fredag, januari 07, 2011

EU och verkligheten

Denna text publicerades ursprungligen i Magasinet Neo 2010.

EU har problem med verkligheten

I över 35 år har EU-Kommissionen använt sig av Eurobarometern (vid sidan av Eurostats officiella statistik) för att pejla opinioner i folkdjupet. Den är känd för att dess opinionsmätningar ofta innehåller frågor som är vinklade och i princip omöjliga att svara på. Gärna med ett luddigt mitt-emellan-alternativ, som man sedan kan räkna ihop med det svarsalternativ man vill skall vinna.

Luddigheten beror inte nödvändigtvis på ont uppsåt, utan återspeglar nog snarare ett förhållningssätt i eurokraternas skyddade värld. Men oavsett vilket blir resultatet ofta märkligt.

Ibland räcker dock Eurobarometern inte till och då måste man tänja på sanningen för att få fram den bild man vill ha. Ett sådant exempel gäller frågan om överstatlig kontroll av medlemsstaternas ekonomi. EU-Kommissionens öppnar starkt i sitt pressmeddelande om saken ”Eurobarometer våren 2010: EU-medborgarna vill ha starkare ekonomisk styrning i EU”.

Texten fortsätter sedan med följande påstående ”Att en tydlig majoritet vill se stärkt ekonomisk styrning i EU visar att människor ser EU som en avgörande del av krisens lösning.” 

EU-kommissionens vice ordförande Viviane Reding säger ”…vi har nu möjlighet att skapa en ekonomisk styrning på EU-nivå, enligt EU-medborgarnas vilja, så att EU kan bidra till att ta itu med deras problem”. På engelska låter det ännu värre och jag har inte ens vågat ta reda på hur man har skruvat till texten på franska.

Och detta förefaller ju en smula oroväckande. I vart fall för oss som är skeptiska till överstatlighet och ekonomisk centralstyrning. Som tur är, är det inte sant.

Vad Eurobarometern frågade var nämligen vad medborgarna tycker om ”en bättre koordination av den ekonomiska politiken och finanspolitiken bland EU:s medlemsstater”. (På engelska “a stronger coordination of economic and financial policies among all EU member states”.) Detta är alltså en fråga som främst rör ett mellanstatligt samarbete, inte överstatlig styrning. Och det är en rätt väsentlig skillnad.

Men inte ens så tycker folk, riktigt. Endast 26 procent av de tillfrågade tyckte att detta vore ett ”mycket effektivt” tilltag. Så EU-Kommissionen bakade helt enkelt ihop dessa med de 49 procent som valde mellanalternativet, att det nog kan vara ”rätt så effektivt”. Voila! 75 procent!

Det blir nästan lite Yes Minister över det här, fast utan humorn.

Mats Persson på tankesmedjan Open Europe säger ”Allvarligt talat, hur dumma tror de att vi är? Inte ens med hjälp av en ovanligt livlig fantasi kan detta tolkas som att 75 procent av alla européer vill ge EU mer makt för att övervaka medlemsländernas budgetar och finanspolitik, vilket kommissionen vill få oss att tro i sitt pressmeddelande.”

”Tänk om mätningen hade ställt den här frågan istället: Tycker du att EU ska få mer makt för att övervaka ditt lands finanspolitik, till exempel offentliga utgifter och skattenivåer? Man misstänker att resultatet hade blivit ett helt annat. ”

Man skall vara tacksam för det arbete som tankesmedjor som Open Europe uträttar. När jag själv läste kommissionens pressmeddelande, som det återgavs i media, blev jag naturligtvis betänksam. Men inte ens jag, som är så väl intresserad som misstänksam och EU-kritisk hann gå till källorna. Jag skulle mycket väl fortfarande kunna sväva i okunnighet.

Och nu skall vi tänka på att många andra – mindre intresserade, mindre misstänksamma och mindre kritiska – vanliga svenskar tog del av kommissionens pressmeddelande när det presenterades rakt upp och ner i media. Därefter har inga svenska media, bortsett från nätpublikationen Europaportalen, nämnt att uppgiften var ett medvetet dubbelfel i propagandasyfte.

