tag:blogger.com,1999:blog-270474912024-03-07T10:46:28.349+01:00HAX längre texterHär kommer jag att lägga upp artiklar jag skrivit och andra längre texter, som inte riktigt får plats på min vanliga blogg. Mina dagliga bloggposter och alla mina länkar hittar du som vanligt på www.henrik-alexandersson.seHenrik Alexanderssonhttp://www.blogger.com/profile/15234481146487869678noreply@blogger.comBlogger25125tag:blogger.com,1999:blog-27047491.post-44469351676158541472011-01-07T05:59:00.000+01:002011-01-07T05:59:31.718+01:00EU och verkligheten<i>Denna text publicerades ursprungligen i Magasinet Neo 2010.</i><br />
<br />
<b>EU har problem med verkligheten</b><br />
<br />
I över 35 år har EU-Kommissionen använt sig av Eurobarometern (vid sidan av Eurostats officiella statistik) för att pejla opinioner i folkdjupet. Den är känd för att dess opinionsmätningar ofta innehåller frågor som är vinklade och i princip omöjliga att svara på. Gärna med ett luddigt mitt-emellan-alternativ, som man sedan kan räkna ihop med det svarsalternativ man vill skall vinna.<br />
<br />
Luddigheten beror inte nödvändigtvis på ont uppsåt, utan återspeglar nog snarare ett förhållningssätt i eurokraternas skyddade värld. Men oavsett vilket blir resultatet ofta märkligt.<br />
<br />
Ibland räcker dock Eurobarometern inte till och då måste man tänja på sanningen för att få fram den bild man vill ha. Ett sådant exempel gäller frågan om överstatlig kontroll av medlemsstaternas ekonomi. EU-Kommissionens öppnar starkt i sitt pressmeddelande om saken <i>”Eurobarometer våren 2010: EU-medborgarna vill ha starkare ekonomisk styrning i EU”</i>.<br />
<br />
Texten fortsätter sedan med följande påstående <i>”Att en tydlig majoritet vill se stärkt ekonomisk styrning i EU visar att människor ser EU som en avgörande del av krisens lösning.” </i><br />
<br />
EU-kommissionens vice ordförande Viviane Reding säger <i>”…vi har nu möjlighet att skapa en ekonomisk styrning på EU-nivå, enligt EU-medborgarnas vilja, så att EU kan bidra till att ta itu med deras problem”</i>. På engelska låter det ännu värre och jag har inte ens vågat ta reda på hur man har skruvat till texten på franska.<br />
<br />
Och detta förefaller ju en smula oroväckande. I vart fall för oss som är skeptiska till överstatlighet och ekonomisk centralstyrning. Som tur är, är det inte sant.<br />
<br />
Vad Eurobarometern frågade var nämligen vad medborgarna tycker om ”en bättre koordination av den ekonomiska politiken och finanspolitiken bland EU:s medlemsstater”. (På engelska “a stronger coordination of economic and financial policies among all EU member states”.) Detta är alltså en fråga som främst rör ett mellanstatligt samarbete, inte överstatlig styrning. Och det är en rätt väsentlig skillnad.<br />
<br />
Men inte ens så tycker folk, riktigt. Endast 26 procent av de tillfrågade tyckte att detta vore ett ”mycket effektivt” tilltag. Så EU-Kommissionen bakade helt enkelt ihop dessa med de 49 procent som valde mellanalternativet, att det nog kan vara ”rätt så effektivt”. Voila! 75 procent!<br />
<br />
Det blir nästan lite <i>Yes Minister</i> över det här, fast utan humorn.<br />
<br />
Mats Persson på tankesmedjan Open Europe säger <i>”Allvarligt talat, hur dumma tror de att vi är? Inte ens med hjälp av en ovanligt livlig fantasi kan detta tolkas som att 75 procent av alla européer vill ge EU mer makt för att övervaka medlemsländernas budgetar och finanspolitik, vilket kommissionen vill få oss att tro i sitt pressmeddelande.”</i><br />
<br />
<i>”Tänk om mätningen hade ställt den här frågan istället: Tycker du att EU ska få mer makt för att övervaka ditt lands finanspolitik, till exempel offentliga utgifter och skattenivåer? Man misstänker att resultatet hade blivit ett helt annat. ”</i><br />
<br />
Man skall vara tacksam för det arbete som tankesmedjor som Open Europe uträttar. När jag själv läste kommissionens pressmeddelande, som det återgavs i media, blev jag naturligtvis betänksam. Men inte ens jag, som är så väl intresserad som misstänksam och EU-kritisk hann gå till källorna. Jag skulle mycket väl fortfarande kunna sväva i okunnighet.<br />
<br />
Och nu skall vi tänka på att många andra – mindre intresserade, mindre misstänksamma och mindre kritiska – vanliga svenskar tog del av kommissionens pressmeddelande när det presenterades rakt upp och ner i media. Därefter har inga svenska media, bortsett från nätpublikationen Europaportalen, nämnt att uppgiften var ett medvetet dubbelfel i propagandasyfte.<br />
<br />
Men varför skulle EU-kommissionen bry sig? Alla som kommit i närheten av EU:s politiska och byråkratiska arbete vet att det omgärdas av en självförstärkande mental bubbla. Har de fått för sig en sak, då hjälper som regel varken argument eller fakta. Bunkermentalitet, är ett ord.<br />
<br />
Allt detta pekar på en allvarlig sak: Det går inte riktigt att lita på EU. Man dribblar med siffror, tänjer på sanningen, mörkar när det behövs och man kör riggade opinionsmätningar. Detta sker i ett uppenbart propagandistiskt syfte. Medborgare, media och nationella parlament måste helt enkelt börja ta information från EU med en rejäl nypa salt.<br />
<br />
