skall skrattas ut, hånas och häcklas av en värld av fria debattörer. Och de diskvalificerar sig från all form av internationellt samarbete. En galning är en galning är en galning.
Spattiga religiösa ledare och fnoskiga politiker skulle nästan kunna vara underhållande. Om det inte vore för den makt de konkret utövar över andra. Att de kan få obekväma sanningssägare inlåsta, det har vi redan konstaterat.
Men de religiösa ledarna håller även förtrycket mot kvinnorna vid liv. De står bakom hat och död som riktas mot bögar och andra minoriteter. De ödelägger unga människors liv genom att tvinga in dem i arrangerade äktenskap. De försöker förhindra bred och allsidig utbildning, fri forskning och fria kommunikationer. De skapar helt enkelt så jävla mycket elände!
Och skurkstaternas politiker... De kastar människor i fängelse, låter tortera dem och emellanåt döda dem - bara för att de har en annan åsikt. De ödelägger sina länder genom att motarbeta mångfald och utveckling. De driver de kloka och begåvade i landsflykt.
Allt detta blir - faktiskt - vårt problem!
Terrorister slår till i vår del av världen, för att de hatar vår frihet och livsstil. Militanta islamister driver unga svenskar, britter och tyskar till att hata sina egna länder. Människor som sökt en fristad hos oss hotas, förföljs och dödas i vårt land av regimernas hantlangare. Och i vissa fall tappar våra egna ledare koncepten fullständigt - och medverkar till att människor utvisas till fångenskap och tortyr, trots att de inte gjort något annat än varit oppositionella i sina hemländer. På så sätt undergrävs vår rättssäkerhet och våra rättigheter.
Jag kan bara se ett sätt att bekämpa detta mörker. Det är att tända ljus. Ljus i form av idéer om frihet, demokrati, humanism, mångfald och öppenhet. Ljus i form av fri utbildning och fri forskning. Ljus i form av fri och öppen debatt. Ljus i form av öppna kommunikationer och fri rörlighet.
Samtidigt är det märkligt att så få, om någon alls, ägnar sig åt detta. Folk engagerar sig i miljö- och fredsorganisationer, som inte sällan skjuter bredvid målet. Vissa går med i politiska partier, vars syfte är att skapa vissa monolitiska maktstrukturer i vårt land. Några tror att allt blir bara, bara deras lära eller religion predikas tillräckligt ofta och intensivt.
Men ingen ägnar sig åt att sprida ljus i de delar av världen där det så väl behövs. Ingen tar kampen med mörkermännen. Inte ens när vår egen säkerhet och framtid ligger i vågskålen.
Borde vi inte försöka snacka med folk och sprida ljuset - innan allt spårar ur så att vi måste sända bombplan istället?
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
Sprid ljuset!
I veckan dömdes den egyptiske bloggaren Karim Amer till fyra års fängelse. Han fick tre år för att ha hävdat att vissa former av islamism har kopplingar till terrorism och totalitära tendenser. Och ett år för att ha förolämpat presidenten, genom att påpeka dennes bristande känsla för demokrati.
Vilket skulle bevisas. Gånger två. Suck!
Religioner kännetecknas, förvisso, av att människor förutsätts tro - inte tänka. Men religiösa system som kastar sina kritiker i fängelse (eller dömer dem till döden) istället för att resonera med dem... Diskvalificerar inte dessa på sätt och vis sig själva? Att någon över huvud taget kan ta dem på allvar är ett mysterium.
Och politiker som låser in folk för att de ifrågasätter deras demokratiska trovärdighet..! Sådana ledare skall skrattas ut, hånas och häcklas av en värld av fria debattörer. Och de diskvalificerar sig från all form av internationellt samarbete. En galning är en galning är en galning.
Spattiga religiösa ledare och fnoskiga politiker skulle nästan kunna vara underhållande. Om det inte vore för den makt de konkret utövar över andra. Att de kan få obekväma sanningssägare inlåsta, det har vi redan konstaterat.
