Denna text publicerades ursprungligen i Magasinet Neo 2010.
EU har problem med verkligheten
I över 35 år har EU-Kommissionen använt sig av Eurobarometern (vid sidan av Eurostats officiella statistik) för att pejla opinioner i folkdjupet. Den är känd för att dess opinionsmätningar ofta innehåller frågor som är vinklade och i princip omöjliga att svara på. Gärna med ett luddigt mitt-emellan-alternativ, som man sedan kan räkna ihop med det svarsalternativ man vill skall vinna.
Luddigheten beror inte nödvändigtvis på ont uppsåt, utan återspeglar nog snarare ett förhållningssätt i eurokraternas skyddade värld. Men oavsett vilket blir resultatet ofta märkligt.
Ibland räcker dock Eurobarometern inte till och då måste man tänja på sanningen för att få fram den bild man vill ha. Ett sådant exempel gäller frågan om överstatlig kontroll av medlemsstaternas ekonomi. EU-Kommissionens öppnar starkt i sitt pressmeddelande om saken ”Eurobarometer våren 2010: EU-medborgarna vill ha starkare ekonomisk styrning i EU”.
Texten fortsätter sedan med följande påstående ”Att en tydlig majoritet vill se stärkt ekonomisk styrning i EU visar att människor ser EU som en avgörande del av krisens lösning.”
EU-kommissionens vice ordförande Viviane Reding säger ”…vi har nu möjlighet att skapa en ekonomisk styrning på EU-nivå, enligt EU-medborgarnas vilja, så att EU kan bidra till att ta itu med deras problem”. På engelska låter det ännu värre och jag har inte ens vågat ta reda på hur man har skruvat till texten på franska.
Och detta förefaller ju en smula oroväckande. I vart fall för oss som är skeptiska till överstatlighet och ekonomisk centralstyrning. Som tur är, är det inte sant.
Vad Eurobarometern frågade var nämligen vad medborgarna tycker om ”en bättre koordination av den ekonomiska politiken och finanspolitiken bland EU:s medlemsstater”. (På engelska “a stronger coordination of economic and financial policies among all EU member states”.) Detta är alltså en fråga som främst rör ett mellanstatligt samarbete, inte överstatlig styrning. Och det är en rätt väsentlig skillnad.
Men inte ens så tycker folk, riktigt. Endast 26 procent av de tillfrågade tyckte att detta vore ett ”mycket effektivt” tilltag. Så EU-Kommissionen bakade helt enkelt ihop dessa med de 49 procent som valde mellanalternativet, att det nog kan vara ”rätt så effektivt”. Voila! 75 procent!
Det blir nästan lite Yes Minister över det här, fast utan humorn.
Mats Persson på tankesmedjan Open Europe säger ”Allvarligt talat, hur dumma tror de att vi är? Inte ens med hjälp av en ovanligt livlig fantasi kan detta tolkas som att 75 procent av alla européer vill ge EU mer makt för att övervaka medlemsländernas budgetar och finanspolitik, vilket kommissionen vill få oss att tro i sitt pressmeddelande.”
”Tänk om mätningen hade ställt den här frågan istället: Tycker du att EU ska få mer makt för att övervaka ditt lands finanspolitik, till exempel offentliga utgifter och skattenivåer? Man misstänker att resultatet hade blivit ett helt annat. ”
Man skall vara tacksam för det arbete som tankesmedjor som Open Europe uträttar. När jag själv läste kommissionens pressmeddelande, som det återgavs i media, blev jag naturligtvis betänksam. Men inte ens jag, som är så väl intresserad som misstänksam och EU-kritisk hann gå till källorna. Jag skulle mycket väl fortfarande kunna sväva i okunnighet.
Och nu skall vi tänka på att många andra – mindre intresserade, mindre misstänksamma och mindre kritiska – vanliga svenskar tog del av kommissionens pressmeddelande när det presenterades rakt upp och ner i media. Därefter har inga svenska media, bortsett från nätpublikationen Europaportalen, nämnt att uppgiften var ett medvetet dubbelfel i propagandasyfte.
Men varför skulle EU-kommissionen bry sig? Alla som kommit i närheten av EU:s politiska och byråkratiska arbete vet att det omgärdas av en självförstärkande mental bubbla. Har de fått för sig en sak, då hjälper som regel varken argument eller fakta. Bunkermentalitet, är ett ord.
Allt detta pekar på en allvarlig sak: Det går inte riktigt att lita på EU. Man dribblar med siffror, tänjer på sanningen, mörkar när det behövs och man kör riggade opinionsmätningar. Detta sker i ett uppenbart propagandistiskt syfte. Medborgare, media och nationella parlament måste helt enkelt börja ta information från EU med en rejäl nypa salt.
Den tid är uppenbarligen förbi, då det i princip bara var förtryckarregimer som ogenerat ägnade sig åt att ljuga om sådant som gick att kontrollera.
fredag, januari 07, 2011
Recension: Critical Mass
Denna recension publicerades först i tidskriften Nyliberalen 2010.
Critical Mass
Philip Ball
ISBN: 0 09 945786 5
Random House
644 sidor
En ovanligt viktig bok om… allt!
Kommer du ihåg boken The Tipping Point av Malcom Gladwell? Den tog en gång marknadsförare, politiska spin doctors, aktivister, ekonomer och PR-världen med storm. Den beskrev hur en idé eller produkt som nått mognad och en kritisk massa av anhängare plötsligt kan explodera i popularitet.
Philip Balls Critical Mass är den grundliga, akademiska och hyperintressanta förklaringen till de fenomen som Gladwell gjorde oss uppmärksamma på. Över 600 sidor går Ball in på hur vissa fenomen tycks uppträda inom allt från kvantfysik till biologi, köbildning på våra motorvägar, ekonomi, internets anatomi och politiska idéers genombrott.
Det börjar med en lång genomgång av Hobbes grymma värld, medeltidens maktmodeller och samhällets långsamma utveckling – för att sedan dyka rakt ner i fysik och biologi. Några hundra sidor senare fokuseras allt detta på bland annat modern ekonomi, dagens moderna samhälle, politik, opinioner och spelteori.
Skall man våga sig på en enkel sammanfattning, då får det bli ungefär så här: Det finns mönsterbildningar och fenomen som inte bara är gemensamma för fysik och biologi. De förefaller även ha tydlig bäring på vad som sker i vårt moderna samhälle. Vid vissa tillfällen tycks alla system vara metastabila – och de är då oerhört känsliga för små förändringar av input.
Det finns med andra ord faktiskt ett samband mellan bakteriekulturer och politik.
Boken är inte ny. Den kom ut första gången 2003, men trycks i ständigt nya pocketupplagor. Själv har jag tillbringat gott och väl över två år med den. Detta är nämligen en bok som kräver mycket eftertanke och som uppmuntrar till många rödvinsdiskussioner. Mitt vältummade exemplar är fyllt med understrykningar och marginalanteckningar. Och det har uppmuntrat till en hel del fältstudier.
Vill man hårddra det hela lite, då skulle man kunna påstå att Philip Ball redan för sex år sedan presenterade förklaringsmodellen till hur FRA-motståndet fullständigt kunde explodera i Sverige 2008.
De politiska referenserna till hur små förändringar kan ge stora resultat är många. Och resonemangen har tydlig bäring på nätverkande, samarbete och interaktion av den typ som vi ser i dagens nätaktivism.
Under en av mina många läsepauser i Balls bok läste jag internetprofeten Clay Shirkys bok Here Comes Everybody. Den handlar om den oerhörda kraften i nätets spontanitet och i dess olika former för samarbete. Kombinerad med Critical Mass blev den boken närmast överväldigande. Detta är ett bokpaket som alla som är intresserade av opinionsbildning, samhällsutveckling, marknadsföring och politik bör plöja med ett öppet och spekulerande sinne.
Critical Mass
Philip Ball
ISBN: 0 09 945786 5
Random House
644 sidor
En ovanligt viktig bok om… allt!
Kommer du ihåg boken The Tipping Point av Malcom Gladwell? Den tog en gång marknadsförare, politiska spin doctors, aktivister, ekonomer och PR-världen med storm. Den beskrev hur en idé eller produkt som nått mognad och en kritisk massa av anhängare plötsligt kan explodera i popularitet.
Philip Balls Critical Mass är den grundliga, akademiska och hyperintressanta förklaringen till de fenomen som Gladwell gjorde oss uppmärksamma på. Över 600 sidor går Ball in på hur vissa fenomen tycks uppträda inom allt från kvantfysik till biologi, köbildning på våra motorvägar, ekonomi, internets anatomi och politiska idéers genombrott.
Det börjar med en lång genomgång av Hobbes grymma värld, medeltidens maktmodeller och samhällets långsamma utveckling – för att sedan dyka rakt ner i fysik och biologi. Några hundra sidor senare fokuseras allt detta på bland annat modern ekonomi, dagens moderna samhälle, politik, opinioner och spelteori.
Skall man våga sig på en enkel sammanfattning, då får det bli ungefär så här: Det finns mönsterbildningar och fenomen som inte bara är gemensamma för fysik och biologi. De förefaller även ha tydlig bäring på vad som sker i vårt moderna samhälle. Vid vissa tillfällen tycks alla system vara metastabila – och de är då oerhört känsliga för små förändringar av input.
Det finns med andra ord faktiskt ett samband mellan bakteriekulturer och politik.
Boken är inte ny. Den kom ut första gången 2003, men trycks i ständigt nya pocketupplagor. Själv har jag tillbringat gott och väl över två år med den. Detta är nämligen en bok som kräver mycket eftertanke och som uppmuntrar till många rödvinsdiskussioner. Mitt vältummade exemplar är fyllt med understrykningar och marginalanteckningar. Och det har uppmuntrat till en hel del fältstudier.
Vill man hårddra det hela lite, då skulle man kunna påstå att Philip Ball redan för sex år sedan presenterade förklaringsmodellen till hur FRA-motståndet fullständigt kunde explodera i Sverige 2008.
De politiska referenserna till hur små förändringar kan ge stora resultat är många. Och resonemangen har tydlig bäring på nätverkande, samarbete och interaktion av den typ som vi ser i dagens nätaktivism.
Under en av mina många läsepauser i Balls bok läste jag internetprofeten Clay Shirkys bok Here Comes Everybody. Den handlar om den oerhörda kraften i nätets spontanitet och i dess olika former för samarbete. Kombinerad med Critical Mass blev den boken närmast överväldigande. Detta är ett bokpaket som alla som är intresserade av opinionsbildning, samhällsutveckling, marknadsföring och politik bör plöja med ett öppet och spekulerande sinne.
Recension: FREE
Denna recension publicerades först i tidskriften Nyliberalen 2010.
FREE: Radikalt pris – Ny ekonomisk modell
Chris Anderson
ISBN: 978-91-86021-52-8
Modernista Förlag
293 sidor
Hur skall artisterna få betalt?
Tekniska brytningstider skapar ofta oro. Tryckpressens genomslag ledde till århundraden av bråk och krig på grund av ändrade förutsättningar för hur information kunde distribueras och till vem. Även om det går fredligare till i dag, så har även internet och intåget i informationssamhället skapat mycket turbulens. En uppkopplad värld med hyperdistribution är på viktiga punkter radikalt annorlunda än den gamla. Nya informationsvägar skapas, marknader förändras och en helt ny deltagarkultur växer fram.
En fråga som många ställer sig är ”Hur skall artisterna få betalt?” Frågan i sig rymmer en del outtalade förutsättningar. Till exempel att vissa människor har rätt att kräva att kunna leva på en viss verksamhet i en viss form – oavsett hur marknaden och efterfrågan ser ut. Den diskussionen gäller i princip allt som kan distribueras i digital form, som film, musik, e-böcker, dataprogram med mera.
Frågan utgår även från en statisk syn på marknaden. Att allt är och alltid kommer att vara precis som det alltid har varit. Vilket naturligtvis är helt fel. Marknaden – verkligheten – har förändrats helt och hållet. Och den fortsätter att förändras. Man kan naturligtvis önska sig tillbaka i tiden och irritera sig på till exempel den olagliga fildelningen. Men det är ungefär lika meningsfullt som att reta sig på människors bristande moral i en situation där det plötsligt låg hundralappar (som visserligen inte är deras, men som de heller inte tar från någon annan) på gatorna. Det som är allmänt tillgängligt och/eller kopierbart går helt enkelt inte att tillämpa gamla principer och affärsmodeller på.
Det nya är alltså att internet dels har gjort distribution av information och data i princip gratis och tillgänglig för alla. Och samtidigt har kostnaden för lagring fallit markant och kan i dag sägas vara så gott som noll.
Med en marginalkostnad som är nära noll säger det sig självt att det är svårt att upprätthålla affärsmodeller som bygger på knapphet. Enda sättet att göra det vore att skapa en ny, konstlad, knapphet. Det skulle i princip bara kunna ske genom prisreglering i kombination med att rulla tillbaka den tekniska utvecklingen – vilket varken är bra, önskvärt eller möjligt.
Därför gäller det att acceptera verkligheten, förstå den nya marknaden och ”gilla läget” om man vill ha en framtid för sin produkt eller tjänst. Vilket till exempel musikindustrin envist vägrar att göra.
Ändå finns det en uppsjö av ny affärsmodeller – anpassade till ”gratisekonomin” – vilket Chris Anderson utförligt beskriver i sin bok. Korsfinansiering, freemium-modeller och fildelning som marknadsföring för annat är bara några exempel. Men man skall ha klart för sig att olika slags verksamhet kan behöva olika modeller. Och det är inte ens säkert att två snarlika artister kan eller bör välja samma modell.
Att finna en fungerande affärsmodell i ”gratisekonomin” är det som kommer att definiera framgångsrika företagare från och med nu. Det kräver kreativitet, nytänkande och entreprenörskap. Det är i sammanhanget enfaldigt att tro att politiker bör eller kan peka ut nya affärsmodeller. Det skulle kräva en kommandoekonomi – och ändå misslyckats. Denna utveckling måste ske i den fria ekonomins, det fria företagandets och den spontana ordningens domän.
Free vimlar av exempel på framgångsrika affärsmodeller som bygger på ”gratis”. Det visar sig strax att ”gratis” är ett lockande affärskoncept. ”Gratis” är en mycket stabil affärsmodell där kunden känner sig bekväm och trygg. Och den psykologiska spärren mellan noll och en krona är betydligt större än den mellan en och hundra kronor.
Notera att det inte finns några helt och hållet ”gratis luncher”. Chris Anderson skriver sin bok utifrån utgångspunkten att hjälpa läsaren att tjäna pengar. Och han hävdar inte alls att man skulle kunna utvinna sådana ur tomma intet. Vad det handlar om är att han introducerar ett nytt förhållningssätt till verksamhet med digitala varor och tjänster.