Den tid är uppenbarligen förbi, då det i princip bara var förtryckarregimer som ogenerat ägnade sig åt att ljuga om sådant som gick att kontrollera.Henrik Alexanderssonhttp://www.blogger.com/profile/15234481146487869678noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-27047491.post-19460509675251665132011-01-07T05:53:00.000+01:002011-01-07T05:53:54.209+01:00Recension: Critical Mass<i>Denna recension publicerades först i tidskriften Nyliberalen 2010.</i><br />
<br />
<b>Critical Mass</b><br />
Philip Ball<br />
ISBN: 0 09 945786 5<br />
Random House<br />
644 sidor<br />
<br />
<b>En ovanligt viktig bok om… allt!</b><br />
<br />
Kommer du ihåg boken <i>The Tipping Point</i> av Malcom Gladwell? Den tog en gång marknadsförare, politiska spin doctors, aktivister, ekonomer och PR-världen med storm. Den beskrev hur en idé eller produkt som nått mognad och en kritisk massa av anhängare plötsligt kan explodera i popularitet.<br />
<br />
Philip Balls Critical Mass är den grundliga, akademiska och hyperintressanta förklaringen till de fenomen som Gladwell gjorde oss uppmärksamma på. Över 600 sidor går Ball in på hur vissa fenomen tycks uppträda inom allt från kvantfysik till biologi, köbildning på våra motorvägar, ekonomi, internets anatomi och politiska idéers genombrott.<br />
<br />
Det börjar med en lång genomgång av Hobbes grymma värld, medeltidens maktmodeller och samhällets långsamma utveckling – för att sedan dyka rakt ner i fysik och biologi. Några hundra sidor senare fokuseras allt detta på bland annat modern ekonomi, dagens moderna samhälle, politik, opinioner och spelteori.<br />
<br />
Skall man våga sig på en enkel sammanfattning, då får det bli ungefär så här: Det finns mönsterbildningar och fenomen som inte bara är gemensamma för fysik och biologi. De förefaller även ha tydlig bäring på vad som sker i vårt moderna samhälle. Vid vissa tillfällen tycks alla system vara metastabila – och de är då oerhört känsliga för små förändringar av input.<br />
<br />
Det finns med andra ord faktiskt ett samband mellan bakteriekulturer och politik.<br />
<br />
Boken är inte ny. Den kom ut första gången 2003, men trycks i ständigt nya pocketupplagor. Själv har jag tillbringat gott och väl över två år med den. Detta är nämligen en bok som kräver mycket eftertanke och som uppmuntrar till många rödvinsdiskussioner. Mitt vältummade exemplar är fyllt med understrykningar och marginalanteckningar. Och det har uppmuntrat till en hel del fältstudier.<br />
<br />
Vill man hårddra det hela lite, då skulle man kunna påstå att Philip Ball redan för sex år sedan presenterade förklaringsmodellen till hur FRA-motståndet fullständigt kunde explodera i Sverige 2008.<br />
<br />
De politiska referenserna till hur små förändringar kan ge stora resultat är många. Och resonemangen har tydlig bäring på nätverkande, samarbete och interaktion av den typ som vi ser i dagens nätaktivism.<br />
<br />
Under en av mina många läsepauser i Balls bok läste jag internetprofeten Clay Shirkys bok <i>Here Comes Everybody</i>. Den handlar om den oerhörda kraften i nätets spontanitet och i dess olika former för samarbete. Kombinerad med Critical Mass blev den boken närmast överväldigande. Detta är ett bokpaket som alla som är intresserade av opinionsbildning, samhällsutveckling, marknadsföring och politik bör plöja med ett öppet och spekulerande sinne.Henrik Alexanderssonhttp://www.blogger.com/profile/15234481146487869678noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-27047491.post-49886825100542206812011-01-07T05:48:00.001+01:002011-01-07T05:49:06.743+01:00Recension: FREE<i>Denna recension publicerades först i tidskriften Nyliberalen 2010.</i><br />
<br />
<b>FREE: Radikalt pris – Ny ekonomisk modell</b><br />
Chris Anderson<br />
ISBN: 978-91-86021-52-8<br />
Modernista Förlag<br />
293 sidor<br />
<br />
<b>Hur skall artisterna få betalt?</b><br />
<br />
Tekniska brytningstider skapar ofta oro. Tryckpressens genomslag ledde till århundraden av bråk och krig på grund av ändrade förutsättningar för hur information kunde distribueras och till vem. Även om det går fredligare till i dag, så har även internet och intåget i informationssamhället skapat mycket turbulens. En uppkopplad värld med hyperdistribution är på viktiga punkter radikalt annorlunda än den gamla. Nya informationsvägar skapas, marknader förändras och en helt ny deltagarkultur växer fram.<br />
<br />
En fråga som många ställer sig är <i>”Hur skall artisterna få betalt?”</i> Frågan i sig rymmer en del outtalade förutsättningar. Till exempel att vissa människor har rätt att kräva att kunna leva på en viss verksamhet i en viss form – oavsett hur marknaden och efterfrågan ser ut. Den diskussionen gäller i princip allt som kan distribueras i digital form, som film, musik, e-böcker, dataprogram med mera.<br />
<br />
Frågan utgår även från en statisk syn på marknaden. Att allt är och alltid kommer att vara precis som det alltid har varit. Vilket naturligtvis är helt fel. Marknaden – verkligheten – har förändrats helt och hållet. Och den fortsätter att förändras. Man kan naturligtvis önska sig tillbaka i tiden och irritera sig på till exempel den olagliga fildelningen. Men det är ungefär lika meningsfullt som att reta sig på människors bristande moral i en situation där det plötsligt låg hundralappar (som visserligen inte är deras, men som de heller inte tar från någon annan) på gatorna. Det som är allmänt tillgängligt och/eller kopierbart går helt enkelt inte att tillämpa gamla principer och affärsmodeller på.<br />