Men de religiösa ledarna håller även förtrycket mot kvinnorna vid liv. De står bakom hat och död som riktas mot bögar och andra minoriteter. De ödelägger unga människors liv genom att tvinga in dem i arrangerade äktenskap. De försöker förhindra bred och allsidig utbildning, fri forskning och fria kommunikationer. De skapar helt enkelt så jävla mycket elände!
Och skurkstaternas politiker... De kastar människor i fängelse, låter tortera dem och emellanåt döda dem - bara för att de har en annan åsikt. De ödelägger sina länder genom att motarbeta mångfald och utveckling. De driver de kloka och begåvade i landsflykt.
Allt detta blir - faktiskt - vårt problem!
Terrorister slår till i vår del av världen, för att de hatar vår frihet och livsstil. Militanta islamister driver unga svenskar, britter och tyskar till att hata sina egna länder. Människor som sökt en fristad hos oss hotas, förföljs och dödas i vårt land av regimernas hantlangare. Och i vissa fall tappar våra egna ledare koncepten fullständigt - och medverkar till att människor utvisas till fångenskap och tortyr, trots att de inte gjort något annat än varit oppositionella i sina hemländer. På så sätt undergrävs vår rättssäkerhet och våra rättigheter.
Jag kan bara se ett sätt att bekämpa detta mörker. Det är att tända ljus. Ljus i form av idéer om frihet, demokrati, humanism, mångfald och öppenhet. Ljus i form av fri utbildning och fri forskning. Ljus i form av fri och öppen debatt. Ljus i form av öppna kommunikationer och fri rörlighet.
Samtidigt är det märkligt att så få, om någon alls, ägnar sig åt detta. Folk engagerar sig i miljö- och fredsorganisationer, som inte sällan skjuter bredvid målet. Vissa går med i politiska partier, vars syfte är att skapa vissa monolitiska maktstrukturer i vårt land. Några tror att allt blir bara, bara deras lära eller religion predikas tillräckligt ofta och intensivt.
Men ingen ägnar sig åt att sprida ljus i de delar av världen där det så väl behövs. Ingen tar kampen med mörkermännen. Inte ens när vår egen säkerhet och framtid ligger i vågskålen.
Borde vi inte försöka snacka med folk och sprida ljuset - innan allt spårar ur så att vi måste sända bombplan istället?
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
tisdag, januari 30, 2007
Infantil uppfattning om "rättvisa"!
Rättvisa är ett laddat ord för oss svenskar.
Vi har det i oss sedan barnsben. Lisa och Kalle skall få lika mycket lördagsgodis. Om Kjell delar äpplet, då får Lena välja halva först. Och så vidare...
Detta är naturligtvis ett rimligt förhållningssätt mot människor som inte har någon egentlig egen egendom och som är i beroendeställning av andra (små barn, intagna på våra fängelser, skolelever etc.). Om inte annat är det ett sätt att undvika bråk och tjat.
Men - vad många inte begriper är att rättvisa är ett begrepp som ändrar karaktär utifrån situation.
Inte ens ett litet barn skulle väl tycka att det vore rättvist att gå in till grannens ungar och lägga beslag på deras leksaker? (Den instinkten tycks dock väckas när folk blir gamla nog för att rösta eller att vara med i facket.)
Man skulle alltså kunna säga att en lika fördelning är en, möjligen "moralisk", och helt klart praktisk princip när resurser skall fördelas mellan dem som är helt beroende av någon annan eller i dennes våld. Därför är det till exempel helt rimligt, och nödvändigt, att alla medborgare garanteras lika rättigheter mot staten.
Däremot blir principen om lika fördelning orimlig om den används på fria individer, vad gäller deras egendom och tillgångar. Den kräver i så fall något slags våld eller tvång för att kunna tillämpas. Dessutom är den naturligtvis fel.
Därför är det så märkligt att de flesta tycks anse att det är helt i sin ordning att ta andras pengar för egen konsumtion, genom statens försorg.