För, som han skriver…
”Om det är digitalt, kommer det förr eller senare att bli gratis.” (…)
”Det går inte att stoppa gratis.” (…)
”Man kan tjäna pengar på gratis.” (…)
”Förr eller senare kommer du att konkurrera med gratis.”
Den som har en entreprenörssjäl och ett öppet sinne har inga problem med att förstå Cris Andersons resonemang och visioner. Men för den som är ovillig eller oförmögen till förändring är hans ord naturligtvis ett rött skynke. Jag kan förstå vissa aktörers frustration inför den nya, fria marknaden, även om jag inte delar den.
FREE: Radikalt pris – Ny ekonomisk modell
Chris Anderson
ISBN: 978-91-86021-52-8
Modernista Förlag
293 sidor
Hur skall artisterna få betalt?
Tekniska brytningstider skapar ofta oro. Tryckpressens genomslag ledde till århundraden av bråk och krig på grund av ändrade förutsättningar för hur information kunde distribueras och till vem. Även om det går fredligare till i dag, så har även internet och intåget i informationssamhället skapat mycket turbulens. En uppkopplad värld med hyperdistribution är på viktiga punkter radikalt annorlunda än den gamla. Nya informationsvägar skapas, marknader förändras och en helt ny deltagarkultur växer fram.
En fråga som många ställer sig är ”Hur skall artisterna få betalt?” Frågan i sig rymmer en del outtalade förutsättningar. Till exempel att vissa människor har rätt att kräva att kunna leva på en viss verksamhet i en viss form – oavsett hur marknaden och efterfrågan ser ut. Den diskussionen gäller i princip allt som kan distribueras i digital form, som film, musik, e-böcker, dataprogram med mera.
Frågan utgår även från en statisk syn på marknaden. Att allt är och alltid kommer att vara precis som det alltid har varit. Vilket naturligtvis är helt fel. Marknaden – verkligheten – har förändrats helt och hållet. Och den fortsätter att förändras. Man kan naturligtvis önska sig tillbaka i tiden och irritera sig på till exempel den olagliga fildelningen. Men det är ungefär lika meningsfullt som att reta sig på människors bristande moral i en situation där det plötsligt låg hundralappar (som visserligen inte är deras, men som de heller inte tar från någon annan) på gatorna. Det som är allmänt tillgängligt och/eller kopierbart går helt enkelt inte att tillämpa gamla principer och affärsmodeller på.
Det nya är alltså att internet dels har gjort distribution av information och data i princip gratis och tillgänglig för alla. Och samtidigt har kostnaden för lagring fallit markant och kan i dag sägas vara så gott som noll.
Med en marginalkostnad som är nära noll säger det sig självt att det är svårt att upprätthålla affärsmodeller som bygger på knapphet. Enda sättet att göra det vore att skapa en ny, konstlad, knapphet. Det skulle i princip bara kunna ske genom prisreglering i kombination med att rulla tillbaka den tekniska utvecklingen – vilket varken är bra, önskvärt eller möjligt.
Därför gäller det att acceptera verkligheten, förstå den nya marknaden och ”gilla läget” om man vill ha en framtid för sin produkt eller tjänst. Vilket till exempel musikindustrin envist vägrar att göra.
Ändå finns det en uppsjö av ny affärsmodeller – anpassade till ”gratisekonomin” – vilket Chris Anderson utförligt beskriver i sin bok. Korsfinansiering, freemium-modeller och fildelning som marknadsföring för annat är bara några exempel. Men man skall ha klart för sig att olika slags verksamhet kan behöva olika modeller. Och det är inte ens säkert att två snarlika artister kan eller bör välja samma modell.
Att finna en fungerande affärsmodell i ”gratisekonomin” är det som kommer att definiera framgångsrika företagare från och med nu. Det kräver kreativitet, nytänkande och entreprenörskap. Det är i sammanhanget enfaldigt att tro att politiker bör eller kan peka ut nya affärsmodeller. Det skulle kräva en kommandoekonomi – och ändå misslyckats. Denna utveckling måste ske i den fria ekonomins, det fria företagandets och den spontana ordningens domän.
Free vimlar av exempel på framgångsrika affärsmodeller som bygger på ”gratis”. Det visar sig strax att ”gratis” är ett lockande affärskoncept. ”Gratis” är en mycket stabil affärsmodell där kunden känner sig bekväm och trygg. Och den psykologiska spärren mellan noll och en krona är betydligt större än den mellan en och hundra kronor.
Notera att det inte finns några helt och hållet ”gratis luncher”. Chris Anderson skriver sin bok utifrån utgångspunkten att hjälpa läsaren att tjäna pengar. Och han hävdar inte alls att man skulle kunna utvinna sådana ur tomma intet. Vad det handlar om är att han introducerar ett nytt förhållningssätt till verksamhet med digitala varor och tjänster.
För, som han skriver…
”Om det är digitalt, kommer det förr eller senare att bli gratis.” (…)
”Det går inte att stoppa gratis.” (…)
”Man kan tjäna pengar på gratis.” (…)
”Förr eller senare kommer du att konkurrera med gratis.”
Den som har en entreprenörssjäl och ett öppet sinne har inga problem med att förstå Cris Andersons resonemang och visioner. Men för den som är ovillig eller oförmögen till förändring är hans ord naturligtvis ett rött skynke. Jag kan förstå vissa aktörers frustration inför den nya, fria marknaden, även om jag inte delar den.
En liberal EU-kritik
Denna text publicerades först i tidskriften Nyliberalen, hösten 2010.
Nu måste EU-kritiken formeras på allvar!
I och med att EU:s nya ”konstitution” – Lissabonfördraget – trädde i kraft tycks luften ha gått ur mycket av EU-kritiken. Inte för att den inte behövs längre. Tvärt om. Snarare tycks det som att vansinnet nu har blivit så överväldigande att många har resignerat.
Den EU-kritik som ändå lever kvar diskvalificerar som regel sig själv genom sin kufighet. Ofta handlar det om att den har sin grund i främlingsfientlighet, protektionism, nationalism eller motstånd mot den öppna, gemensamma marknaden. Någon frihetlig, liberal, EU-kritik är i dag svår att finna.
Samtidigt behövs en sådan nu mer än någonsin. Nu är varje dag en kamp mot överstatlighet, centralisering, kommandoekonomi, reglering och politisk klåfingrighet. Frågor som rör medborgarrätt, öppenhet, frihandel, yttrandefrihet och övervakning är på tapeten varje dag – men går förfärande ofta åt fel håll. Och skulle de gå rätt, då blockeras de ändå ofta av ministerrådet eller eurokratin.
Att arbeta med Piratpartiet i Europaparlamentet är givande på många sätt. Vissa av frågorna ovan är våra och jag vågar påstå att vi gör skillnad till det bättre. Men det är frustrerande att inte vara heltäckande – att inte kunna kämpa för friheten på alla fronter. Speciellt när man står mitt i den strida strömmen av galenskaper.
Europavalet 2014 måste handla om EU. På samma sätt som få människor i Piratpartiet i dag gör skillnad, på vissa områden, kan få människor även göra skillnad i ett större perspektiv. Frågan är bara hur det skall gå till.
Till att börja med är kunskapen om och intresset för EU-frågorna i Sverige skrämmande dåligt. Svenska medias bevakning är under all kritik. Och för de flesta människor känns EU fortfarande fjärran och abstrakt – trots att det är härifrån de flesta av våra lagar och regler kommer nu för tiden.
Sedan är frågan vilket mål man skall sikta på. Ett utträde? Kanske. Men inte så länge det enda rimliga alternativet är ett ESS-medlemskap som ger oss alla regler och allt vansinne ändå – fast bara utan inflytande. Eller är målet ett reformerat EU, som fokuserar på fri rörlighet och mellanstatligt samarbete? Eller skall man ”gilla läget” och försöka göra den europeiska federalstaten så decentraliserad som möjligt? Eller får man nöja sig med att ta den dagliga striden mot den aldrig sinande strömmen av lagar, regler och förslag?
Sedan är frågan vem som skall göra det? Skall man starta ett nytt parti? Har kanske Piratpartiet blivit något delvis bredare och annorlunda om fyra år? Går det att blåsa nytt liv i Junilistan – som ju trots allt har gratis valsedlar i alla vallokaler även i EU-valet 2014? Skall man även släppa in de mer kufiga EU-motståndarna eller skall det vara ett mer renodlat, renlärigt liberalt projekt?
Att bygga ett politiskt parti utan interna stridigheter, organisatoriskt trassel och ändlösa slagsmål i återvändsgränder är inte heller det lättaste.
En sak är rätt säker: Europavalet 2014 är sista chansen att göra något av substans – innan EU och dess medlemsstater har grottat ner sig helt och hållet. Överstatligheten rullas just nu ut i ett hisnande tempo. Och det går inte att se något slut på politiseringen och byråkratiseringen av unionen.
Den goda nyheten är att ”pilotprojektet” Piratpartiet visar att det går att påverka och förändra. Denna insikt går att ta till nästa nivå. Men det kräver mycket och hårt arbete – som måste börja rätt så omgående.
Nu måste EU-kritiken formeras på allvar!
I och med att EU:s nya ”konstitution” – Lissabonfördraget – trädde i kraft tycks luften ha gått ur mycket av EU-kritiken. Inte för att den inte behövs längre. Tvärt om. Snarare tycks det som att vansinnet nu har blivit så överväldigande att många har resignerat.
Den EU-kritik som ändå lever kvar diskvalificerar som regel sig själv genom sin kufighet. Ofta handlar det om att den har sin grund i främlingsfientlighet, protektionism, nationalism eller motstånd mot den öppna, gemensamma marknaden. Någon frihetlig, liberal, EU-kritik är i dag svår att finna.
Samtidigt behövs en sådan nu mer än någonsin. Nu är varje dag en kamp mot överstatlighet, centralisering, kommandoekonomi, reglering och politisk klåfingrighet. Frågor som rör medborgarrätt, öppenhet, frihandel, yttrandefrihet och övervakning är på tapeten varje dag – men går förfärande ofta åt fel håll. Och skulle de gå rätt, då blockeras de ändå ofta av ministerrådet eller eurokratin.
Att arbeta med Piratpartiet i Europaparlamentet är givande på många sätt. Vissa av frågorna ovan är våra och jag vågar påstå att vi gör skillnad till det bättre. Men det är frustrerande att inte vara heltäckande – att inte kunna kämpa för friheten på alla fronter. Speciellt när man står mitt i den strida strömmen av galenskaper.
Europavalet 2014 måste handla om EU. På samma sätt som få människor i Piratpartiet i dag gör skillnad, på vissa områden, kan få människor även göra skillnad i ett större perspektiv. Frågan är bara hur det skall gå till.
Till att börja med är kunskapen om och intresset för EU-frågorna i Sverige skrämmande dåligt. Svenska medias bevakning är under all kritik. Och för de flesta människor känns EU fortfarande fjärran och abstrakt – trots att det är härifrån de flesta av våra lagar och regler kommer nu för tiden.
Sedan är frågan vilket mål man skall sikta på. Ett utträde? Kanske. Men inte så länge det enda rimliga alternativet är ett ESS-medlemskap som ger oss alla regler och allt vansinne ändå – fast bara utan inflytande. Eller är målet ett reformerat EU, som fokuserar på fri rörlighet och mellanstatligt samarbete? Eller skall man ”gilla läget” och försöka göra den europeiska federalstaten så decentraliserad som möjligt? Eller får man nöja sig med att ta den dagliga striden mot den aldrig sinande strömmen av lagar, regler och förslag?
Sedan är frågan vem som skall göra det? Skall man starta ett nytt parti? Har kanske Piratpartiet blivit något delvis bredare och annorlunda om fyra år? Går det att blåsa nytt liv i Junilistan – som ju trots allt har gratis valsedlar i alla vallokaler även i EU-valet 2014? Skall man även släppa in de mer kufiga EU-motståndarna eller skall det vara ett mer renodlat, renlärigt liberalt projekt?
Att bygga ett politiskt parti utan interna stridigheter, organisatoriskt trassel och ändlösa slagsmål i återvändsgränder är inte heller det lättaste.
En sak är rätt säker: Europavalet 2014 är sista chansen att göra något av substans – innan EU och dess medlemsstater har grottat ner sig helt och hållet. Överstatligheten rullas just nu ut i ett hisnande tempo. Och det går inte att se något slut på politiseringen och byråkratiseringen av unionen.
Den goda nyheten är att ”pilotprojektet” Piratpartiet visar att det går att påverka och förändra. Denna insikt går att ta till nästa nivå. Men det kräver mycket och hårt arbete – som måste börja rätt så omgående.
lördag, januari 16, 2010
EU inifrån
Denna artikel publicerades först i Nyliberalen, i december 2009.
EU och jag
Jag har följt EU-frågorna i många år. Ibland har min blogg varit den enda platsen i det svenska medielandskapet som har lyft vissa, rätt viktiga EU-nyheter. Så jag trodde att jag visste vad det handlade om.
Nu har jag börjat jobba med Piratpartiet i Europaparlamentet. Och jag måste konstatera att jag hade fel. Allt är mycket värre än jag hade kunnat föreställa mig. På så många sätt.
Det första som slår en är vilket moment EU-maskineriet har. Det sprutar ur sig lagstiftning och annan reglering i ett vansinnigt tempo. Ledtiderna är korta. Ibland handlar det bara om dagar, eller rent av timmar, innan man måste ta ställning till förslag som kommer att få konsekvenser för 500 miljoner medborgare. Det kan vara lite skräckinjagande för vem som helst. Som EU-kritiker blir jag närmast illamående. På riktigt.
Själva konstruktionen med ministerråd, kommission och parlament skulle kunna vara tilltalande – om det hade handlat om maktdelning. Men det gör det inte. Inte på riktigt. Snarare är det fråga om att söndra och härska. Stöter systemet på partull på ett håll, då finns det nästan alltid andra vägar att gå. Även om man skulle vinna en fråga i parlamentet, så kan man alltså aldrig vara säker på att inte bli lurad ändå.
I den svenska riksdagen läggs de flesta större förslag fram av regeringen. Ofta har de föregåtts av en offentlig utredning, som i sig har debatterats om inte annat så när den har presenterat sina förslag. I EU-apparaten sker mycket av förarbetet bakom stängda dörrar. Det sker i 247 kommittéer som består av minst 7.000 personer. Och i minst 1.047 specialistgrupper med över 40.000 ledamöter. (Det talas om att det kan finnas upp till 3.000 specialistgrupper, ingen verkar veta riktigt säkert.) De flesta tycks vara överens om att det är här den verkliga makten ligger – hos byråkrater, lobbyister, experter och en del tjänstemän från medlemsstaternas verk och myndigheter.