<br />
Det nya är alltså att internet dels har gjort distribution av information och data i princip gratis och tillgänglig för alla. Och samtidigt har kostnaden för lagring fallit markant och kan i dag sägas vara så gott som noll.<br />
<br />
Med en marginalkostnad som är nära noll säger det sig självt att det är svårt att upprätthålla affärsmodeller som bygger på knapphet. Enda sättet att göra det vore att skapa en ny, konstlad, knapphet. Det skulle i princip bara kunna ske genom prisreglering i kombination med att rulla tillbaka den tekniska utvecklingen – vilket varken är bra, önskvärt eller möjligt.<br />
<br />
Därför gäller det att acceptera verkligheten, förstå den nya marknaden och ”gilla läget” om man vill ha en framtid för sin produkt eller tjänst. Vilket till exempel musikindustrin envist vägrar att göra.<br />
<br />
Ändå finns det en uppsjö av ny affärsmodeller – anpassade till ”gratisekonomin” – vilket Chris Anderson utförligt beskriver i sin bok. Korsfinansiering, freemium-modeller och fildelning som marknadsföring för annat är bara några exempel. Men man skall ha klart för sig att olika slags verksamhet kan behöva olika modeller. Och det är inte ens säkert att två snarlika artister kan eller bör välja samma modell.<br />
<br />
Att finna en fungerande affärsmodell i ”gratisekonomin” är det som kommer att definiera framgångsrika företagare från och med nu. Det kräver kreativitet, nytänkande och entreprenörskap. Det är i sammanhanget enfaldigt att tro att politiker bör eller kan peka ut nya affärsmodeller. Det skulle kräva en kommandoekonomi – och ändå misslyckats. Denna utveckling måste ske i den fria ekonomins, det fria företagandets och den spontana ordningens domän.<br />
<br />
Free vimlar av exempel på framgångsrika affärsmodeller som bygger på ”gratis”. Det visar sig strax att ”gratis” är ett lockande affärskoncept. ”Gratis” är en mycket stabil affärsmodell där kunden känner sig bekväm och trygg. Och den psykologiska spärren mellan noll och en krona är betydligt större än den mellan en och hundra kronor.<br />
<br />
Notera att det inte finns några helt och hållet ”gratis luncher”. Chris Anderson skriver sin bok utifrån utgångspunkten att hjälpa läsaren att tjäna pengar. Och han hävdar inte alls att man skulle kunna utvinna sådana ur tomma intet. Vad det handlar om är att han introducerar ett nytt förhållningssätt till verksamhet med digitala varor och tjänster.<br />
<br />
För, som han skriver…<br />
<i>”Om det är digitalt, kommer det förr eller senare att bli gratis.” (…)</i><br />
<i>”Det går inte att stoppa gratis.” (…)</i><br />
<i>”Man kan tjäna pengar på gratis.” (…)</i><br />
<i>”Förr eller senare kommer du att konkurrera med gratis.”</i><br />
<br />
Den som har en entreprenörssjäl och ett öppet sinne har inga problem med att förstå Cris Andersons resonemang och visioner. Men för den som är ovillig eller oförmögen till förändring är hans ord naturligtvis ett rött skynke. Jag kan förstå vissa aktörers frustration inför den nya, fria marknaden, även om jag inte delar den.Henrik Alexanderssonhttp://www.blogger.com/profile/15234481146487869678noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-27047491.post-13677671858560407492011-01-07T05:42:00.001+01:002011-01-07T05:44:13.449+01:00En liberal EU-kritik<i>Denna text publicerades först i tidskriften </i><i>Nyliberalen, hösten 2010.</i><br />
<br />
<b>Nu måste EU-kritiken formeras på allvar! </b><br />
<br />
I och med att EU:s nya ”konstitution” – Lissabonfördraget – trädde i kraft tycks luften ha gått ur mycket av EU-kritiken. Inte för att den inte behövs längre. Tvärt om. Snarare tycks det som att vansinnet nu har blivit så överväldigande att många har resignerat.<br />
<br />
Den EU-kritik som ändå lever kvar diskvalificerar som regel sig själv genom sin kufighet. Ofta handlar det om att den har sin grund i främlingsfientlighet, protektionism, nationalism eller motstånd mot den öppna, gemensamma marknaden. Någon frihetlig, liberal, EU-kritik är i dag svår att finna.<br />
<br />
Samtidigt behövs en sådan nu mer än någonsin. Nu är varje dag en kamp mot överstatlighet, centralisering, kommandoekonomi, reglering och politisk klåfingrighet. Frågor som rör medborgarrätt, öppenhet, frihandel, yttrandefrihet och övervakning är på tapeten varje dag – men går förfärande ofta åt fel håll. Och skulle de gå rätt, då blockeras de ändå ofta av ministerrådet eller eurokratin.<br />
<br />
Att arbeta med Piratpartiet i Europaparlamentet är givande på många sätt. Vissa av frågorna ovan är våra och jag vågar påstå att vi gör skillnad till det bättre. Men det är frustrerande att inte vara heltäckande – att inte kunna kämpa för friheten på alla fronter. Speciellt när man står mitt i den strida strömmen av galenskaper.<br />
<br />
Europavalet 2014 måste handla om EU. På samma sätt som få människor i Piratpartiet i dag gör skillnad, på vissa områden, kan få människor även göra skillnad i ett större perspektiv. Frågan är bara hur det skall gå till.<br />
<br />
Till att börja med är kunskapen om och intresset för EU-frågorna i Sverige skrämmande dåligt. Svenska medias bevakning är under all kritik. Och för de flesta människor känns EU fortfarande fjärran och abstrakt – trots att det är härifrån de flesta av våra lagar och regler kommer nu för tiden.<br />