Men varför skulle EU-kommissionen bry sig? Alla som kommit i närheten av EU:s politiska och byråkratiska arbete vet att det omgärdas av en självförstärkande mental bubbla. Har de fått för sig en sak, då hjälper som regel varken argument eller fakta. Bunkermentalitet, är ett ord.

Allt detta pekar på en allvarlig sak: Det går inte riktigt att lita på EU. Man dribblar med siffror, tänjer på sanningen, mörkar när det behövs och man kör riggade opinionsmätningar. Detta sker i ett uppenbart propagandistiskt syfte. Medborgare, media och nationella parlament måste helt enkelt börja ta information från EU med en rejäl nypa salt.

Den tid är uppenbarligen förbi, då det i princip bara var förtryckarregimer som ogenerat ägnade sig åt att ljuga om sådant som gick att kontrollera.

Recension: Critical Mass

Denna recension publicerades först i tidskriften Nyliberalen 2010.

Critical Mass
Philip Ball
ISBN: 0 09 945786 5
Random House
644 sidor

En ovanligt viktig bok om… allt!

Kommer du ihåg boken The Tipping Point av Malcom Gladwell? Den tog en gång marknadsförare, politiska spin doctors, aktivister, ekonomer och PR-världen med storm. Den beskrev hur en idé eller produkt som nått mognad och en kritisk massa av anhängare plötsligt kan explodera i popularitet.

Philip Balls Critical Mass är den grundliga, akademiska och hyperintressanta förklaringen till de fenomen som Gladwell gjorde oss uppmärksamma på. Över 600 sidor går Ball in på hur vissa fenomen tycks uppträda inom allt från kvantfysik till biologi, köbildning på våra motorvägar, ekonomi, internets anatomi och politiska idéers genombrott.

Det börjar med en lång genomgång av Hobbes grymma värld, medeltidens maktmodeller och samhällets långsamma utveckling – för att sedan dyka rakt ner i fysik och biologi. Några hundra sidor senare fokuseras allt detta på bland annat modern ekonomi, dagens moderna samhälle, politik, opinioner och spelteori.

Skall man våga sig på en enkel sammanfattning, då får det bli ungefär så här: Det finns mönsterbildningar och fenomen som inte bara är gemensamma för fysik och biologi. De förefaller även ha tydlig bäring på vad som sker i vårt moderna samhälle. Vid vissa tillfällen tycks alla system vara metastabila – och de är då oerhört känsliga för små förändringar av input.

Det finns med andra ord faktiskt ett samband mellan bakteriekulturer och politik.

Boken är inte ny. Den kom ut första gången 2003, men trycks i ständigt nya pocketupplagor. Själv har jag tillbringat gott och väl över två år med den. Detta är nämligen en bok som kräver mycket eftertanke och som uppmuntrar till många rödvinsdiskussioner. Mitt vältummade exemplar är fyllt med understrykningar och marginalanteckningar. Och det har uppmuntrat till en hel del fältstudier.

Vill man hårddra det hela lite, då skulle man kunna påstå att Philip Ball redan för sex år sedan presenterade förklaringsmodellen till hur FRA-motståndet fullständigt kunde explodera i Sverige 2008.

De politiska referenserna till hur små förändringar kan ge stora resultat är många. Och resonemangen har tydlig bäring på nätverkande, samarbete och interaktion av den typ som vi ser i dagens nätaktivism.

Under en av mina många läsepauser i Balls bok läste jag internetprofeten Clay Shirkys bok Here Comes Everybody. Den handlar om den oerhörda kraften i nätets spontanitet och i dess olika former för samarbete. Kombinerad med Critical Mass blev den boken närmast överväldigande. Detta är ett bokpaket som alla som är intresserade av opinionsbildning, samhällsutveckling, marknadsföring och politik bör plöja med ett öppet och spekulerande sinne.

Recension: FREE

Denna recension publicerades först i tidskriften Nyliberalen 2010.

FREE: Radikalt pris – Ny ekonomisk modell
Chris Anderson
ISBN: 978-91-86021-52-8
Modernista Förlag
293 sidor

Hur skall artisterna få betalt?