Dessa förslag presenteras sedan, som regel, under kommissionens paraply. Sedan blir de en sak för parlamentet och ministerrådet. Här har de enda direkt folkvalda i processen, Europaparlamentets ledamöter, en tuff uppgift. I ett vansinnigt tempo skall de fatta beslut som backas upp av en formlig armé av byråkrater. Ibland handlar det om vårdslöst svepande formuleringar. Ibland finns djävulen i detaljerna, ner på kommatecken-nivå. Och om de folkvalda gör något som unionens ledare inte gillar, då kan ministerrådet börja trilskas. Detta är en avgörande skillnad mot den svenska riksdagen. Hos oss är det den som fattar beslut och har sista ordet. I EU känns det ibland som om de folkvaldas beslut på sin höjd uppfattas som en rekommendation.
Det som kommer ut i andra ändan av EU:s inre skall sedan implementeras i medlemsstaterna. Och där sysselsätts horder av tjänstemän som skall se till att allt blir som Bryssel vill.
EU-Kommissionen brukar säga att EU sysselsätter ungefär 40.000 personer. Tankesmedjan Open Europe har räknat på hur många det egentligen är, om man lägger till de ovan nämnda tjänstemännen i medlemsstaterna. De har kommit fram till att EU då snarare sysselsätter 170.000 personer.
EU:s officiella budget är ”bara” på cirka 127 miljarder euro per år. (Varav ungefär 60 miljarder euro går till jordbruksstödet.) Åter har Open Europe ett annat sätt att se på saken. Om man räknar med den lokala byråkratin och medlemsstaternas kostnader för att implementera alla system, direktiv och beslut – då landar räkningen istället på ungefär 1.200 miljarder euro per år. Eller 2.400 euro per europeisk man, kvinna och barn.
Nu verkar det dessutom som om EU:s nya fördrag, Lissabonfördraget, blir verklighet. Då rullar man ut en ny matta av överstatlighet när det gäller bland annat straffrätt, rättsväsende, polis, säkerhet och migration. Jag satt häromdagen på ett möte där dessa frågor presenterades under Stockholmsprogrammets paraply. Med tilltagande panik insåg jag att det var federalstaten som formades inför mina ögon.
Och det värsta var hur det skedde. Slentrianmässigt, med kort framförhållning (vissa dokument fick vi bara timmar innan mötet) och utan helhetssyn.
Piratpartiets och den gröna gruppens point man för Stockholmsprogrammet passade på att ställa en obekväm fråga. Han undrade om formuleringen om att man vill uppnå en ”balans” mellan säkerhet och grundläggande medborgerliga rättigheter. Om man tänker ”balansera” dessa värden, innebär då inte det att man måste inskränka de grundläggande rättigheterna? Han fick inget svar. Jag tror att de flesta inte ens tog notis om att frågan ställdes.
Man vet liksom inte om man skall bli ursinnig, ledsen eller få panikångest.
Hela detta system hanteras av en priviligierad politisk klass av byråkrater, politiker som står över det representativa systemet och av ett gäng folkvalda parlamentariker som påfallande ofta saknar så väl ideologisk kompass som principer. Jag skall inte ens gå in på deras förmåner och hur de misshushållar med medborgarnas skattepengar.
Jag är helt övertygad om att Europavalet 2014 kommer att bli intressant. Då har Lissabonfördraget och överstatligheten rullats ut. Då kommer många av de farhågor vi EU-kritiker har torgförts att ha besannats. Då har EU hunnit bygga upp sin nya säkerhetsbyråkrati. Då har rättsväsende, polis, militär och underrättelseverksamheten underställts Bryssel. Då har den miljardrullning som redan i dag sker i ett närmast extatiskt tempo drivits upp ytterligare. Då kanske folk kommer att börja vakna. Men kanske bara.
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
EU och jag
Jag har följt EU-frågorna i många år. Ibland har min blogg varit den enda platsen i det svenska medielandskapet som har lyft vissa, rätt viktiga EU-nyheter. Så jag trodde att jag visste vad det handlade om.
Nu har jag börjat jobba med Piratpartiet i Europaparlamentet. Och jag måste konstatera att jag hade fel. Allt är mycket värre än jag hade kunnat föreställa mig. På så många sätt.
Det första som slår en är vilket moment EU-maskineriet har. Det sprutar ur sig lagstiftning och annan reglering i ett vansinnigt tempo. Ledtiderna är korta. Ibland handlar det bara om dagar, eller rent av timmar, innan man måste ta ställning till förslag som kommer att få konsekvenser för 500 miljoner medborgare. Det kan vara lite skräckinjagande för vem som helst. Som EU-kritiker blir jag närmast illamående. På riktigt.
Själva konstruktionen med ministerråd, kommission och parlament skulle kunna vara tilltalande – om det hade handlat om maktdelning. Men det gör det inte. Inte på riktigt. Snarare är det fråga om att söndra och härska. Stöter systemet på partull på ett håll, då finns det nästan alltid andra vägar att gå. Även om man skulle vinna en fråga i parlamentet, så kan man alltså aldrig vara säker på att inte bli lurad ändå.
I den svenska riksdagen läggs de flesta större förslag fram av regeringen. Ofta har de föregåtts av en offentlig utredning, som i sig har debatterats om inte annat så när den har presenterat sina förslag. I EU-apparaten sker mycket av förarbetet bakom stängda dörrar. Det sker i 247 kommittéer som består av minst 7.000 personer. Och i minst 1.047 specialistgrupper med över 40.000 ledamöter. (Det talas om att det kan finnas upp till 3.000 specialistgrupper, ingen verkar veta riktigt säkert.) De flesta tycks vara överens om att det är här den verkliga makten ligger – hos byråkrater, lobbyister, experter och en del tjänstemän från medlemsstaternas verk och myndigheter.
Dessa förslag presenteras sedan, som regel, under kommissionens paraply. Sedan blir de en sak för parlamentet och ministerrådet. Här har de enda direkt folkvalda i processen, Europaparlamentets ledamöter, en tuff uppgift. I ett vansinnigt tempo skall de fatta beslut som backas upp av en formlig armé av byråkrater. Ibland handlar det om vårdslöst svepande formuleringar. Ibland finns djävulen i detaljerna, ner på kommatecken-nivå. Och om de folkvalda gör något som unionens ledare inte gillar, då kan ministerrådet börja trilskas. Detta är en avgörande skillnad mot den svenska riksdagen. Hos oss är det den som fattar beslut och har sista ordet. I EU känns det ibland som om de folkvaldas beslut på sin höjd uppfattas som en rekommendation.
Det som kommer ut i andra ändan av EU:s inre skall sedan implementeras i medlemsstaterna. Och där sysselsätts horder av tjänstemän som skall se till att allt blir som Bryssel vill.
EU-Kommissionen brukar säga att EU sysselsätter ungefär 40.000 personer. Tankesmedjan Open Europe har räknat på hur många det egentligen är, om man lägger till de ovan nämnda tjänstemännen i medlemsstaterna. De har kommit fram till att EU då snarare sysselsätter 170.000 personer.
EU:s officiella budget är ”bara” på cirka 127 miljarder euro per år. (Varav ungefär 60 miljarder euro går till jordbruksstödet.) Åter har Open Europe ett annat sätt att se på saken. Om man räknar med den lokala byråkratin och medlemsstaternas kostnader för att implementera alla system, direktiv och beslut – då landar räkningen istället på ungefär 1.200 miljarder euro per år. Eller 2.400 euro per europeisk man, kvinna och barn.
Nu verkar det dessutom som om EU:s nya fördrag, Lissabonfördraget, blir verklighet. Då rullar man ut en ny matta av överstatlighet när det gäller bland annat straffrätt, rättsväsende, polis, säkerhet och migration. Jag satt häromdagen på ett möte där dessa frågor presenterades under Stockholmsprogrammets paraply. Med tilltagande panik insåg jag att det var federalstaten som formades inför mina ögon.
Och det värsta var hur det skedde. Slentrianmässigt, med kort framförhållning (vissa dokument fick vi bara timmar innan mötet) och utan helhetssyn.
Piratpartiets och den gröna gruppens point man för Stockholmsprogrammet passade på att ställa en obekväm fråga. Han undrade om formuleringen om att man vill uppnå en ”balans” mellan säkerhet och grundläggande medborgerliga rättigheter. Om man tänker ”balansera” dessa värden, innebär då inte det att man måste inskränka de grundläggande rättigheterna? Han fick inget svar. Jag tror att de flesta inte ens tog notis om att frågan ställdes.
Man vet liksom inte om man skall bli ursinnig, ledsen eller få panikångest.
Hela detta system hanteras av en priviligierad politisk klass av byråkrater, politiker som står över det representativa systemet och av ett gäng folkvalda parlamentariker som påfallande ofta saknar så väl ideologisk kompass som principer. Jag skall inte ens gå in på deras förmåner och hur de misshushållar med medborgarnas skattepengar.
Jag är helt övertygad om att Europavalet 2014 kommer att bli intressant. Då har Lissabonfördraget och överstatligheten rullats ut. Då kommer många av de farhågor vi EU-kritiker har torgförts att ha besannats. Då har EU hunnit bygga upp sin nya säkerhetsbyråkrati. Då har rättsväsende, polis, militär och underrättelseverksamheten underställts Bryssel. Då har den miljardrullning som redan i dag sker i ett närmast extatiskt tempo drivits upp ytterligare. Då kanske folk kommer att börja vakna. Men kanske bara.
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
torsdag, februari 26, 2009
Reinfeldt Ensamvargen
Recension publicerad i Nyliberalen nr 4/2008:
Reinfeldt Ensamvargen
Anita Kratz
Norstedts Förlag
Inbunden, 512 sidor
ISBN 978-91-1-301948-2
Samtal med en knepig politiker
Anita Kratz har följt Fredrik Reinfeldt sedan åren i Moderata Ungdomsförbundet. I sin bok försöker hon komma under huden på honom. Det är ett gott försök, men gåtan Reinfeldt blir bara djupare. I vart fall för oss som har viss insikt i vad som skett längs hans väg mot makten.
För att börja med en nypa kritik så lämnar boken stora luckor som vad som skedde vid två avgörande tillfällen i Reinfeldts karriär: När han blev MUF-ordförande och när han tog över ledarskapet för moderaterna efter Bo Lundgren.
Men detta är i och för sig en intervjubok. Och man kan knappast vänta sig att Reinfeldt skall ge den andra sidans syn på saker och ting.
Vad gäller ordförandestriden i MUF, "slaget i Lycksele", så står det i och för sig rätt klart att Reinfeldt fortfarande i någon mening är lite… skakad över hur djupa sår processen satte i organisationen och hos enskilda personer. Men vi vår veta väldigt lite om hans eget maktspel i processen. Och det sägs nästan inget om hur MUF blev lamslaget för lång tid fram över, när Reinfeldt väl vunnit striden. Värt att notera är dock hur den MUF-ledare som kuppades bort, Ulf Kristersson, genom åren kommit att bli en rätt viktig person i partiet för Reinfeldt.
Ser man till maktskiftet i partiet efter Bo Lundgren, så råder det naturligtvis ingen tvekan om att Lundgren blev en katastrof som partiledare. Men beskrivningen av tronskiftet inom moderaterna beskrivs som lite väl friktionsfritt. Det handlade ändå om en hel del fult maktspel från Reinfeldts sida. Om detta nämner boken inget.
Däremot ägnas flera långa avsnitt åt de tillfällen då Reinfeldt själv anser sig ha blivit illa behandlad.
Ett genomgående tema i boken är Fredrik Reinfeldts prudentlighet. Till exempel skrev han som MUF-ordförande boken "Det sovande folket". Här handlar det mycket om att gå upp innan väckarklockan ringer, vikten av att jogga, återvinning, vara i tid till jobbet och att plocka upp hundbajs. Det finns en moraliserande ton. Lite Bror Duktig. Något lätt asketiskt. Och lika illa som han tyckte om sin egen generations lättingar, lika mycket motvilja visar han senare mot utomparlamentariska aktiviteter och civil olydnad.
Det är inte helt lätt att förstå vad som ligger bakom detta förhållningssätt. Det är knappast religion. Och starka ideologiska övertygelser är inte Reinfeldts grej. Kratz gör ett försök att finna en förklaring i statministerns uppväxt – som en ung man som fick ta stort ansvar för sina syskon och familjens hushåll. Men jag undrar. För mig känns det snarare en smula frikyrkligt. Fast utan religion, då.
Det är 15 år sedan "Det sovande folket" gavs ut. Boken avslutas med meningen "Vi vill överge den politiska klåfingrigheten men ser nu tydligare än någonsin behovet av statsmannaskap."
Man inte anar, utan ser, ambitionen. Det lätt teatraliska. Det moraliserande. Och här någonstans anar jag att det finns något viktigt. I kombination med Reinfeldts misstro mot starka ideologiska övertygelser ser man kanske här en förklaring till hans tondövhet i FRA-frågan och hans fullständigt obefintliga uppbackning av Stegö-Chiló, Borelius och Schenström, när de tvingades avgå. Blicken är fäst på något annat. Bullret utanför når inte in genom de skottsäkra fönstren. Ibland tycks Reinfeldt till och med tro att han står över medias granskning av och förhållande till makten. Istället glider blicken iväg igen och han säger saker som "Jag går sida vid sida med det folk vars förtroende jag bär".
Man kan bli en smula orolig för mindre. Eller full i skratt.
Trots att Fredrik Reinfeldt är en politiker som ibland tycks kunna ge upp alla principer till förmån för pragmatism och taktik, så brister det verkligen för honom när det brister. I FRA-frågan var det först riksdagsledamoten Henrik von Sydow som fick känna på vad som händer när de nya moderaternas ledare tar fram partipiskan. Ett år senare var det riksdagsledamoten Karl Sigfrids tur. Ett helt folk och en samlad presskår skulle undra vad det är som får statsministern att bli så oresonlig i just denna fråga. Något boken lämnar ledtrådar till är att Reinfeldt inte är speciellt van vid misslyckanden, vid att inte nå framgång med det politiska hantverket. Blir motkraften så stark att något går i stå, då tar han det personligt. När han känner att han inte längre har kontrollen, då vänder han taggarna utåt.
Kratz skriver "På 1990-talet stördes han av protesterna från ungdomar som visade sitt politiska engagemang genom civil olydnad. På 2000-talet är det bloggarna, internet som skapar oordning, det kaos han så hett ogillar i den politiska processen."