<br />
Sedan är frågan vilket mål man skall sikta på. Ett utträde? Kanske. Men inte så länge det enda rimliga alternativet är ett ESS-medlemskap som ger oss alla regler och allt vansinne ändå – fast bara utan inflytande. Eller är målet ett reformerat EU, som fokuserar på fri rörlighet och mellanstatligt samarbete? Eller skall man ”gilla läget” och försöka göra den europeiska federalstaten så decentraliserad som möjligt? Eller får man nöja sig med att ta den dagliga striden mot den aldrig sinande strömmen av lagar, regler och förslag?<br />
<br />
Sedan är frågan vem som skall göra det? Skall man starta ett nytt parti? Har kanske Piratpartiet blivit något delvis bredare och annorlunda om fyra år? Går det att blåsa nytt liv i Junilistan – som ju trots allt har gratis valsedlar i alla vallokaler även i EU-valet 2014? Skall man även släppa in de mer kufiga EU-motståndarna eller skall det vara ett mer renodlat, renlärigt liberalt projekt?<br />
<br />
Att bygga ett politiskt parti utan interna stridigheter, organisatoriskt trassel och ändlösa slagsmål i återvändsgränder är inte heller det lättaste.<br />
<br />
En sak är rätt säker: Europavalet 2014 är sista chansen att göra något av substans – innan EU och dess medlemsstater har grottat ner sig helt och hållet. Överstatligheten rullas just nu ut i ett hisnande tempo. Och det går inte att se något slut på politiseringen och byråkratiseringen av unionen.<br />
<br />
Den goda nyheten är att ”pilotprojektet” Piratpartiet visar att det går att påverka och förändra. Denna insikt går att ta till nästa nivå. Men det kräver mycket och hårt arbete – som måste börja rätt så omgående.Henrik Alexanderssonhttp://www.blogger.com/profile/15234481146487869678noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-27047491.post-45897278624167795842010-01-16T02:08:00.001+01:002010-01-16T02:11:16.636+01:00EU inifrån<i>Denna artikel publicerades först i Nyliberalen, i december 2009.</i><br />
<br />
<b>EU och jag</b><br />
<br />
Jag har följt EU-frågorna i många år. Ibland har min blogg varit den enda platsen i det svenska medielandskapet som har lyft vissa, rätt viktiga EU-nyheter. Så jag trodde att jag visste vad det handlade om.<br />
<br />
Nu har jag börjat jobba med Piratpartiet i Europaparlamentet. Och jag måste konstatera att jag hade fel. Allt är mycket värre än jag hade kunnat föreställa mig. På så många sätt.<br />
<br />
Det första som slår en är vilket moment EU-maskineriet har. Det sprutar ur sig lagstiftning och annan reglering i ett vansinnigt tempo. Ledtiderna är korta. Ibland handlar det bara om dagar, eller rent av timmar, innan man måste ta ställning till förslag som kommer att få konsekvenser för 500 miljoner medborgare. Det kan vara lite skräckinjagande för vem som helst. Som EU-kritiker blir jag närmast illamående. På riktigt.<br />
<br />
Själva konstruktionen med ministerråd, kommission och parlament skulle kunna vara tilltalande – om det hade handlat om maktdelning. Men det gör det inte. Inte på riktigt. Snarare är det fråga om att söndra och härska. Stöter systemet på partull på ett håll, då finns det nästan alltid andra vägar att gå. Även om man skulle vinna en fråga i parlamentet, så kan man alltså aldrig vara säker på att inte bli lurad ändå.<br />
<br />
I den svenska riksdagen läggs de flesta större förslag fram av regeringen. Ofta har de föregåtts av en offentlig utredning, som i sig har debatterats om inte annat så när den har presenterat sina förslag. I EU-apparaten sker mycket av förarbetet bakom stängda dörrar. Det sker i 247 kommittéer som består av minst 7.000 personer. Och i minst 1.047 specialistgrupper med över 40.000 ledamöter. (Det talas om att det kan finnas upp till 3.000 specialistgrupper, ingen verkar veta riktigt säkert.) De flesta tycks vara överens om att det är här den verkliga makten ligger – hos byråkrater, lobbyister, experter och en del tjänstemän från medlemsstaternas verk och myndigheter.<br />
<br />
Dessa förslag presenteras sedan, som regel, under kommissionens paraply. Sedan blir de en sak för parlamentet och ministerrådet. Här har de enda direkt folkvalda i processen, Europaparlamentets ledamöter, en tuff uppgift. I ett vansinnigt tempo skall de fatta beslut som backas upp av en formlig armé av byråkrater. Ibland handlar det om vårdslöst svepande formuleringar. Ibland finns djävulen i detaljerna, ner på kommatecken-nivå. Och om de folkvalda gör något som unionens ledare inte gillar, då kan ministerrådet börja trilskas. Detta är en avgörande skillnad mot den svenska riksdagen. Hos oss är det den som fattar beslut och har sista ordet. I EU känns det ibland som om de folkvaldas beslut på sin höjd uppfattas som en rekommendation.<br />
<br />
Det som kommer ut i andra ändan av EU:s inre skall sedan implementeras i medlemsstaterna. Och där sysselsätts horder av tjänstemän som skall se till att allt blir som Bryssel vill.<br />
<br />
EU-Kommissionen brukar säga att EU sysselsätter ungefär 40.000 personer. Tankesmedjan Open Europe har räknat på hur många det egentligen är, om man lägger till de ovan nämnda tjänstemännen i medlemsstaterna. De har kommit fram till att EU då snarare sysselsätter 170.000 personer.<br />