Att, till exempel, gå i kommunal musikskola - det innebär att man använder staten och dess våldsmonopol för att tvinga andra att betala för sådant man själv vill ha och göra. (Vilket inte sällan är något som man skulle ha avstått ifrån om man behövt betala det själv.)
För att ägna sig åt lite Nozick-nostalgi, så är det enda som kan kallas rättvist (fair) om människor skaffar sig det de vill ha genom eget arbete, genom att köpa det på en fri marknad eller genom att på annat sätt ordna en överlåtelse genom ett frivilligt avtal.
Efter denna drapa...
Det som stör mig, något oerhört, är att man i det offentliga och politiska samtalet i dag använder ordet rättvisa för att motivera konfiskation och tvång - och detta mynts andra sida, vissa människors konsumtion och uppehälle på andras bekostnad.
Lika fördelning kan vara samma sak som rättvisa på ett dagis eller i ett fångläger.
Men så länge inte alla människor är fråntagna all sin egendom och i fullständig beroendeställning gentemot staten - så länge är lika fördelning inte samma sak som rättvisa.
Och ett "klasslöst samhälle" med dess tvång, totala kontroll och förtryck, det vi väl ändå inte ha?
Så frågan är varför vi så lättvindigt använder dess marxistiska terminologi?
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
Vi har det i oss sedan barnsben. Lisa och Kalle skall få lika mycket lördagsgodis. Om Kjell delar äpplet, då får Lena välja halva först. Och så vidare...
Detta är naturligtvis ett rimligt förhållningssätt mot människor som inte har någon egentlig egen egendom och som är i beroendeställning av andra (små barn, intagna på våra fängelser, skolelever etc.). Om inte annat är det ett sätt att undvika bråk och tjat.
Men - vad många inte begriper är att rättvisa är ett begrepp som ändrar karaktär utifrån situation.
Inte ens ett litet barn skulle väl tycka att det vore rättvist att gå in till grannens ungar och lägga beslag på deras leksaker? (Den instinkten tycks dock väckas när folk blir gamla nog för att rösta eller att vara med i facket.)
Man skulle alltså kunna säga att en lika fördelning är en, möjligen "moralisk", och helt klart praktisk princip när resurser skall fördelas mellan dem som är helt beroende av någon annan eller i dennes våld. Därför är det till exempel helt rimligt, och nödvändigt, att alla medborgare garanteras lika rättigheter mot staten.
Däremot blir principen om lika fördelning orimlig om den används på fria individer, vad gäller deras egendom och tillgångar. Den kräver i så fall något slags våld eller tvång för att kunna tillämpas. Dessutom är den naturligtvis fel.
Därför är det så märkligt att de flesta tycks anse att det är helt i sin ordning att ta andras pengar för egen konsumtion, genom statens försorg.
Att, till exempel, gå i kommunal musikskola - det innebär att man använder staten och dess våldsmonopol för att tvinga andra att betala för sådant man själv vill ha och göra. (Vilket inte sällan är något som man skulle ha avstått ifrån om man behövt betala det själv.)
För att ägna sig åt lite Nozick-nostalgi, så är det enda som kan kallas rättvist (fair) om människor skaffar sig det de vill ha genom eget arbete, genom att köpa det på en fri marknad eller genom att på annat sätt ordna en överlåtelse genom ett frivilligt avtal.
Efter denna drapa...
Det som stör mig, något oerhört, är att man i det offentliga och politiska samtalet i dag använder ordet rättvisa för att motivera konfiskation och tvång - och detta mynts andra sida, vissa människors konsumtion och uppehälle på andras bekostnad.
Lika fördelning kan vara samma sak som rättvisa på ett dagis eller i ett fångläger.
Men så länge inte alla människor är fråntagna all sin egendom och i fullständig beroendeställning gentemot staten - så länge är lika fördelning inte samma sak som rättvisa.
Och ett "klasslöst samhälle" med dess tvång, totala kontroll och förtryck, det vi väl ändå inte ha?
Så frågan är varför vi så lättvindigt använder dess marxistiska terminologi?