Det finns en störande underton i boken, som stämmer rätt väl överens med mina egna erfarenheter. Det är i och för sig möjligt att Fredrik Reinfeldt är ett politiskt geni. Men man kan inte utesluta möjligheten att det är något som är väldigt knepigt med honom.
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
Reinfeldt Ensamvargen
Anita Kratz
Norstedts Förlag
Inbunden, 512 sidor
ISBN 978-91-1-301948-2
Samtal med en knepig politiker
Anita Kratz har följt Fredrik Reinfeldt sedan åren i Moderata Ungdomsförbundet. I sin bok försöker hon komma under huden på honom. Det är ett gott försök, men gåtan Reinfeldt blir bara djupare. I vart fall för oss som har viss insikt i vad som skett längs hans väg mot makten.
För att börja med en nypa kritik så lämnar boken stora luckor som vad som skedde vid två avgörande tillfällen i Reinfeldts karriär: När han blev MUF-ordförande och när han tog över ledarskapet för moderaterna efter Bo Lundgren.
Men detta är i och för sig en intervjubok. Och man kan knappast vänta sig att Reinfeldt skall ge den andra sidans syn på saker och ting.
Vad gäller ordförandestriden i MUF, "slaget i Lycksele", så står det i och för sig rätt klart att Reinfeldt fortfarande i någon mening är lite… skakad över hur djupa sår processen satte i organisationen och hos enskilda personer. Men vi vår veta väldigt lite om hans eget maktspel i processen. Och det sägs nästan inget om hur MUF blev lamslaget för lång tid fram över, när Reinfeldt väl vunnit striden. Värt att notera är dock hur den MUF-ledare som kuppades bort, Ulf Kristersson, genom åren kommit att bli en rätt viktig person i partiet för Reinfeldt.
Ser man till maktskiftet i partiet efter Bo Lundgren, så råder det naturligtvis ingen tvekan om att Lundgren blev en katastrof som partiledare. Men beskrivningen av tronskiftet inom moderaterna beskrivs som lite väl friktionsfritt. Det handlade ändå om en hel del fult maktspel från Reinfeldts sida. Om detta nämner boken inget.
Däremot ägnas flera långa avsnitt åt de tillfällen då Reinfeldt själv anser sig ha blivit illa behandlad.
Ett genomgående tema i boken är Fredrik Reinfeldts prudentlighet. Till exempel skrev han som MUF-ordförande boken "Det sovande folket". Här handlar det mycket om att gå upp innan väckarklockan ringer, vikten av att jogga, återvinning, vara i tid till jobbet och att plocka upp hundbajs. Det finns en moraliserande ton. Lite Bror Duktig. Något lätt asketiskt. Och lika illa som han tyckte om sin egen generations lättingar, lika mycket motvilja visar han senare mot utomparlamentariska aktiviteter och civil olydnad.
Det är inte helt lätt att förstå vad som ligger bakom detta förhållningssätt. Det är knappast religion. Och starka ideologiska övertygelser är inte Reinfeldts grej. Kratz gör ett försök att finna en förklaring i statministerns uppväxt – som en ung man som fick ta stort ansvar för sina syskon och familjens hushåll. Men jag undrar. För mig känns det snarare en smula frikyrkligt. Fast utan religion, då.
Det är 15 år sedan "Det sovande folket" gavs ut. Boken avslutas med meningen "Vi vill överge den politiska klåfingrigheten men ser nu tydligare än någonsin behovet av statsmannaskap."
Man inte anar, utan ser, ambitionen. Det lätt teatraliska. Det moraliserande. Och här någonstans anar jag att det finns något viktigt. I kombination med Reinfeldts misstro mot starka ideologiska övertygelser ser man kanske här en förklaring till hans tondövhet i FRA-frågan och hans fullständigt obefintliga uppbackning av Stegö-Chiló, Borelius och Schenström, när de tvingades avgå. Blicken är fäst på något annat. Bullret utanför når inte in genom de skottsäkra fönstren. Ibland tycks Reinfeldt till och med tro att han står över medias granskning av och förhållande till makten. Istället glider blicken iväg igen och han säger saker som "Jag går sida vid sida med det folk vars förtroende jag bär".
Man kan bli en smula orolig för mindre. Eller full i skratt.
Trots att Fredrik Reinfeldt är en politiker som ibland tycks kunna ge upp alla principer till förmån för pragmatism och taktik, så brister det verkligen för honom när det brister. I FRA-frågan var det först riksdagsledamoten Henrik von Sydow som fick känna på vad som händer när de nya moderaternas ledare tar fram partipiskan. Ett år senare var det riksdagsledamoten Karl Sigfrids tur. Ett helt folk och en samlad presskår skulle undra vad det är som får statsministern att bli så oresonlig i just denna fråga. Något boken lämnar ledtrådar till är att Reinfeldt inte är speciellt van vid misslyckanden, vid att inte nå framgång med det politiska hantverket. Blir motkraften så stark att något går i stå, då tar han det personligt. När han känner att han inte längre har kontrollen, då vänder han taggarna utåt.
Kratz skriver "På 1990-talet stördes han av protesterna från ungdomar som visade sitt politiska engagemang genom civil olydnad. På 2000-talet är det bloggarna, internet som skapar oordning, det kaos han så hett ogillar i den politiska processen."
Det finns en störande underton i boken, som stämmer rätt väl överens med mina egna erfarenheter. Det är i och för sig möjligt att Fredrik Reinfeldt är ett politiskt geni. Men man kan inte utesluta möjligheten att det är något som är väldigt knepigt med honom.
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
måndag, september 08, 2008
En sketen byråkrat
EU-byråkrater kommer och går. Tyvärr verkar det som om fler kommer än går.
En eurokrat som nu bytt jobb, men som jag har svårt att förtränga är Dr. Fritz Harald Wenig. Han har varit chef för anti-dumpingåtgärder och småpåve på EU-kommissionens General Directorate of Trade Defence.
Smaka på orden. General Directorate of Trade Defence. Generaldirektorat. Som i det forna Sovjetunionen eller Östtyskland. Trade Defence. En byråkrati som ser fri handel som ett problem, som något vi måste skydda oss emot. Som ser omvärlden som en fara och som spinner en väv med vår rädsla för det främmande och okända.
Trade Defence-folket betraktar världen i små portioner. De lunchar med fackföreningsfolk som är upprörda över att deras branscher inte lägre är konkurrens- och livskraftiga. Sedan äter de middag med fabrikörer som tycker att det skulle smaka fågel om de kunde bli kvitt sin utländska konkurrens. Nästa dag sätter de sig ner och bygger skyddstullar, importkvoter och andra handelshinder.
Men de glömmer att de vattnar döda träd. Om en europeisk skotillverkare inte kan konkurrera med företag i andra länder, då borde denne tillverkare göra något annat. Att fortsätta tillverka skor är uppenbarligen inte hans eller hennes grej, om andra kan göra det bättre och billigare. De anställda kan inte räkna med någon långsiktig trygghet i sådana företag. Allt man kan åstadkomma är att, under en tid, vältra över kostnaderna för konstgjord andning på skattebetalarna och konsumenterna.
Konsumenterna, ja. Är det någon som tror att det är vietnameserna som betalar skotullarna i slutändan? Eller att importörerna gör det, bara för att vara snälla? Nej, notan får vi konsumenter betala, på prislappen, i butiken. Skyddstullar är skatter på varor. Och sådana är det alltid konsumenten som får betala i slutändan. På så sätt höjer EU priserna på skor, kläder, porslin, mat och annat för vanligt folk.
Men åter till Dr. Wenig. Han var bitter. Det är nästan alla på Trade Defence. Bitter över att länder i andra världsdelar har lägre löner, lägre kostnader, lägre skatter, mindre byråkrati, enklare regler och ”sämre” social välfärd. Och man har mycket att vara bitter över om man ser omvärlden som en konspiration och sig själv i världens centrum.
"Tyska arbetare kan inte leva på ris" är en mening jag har hört Dr. Wenig uttala. Vad han vill ha sagt med detta, antar jag, är att utländsk konkurrens är orättvis. Inte orättvis i meningen tjuvaktig eller ohederlig. Utan orättvis i meningen bättre och billigare.
När the General Directorate of Trade Defence talar om rättvisa, då menar de inte lika villkor för alla aktörer – utan om att anpassa hela marknaden efter dem som har högst skatter, mest byråkrati, mest konservativa fackföreningar, minst flexibla företag och en produktion som är dyrare utan att för den sakens skull nödvändigtvis vara bäst.
Alla skall anpassa sig till den som är dålig, dyr och utvecklingsfientlig. Är det verkligen en så fiffig plan, om man tänker lite längre än näsan räcker?
EU:s handelshinder omges dessutom av ett extremt snårigt regelverk. Reglerna kan ändras i en handvändning. Och beslut om skyddstullar och importkvoter kan fattas så snabbt att de varor som berörs redan är skeppade – vilket, av lätt insedda skäl, skapar gigantiska problem för den importör som står på kajen och väntar på sina varor.
Men Dr. Wenig och hans kollegor menar att det snåriga regelverket inte är något problem. Detta motiveras med följande fantasilösa, byråkratiska statement: EU-kommissionen skulle aldrig få för sig att missbruka regelverket.
Det vore i så fall något unikt i världshistorien. För det första kan tesen motbevisas genom att man observerar verkligheten. Och för det andra finns det alltid skäl och intresse för att tänja på alla regler. Speciellt när man försöker vara alla särintressens vän.
Från Trade Defence får man ofta höra att allt handlar om realpolitik. Vilket är ett annat ord för fjäskande. Man vågar inte lägga ner fabriker, för då blir ju folk arbetslösa. Hellre kastar man in tid, kraft och pengar i svarta hål som bokstavligen kan svälja hur mycket som helst. Utan att något, på sikt och i ett vidare perspektiv, blir ett dugg bättre. Snarare tvärt om.
För byråkrater tycks dynamiska effekter vara ett okänt begrepp. Eller i vart fall något väldigt obehagligt. Naturligtvis. För dynamisk utveckling berövar dem chansen att planera allt för alla in i minsta detalj. Därför är byråkratin helt naturligt en svuren fiende till omstruktureringar, nytänkande, förändring och utveckling.
"Alla kan inte bli investment bankers." Det där är ett autentiskt citat från Dr. Wenig, när någon på en konferens försynt undrade om det inte vore fiffigare och mer hållbart att satsa på utveckling och nya idéer istället för att till varje pris hålla fast vid det bestående.
EU:s protektionism får så många dåliga effekter. På så många plan. Människor i fattiga länder hålls kvar i fattigdom när de inte får sälja sina varor till oss. Konsumenterna får dyrare varor i butikerna. Skattebetalarna får ta en onödigt stor nota när fabriker som borde lagt ner för länge sedan till slut gör det. Och ibland blir det direkt skrattretande, som när EU vill göra lågenergilampor obligatoriska och samtidigt lägger 60-procentiga strafftullar på… just det… importerade lågenergilampor.
Och som kronan på verket drabbar EU:s skyddstullar EU:s egna företag och deras produkter. Många märkesproducenter har nämligen för länge sedan fattat det som EU vägrar förstå: Folk skall syssla med det de är bäst på.
Europeiska tillverkare av till exempel lampor och sportskor har insett att de har sitt know how, bra forskning och utveckling, utmärkta distributionssystem och att de är rätt bra på marknadsföring. Och att underleverantörer i till exempel Asien är bra på att tillverka saker av rimlig kvalitet billigt.
Men med tillverkningen utomlands, så drabbas även dessa europeiska företag av EU:s handelshinder när de försöker sälja sina egna produkter i Europa.
Tro nu inte att Dr. Wenig var en ovanligt ogin liten, sketen byråkrat. Detta är andan som genomsyrar hela generaldirektoratet. Möjligen var han ovanligt uppriktig. Jag går fortfarande på konferenser där jag hör höga chefer inom Trade Defence påstå att EU har världens bästa Trade Defence Instruments; att fri konkurrens är bra inom, men inte utom EU; att konsumentintresset är underordnat konkurrensaspekterna och att "den social dimensionen" blir ett allt viktigare argument när det gäller att sätta upp handelshinder.
Att EU:s protektionism saknar rationella skäl och påvisbara resultat är det dock ingen som vill, får eller törs påpeka.
Dr. Weinig har nu utsetts till EU-Kommissionens "director of market access".
Han har också avslöjats som den korrumperade fifflare han är av The Times.
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
En eurokrat som nu bytt jobb, men som jag har svårt att förtränga är Dr. Fritz Harald Wenig. Han har varit chef för anti-dumpingåtgärder och småpåve på EU-kommissionens General Directorate of Trade Defence.
Smaka på orden. General Directorate of Trade Defence. Generaldirektorat. Som i det forna Sovjetunionen eller Östtyskland. Trade Defence. En byråkrati som ser fri handel som ett problem, som något vi måste skydda oss emot. Som ser omvärlden som en fara och som spinner en väv med vår rädsla för det främmande och okända.
Trade Defence-folket betraktar världen i små portioner. De lunchar med fackföreningsfolk som är upprörda över att deras branscher inte lägre är konkurrens- och livskraftiga. Sedan äter de middag med fabrikörer som tycker att det skulle smaka fågel om de kunde bli kvitt sin utländska konkurrens. Nästa dag sätter de sig ner och bygger skyddstullar, importkvoter och andra handelshinder.
Men de glömmer att de vattnar döda träd. Om en europeisk skotillverkare inte kan konkurrera med företag i andra länder, då borde denne tillverkare göra något annat. Att fortsätta tillverka skor är uppenbarligen inte hans eller hennes grej, om andra kan göra det bättre och billigare. De anställda kan inte räkna med någon långsiktig trygghet i sådana företag. Allt man kan åstadkomma är att, under en tid, vältra över kostnaderna för konstgjord andning på skattebetalarna och konsumenterna.
Konsumenterna, ja. Är det någon som tror att det är vietnameserna som betalar skotullarna i slutändan? Eller att importörerna gör det, bara för att vara snälla? Nej, notan får vi konsumenter betala, på prislappen, i butiken. Skyddstullar är skatter på varor. Och sådana är det alltid konsumenten som får betala i slutändan. På så sätt höjer EU priserna på skor, kläder, porslin, mat och annat för vanligt folk.
Men åter till Dr. Wenig. Han var bitter. Det är nästan alla på Trade Defence. Bitter över att länder i andra världsdelar har lägre löner, lägre kostnader, lägre skatter, mindre byråkrati, enklare regler och ”sämre” social välfärd. Och man har mycket att vara bitter över om man ser omvärlden som en konspiration och sig själv i världens centrum.
"Tyska arbetare kan inte leva på ris" är en mening jag har hört Dr. Wenig uttala. Vad han vill ha sagt med detta, antar jag, är att utländsk konkurrens är orättvis. Inte orättvis i meningen tjuvaktig eller ohederlig. Utan orättvis i meningen bättre och billigare.