<br />
EU:s officiella budget är ”bara” på cirka 127 miljarder euro per år. (Varav ungefär 60 miljarder euro går till jordbruksstödet.) Åter har Open Europe ett annat sätt att se på saken. Om man räknar med den lokala byråkratin och medlemsstaternas kostnader för att implementera alla system, direktiv och beslut – då landar räkningen istället på ungefär 1.200 miljarder euro per år. Eller 2.400 euro per europeisk man, kvinna och barn.<br />
<br />
Nu verkar det dessutom som om EU:s nya fördrag, Lissabonfördraget, blir verklighet. Då rullar man ut en ny matta av överstatlighet när det gäller bland annat straffrätt, rättsväsende, polis, säkerhet och migration. Jag satt häromdagen på ett möte där dessa frågor presenterades under Stockholmsprogrammets paraply. Med tilltagande panik insåg jag att det var federalstaten som formades inför mina ögon.<br />
<br />
Och det värsta var hur det skedde. Slentrianmässigt, med kort framförhållning (vissa dokument fick vi bara timmar innan mötet) och utan helhetssyn.<br />
<br />
Piratpartiets och den gröna gruppens point man för Stockholmsprogrammet passade på att ställa en obekväm fråga. Han undrade om formuleringen om att man vill uppnå en ”balans” mellan säkerhet och grundläggande medborgerliga rättigheter. Om man tänker ”balansera” dessa värden, innebär då inte det att man måste inskränka de grundläggande rättigheterna? Han fick inget svar. Jag tror att de flesta inte ens tog notis om att frågan ställdes.<br />
<br />
Man vet liksom inte om man skall bli ursinnig, ledsen eller få panikångest.<br />
<br />
Hela detta system hanteras av en priviligierad politisk klass av byråkrater, politiker som står över det representativa systemet och av ett gäng folkvalda parlamentariker som påfallande ofta saknar så väl ideologisk kompass som principer. Jag skall inte ens gå in på deras förmåner och hur de misshushållar med medborgarnas skattepengar.<br />
<br />
Jag är helt övertygad om att Europavalet 2014 kommer att bli intressant. Då har Lissabonfördraget och överstatligheten rullats ut. Då kommer många av de farhågor vi EU-kritiker har torgförts att ha besannats. Då har EU hunnit bygga upp sin nya säkerhetsbyråkrati. Då har rättsväsende, polis, militär och underrättelseverksamheten underställts Bryssel. Då har den miljardrullning som redan i dag sker i ett närmast extatiskt tempo drivits upp ytterligare. Då kanske folk kommer att börja vakna. Men kanske bara.<br />
<br />
<br />
<span style="font-weight: bold;">Till min huvudblogg: </span><a href="http://www.henrik-alexandersson.se/" style="font-weight: bold;">www.henrik-alexandersson.se</a>Henrik Alexanderssonhttp://www.blogger.com/profile/15234481146487869678noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-27047491.post-23612339363530032102009-02-26T23:03:00.003+01:002009-02-26T23:13:20.985+01:00Reinfeldt Ensamvargen<span style="font-style: italic;">Recension publicerad i Nyliberalen nr 4/2008:</span><br /><br /><br /><span style="font-style: italic;">Reinfeldt Ensamvargen</span><br />Anita Kratz<br />Norstedts Förlag<br />Inbunden, 512 sidor<br />ISBN 978-91-1-301948-2<br /><br /><span style="font-weight: bold;">Samtal med en knepig politiker</span><br /><br />Anita Kratz har följt Fredrik Reinfeldt sedan åren i Moderata Ungdomsförbundet. I sin bok försöker hon komma under huden på honom. Det är ett gott försök, men gåtan Reinfeldt blir bara djupare. I vart fall för oss som har viss insikt i vad som skett längs hans väg mot makten.<br /><br />För att börja med en nypa kritik så lämnar boken stora luckor som vad som skedde vid två avgörande tillfällen i Reinfeldts karriär: När han blev MUF-ordförande och när han tog över ledarskapet för moderaterna efter Bo Lundgren.<br /><br />Men detta är i och för sig en intervjubok. Och man kan knappast vänta sig att Reinfeldt skall ge den andra sidans syn på saker och ting.<br /><br />Vad gäller ordförandestriden i MUF, <span style="font-style: italic;">"slaget i Lycksele"</span>, så står det i och för sig rätt klart att Reinfeldt fortfarande i någon mening är lite… skakad över hur djupa sår processen satte i organisationen och hos enskilda personer. Men vi vår veta väldigt lite om hans eget maktspel i processen. Och det sägs nästan inget om hur MUF blev lamslaget för lång tid fram över, när Reinfeldt väl vunnit striden. Värt att notera är dock hur den MUF-ledare som kuppades bort, Ulf Kristersson, genom åren kommit att bli en rätt viktig person i partiet för Reinfeldt.<br /><br />Ser man till maktskiftet i partiet efter Bo Lundgren, så råder det naturligtvis ingen tvekan om att Lundgren blev en katastrof som partiledare. Men beskrivningen av tronskiftet inom moderaterna beskrivs som lite väl friktionsfritt. Det handlade ändå om en hel del fult maktspel från Reinfeldts sida. Om detta nämner boken inget.<br /><br />Däremot ägnas flera långa avsnitt åt de tillfällen då Reinfeldt själv anser sig ha blivit illa behandlad.<br /><br />Ett genomgående tema i boken är Fredrik Reinfeldts prudentlighet. Till exempel skrev han som MUF-ordförande boken <span style="font-style: italic;">"Det sovande folket"</span>. Här handlar det mycket om att gå upp innan väckarklockan ringer, vikten av att jogga, återvinning, vara i tid till jobbet och att plocka upp hundbajs. Det finns en moraliserande ton. Lite Bror Duktig. Något lätt asketiskt. Och lika illa som han tyckte om sin egen generations lättingar, lika mycket motvilja visar han senare mot utomparlamentariska aktiviteter och civil olydnad.