Tekniska brytningstider skapar ofta oro. Tryckpressens genomslag ledde till århundraden av bråk och krig på grund av ändrade förutsättningar för hur information kunde distribueras och till vem. Även om det går fredligare till i dag, så har även internet och intåget i informationssamhället skapat mycket turbulens. En uppkopplad värld med hyperdistribution är på viktiga punkter radikalt annorlunda än den gamla. Nya informationsvägar skapas, marknader förändras och en helt ny deltagarkultur växer fram.

En fråga som många ställer sig är ”Hur skall artisterna få betalt?” Frågan i sig rymmer en del outtalade förutsättningar. Till exempel att vissa människor har rätt att kräva att kunna leva på en viss verksamhet i en viss form – oavsett hur marknaden och efterfrågan ser ut. Den diskussionen gäller i princip allt som kan distribueras i digital form, som film, musik, e-böcker, dataprogram med mera.

Frågan utgår även från en statisk syn på marknaden. Att allt är och alltid kommer att vara precis som det alltid har varit. Vilket naturligtvis är helt fel. Marknaden – verkligheten – har förändrats helt och hållet. Och den fortsätter att förändras. Man kan naturligtvis önska sig tillbaka i tiden och irritera sig på till exempel den olagliga fildelningen. Men det är ungefär lika meningsfullt som att reta sig på människors bristande moral i en situation där det plötsligt låg hundralappar (som visserligen inte är deras, men som de heller inte tar från någon annan) på gatorna. Det som är allmänt tillgängligt och/eller kopierbart går helt enkelt inte att tillämpa gamla principer och affärsmodeller på.

Det nya är alltså att internet dels har gjort distribution av information och data i princip gratis och tillgänglig för alla. Och samtidigt har kostnaden för lagring fallit markant och kan i dag sägas vara så gott som noll.

Med en marginalkostnad som är nära noll säger det sig självt att det är svårt att upprätthålla affärsmodeller som bygger på knapphet. Enda sättet att göra det vore att skapa en ny, konstlad, knapphet. Det skulle i princip bara kunna ske genom prisreglering i kombination med att rulla tillbaka den tekniska utvecklingen – vilket varken är bra, önskvärt eller möjligt.

Därför gäller det att acceptera verkligheten, förstå den nya marknaden och ”gilla läget” om man vill ha en framtid för sin produkt eller tjänst. Vilket till exempel musikindustrin envist vägrar att göra.

Ändå finns det en uppsjö av ny affärsmodeller – anpassade till ”gratisekonomin” – vilket Chris Anderson utförligt beskriver i sin bok. Korsfinansiering, freemium-modeller och fildelning som marknadsföring för annat är bara några exempel. Men man skall ha klart för sig att olika slags verksamhet kan behöva olika modeller. Och det är inte ens säkert att två snarlika artister kan eller bör välja samma modell.

Att finna en fungerande affärsmodell i ”gratisekonomin” är det som kommer att definiera framgångsrika företagare från och med nu. Det kräver kreativitet, nytänkande och entreprenörskap. Det är i sammanhanget enfaldigt att tro att politiker bör eller kan peka ut nya affärsmodeller. Det skulle kräva en kommandoekonomi – och ändå misslyckats. Denna utveckling måste ske i den fria ekonomins, det fria företagandets och den spontana ordningens domän.

Free vimlar av exempel på framgångsrika affärsmodeller som bygger på ”gratis”. Det visar sig strax att ”gratis” är ett lockande affärskoncept. ”Gratis” är en mycket stabil affärsmodell där kunden känner sig bekväm och trygg. Och den psykologiska spärren mellan noll och en krona är betydligt större än den mellan en och hundra kronor.

Notera att det inte finns några helt och hållet ”gratis luncher”. Chris Anderson skriver sin bok utifrån utgångspunkten att hjälpa läsaren att tjäna pengar. Och han hävdar inte alls att man skulle kunna utvinna sådana ur tomma intet. Vad det handlar om är att han introducerar ett nytt förhållningssätt till verksamhet med digitala varor och tjänster.

För, som han skriver…
”Om det är digitalt, kommer det förr eller senare att bli gratis.” (…)
”Det går inte att stoppa gratis.” (…)
”Man kan tjäna pengar på gratis.” (…)
”Förr eller senare kommer du att konkurrera med gratis.”