När the General Directorate of Trade Defence talar om rättvisa, då menar de inte lika villkor för alla aktörer – utan om att anpassa hela marknaden efter dem som har högst skatter, mest byråkrati, mest konservativa fackföreningar, minst flexibla företag och en produktion som är dyrare utan att för den sakens skull nödvändigtvis vara bäst.
Alla skall anpassa sig till den som är dålig, dyr och utvecklingsfientlig. Är det verkligen en så fiffig plan, om man tänker lite längre än näsan räcker?
EU:s handelshinder omges dessutom av ett extremt snårigt regelverk. Reglerna kan ändras i en handvändning. Och beslut om skyddstullar och importkvoter kan fattas så snabbt att de varor som berörs redan är skeppade – vilket, av lätt insedda skäl, skapar gigantiska problem för den importör som står på kajen och väntar på sina varor.
Men Dr. Wenig och hans kollegor menar att det snåriga regelverket inte är något problem. Detta motiveras med följande fantasilösa, byråkratiska statement: EU-kommissionen skulle aldrig få för sig att missbruka regelverket.
Det vore i så fall något unikt i världshistorien. För det första kan tesen motbevisas genom att man observerar verkligheten. Och för det andra finns det alltid skäl och intresse för att tänja på alla regler. Speciellt när man försöker vara alla särintressens vän.
Från Trade Defence får man ofta höra att allt handlar om realpolitik. Vilket är ett annat ord för fjäskande. Man vågar inte lägga ner fabriker, för då blir ju folk arbetslösa. Hellre kastar man in tid, kraft och pengar i svarta hål som bokstavligen kan svälja hur mycket som helst. Utan att något, på sikt och i ett vidare perspektiv, blir ett dugg bättre. Snarare tvärt om.
För byråkrater tycks dynamiska effekter vara ett okänt begrepp. Eller i vart fall något väldigt obehagligt. Naturligtvis. För dynamisk utveckling berövar dem chansen att planera allt för alla in i minsta detalj. Därför är byråkratin helt naturligt en svuren fiende till omstruktureringar, nytänkande, förändring och utveckling.
"Alla kan inte bli investment bankers." Det där är ett autentiskt citat från Dr. Wenig, när någon på en konferens försynt undrade om det inte vore fiffigare och mer hållbart att satsa på utveckling och nya idéer istället för att till varje pris hålla fast vid det bestående.
EU:s protektionism får så många dåliga effekter. På så många plan. Människor i fattiga länder hålls kvar i fattigdom när de inte får sälja sina varor till oss. Konsumenterna får dyrare varor i butikerna. Skattebetalarna får ta en onödigt stor nota när fabriker som borde lagt ner för länge sedan till slut gör det. Och ibland blir det direkt skrattretande, som när EU vill göra lågenergilampor obligatoriska och samtidigt lägger 60-procentiga strafftullar på… just det… importerade lågenergilampor.
Och som kronan på verket drabbar EU:s skyddstullar EU:s egna företag och deras produkter. Många märkesproducenter har nämligen för länge sedan fattat det som EU vägrar förstå: Folk skall syssla med det de är bäst på.
Europeiska tillverkare av till exempel lampor och sportskor har insett att de har sitt know how, bra forskning och utveckling, utmärkta distributionssystem och att de är rätt bra på marknadsföring. Och att underleverantörer i till exempel Asien är bra på att tillverka saker av rimlig kvalitet billigt.
Men med tillverkningen utomlands, så drabbas även dessa europeiska företag av EU:s handelshinder när de försöker sälja sina egna produkter i Europa.
Tro nu inte att Dr. Wenig var en ovanligt ogin liten, sketen byråkrat. Detta är andan som genomsyrar hela generaldirektoratet. Möjligen var han ovanligt uppriktig. Jag går fortfarande på konferenser där jag hör höga chefer inom Trade Defence påstå att EU har världens bästa Trade Defence Instruments; att fri konkurrens är bra inom, men inte utom EU; att konsumentintresset är underordnat konkurrensaspekterna och att "den social dimensionen" blir ett allt viktigare argument när det gäller att sätta upp handelshinder.
Att EU:s protektionism saknar rationella skäl och påvisbara resultat är det dock ingen som vill, får eller törs påpeka.
Dr. Weinig har nu utsetts till EU-Kommissionens "director of market access".
Han har också avslöjats som den korrumperade fifflare han är av The Times.
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
måndag, juli 07, 2008
Övervakningsstaten
Texten nedan är tidigare publicerad i Nyliberalen nr 2-2008.
Aldrig tidigare har ett folk varit så övervakat
När detta nummer av Nyliberalen distribueras har riksdagen förmodligen antagit den lag som låter Försvarets Radioanstalt, FRA, avlyssna all tele- och datatrafik som passerar landets gränser. Det är förfärande i sig. Men det är ändå bara en liten del av all den övervakning som svenska folket utsätts för. Här kommer en överblick som sammanfattar vad vår nyfikna stat har för sig, och om övervakningens konsekvenser och risker.
Övervakningen av svenska folket sker på många olika sätt. I princip alla är i sig problematiska. Och om man tar ett steg bakåt och betraktar helheten, då ser man en bild som är genuint obehaglig.
Man kan konstatera att dagens övervakningsstat saknar motstycke i tid och rum. Aldrig har människor varit så övervakade som i dag. Och Sverige är ett av de länder där Storebror ser och hör mest.
Utan att överdriva kan man påstå att dagens övervakning faktiskt är mer omfattande än den var i de forna kommuniststaterna eller i andra världskrigets Tyskland. Och mycket av den teknik som används och de problem som uppstår överträffar vad författare som George Orwell kunde föreställa sig. Låt oss börja med en snabb överblick...
Fast telefoni
Vi kan ta en så enkel sak som nummerpresentation. Fel använd kan den bli problematisk. Till exempel röjdes nyligen identiteten på en person som tipsade socialförvaltningen om ett barn som for illa.
Sedan har vi polisens avlyssning som nu utsträcks till att inte bara gälla misstänkta brottslingar, utan även deras sociala nätverk och vännernas vänner. Det innebär att människor som varken är skyldiga till eller misstänkta för brott är utsatta för avlyssning.
Och så kommer teledatalagringen. Uppgifter om vilka vi ringt och när det skett kommer att lagras. Här handlar det visserligen inte om att kontrollera samtalens innehåll. Men det kommer i nästa steg.
Den övervakning och skanning av alla telefonsamtal som passerar landets gränser – FRA-avlyssningen – gör till att börja med att alla utlandssamtal kommer att granskas. Även om man tror sig ringa inom landets gränser kan en mobiltelefon man ringer till för tillfället befinna sig i ett annat land. Och om man ringer till eller ifrån ett system med IP-telefoni, då är det mycket troligt att trafiken tar sig en tur utanför våra gränser.
Mobiltelefoni
Allt som gäller fast telefoni gäller även mobiltelefoni. Till det kan man lägga att även uppgifter om alla SMS kommer att bli föremål för teledatalagring. Det gäller även information som gör det möjligt att kontrollera var en mobiltelefon (och förmodligen dess ägare) befunnit sig vid en viss tidpunkt.
Redan tidigare har polisen haft möjlighet att begära ut uppgifter motsvarande de som omfattas av teledatalagringen från teleoperatörerna. Vilket man använt sig av rätt så flitigt, eftersom det inte krävt tillstånd. Men nu skall alltså alla uppgifter om alla våra telefonsamtal, SMS och mobilpositioner bara vara en enkel knapptryckning bort.
Till detta kan man lägga teknik som låter myndigheterna pejla in en mobiltelefons position på ett par meter när. Och möjligheten att använda folks egna mobiltelefoner för att avlyssna dem även när de inte talar i telefon.
Internet
Data om vår e-post och uppgifter om var och när vi kopplar upp oss kommer också att fastna på teledatalagringens hårddiskar. Det handlar visserligen åter om trafikdata och inte innehåll. Men eftersom det mesta av internettrafiken går via internationella nätverk, så passerar signalerna landets gränser – och då kan FRA kolla innehållet.
Till detta kommer möjligheten att aktivt bugga en viss dator eller uppkoppling när det gäller människor som misstänks för brott – och det gäller även de i deras närhet, om polisen vill.
Dessutom blir myndigheterna allt mer intresserade av vad som finns på våra datorers hårddiskar, på mobilernas minneskort, på våra USB-minnen och CD-skivor. I vissa länder har myndigheterna redan rätt att kontrollera och kopiera sådant innehåll när man reser in i eller ut ur landet. Man kan kallt räkna med att den vanan kommer att spridas till att bli regel snarare än undantag.
Kreditkort
Riksbanken vill minska vår användning av kontanter genom att införa en avgift på bankomatuttag. Detta tycker naturligtvis myndigheter som skatteförvaltningen och polisen är strålande. Att följa kredit- och betalkort ger myndigheterna information som avslöjar oerhört mycket om användaren. Vi skall inte bli förvånade om det snart blir tal om transaktionsdatalagring. Idén har redan framförts.
Övervakningskameror
Än så länge är övervakningskameror visserligen en möjlig källa till obehag. Men när de hanteras manuellt är de ändå rätt så harmlösa ur integritetssynpunkt.
Här går dock utvecklingen snabbt mot automatiserad massövervakning. Vi har redan system som håller ordning på fordonsrörelser vid biltullstationerna i Stockholm. I England har man gått längre och har automatisk avläsning av nummerskyltar längs de större vägarna.
Snart kommer de system som styr övervakningskamerorna även att kunna känna igen och följa människor. Tekniken för ansiktsigenkänning finns redan. Inom kort är den tillräckligt utvecklad och billig för att kunna användas för automatisk övervakning i stor skala.
Helhetsbilden
Och det ovanstående är bara några exempel. Nya bilar levereras med inbyggd teknik för att kunna positionsbestämmas. RFID-chips används i dag främst för att följa varor och försändelser, men kan lika lätt användas för att spåra människor. (Det förekommer att kläder har dolda RFID-trådar och -chips som sitter kvar under hela plaggets livslängd. Barn, vårdtagare, resenärer och personal är grupper som redan övervakas med denna teknik ibland. Och det sitter ett RFID-chips i ditt pass. Körkort, ID-kort, kreditkort och sedlar runt om i världen börjar nu märkas med RFID-chips och RFID-trådar.) Sedan har vi alla passersystem som loggar våra rörelser på jobbet, i kollektivtrafiken och nu också allt oftare när vi går in i eller ut ur våra hem. Röstdetektering för att sålla ut personer under stress, LVA, är inte längre fiction utan verklighet. Alla nya skrivare och kopiatorer ID-märker diskret våra dokument. Listan kan lätt göras betydligt längre.
Låt oss så se på helheten. Finns det någon situation, någon tidpunkt på dygnet eller någon plats där en vanlig svensk inte kan övervakas eller i vart fall spåras? Svaret på den frågan är, i princip, nej.
Vill staten veta var du är eller var du har varit, så går det ofta att ta reda på inom ett par minuter. Vill man lyssna till vad du säger eller läsa vad du skriver, då går det lätt att ordna. Uppgifter om vem du talat med i telefon eller sänt e-post till blir i vinter bara en knapptryckning bort.
Finns det något sätt att till exempel förmedla information från en whistleblower i offentlig tjänst till media eller för all del till Riksrevisionen utan att uppgiftslämnaren går att spåra? Ja, med svårighet. Och det blir hela tiden allt svårare.
Staten, dess olika grenar och dess anställda har rätt god koll på dig!
Skurkarna klarar sig nog...
Dessvärre har man inte lika god koll på skurkar och terrorister. De känner nämligen till de flesta av statens övervakningsmetoder. Och eftersom de inte vill åka fast, så undviker de fällorna. Eller, ännu värre, använder statens övervakningsverktyg för att lägga ut felaktig information som får myndigheterna att jaga sin egen svans.
Sedan kan man ju också fundera lite över proportionerna. Det är betydligt större sannolikhet för att man dödas av blixten eller slår ihjäl sig i sitt badkar än att man drabbas av en terroristattack. Det är mer sannolikt att man omkommer i en bilolycka än att man blir mördad av den så kallade organiserade brottsligheten.
Så man behöver inte vara lagd för konspirationsteorier för att misstänka att det egentligen inte alls är al-Qaida, Hells Angels eller knarkkungar som främst kommer att drabbas av övervakningen. Det blir istället vanligt folk.
Och finns verktygen för att hålla koll på vad Medborgare Svensson har för sig, då kommer de att användas. Även om vi inte är där ännu vore det enfaldigt att inte anta att övervakningstekniken kan komma att användas i... tja... till exempel "folkhälsosyfte".
Vilket mjöl? Vilken påse?
Helhetsbilden till trots, så är folk i allmänhet rätt positivt inställda till övervakning. Kanske för att de inte förstått dess omfattning. Kanske för att de anser att de själva har "rent mjöl i påsen".
På den sista punkten borde de tänka efter en smula. Har de kanske kört en aning för fort eller kanske råkat parkera lite dumt? Vistas de mer på en andra arbetsplats på sin fritid än de borde utifrån sina inkomstuppgifter? Vandrade de tankspritt iväg med soppåsen mot bussen för att sedan olagligt slänga den i en kommunal papperskorg? Det finns helt enkelt inga gränser för hur mycket småförseelser en vanlig människa skulle kunna beslås med under en dag. Och ambitionen finns. Se bara på de sopspioner som redan i dag drar gamla tanter inför rätta för att de lagt sin uttjänta stekpanna fel på återvinningsstationen.
Dessutom är det lättare för myndigheterna att jaga "vardagsbrottslingar" än riktiga skurkar. Är det verkligen någon som tror att de inte kommer att göra det?
När det blir allvar
Uttrycket att "den som är oskyldig har inget att frukta" måste vara ett av de mest enfaldiga i det svenska språket. Naturligtvis är det den som är oskyldig som verkligen har anledning att vara orolig. Det finns det många exempel på. Och i övervakningsstaten lär det bli fler.
Människor försöker se mönster, även där inga finns. Det gäller även poliser, underrättelseanalytiker, skattmasar och andra som kommer att få ta del av all den information som samlas in.
Vilka kommunicerar en viss person med? Var befann hon sig vid en vis tidpunkt? Har hon någon gång köpt en morakniv med sitt kreditkort? Det behövs inte så värst mycket mer information än så för att fullständigt oskyldiga människor skall kunna misstänkas för brott. Och även blotta misstanken, med tillhörande förhör och hårda bandage, är en mycket omskakande upplevelse för en vanlig människa.