<br /><br />Det är inte helt lätt att förstå vad som ligger bakom detta förhållningssätt. Det är knappast religion. Och starka ideologiska övertygelser är inte Reinfeldts grej. Kratz gör ett försök att finna en förklaring i statministerns uppväxt – som en ung man som fick ta stort ansvar för sina syskon och familjens hushåll. Men jag undrar. För mig känns det snarare en smula frikyrkligt. Fast utan religion, då.<br /><br />Det är 15 år sedan <span style="font-style: italic;">"Det sovande folket"</span> gavs ut. Boken avslutas med meningen <span style="font-style: italic;">"Vi vill överge den politiska klåfingrigheten men ser nu tydligare än någonsin behovet av statsmannaskap."</span><br /><br />Man inte anar, utan ser, ambitionen. Det lätt teatraliska. Det moraliserande. Och här någonstans anar jag att det finns något viktigt. I kombination med Reinfeldts misstro mot starka ideologiska övertygelser ser man kanske här en förklaring till hans tondövhet i FRA-frågan och hans fullständigt obefintliga uppbackning av Stegö-Chiló, Borelius och Schenström, när de tvingades avgå. Blicken är fäst på något annat. Bullret utanför når inte in genom de skottsäkra fönstren. Ibland tycks Reinfeldt till och med tro att han står över medias granskning av och förhållande till makten. Istället glider blicken iväg igen och han säger saker som <span style="font-style: italic;">"Jag går sida vid sida med det folk vars förtroende jag bär"</span>.<br /><br />Man kan bli en smula orolig för mindre. Eller full i skratt.<br /><br />Trots att Fredrik Reinfeldt är en politiker som ibland tycks kunna ge upp alla principer till förmån för pragmatism och taktik, så brister det verkligen för honom när det brister. I FRA-frågan var det först riksdagsledamoten Henrik von Sydow som fick känna på vad som händer när de nya moderaternas ledare tar fram partipiskan. Ett år senare var det riksdagsledamoten Karl Sigfrids tur. Ett helt folk och en samlad presskår skulle undra vad det är som får statsministern att bli så oresonlig i just denna fråga. Något boken lämnar ledtrådar till är att Reinfeldt inte är speciellt van vid misslyckanden, vid att inte nå framgång med det politiska hantverket. Blir motkraften så stark att något går i stå, då tar han det personligt. När han känner att han inte längre har kontrollen, då vänder han taggarna utåt.<br /><br />Kratz skriver <span style="font-style: italic;">"På 1990-talet stördes han av protesterna från ungdomar som visade sitt politiska engagemang genom civil olydnad. På 2000-talet är det bloggarna, internet som skapar oordning, det kaos han så hett ogillar i den politiska processen."</span><br /><br />Det finns en störande underton i boken, som stämmer rätt väl överens med mina egna erfarenheter. Det är i och för sig möjligt att Fredrik Reinfeldt är ett politiskt geni. Men man kan inte utesluta möjligheten att det är något som är väldigt knepigt med honom.<br /><br /><br /><span style="font-weight: bold;">Till min huvudblogg: </span><a style="font-weight: bold;" href="http://www.henrik-alexandersson.se/">www.henrik-alexandersson.se</a>Henrik Alexanderssonhttp://www.blogger.com/profile/15234481146487869678noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-27047491.post-43314314719387279752008-09-08T16:13:00.005+02:002008-09-08T16:39:14.217+02:00En sketen byråkratEU-byråkrater kommer och går. Tyvärr verkar det som om fler kommer än går.<br /><br />En eurokrat som nu bytt jobb, men som jag har svårt att förtränga är <span style="font-weight: bold;">Dr. Fritz Harald Wenig</span>. Han har varit chef för <span style="font-style: italic;">anti-dumpingåtgärder</span> och småpåve på EU-kommissionens <span style="font-style: italic;">General Directorate of Trade Defence</span>.<br /><br />Smaka på orden. <span style="font-style: italic;">General Directorate of Trade Defence</span>. Generaldirektorat. Som i det forna Sovjetunionen eller Östtyskland. <span style="font-style: italic;">Trade Defence</span>. En byråkrati som ser fri handel som ett problem, som något vi måste skydda oss emot. Som ser omvärlden som en fara och som spinner en väv med vår rädsla för det främmande och okända.<br /><br />Trade Defence-folket betraktar världen i små portioner. De lunchar med fackföreningsfolk som är upprörda över att deras branscher inte lägre är konkurrens- och livskraftiga. Sedan äter de middag med fabrikörer som tycker att det skulle smaka fågel om de kunde bli kvitt sin utländska konkurrens. Nästa dag sätter de sig ner och bygger skyddstullar, importkvoter och andra handelshinder.<br /><br />Men de glömmer att de vattnar döda träd. Om en europeisk skotillverkare inte kan konkurrera med företag i andra länder, då borde denne tillverkare göra något annat. Att fortsätta tillverka skor är uppenbarligen inte hans eller hennes grej, om andra kan göra det bättre och billigare. De anställda kan inte räkna med någon långsiktig trygghet i sådana företag. Allt man kan åstadkomma är att, under en tid, vältra över kostnaderna för konstgjord andning på skattebetalarna och konsumenterna.