Den som har en entreprenörssjäl och ett öppet sinne har inga problem med att förstå Cris Andersons resonemang och visioner. Men för den som är ovillig eller oförmögen till förändring är hans ord naturligtvis ett rött skynke. Jag kan förstå vissa aktörers frustration inför den nya, fria marknaden, även om jag inte delar den.

En liberal EU-kritik

Denna text publicerades först i tidskriften Nyliberalen, hösten 2010.

Nu måste EU-kritiken formeras på allvar!

I och med att EU:s nya ”konstitution” – Lissabonfördraget – trädde i kraft tycks luften ha gått ur mycket av EU-kritiken. Inte för att den inte behövs längre. Tvärt om. Snarare tycks det som att vansinnet nu har blivit så överväldigande att många har resignerat.

Den EU-kritik som ändå lever kvar diskvalificerar som regel sig själv genom sin kufighet. Ofta handlar det om att den har sin grund i främlingsfientlighet, protektionism, nationalism eller motstånd mot den öppna, gemensamma marknaden. Någon frihetlig, liberal, EU-kritik är i dag svår att finna.

Samtidigt behövs en sådan nu mer än någonsin. Nu är varje dag en kamp mot överstatlighet, centralisering, kommandoekonomi, reglering och politisk klåfingrighet. Frågor som rör medborgarrätt, öppenhet, frihandel, yttrandefrihet och övervakning är på tapeten varje dag – men går förfärande ofta åt fel håll. Och skulle de gå rätt, då blockeras de ändå ofta av ministerrådet eller eurokratin.

Att arbeta med Piratpartiet i Europaparlamentet är givande på många sätt. Vissa av frågorna ovan är våra och jag vågar påstå att vi gör skillnad till det bättre. Men det är frustrerande att inte vara heltäckande – att inte kunna kämpa för friheten på alla fronter. Speciellt när man står mitt i den strida strömmen av galenskaper.

Europavalet 2014 måste handla om EU. På samma sätt som få människor i Piratpartiet i dag gör skillnad, på vissa områden, kan få människor även göra skillnad i ett större perspektiv. Frågan är bara hur det skall gå till.

Till att börja med är kunskapen om och intresset för EU-frågorna i Sverige skrämmande dåligt. Svenska medias bevakning är under all kritik. Och för de flesta människor känns EU fortfarande fjärran och abstrakt – trots att det är härifrån de flesta av våra lagar och regler kommer nu för tiden.

Sedan är frågan vilket mål man skall sikta på. Ett utträde? Kanske. Men inte så länge det enda rimliga alternativet är ett ESS-medlemskap som ger oss alla regler och allt vansinne ändå – fast bara utan inflytande. Eller är målet ett reformerat EU, som fokuserar på fri rörlighet och mellanstatligt samarbete? Eller skall man ”gilla läget” och försöka göra den europeiska federalstaten så decentraliserad som möjligt? Eller får man nöja sig med att ta den dagliga striden mot den aldrig sinande strömmen av lagar, regler och förslag?

Sedan är frågan vem som skall göra det? Skall man starta ett nytt parti? Har kanske Piratpartiet blivit något delvis bredare och annorlunda om fyra år? Går det att blåsa nytt liv i Junilistan – som ju trots allt har gratis valsedlar i alla vallokaler även i EU-valet 2014? Skall man även släppa in de mer kufiga EU-motståndarna eller skall det vara ett mer renodlat, renlärigt liberalt projekt?

Att bygga ett politiskt parti utan interna stridigheter, organisatoriskt trassel och ändlösa slagsmål i återvändsgränder är inte heller det lättaste.

En sak är rätt säker: Europavalet 2014 är sista chansen att göra något av substans – innan EU och dess medlemsstater har grottat ner sig helt och hållet. Överstatligheten rullas just nu ut i ett hisnande tempo. Och det går inte att se något slut på politiseringen och byråkratiseringen av unionen.

Den goda nyheten är att ”pilotprojektet” Piratpartiet visar att det går att påverka och förändra. Denna insikt går att ta till nästa nivå. Men det kräver mycket och hårt arbete – som måste börja rätt så omgående.