Automatiserad övervakning kommer att öka risken för att oskyldiga blir misstänkta eller felaktigt anklagade. Stora mängder automatiskt insamlad information ger per automatik massor av intrikata och olyckliga sammanträffanden.
För övrigt är det mycket bekvämare för ordningsmakten att lägga pussel vid sin dator än att jaga verkliga bovar på stan, ta upp förhör, säkra bevis och undersöka brottsplatser. På så sätt riskerar den nya övervakningstekniken att degradera gammalt hederligt polis- och underrättelsearbete. Vilket vore mycket olyckligt.
När polisen patrullerar i sina dataregister istället för på gatan kommer mycket av lokalkännedom, kontakter och sunt förnuft att gå förlorat.
Vissa av övervakningsstatens kritiker menar att polisen i framtiden i huvudsak kommer att bestå av två grupper. Dels utredare vid datorer och dels insatsstyrkor som har som uppgift att hämta in folk. Lite som i filmen Brazil, om någon kommer ihåg den…
Alla är inte goda
Ytterligare en aspekt är att alla makthavare inte alltid är goda. När vi nu inför olika massövervakningssystem, då sitter vi där med dem för gott oavsett vem som styr landet. Handen på hjärtat, kan vi utgå från att det är människor med någorlunda vett och goda intentioner som styr Sverige om 20 år eller ens om fem år? Och kan vi ens lita på att de som har goda intentioner alltid gör rätt?
Pekar inte redan alla dagens skandaler och affärer på att makthavarna ofta sätter sitt eget (eller sitt partis) bästa i främsta rummet, före landets och medborgarnas? Finns det inte redan i dag poliser som säljer information till brottslingar och till media? Förekommer det inte redan nu att åklagare fulspelar och medvetet döljer information som skulle kunna rentvå misstänkta? Ser vi inte dagligen människor med makt som försöker dölja sina misstag? Höjs det inte redan röster för att inskränka yttrandefriheten? Har inte riksdagsmän redan föreslagit att vissa politiska yttringar (till exempel symboler för droglegalisering) skall förbjudas? Förekommer det inte redan att politiker försöker norpa information från sina motståndare? Blir inte redan dagens myndighetspersoner desperata när de inser att de har målat in sig i ett hörn? Breder inte redan en förfärande kultur av ansvarslöshet ut sig över det offentliga?
Vi borde inte ens sätta kraftfulla övervakningsinstrument i händerna på dagens makthavare. Och dem har vi ändå, i någon mening, direkt eller indirekt valt själva. Om morgondagens styrande vet vi… ingenting.
Motstånd
Förr i världen fanns det ett motstånd mot övervakningsstaten inom kulturen. Orwell skrev sin 1984, som också blivit film. Terry Gilliams film Brazil målade med sin svarta humor upp en framtidsdystopi, där vi redan kan börja pricka av punkterna. Detta motstånd och denna kritik har i stort sett upphört. Beskrivs övervakningsteknik i film och litteratur i dag, då är det mest i termer av häftiga prylar. Gissningsvis är kritik av övervakningsstaten allt för dyster för att sälja.
På tankesmedjan Den Nya Välfärden, DNV, finns det dock en man som i princip arbetar heltid med övervakningsfrågor – integritetsombudsmannen Pär Ström. Han syns ofta i tv-soffor, i tidningsspalterna och i radio. Hans kritik är både väl underbyggd och mycket relevant. Men de politiker han möter i diskussioner skakar som regel av sig de besvärliga frågorna på ett allt för lättvindigt sätt.
Och Pär Ströms paradargument – att privatlivets skydd har ett egenvärde – betraktas ofta som en smula rättshaveristiskt av så väl media som medborgaren på gatan. Vilket är rätt förskräckande.
En annan motståndsman är Oscar Swartz, som bland annat driver kampen mot övervakningsstaten i media, i samhällsdebatten och på sin blogg. Hans rapport Alternativ till Bodströmsamhället (2008) har givits ut i ett samarbete mellan Timbro och Ordfront. Tidigare har Timbro gett ut hans Marschen mot Bodströmsamhället (2006). Swartz är besviken på så väl socialdemokraterna som på den nuvarande borgerliga regeringen…
-Bokslutet över alliansens politik hittills är inte vackert. En tydlig bild växer fram. Det är blind prioritering av nätjakt på sex, fildelning och obefintlig terrorism som gäller samtidigt som grov brottslighet breder ut sig i den fysiska världen.
Så värst mycket mer aktivt motstånd mot övervakningsstaten finns inte i den offentliga debatten i Sverige i dag. Piratpartiet försöker profilera sig i frågan, men har svårt att nå ut. Vänsterpartiet och miljöpartiet ligger lågt, eftersom de hoppas få leka med socialdemokraterna efter nästa val. Och då duger det inte att profilera sig i integritetsfrågor. Borgerligheten glömde bort värden som integritet och rättsstat när den förnyade sig själv. Och kultureliten är helt enkelt inte intresserad.
Ointresset är nästan lika skrämmande som övervakningen.
Faktaruta 1:
Mycket av artikelns uppgifter kommer från rapporter skrivna av Den Nya Välfärdens integritetsombudsman, Pär Ström.
Med storebror i uppfinnarverkstan
Med Storebror i baksätet
Med Storebror i byxfickan
Integritetens Lilla Röda
är rapporter som alla kan hämtas hem från www.DNV.se
Oscar Swartz rapporter kan tankas hem via www.swartz.typepad.com eller www.timbro.se/bokhandel/
Faktaruta 2:
"Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för angrepp på sin heder eller sitt anseende. Var och en har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp."
FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 12.
Faktaruta 3:
1. Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.
2. Offentlig myndighet må icke störa åtnjutandet av denna rättighet med undantag för vad som är stadgat i lag och i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till landets yttre säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd, förebyggande av oordning eller brott, skyddandet av hälsa eller moral eller av andra personers fri- och rättigheter.
Europakonventionen, artikel 8
(som i sig innehåller lite för många brasklappar)
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
Aldrig tidigare har ett folk varit så övervakat
När detta nummer av Nyliberalen distribueras har riksdagen förmodligen antagit den lag som låter Försvarets Radioanstalt, FRA, avlyssna all tele- och datatrafik som passerar landets gränser. Det är förfärande i sig. Men det är ändå bara en liten del av all den övervakning som svenska folket utsätts för. Här kommer en överblick som sammanfattar vad vår nyfikna stat har för sig, och om övervakningens konsekvenser och risker.
Övervakningen av svenska folket sker på många olika sätt. I princip alla är i sig problematiska. Och om man tar ett steg bakåt och betraktar helheten, då ser man en bild som är genuint obehaglig.
Man kan konstatera att dagens övervakningsstat saknar motstycke i tid och rum. Aldrig har människor varit så övervakade som i dag. Och Sverige är ett av de länder där Storebror ser och hör mest.
Utan att överdriva kan man påstå att dagens övervakning faktiskt är mer omfattande än den var i de forna kommuniststaterna eller i andra världskrigets Tyskland. Och mycket av den teknik som används och de problem som uppstår överträffar vad författare som George Orwell kunde föreställa sig. Låt oss börja med en snabb överblick...
Fast telefoni
Vi kan ta en så enkel sak som nummerpresentation. Fel använd kan den bli problematisk. Till exempel röjdes nyligen identiteten på en person som tipsade socialförvaltningen om ett barn som for illa.
Sedan har vi polisens avlyssning som nu utsträcks till att inte bara gälla misstänkta brottslingar, utan även deras sociala nätverk och vännernas vänner. Det innebär att människor som varken är skyldiga till eller misstänkta för brott är utsatta för avlyssning.
Och så kommer teledatalagringen. Uppgifter om vilka vi ringt och när det skett kommer att lagras. Här handlar det visserligen inte om att kontrollera samtalens innehåll. Men det kommer i nästa steg.
Den övervakning och skanning av alla telefonsamtal som passerar landets gränser – FRA-avlyssningen – gör till att börja med att alla utlandssamtal kommer att granskas. Även om man tror sig ringa inom landets gränser kan en mobiltelefon man ringer till för tillfället befinna sig i ett annat land. Och om man ringer till eller ifrån ett system med IP-telefoni, då är det mycket troligt att trafiken tar sig en tur utanför våra gränser.
Mobiltelefoni
Allt som gäller fast telefoni gäller även mobiltelefoni. Till det kan man lägga att även uppgifter om alla SMS kommer att bli föremål för teledatalagring. Det gäller även information som gör det möjligt att kontrollera var en mobiltelefon (och förmodligen dess ägare) befunnit sig vid en viss tidpunkt.
Redan tidigare har polisen haft möjlighet att begära ut uppgifter motsvarande de som omfattas av teledatalagringen från teleoperatörerna. Vilket man använt sig av rätt så flitigt, eftersom det inte krävt tillstånd. Men nu skall alltså alla uppgifter om alla våra telefonsamtal, SMS och mobilpositioner bara vara en enkel knapptryckning bort.
Till detta kan man lägga teknik som låter myndigheterna pejla in en mobiltelefons position på ett par meter när. Och möjligheten att använda folks egna mobiltelefoner för att avlyssna dem även när de inte talar i telefon.
Internet
Data om vår e-post och uppgifter om var och när vi kopplar upp oss kommer också att fastna på teledatalagringens hårddiskar. Det handlar visserligen åter om trafikdata och inte innehåll. Men eftersom det mesta av internettrafiken går via internationella nätverk, så passerar signalerna landets gränser – och då kan FRA kolla innehållet.
Till detta kommer möjligheten att aktivt bugga en viss dator eller uppkoppling när det gäller människor som misstänks för brott – och det gäller även de i deras närhet, om polisen vill.
Dessutom blir myndigheterna allt mer intresserade av vad som finns på våra datorers hårddiskar, på mobilernas minneskort, på våra USB-minnen och CD-skivor. I vissa länder har myndigheterna redan rätt att kontrollera och kopiera sådant innehåll när man reser in i eller ut ur landet. Man kan kallt räkna med att den vanan kommer att spridas till att bli regel snarare än undantag.
Kreditkort
Riksbanken vill minska vår användning av kontanter genom att införa en avgift på bankomatuttag. Detta tycker naturligtvis myndigheter som skatteförvaltningen och polisen är strålande. Att följa kredit- och betalkort ger myndigheterna information som avslöjar oerhört mycket om användaren. Vi skall inte bli förvånade om det snart blir tal om transaktionsdatalagring. Idén har redan framförts.
Övervakningskameror
Än så länge är övervakningskameror visserligen en möjlig källa till obehag. Men när de hanteras manuellt är de ändå rätt så harmlösa ur integritetssynpunkt.
Här går dock utvecklingen snabbt mot automatiserad massövervakning. Vi har redan system som håller ordning på fordonsrörelser vid biltullstationerna i Stockholm. I England har man gått längre och har automatisk avläsning av nummerskyltar längs de större vägarna.
Snart kommer de system som styr övervakningskamerorna även att kunna känna igen och följa människor. Tekniken för ansiktsigenkänning finns redan. Inom kort är den tillräckligt utvecklad och billig för att kunna användas för automatisk övervakning i stor skala.
Helhetsbilden
Och det ovanstående är bara några exempel. Nya bilar levereras med inbyggd teknik för att kunna positionsbestämmas. RFID-chips används i dag främst för att följa varor och försändelser, men kan lika lätt användas för att spåra människor. (Det förekommer att kläder har dolda RFID-trådar och -chips som sitter kvar under hela plaggets livslängd. Barn, vårdtagare, resenärer och personal är grupper som redan övervakas med denna teknik ibland. Och det sitter ett RFID-chips i ditt pass. Körkort, ID-kort, kreditkort och sedlar runt om i världen börjar nu märkas med RFID-chips och RFID-trådar.) Sedan har vi alla passersystem som loggar våra rörelser på jobbet, i kollektivtrafiken och nu också allt oftare när vi går in i eller ut ur våra hem. Röstdetektering för att sålla ut personer under stress, LVA, är inte längre fiction utan verklighet. Alla nya skrivare och kopiatorer ID-märker diskret våra dokument. Listan kan lätt göras betydligt längre.
Låt oss så se på helheten. Finns det någon situation, någon tidpunkt på dygnet eller någon plats där en vanlig svensk inte kan övervakas eller i vart fall spåras? Svaret på den frågan är, i princip, nej.
Vill staten veta var du är eller var du har varit, så går det ofta att ta reda på inom ett par minuter. Vill man lyssna till vad du säger eller läsa vad du skriver, då går det lätt att ordna. Uppgifter om vem du talat med i telefon eller sänt e-post till blir i vinter bara en knapptryckning bort.
Finns det något sätt att till exempel förmedla information från en whistleblower i offentlig tjänst till media eller för all del till Riksrevisionen utan att uppgiftslämnaren går att spåra? Ja, med svårighet. Och det blir hela tiden allt svårare.
Staten, dess olika grenar och dess anställda har rätt god koll på dig!
Skurkarna klarar sig nog...
Dessvärre har man inte lika god koll på skurkar och terrorister. De känner nämligen till de flesta av statens övervakningsmetoder. Och eftersom de inte vill åka fast, så undviker de fällorna. Eller, ännu värre, använder statens övervakningsverktyg för att lägga ut felaktig information som får myndigheterna att jaga sin egen svans.
Sedan kan man ju också fundera lite över proportionerna. Det är betydligt större sannolikhet för att man dödas av blixten eller slår ihjäl sig i sitt badkar än att man drabbas av en terroristattack. Det är mer sannolikt att man omkommer i en bilolycka än att man blir mördad av den så kallade organiserade brottsligheten.
Så man behöver inte vara lagd för konspirationsteorier för att misstänka att det egentligen inte alls är al-Qaida, Hells Angels eller knarkkungar som främst kommer att drabbas av övervakningen. Det blir istället vanligt folk.
Och finns verktygen för att hålla koll på vad Medborgare Svensson har för sig, då kommer de att användas. Även om vi inte är där ännu vore det enfaldigt att inte anta att övervakningstekniken kan komma att användas i... tja... till exempel "folkhälsosyfte".
Vilket mjöl? Vilken påse?
Helhetsbilden till trots, så är folk i allmänhet rätt positivt inställda till övervakning. Kanske för att de inte förstått dess omfattning. Kanske för att de anser att de själva har "rent mjöl i påsen".
På den sista punkten borde de tänka efter en smula. Har de kanske kört en aning för fort eller kanske råkat parkera lite dumt? Vistas de mer på en andra arbetsplats på sin fritid än de borde utifrån sina inkomstuppgifter? Vandrade de tankspritt iväg med soppåsen mot bussen för att sedan olagligt slänga den i en kommunal papperskorg? Det finns helt enkelt inga gränser för hur mycket småförseelser en vanlig människa skulle kunna beslås med under en dag. Och ambitionen finns. Se bara på de sopspioner som redan i dag drar gamla tanter inför rätta för att de lagt sin uttjänta stekpanna fel på återvinningsstationen.