<br /><br />Konsumenterna, ja. Är det någon som tror att det är vietnameserna som betalar skotullarna i slutändan? Eller att importörerna gör det, bara för att vara snälla? Nej, notan får vi konsumenter betala, på prislappen, i butiken. Skyddstullar är skatter på varor. Och sådana är det alltid konsumenten som får betala i slutändan. På så sätt höjer EU priserna på skor, kläder, porslin, mat och annat för vanligt folk.<br /><br />Men åter till Dr. Wenig. Han var bitter. Det är nästan alla på Trade Defence. Bitter över att länder i andra världsdelar har lägre löner, lägre kostnader, lägre skatter, mindre byråkrati, enklare regler och ”sämre” social välfärd. Och man har mycket att vara bitter över om man ser omvärlden som en konspiration och sig själv i världens centrum.<br /><br /><span style="font-style: italic;">"Tyska arbetare kan inte leva på ris"</span> är en mening jag har hört Dr. Wenig uttala. Vad han vill ha sagt med detta, antar jag, är att utländsk konkurrens är orättvis. Inte orättvis i meningen tjuvaktig eller ohederlig. Utan orättvis i meningen bättre och billigare.<br /><br />När the General Directorate of Trade Defence talar om rättvisa, då menar de inte lika villkor för alla aktörer – utan om att anpassa hela marknaden efter dem som har högst skatter, mest byråkrati, mest konservativa fackföreningar, minst flexibla företag och en produktion som är dyrare utan att för den sakens skull nödvändigtvis vara bäst.<br /><br />Alla skall anpassa sig till den som är dålig, dyr och utvecklingsfientlig. Är det verkligen en så fiffig plan, om man tänker lite längre än näsan räcker?<br /><br />EU:s handelshinder omges dessutom av ett extremt snårigt regelverk. Reglerna kan ändras i en handvändning. Och beslut om skyddstullar och importkvoter kan fattas så snabbt att de varor som berörs redan är skeppade – vilket, av lätt insedda skäl, skapar gigantiska problem för den importör som står på kajen och väntar på sina varor.<br /><br />Men Dr. Wenig och hans kollegor menar att det snåriga regelverket inte är något problem. Detta motiveras med följande fantasilösa, byråkratiska statement: <span style="font-style: italic;">EU-kommissionen skulle aldrig få för sig att missbruka regelverket.</span><br /><br />Det vore i så fall något unikt i världshistorien. För det första kan tesen motbevisas genom att man observerar verkligheten. Och för det andra finns det alltid skäl och intresse för att tänja på alla regler. Speciellt när man försöker vara alla särintressens vän.<br /><br />Från Trade Defence får man ofta höra att allt handlar om realpolitik. Vilket är ett annat ord för fjäskande. Man vågar inte lägga ner fabriker, för då blir ju folk arbetslösa. Hellre kastar man in tid, kraft och pengar i svarta hål som bokstavligen kan svälja hur mycket som helst. Utan att något, på sikt och i ett vidare perspektiv, blir ett dugg bättre. Snarare tvärt om.<br /><br />För byråkrater tycks dynamiska effekter vara ett okänt begrepp. Eller i vart fall något väldigt obehagligt. Naturligtvis. För dynamisk utveckling berövar dem chansen att planera allt för alla in i minsta detalj. Därför är byråkratin helt naturligt en svuren fiende till omstruktureringar, nytänkande, förändring och utveckling.<br /><br /><span style="font-style: italic;">"Alla kan inte bli investment bankers."</span> Det där är ett autentiskt citat från Dr. Wenig, när någon på en konferens försynt undrade om det inte vore fiffigare och mer hållbart att satsa på utveckling och nya idéer istället för att till varje pris hålla fast vid det bestående.<br /><br />EU:s protektionism får så många dåliga effekter. På så många plan. Människor i fattiga länder hålls kvar i fattigdom när de inte får sälja sina varor till oss. Konsumenterna får dyrare varor i butikerna. Skattebetalarna får ta en onödigt stor nota när fabriker som borde lagt ner för länge sedan till slut gör det. Och ibland blir det direkt skrattretande, som när EU vill göra lågenergilampor obligatoriska och samtidigt lägger 60-procentiga strafftullar på… just det… importerade lågenergilampor.<br /><br />Och som kronan på verket drabbar EU:s skyddstullar EU:s egna företag och deras produkter. Många märkesproducenter har nämligen för länge sedan fattat det som EU vägrar förstå: Folk skall syssla med det de är bäst på.<br /><br />Europeiska tillverkare av till exempel lampor och sportskor har insett att de har sitt know how, bra forskning och utveckling, utmärkta distributionssystem och att de är rätt bra på marknadsföring. Och att underleverantörer i till exempel Asien är bra på att tillverka saker av rimlig kvalitet billigt.<br /><br />Men med tillverkningen utomlands, så drabbas även dessa europeiska företag av EU:s handelshinder när de försöker sälja sina egna produkter i Europa.<br /><br />Tro nu inte att Dr. Wenig var en ovanligt ogin liten, sketen byråkrat. Detta är andan som genomsyrar hela generaldirektoratet. Möjligen var han ovanligt uppriktig. Jag går fortfarande på konferenser där jag hör höga chefer inom Trade Defence påstå att EU har världens bästa Trade Defence Instruments; att fri konkurrens är bra inom, men inte utom EU; att konsumentintresset är underordnat konkurrensaspekterna och att "den social dimensionen" blir ett allt viktigare argument när det gäller att sätta upp handelshinder.