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
lördag, januari 20, 2007
Jag är skeptisk...
Min förra FNA-krönika...
Jag är skeptisk...
Man skall inte tro allt man läser, hör och ser. Och bara för att nästan alla är av en viss uppfattning, behöver det inte betyda att den är rätt.
Det är dock inte alltid lätt att vara kättare. I åratal har jag argumenterat för en annorlunda svensk narkotikapolitik. Jag tror nämligen att vi kan minska lidande, död och brottslighet genom att legalisera drogerna. För detta har jag blivit utskälld i alla tonarter av, mer eller mindre, hysteriska medmänniskor. De har sällan debatterat med mig i sak. Istället har de varit upprörda över att jag över huvud taget kan ha en så jävla dum åsikt.
Men nu var det inte narkotika jag tänkte ta upp, utan något annat som väcker minst lika starka känslor - miljön och då speciellt den så kallade globala uppvärmningen.
Visst, klimatet förändras. Men vi vet faktiskt inte riktigt hur och varför. Det sägs visserligen att nästan alla forskare är överens om att det beror på mänsklig aktivitet, som koldioxidutsläpp. Men ser man till de som verkligen är experter, nämligen klimatforskarna, då sjunger kören helt olika sånger. Det finns de som menar att klimatförändringar är naturliga företeelser. Med tanke på att det har legat ett flera hundra meter tjockt istäcke över Sverige, så kan det ligga något i detta resonemang. Andra hävdar att det är solens aktivitet som ändras. Och några menar att variationer i naturligt förekommande växthusgaser är avgörande. Således - vi vet inte!
Ändå fylls tidningar, tv och radio med fullständigt hysteriskt uppskruvade rapporter om att det är vi människor som ställer till det med våra koldioxidutsläpp. Aaaaa! Vi kommer alla att dö! Panik! Ökad lösnummerförsäljning och fler tittare!
Om man ifrågasätter detta fenomen, då betraktas man som en komplett och allmänfarlig idiot. Ja, jag har till och med upplevt hur folk har börjat bli direkt hotfulla om man ifrågasätter den nu rådande klimat-hysterin. Vilket, naturligtvis, bara uppmuntrar mig.
Men säg att gaphalsarna har rätt. Låt oss, for the sake of argument, säga att det är människans utsläpp av koldioxid som orsakar den globala uppvärmningen. Vad gör vi då?
Jo, då kommer nästa åsiktsmonopol. Kyoto-protokollet! Nu råkar det vara så att jag inte är helt övertygad om att miljarder och åter miljarder kronor, dollar och euro bör användas för att hålla tillbaka mänsklig aktivitet och utveckling. Tvärt om, det är genom framåtskridande som ny, miljövänlig teknik utvecklas. För att det skall ske krävs att företagen kan tjäna en hacka. Och då är det nog direkt kontraproduktivt att sluta åka bil, flyga och värma upp våra hus.
Men naturligtvis blir man åter idiotförklarad om man framför denna åsikt. Alla politiker, FN, EU och miljörörelsen är ju överens! Hur vågar jag mopsa mig mot denna tankeelit? Hur törs jag bara ifrågasätta självaste Kyoto-protokollet? Det är ju som att svära i kyrkan!
Så miljarder och åter miljarder satsas på åtgärder som kanske är meningslösa eller i värsta fall direkt kontraproduktiva.
Man skulle även kunna argumentera att dessa pengar, om vi nu ändå skall spendera dem, skulle kunna rädda fler liv om de användes på andra sätt. Vaccinationer, sjukvård och utbildning i tredje världen, till exempel.
Men inte ens detta mycket praktiska sätt att resonera går hem. Kyoto-protokollet är heligt! Det skall respekteras och vi skall offra våra pengar för att leva upp till det - även om vi skulle kunna göra större nytta genom att gå andra vägar. Vi måste TRO!
Allt detta i en fråga där vi egentligen bara vet en sak, nämligen att vi vet väldigt lite.