Dessutom är det lättare för myndigheterna att jaga "vardagsbrottslingar" än riktiga skurkar. Är det verkligen någon som tror att de inte kommer att göra det?
När det blir allvar
Uttrycket att "den som är oskyldig har inget att frukta" måste vara ett av de mest enfaldiga i det svenska språket. Naturligtvis är det den som är oskyldig som verkligen har anledning att vara orolig. Det finns det många exempel på. Och i övervakningsstaten lär det bli fler.
Människor försöker se mönster, även där inga finns. Det gäller även poliser, underrättelseanalytiker, skattmasar och andra som kommer att få ta del av all den information som samlas in.
Vilka kommunicerar en viss person med? Var befann hon sig vid en vis tidpunkt? Har hon någon gång köpt en morakniv med sitt kreditkort? Det behövs inte så värst mycket mer information än så för att fullständigt oskyldiga människor skall kunna misstänkas för brott. Och även blotta misstanken, med tillhörande förhör och hårda bandage, är en mycket omskakande upplevelse för en vanlig människa.
Automatiserad övervakning kommer att öka risken för att oskyldiga blir misstänkta eller felaktigt anklagade. Stora mängder automatiskt insamlad information ger per automatik massor av intrikata och olyckliga sammanträffanden.
För övrigt är det mycket bekvämare för ordningsmakten att lägga pussel vid sin dator än att jaga verkliga bovar på stan, ta upp förhör, säkra bevis och undersöka brottsplatser. På så sätt riskerar den nya övervakningstekniken att degradera gammalt hederligt polis- och underrättelsearbete. Vilket vore mycket olyckligt.
När polisen patrullerar i sina dataregister istället för på gatan kommer mycket av lokalkännedom, kontakter och sunt förnuft att gå förlorat.
Vissa av övervakningsstatens kritiker menar att polisen i framtiden i huvudsak kommer att bestå av två grupper. Dels utredare vid datorer och dels insatsstyrkor som har som uppgift att hämta in folk. Lite som i filmen Brazil, om någon kommer ihåg den…
Alla är inte goda
Ytterligare en aspekt är att alla makthavare inte alltid är goda. När vi nu inför olika massövervakningssystem, då sitter vi där med dem för gott oavsett vem som styr landet. Handen på hjärtat, kan vi utgå från att det är människor med någorlunda vett och goda intentioner som styr Sverige om 20 år eller ens om fem år? Och kan vi ens lita på att de som har goda intentioner alltid gör rätt?
Pekar inte redan alla dagens skandaler och affärer på att makthavarna ofta sätter sitt eget (eller sitt partis) bästa i främsta rummet, före landets och medborgarnas? Finns det inte redan i dag poliser som säljer information till brottslingar och till media? Förekommer det inte redan nu att åklagare fulspelar och medvetet döljer information som skulle kunna rentvå misstänkta? Ser vi inte dagligen människor med makt som försöker dölja sina misstag? Höjs det inte redan röster för att inskränka yttrandefriheten? Har inte riksdagsmän redan föreslagit att vissa politiska yttringar (till exempel symboler för droglegalisering) skall förbjudas? Förekommer det inte redan att politiker försöker norpa information från sina motståndare? Blir inte redan dagens myndighetspersoner desperata när de inser att de har målat in sig i ett hörn? Breder inte redan en förfärande kultur av ansvarslöshet ut sig över det offentliga?
Vi borde inte ens sätta kraftfulla övervakningsinstrument i händerna på dagens makthavare. Och dem har vi ändå, i någon mening, direkt eller indirekt valt själva. Om morgondagens styrande vet vi… ingenting.
Motstånd
Förr i världen fanns det ett motstånd mot övervakningsstaten inom kulturen. Orwell skrev sin 1984, som också blivit film. Terry Gilliams film Brazil målade med sin svarta humor upp en framtidsdystopi, där vi redan kan börja pricka av punkterna. Detta motstånd och denna kritik har i stort sett upphört. Beskrivs övervakningsteknik i film och litteratur i dag, då är det mest i termer av häftiga prylar. Gissningsvis är kritik av övervakningsstaten allt för dyster för att sälja.
På tankesmedjan Den Nya Välfärden, DNV, finns det dock en man som i princip arbetar heltid med övervakningsfrågor – integritetsombudsmannen Pär Ström. Han syns ofta i tv-soffor, i tidningsspalterna och i radio. Hans kritik är både väl underbyggd och mycket relevant. Men de politiker han möter i diskussioner skakar som regel av sig de besvärliga frågorna på ett allt för lättvindigt sätt.
Och Pär Ströms paradargument – att privatlivets skydd har ett egenvärde – betraktas ofta som en smula rättshaveristiskt av så väl media som medborgaren på gatan. Vilket är rätt förskräckande.
En annan motståndsman är Oscar Swartz, som bland annat driver kampen mot övervakningsstaten i media, i samhällsdebatten och på sin blogg. Hans rapport Alternativ till Bodströmsamhället (2008) har givits ut i ett samarbete mellan Timbro och Ordfront. Tidigare har Timbro gett ut hans Marschen mot Bodströmsamhället (2006). Swartz är besviken på så väl socialdemokraterna som på den nuvarande borgerliga regeringen…
-Bokslutet över alliansens politik hittills är inte vackert. En tydlig bild växer fram. Det är blind prioritering av nätjakt på sex, fildelning och obefintlig terrorism som gäller samtidigt som grov brottslighet breder ut sig i den fysiska världen.
Så värst mycket mer aktivt motstånd mot övervakningsstaten finns inte i den offentliga debatten i Sverige i dag. Piratpartiet försöker profilera sig i frågan, men har svårt att nå ut. Vänsterpartiet och miljöpartiet ligger lågt, eftersom de hoppas få leka med socialdemokraterna efter nästa val. Och då duger det inte att profilera sig i integritetsfrågor. Borgerligheten glömde bort värden som integritet och rättsstat när den förnyade sig själv. Och kultureliten är helt enkelt inte intresserad.
Ointresset är nästan lika skrämmande som övervakningen.
Faktaruta 1:
Mycket av artikelns uppgifter kommer från rapporter skrivna av Den Nya Välfärdens integritetsombudsman, Pär Ström.
Med storebror i uppfinnarverkstan
Med Storebror i baksätet
Med Storebror i byxfickan
Integritetens Lilla Röda
är rapporter som alla kan hämtas hem från www.DNV.se
Oscar Swartz rapporter kan tankas hem via www.swartz.typepad.com eller www.timbro.se/bokhandel/
Faktaruta 2:
"Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för angrepp på sin heder eller sitt anseende. Var och en har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp."
FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 12.
Faktaruta 3:
1. Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.
2. Offentlig myndighet må icke störa åtnjutandet av denna rättighet med undantag för vad som är stadgat i lag och i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till landets yttre säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd, förebyggande av oordning eller brott, skyddandet av hälsa eller moral eller av andra personers fri- och rättigheter.
Europakonventionen, artikel 8
(som i sig innehåller lite för många brasklappar)
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
måndag, mars 24, 2008
P.J. O’Rourke om Adam Smith
Nedanstående recension publicerades i Nyliberalen nr 1/2008.
P.J. O’Rourke
Adam Smiths Om folkens välstånd
Timbro 2007
ISBN: 987-91-7566-672-3
269 sidor, pocket.
Översättning: Caj Lundgren.
Adam Smith för 2000-talet
Att sammanfatta Adam Smiths böcker Om folkens välstånd och The Theory of Moral Sentiments är i sig en gigantisk uppgift. Att göra det på ett begripligt och underhållande sätt är ännu större. Vilket är just vad den amerikanske författaren, humoristen och samhällsdebattören P.J. O’Rourke har lyckats med. Lägg till det ett tredje storverk – att översätta O’Rourke till hanterbar svenska.
Att ge sig i kast med Adam Smiths två stora verk kräver sin man. Närmare bestämt en åldrande humorist med gigantisk allmänbildning och frihetlig samhälls- och livssyn. För Smith är ömsom vin och ömsom vatten. Ibland blixtrar han till och ibland är han oändligt pladdrig. Ibland förutser han saker som en globaliserad värld med frihandel och ibland är han hopplöst fast i sin tid och verklighet. Ibland träffar han mitt i prick, ibland spekulerar han fritt och emellanåt har han helt enkelt fel. (Även om det senare ofta kan bero på att han saknade de referensramar som historien senare givit oss.)
Smith var filosof. I sina två stora verk erbjuder han oss ett program för praktiskt tänkande. Men det handlar inte om några praktiska och absolut inte om några politiska program. Detta trots att hans ämne kan förefalla nog så praktiskt – att skapa välstånd och frihet. ”Adam Smith erkände ett enda botemedel mot mänsklighetens härskares våld och orättfärdighet: att mänskligheten härskade över sig själv.”
Adam Smith måste förstås och tänkas igenom. Hur det kan gå när folk med makt drar förhastade, politiska slutsatser av hans verk ger boken flera exempel på. Vad Smith gjorde var alltså att formulera ett logiskt och begripligt filosofiskt system för en friare värld, givet hans tid.
Men även om Smith skrev om idéer snarare än om politik, så hade han en bestämd uppfattning om politikerna. O’Rourke ger oss dessa citat som exempel.
”De hava föga blygsamhet; ofta äro de arroganta, förmätna och anspråksfulla; stora beundrare av sig själva och stora fördömare av andra människor… Deras ytterliga förmätenhet, grundad på deras överdrivna självbeundran bländar massan… Den frekventa och ofta lysande framgången för de okunnigaste kvacksalvare och bedragare… bevisar till fullo huru lätt massan låter sig imponeras av de mest överdrivna och grundlösa pretentioner…”
”…då dessa pretentioner äro underbyggda med en mycket hög grad av verklig och solid förtjänst, då de framföras med all den glans varmed skrytsamheten kan bestå dem, då de understödjas av hög rang och stor makt… hängiver sig även den som har en nykter bedömningsförmåga ofta åt den allmänna beundran.”
Vilket, till stora delar, är vad jag brukar skriva på min blogg sisådär 250 år senare.
Ett kapitel som jag fastnade speciellt för handlar om Smiths beskrivning av feodalismens sammanbrott – om hur en härskande klass till sist får se sin makt begränsad av en frihet och handel som den egentligen var motståndare till, men som den samtidigt inte kunde låta bli att lockas av. Detta är inget mindre än en beskrivning av hur man i praktiken lyckades demontera en rådande maktstruktur. Ämnet är värt en del ytterligare funderingar. Möjligen kan det lära oss något om hur man, i dag, skulle kunna flytta makt från politiken.
Det O’Rourke lyckas bäst med i sin bok är att sammanfatta Smiths tänkande och omsätta det på dagens förhållanden. Här är ett, av många exempel…
”Oreglerad privathandel kan inte – som den kinesiska statsmakten tror – begränsas till ting. De materiella tingen kan omöjligt skiljas från kunskapen om hur de tillverkas och de idéer som den kunskapen bygger på. Än mindre nu för tiden i vår ’informationsålder’. En fri marknad leder till ett tänkande, politikernas eviga dödsfiende.”
Vilket ju låter hoppfullt. Och ibland behöver man inte ens O’Rourkes tolkning för att kunna se det aktuella i Smiths idéer. Följande Smith-citat skulle kunna vara skrivet i dag, om vissa länder i Afrika…
”Handel och tillverkning kunna sällan blomstra i längden i någon stat som icke åtnjuter en fast rättviseadministration och där människorna känna sig osäkra i sitt innehav av egendom, där förtroendet för kontrakt icke har stöd i lagen och där statens myndighet icke antages regelmässigt sysselsatt med att indriva betalningen av skulder.”
Detta är en begåvad bok. Och underfundig. Det närmaste jag kan komma när det gäller att sätta en etikett på dess stil är ”juristhumor”. Den kräver att läsaren hänger med och den belönar allmänbildning och en förmåga till rimlig tolkning. Vilket känns sympatiskt.
Dessutom utgör boken en inte helt okritisk och nyttig uppfräschning av minnet, när det gäller ett verk som är centralt i liberal idédebatt. Även den som aldrig studerat Smith i original kan läsa denna sammanfattning, utan att riskera att missa allt för mycket. Snarare reder den ut begreppen i de delar där Smith själv var för pladdrig. Man kan alltså med gott samvete låta O’Rourke läsa tusentals sidor Smith, så att man slipper göra det själv.
Och hur var det då med ”den osynliga handen”? P.J. O’Rourke får sista ordet.
”Vi måste behandla andra människor med den respekt som tillkommer likar, inte för att vi drivs av principen eller är fulla av broderlig tillgivenhet utan helt enkelt eftersom vi är patetiskt odugliga.”
Henrik Alexandersson
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
P.J. O’Rourke
Adam Smiths Om folkens välstånd
Timbro 2007
ISBN: 987-91-7566-672-3
269 sidor, pocket.
Översättning: Caj Lundgren.
Adam Smith för 2000-talet
Att sammanfatta Adam Smiths böcker Om folkens välstånd och The Theory of Moral Sentiments är i sig en gigantisk uppgift. Att göra det på ett begripligt och underhållande sätt är ännu större. Vilket är just vad den amerikanske författaren, humoristen och samhällsdebattören P.J. O’Rourke har lyckats med. Lägg till det ett tredje storverk – att översätta O’Rourke till hanterbar svenska.
Att ge sig i kast med Adam Smiths två stora verk kräver sin man. Närmare bestämt en åldrande humorist med gigantisk allmänbildning och frihetlig samhälls- och livssyn. För Smith är ömsom vin och ömsom vatten. Ibland blixtrar han till och ibland är han oändligt pladdrig. Ibland förutser han saker som en globaliserad värld med frihandel och ibland är han hopplöst fast i sin tid och verklighet. Ibland träffar han mitt i prick, ibland spekulerar han fritt och emellanåt har han helt enkelt fel. (Även om det senare ofta kan bero på att han saknade de referensramar som historien senare givit oss.)
Smith var filosof. I sina två stora verk erbjuder han oss ett program för praktiskt tänkande. Men det handlar inte om några praktiska och absolut inte om några politiska program. Detta trots att hans ämne kan förefalla nog så praktiskt – att skapa välstånd och frihet. ”Adam Smith erkände ett enda botemedel mot mänsklighetens härskares våld och orättfärdighet: att mänskligheten härskade över sig själv.”
Adam Smith måste förstås och tänkas igenom. Hur det kan gå när folk med makt drar förhastade, politiska slutsatser av hans verk ger boken flera exempel på. Vad Smith gjorde var alltså att formulera ett logiskt och begripligt filosofiskt system för en friare värld, givet hans tid.
Men även om Smith skrev om idéer snarare än om politik, så hade han en bestämd uppfattning om politikerna. O’Rourke ger oss dessa citat som exempel.
”De hava föga blygsamhet; ofta äro de arroganta, förmätna och anspråksfulla; stora beundrare av sig själva och stora fördömare av andra människor… Deras ytterliga förmätenhet, grundad på deras överdrivna självbeundran bländar massan… Den frekventa och ofta lysande framgången för de okunnigaste kvacksalvare och bedragare… bevisar till fullo huru lätt massan låter sig imponeras av de mest överdrivna och grundlösa pretentioner…”
”…då dessa pretentioner äro underbyggda med en mycket hög grad av verklig och solid förtjänst, då de framföras med all den glans varmed skrytsamheten kan bestå dem, då de understödjas av hög rang och stor makt… hängiver sig även den som har en nykter bedömningsförmåga ofta åt den allmänna beundran.”
Vilket, till stora delar, är vad jag brukar skriva på min blogg sisådär 250 år senare.
Ett kapitel som jag fastnade speciellt för handlar om Smiths beskrivning av feodalismens sammanbrott – om hur en härskande klass till sist får se sin makt begränsad av en frihet och handel som den egentligen var motståndare till, men som den samtidigt inte kunde låta bli att lockas av. Detta är inget mindre än en beskrivning av hur man i praktiken lyckades demontera en rådande maktstruktur. Ämnet är värt en del ytterligare funderingar. Möjligen kan det lära oss något om hur man, i dag, skulle kunna flytta makt från politiken.
Det O’Rourke lyckas bäst med i sin bok är att sammanfatta Smiths tänkande och omsätta det på dagens förhållanden. Här är ett, av många exempel…
”Oreglerad privathandel kan inte – som den kinesiska statsmakten tror – begränsas till ting. De materiella tingen kan omöjligt skiljas från kunskapen om hur de tillverkas och de idéer som den kunskapen bygger på. Än mindre nu för tiden i vår ’informationsålder’. En fri marknad leder till ett tänkande, politikernas eviga dödsfiende.”
Vilket ju låter hoppfullt. Och ibland behöver man inte ens O’Rourkes tolkning för att kunna se det aktuella i Smiths idéer. Följande Smith-citat skulle kunna vara skrivet i dag, om vissa länder i Afrika…
”Handel och tillverkning kunna sällan blomstra i längden i någon stat som icke åtnjuter en fast rättviseadministration och där människorna känna sig osäkra i sitt innehav av egendom, där förtroendet för kontrakt icke har stöd i lagen och där statens myndighet icke antages regelmässigt sysselsatt med att indriva betalningen av skulder.”
Detta är en begåvad bok. Och underfundig. Det närmaste jag kan komma när det gäller att sätta en etikett på dess stil är ”juristhumor”. Den kräver att läsaren hänger med och den belönar allmänbildning och en förmåga till rimlig tolkning. Vilket känns sympatiskt.
Dessutom utgör boken en inte helt okritisk och nyttig uppfräschning av minnet, när det gäller ett verk som är centralt i liberal idédebatt. Även den som aldrig studerat Smith i original kan läsa denna sammanfattning, utan att riskera att missa allt för mycket. Snarare reder den ut begreppen i de delar där Smith själv var för pladdrig. Man kan alltså med gott samvete låta O’Rourke läsa tusentals sidor Smith, så att man slipper göra det själv.
Och hur var det då med ”den osynliga handen”? P.J. O’Rourke får sista ordet.
”Vi måste behandla andra människor med den respekt som tillkommer likar, inte för att vi drivs av principen eller är fulla av broderlig tillgivenhet utan helt enkelt eftersom vi är patetiskt odugliga.”
Henrik Alexandersson
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
söndag, mars 25, 2007
EU:s vansinniga jordbruksstöd
Det finns ett stort mysterium inom EU...
Varför gör inte folket revolt mot jordbruksstödet?
Och varför fyller inte rapporter om detta kompletta vansinne våra medier?
Man kan undra.
Låt oss börja med att titta på jordbruksstödets storlek. CAP, kallas det i dagligt tal i EU och det gömmer sig under rubriken "Skydd och förvaltning av naturresurser" i unionens budget. För 2007 utgör det ungefär hälften av hela EU:s utgiftsbudget – 54.985.000.000 euro (drygt 508 miljarder svenska kronor) av budgetens 120.702.000.000 euro (drygt 1.116 miljader svenska kronor).
Svenska bönder får del av drygt 10 miljarder kronor av detta stöd. Största förmånstagare är Frankrike, Spanien, Tyskland och Italien.
Syftet med CAP sägs vara att...
Well.
Vad gäller att ge jordbrukarna en "skälig levnadsstandard" finns åtskilligt att säga. Man kan börja med att fråga sig varför just de skall ha rätt att leva på andra människors pengar. Och borde inte jordbruk vara en verksamhet som bär sig och som ger dess utövare en rimlig lön?
Det man talar tyst om är att det finns för många jordbrukare. Dessa odlar i sin tur mer än vad den europeiska marknaden efterfrågar och mer än vad som går att exportera till marknadsmässiga priser.
En rimlig fråga är därför: Varför skall EU:s skattebetalare betala för att bönder skall producera livsmedel som vi inte behöver?
När det gäller att "trygga livsmedelsförsörjningen" borde ju inte det vara något problem – eftersom vi producerar för mycket! Eller hur?
Och det där med att "ge konsumenterna livsmedel till rimliga priser". Vad är det för vits med att hålla priserna nere om man sedan klår samma konsumenter på just dessa pengar över skattsedeln?
Att "stimulera till en miljövänligare produktion" låter ju fint. Det i särklass enklaste sättet att göra detta vore att sluta betala bönder för att producera livsmedel som vi inte behöver.
(Och för alla som ojar sig över koldioxidutsläppen: Jordbruket är en av de stora bovarna. Här odlas saker helt i onödan, till stor kostnad. Vore det inte bättre att fösöka få stopp på det än att ge folk dåligt samvete för att de till exempel flyger och kör bil?)
Motiveringen för att ha ett jordbruksstöd är i allt väsentligt varm luft! Det handlar om en jordbrukslobby som vill klå alla oss andra på stålar. Och om ängsliga politiker i bland annat Frankrike, Spanien och Italien som i samband med varje val hålls gisslan av dessa agrarkleptomaner.
Vansinnet är totalt. Men det är bara början...
En av de största stötestenarna i frihandelsförhandlingarna inom WTO är just jordbruksstödet. EU och USA vägrar att avskaffa sitt jordbruksstöd om inte den andra parten går först. På så sätt cementeras systemet i något slags negativ terrorbalans. Och när EU och USA inte viker sig, varför skall då till exempel Indien, Japan och diverse utvecklingsländer avskaffa sitt jordbruksstöd?
Detta är allvarligt, eftersom det blockerar ett globalt frihandelsavtal. Och frihandel gynnar oss alla. Frihandel ger alla lägre priser, ökat välstånd, ökad handel, ökad tillväxt och mer valfrihet.
Men – framför allt – frihandel är det enda som kan lyfta de fattiga länderna!
Och när vi talar om fattiga länder, nu blir det riktigt skruvat...
I EU:s jordbrukspolitik ingår att dumpa priserna (med hjälp av våra skattepengar) till underpriser i andra länder – och att hålla andra länders produkter borta med hjälp av tullar och andra handelshinder.
För utvecklingsländerna är detta katastrofalt. EU kommer och vräker ut jordbruksprodukter till underpriser. Detta slår ut det lokala jordbruket och gör fattiga människor ännu fattigare. Och de som ändå lyckas stå kvar på benen hindras från att sälja sina produkter till oss på grund av strafftullar.
Och det hela sker, som sagt, med våra skattepengar!
Vi hindrar således fattiga länder från att spela på lika villkor, vi håller dem kvar i fattigdom och vi slår sönder deras lokala näringsstrukturer. Med vett och vilje! Genom aktiva och medvetna åtgärder! Man tar sig för pannan!
Den brittiske finansministern, Gordon Brown, sade bland annat följande i ett tal inför IMF...
"Vår jordbruksprotektionism kostar utvecklingsländer 20 miljarder dollar om året direkt och upp till 100 miljarder dollar indirekt - dubbelt så mycket som de tar emot i utvecklingsbistånd."
Vi klår alltså de fattiga länderna på dubbelt så mycket som vi ger dem i bistånd. Samtidigt som vi sabbar frihandeln – som är betydligt mer effektiv än bistånd för att lyfta människor och länder ur sin fattigdom. Gah!
Att medvetet sabotera andras marknader och möjligheter till fri handel är ohederligt.
Att göra det med våra skattepengar är orimligt.
Och att göra det för att EU:s bönder i lugn och ro skall få producera mer livsmedel än marknaden kan ta emot – det är direkt korkat. Och politiskt fegt.
Så – när skall EU:s skattebetalare och konsumenter resa sig i protest mot jordbruksstödet?
När skall alla som talar om solidaritet och rättvisa inse att det viktigaste de kan göra är att kampanja mot EU:s jordbruksstöd?
Och när skall media på allvar börja frossa i all galenskap inom CAP?
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
Varför gör inte folket revolt mot jordbruksstödet?
Och varför fyller inte rapporter om detta kompletta vansinne våra medier?
Man kan undra.
Låt oss börja med att titta på jordbruksstödets storlek. CAP, kallas det i dagligt tal i EU och det gömmer sig under rubriken "Skydd och förvaltning av naturresurser" i unionens budget. För 2007 utgör det ungefär hälften av hela EU:s utgiftsbudget – 54.985.000.000 euro (drygt 508 miljarder svenska kronor) av budgetens 120.702.000.000 euro (drygt 1.116 miljader svenska kronor).
Svenska bönder får del av drygt 10 miljarder kronor av detta stöd. Största förmånstagare är Frankrike, Spanien, Tyskland och Italien.
Syftet med CAP sägs vara att...
- ge jordbrukarna en skälig levnadsstandard
- trygga livsmedelsförsörjningen
- ge konsumenterna livsmedel till rimliga priser
- stimulera till en miljövänligare produktion
Well.
Vad gäller att ge jordbrukarna en "skälig levnadsstandard" finns åtskilligt att säga. Man kan börja med att fråga sig varför just de skall ha rätt att leva på andra människors pengar. Och borde inte jordbruk vara en verksamhet som bär sig och som ger dess utövare en rimlig lön?
Det man talar tyst om är att det finns för många jordbrukare. Dessa odlar i sin tur mer än vad den europeiska marknaden efterfrågar och mer än vad som går att exportera till marknadsmässiga priser.
En rimlig fråga är därför: Varför skall EU:s skattebetalare betala för att bönder skall producera livsmedel som vi inte behöver?
När det gäller att "trygga livsmedelsförsörjningen" borde ju inte det vara något problem – eftersom vi producerar för mycket! Eller hur?
Och det där med att "ge konsumenterna livsmedel till rimliga priser". Vad är det för vits med att hålla priserna nere om man sedan klår samma konsumenter på just dessa pengar över skattsedeln?
Att "stimulera till en miljövänligare produktion" låter ju fint. Det i särklass enklaste sättet att göra detta vore att sluta betala bönder för att producera livsmedel som vi inte behöver.
(Och för alla som ojar sig över koldioxidutsläppen: Jordbruket är en av de stora bovarna. Här odlas saker helt i onödan, till stor kostnad. Vore det inte bättre att fösöka få stopp på det än att ge folk dåligt samvete för att de till exempel flyger och kör bil?)
Motiveringen för att ha ett jordbruksstöd är i allt väsentligt varm luft! Det handlar om en jordbrukslobby som vill klå alla oss andra på stålar. Och om ängsliga politiker i bland annat Frankrike, Spanien och Italien som i samband med varje val hålls gisslan av dessa agrarkleptomaner.
Vansinnet är totalt. Men det är bara början...
En av de största stötestenarna i frihandelsförhandlingarna inom WTO är just jordbruksstödet. EU och USA vägrar att avskaffa sitt jordbruksstöd om inte den andra parten går först. På så sätt cementeras systemet i något slags negativ terrorbalans. Och när EU och USA inte viker sig, varför skall då till exempel Indien, Japan och diverse utvecklingsländer avskaffa sitt jordbruksstöd?
Detta är allvarligt, eftersom det blockerar ett globalt frihandelsavtal. Och frihandel gynnar oss alla. Frihandel ger alla lägre priser, ökat välstånd, ökad handel, ökad tillväxt och mer valfrihet.
Men – framför allt – frihandel är det enda som kan lyfta de fattiga länderna!
Och när vi talar om fattiga länder, nu blir det riktigt skruvat...
I EU:s jordbrukspolitik ingår att dumpa priserna (med hjälp av våra skattepengar) till underpriser i andra länder – och att hålla andra länders produkter borta med hjälp av tullar och andra handelshinder.
För utvecklingsländerna är detta katastrofalt. EU kommer och vräker ut jordbruksprodukter till underpriser. Detta slår ut det lokala jordbruket och gör fattiga människor ännu fattigare. Och de som ändå lyckas stå kvar på benen hindras från att sälja sina produkter till oss på grund av strafftullar.
Och det hela sker, som sagt, med våra skattepengar!
Vi hindrar således fattiga länder från att spela på lika villkor, vi håller dem kvar i fattigdom och vi slår sönder deras lokala näringsstrukturer. Med vett och vilje! Genom aktiva och medvetna åtgärder! Man tar sig för pannan!
Den brittiske finansministern, Gordon Brown, sade bland annat följande i ett tal inför IMF...
"Vår jordbruksprotektionism kostar utvecklingsländer 20 miljarder dollar om året direkt och upp till 100 miljarder dollar indirekt - dubbelt så mycket som de tar emot i utvecklingsbistånd."
Vi klår alltså de fattiga länderna på dubbelt så mycket som vi ger dem i bistånd. Samtidigt som vi sabbar frihandeln – som är betydligt mer effektiv än bistånd för att lyfta människor och länder ur sin fattigdom. Gah!
Att medvetet sabotera andras marknader och möjligheter till fri handel är ohederligt.
Att göra det med våra skattepengar är orimligt.
Och att göra det för att EU:s bönder i lugn och ro skall få producera mer livsmedel än marknaden kan ta emot – det är direkt korkat. Och politiskt fegt.
Så – när skall EU:s skattebetalare och konsumenter resa sig i protest mot jordbruksstödet?
När skall alla som talar om solidaritet och rättvisa inse att det viktigaste de kan göra är att kampanja mot EU:s jordbruksstöd?
Och när skall media på allvar börja frossa i all galenskap inom CAP?
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)