Nu skall jag gå hem och späka mig själv, som straff för mitt kätteri.
Jag är skeptisk...
Man skall inte tro allt man läser, hör och ser. Och bara för att nästan alla är av en viss uppfattning, behöver det inte betyda att den är rätt.
Det är dock inte alltid lätt att vara kättare. I åratal har jag argumenterat för en annorlunda svensk narkotikapolitik. Jag tror nämligen att vi kan minska lidande, död och brottslighet genom att legalisera drogerna. För detta har jag blivit utskälld i alla tonarter av, mer eller mindre, hysteriska medmänniskor. De har sällan debatterat med mig i sak. Istället har de varit upprörda över att jag över huvud taget kan ha en så jävla dum åsikt.
Men nu var det inte narkotika jag tänkte ta upp, utan något annat som väcker minst lika starka känslor - miljön och då speciellt den så kallade globala uppvärmningen.
Visst, klimatet förändras. Men vi vet faktiskt inte riktigt hur och varför. Det sägs visserligen att nästan alla forskare är överens om att det beror på mänsklig aktivitet, som koldioxidutsläpp. Men ser man till de som verkligen är experter, nämligen klimatforskarna, då sjunger kören helt olika sånger. Det finns de som menar att klimatförändringar är naturliga företeelser. Med tanke på att det har legat ett flera hundra meter tjockt istäcke över Sverige, så kan det ligga något i detta resonemang. Andra hävdar att det är solens aktivitet som ändras. Och några menar att variationer i naturligt förekommande växthusgaser är avgörande. Således - vi vet inte!
Ändå fylls tidningar, tv och radio med fullständigt hysteriskt uppskruvade rapporter om att det är vi människor som ställer till det med våra koldioxidutsläpp. Aaaaa! Vi kommer alla att dö! Panik! Ökad lösnummerförsäljning och fler tittare!
Om man ifrågasätter detta fenomen, då betraktas man som en komplett och allmänfarlig idiot. Ja, jag har till och med upplevt hur folk har börjat bli direkt hotfulla om man ifrågasätter den nu rådande klimat-hysterin. Vilket, naturligtvis, bara uppmuntrar mig.
Men säg att gaphalsarna har rätt. Låt oss, for the sake of argument, säga att det är människans utsläpp av koldioxid som orsakar den globala uppvärmningen. Vad gör vi då?
Jo, då kommer nästa åsiktsmonopol. Kyoto-protokollet! Nu råkar det vara så att jag inte är helt övertygad om att miljarder och åter miljarder kronor, dollar och euro bör användas för att hålla tillbaka mänsklig aktivitet och utveckling. Tvärt om, det är genom framåtskridande som ny, miljövänlig teknik utvecklas. För att det skall ske krävs att företagen kan tjäna en hacka. Och då är det nog direkt kontraproduktivt att sluta åka bil, flyga och värma upp våra hus.
Men naturligtvis blir man åter idiotförklarad om man framför denna åsikt. Alla politiker, FN, EU och miljörörelsen är ju överens! Hur vågar jag mopsa mig mot denna tankeelit? Hur törs jag bara ifrågasätta självaste Kyoto-protokollet? Det är ju som att svära i kyrkan!
Så miljarder och åter miljarder satsas på åtgärder som kanske är meningslösa eller i värsta fall direkt kontraproduktiva.
Man skulle även kunna argumentera att dessa pengar, om vi nu ändå skall spendera dem, skulle kunna rädda fler liv om de användes på andra sätt. Vaccinationer, sjukvård och utbildning i tredje världen, till exempel.
Men inte ens detta mycket praktiska sätt att resonera går hem. Kyoto-protokollet är heligt! Det skall respekteras och vi skall offra våra pengar för att leva upp till det - även om vi skulle kunna göra större nytta genom att gå andra vägar. Vi måste TRO!
Allt detta i en fråga där vi egentligen bara vet en sak, nämligen att vi vet väldigt lite.
Nu skall jag gå hem och späka mig själv, som straff för mitt kätteri.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)