<br /><br /><span style="font-weight: bold;">Att EU:s protektionism saknar rationella skäl och påvisbara resultat är det dock ingen som vill, får eller törs påpeka.</span><br /><br /><br />Dr. Weinig har nu utsetts till EU-Kommissionens "director of market access".<br /><br /><a href="http://www.timesonline.co.uk/tol/news/politics/article4692906.ece" target="_blank">Han har också avslöjats som den korrumperade fifflare han är av <span style="font-style: italic;">The Times</span>.</a><br /><br /><br /><span style="font-weight: bold;">Till min huvudblogg: </span><a style="font-weight: bold;" href="http://www.henrik-alexandersson.se/">www.henrik-alexandersson.se</a>Henrik Alexanderssonhttp://www.blogger.com/profile/15234481146487869678noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-27047491.post-78390435482848806692008-07-07T10:01:00.002+02:002008-07-07T10:16:27.949+02:00Övervakningsstaten<span style="font-style: italic;">Texten nedan är tidigare publicerad i Nyliberalen nr 2-2008.</span><br /><br /><span style="font-size:130%;"><br /><span style="font-weight: bold;">Aldrig tidigare har ett folk varit så övervakat</span></span><br /><br /><span style="font-weight: bold;">När detta nummer av <span style="font-style: italic;">Nyliberalen</span> distribueras har riksdagen förmodligen antagit den lag som låter Försvarets Radioanstalt, FRA, avlyssna all tele- och datatrafik som passerar landets gränser. Det är förfärande i sig. Men det är ändå bara en liten del av all den övervakning som svenska folket utsätts för. Här kommer en överblick som sammanfattar vad vår nyfikna stat har för sig, och om övervakningens konsekvenser och risker.</span><br /><br />Övervakningen av svenska folket sker på många olika sätt. I princip alla är i sig problematiska. Och om man tar ett steg bakåt och betraktar helheten, då ser man en bild som är genuint obehaglig.<br /><br />Man kan konstatera att dagens övervakningsstat saknar motstycke i tid och rum. Aldrig har människor varit så övervakade som i dag. Och Sverige är ett av de länder där Storebror ser och hör mest.<br /><br />Utan att överdriva kan man påstå att dagens övervakning faktiskt är mer omfattande än den var i de forna kommuniststaterna eller i andra världskrigets Tyskland. Och mycket av den teknik som används och de problem som uppstår överträffar vad författare som George Orwell kunde föreställa sig. Låt oss börja med en snabb överblick...<br /><br /><br /><span style="font-weight: bold;">Fast telefoni</span><br />Vi kan ta en så enkel sak som nummerpresentation. Fel använd kan den bli problematisk. Till exempel röjdes nyligen identiteten på en person som tipsade socialförvaltningen om ett barn som for illa.<br /><br />Sedan har vi polisens avlyssning som nu utsträcks till att inte bara gälla misstänkta brottslingar, utan även deras sociala nätverk och vännernas vänner. Det innebär att människor som varken är skyldiga till eller misstänkta för brott är utsatta för avlyssning.<br /><br />Och så kommer teledatalagringen. Uppgifter om vilka vi ringt och när det skett kommer att lagras. Här handlar det visserligen inte om att kontrollera samtalens innehåll. Men det kommer i nästa steg.<br /><br />Den övervakning och skanning av alla telefonsamtal som passerar landets gränser – FRA-avlyssningen – gör till att börja med att alla utlandssamtal kommer att granskas. Även om man tror sig ringa inom landets gränser kan en mobiltelefon man ringer till för tillfället befinna sig i ett annat land. Och om man ringer till eller ifrån ett system med IP-telefoni, då är det mycket troligt att trafiken tar sig en tur utanför våra gränser.<br /><br /><br /><span style="font-weight: bold;">Mobiltelefoni</span><br />Allt som gäller fast telefoni gäller även mobiltelefoni. Till det kan man lägga att även uppgifter om alla SMS kommer att bli föremål för teledatalagring. Det gäller även information som gör det möjligt att kontrollera var en mobiltelefon (och förmodligen dess ägare) befunnit sig vid en viss tidpunkt.<br /><br />Redan tidigare har polisen haft möjlighet att begära ut uppgifter motsvarande de som omfattas av teledatalagringen från teleoperatörerna. Vilket man använt sig av rätt så flitigt, eftersom det inte krävt tillstånd. Men nu skall alltså alla uppgifter om alla våra telefonsamtal, SMS och mobilpositioner bara vara en enkel knapptryckning bort.<br /><br />Till detta kan man lägga teknik som låter myndigheterna pejla in en mobiltelefons position på ett par meter när. Och möjligheten att använda folks egna mobiltelefoner för att avlyssna dem även när de inte talar i telefon.<br /><br /><br /><span style="font-weight: bold;">Internet</span><br />Data om vår e-post och uppgifter om var och när vi kopplar upp oss kommer också att fastna på teledatalagringens hårddiskar. Det handlar visserligen åter om trafikdata och inte innehåll. Men eftersom det mesta av internettrafiken går via internationella nätverk, så passerar signalerna landets gränser – och då kan FRA kolla innehållet.<br /><br />Till detta kommer möjligheten att aktivt bugga en viss dator eller uppkoppling när det gäller människor som misstänks för brott – och det gäller även de i deras närhet, om polisen vill.<br /><br />Dessutom blir myndigheterna allt mer intresserade av vad som finns på våra datorers hårddiskar, på mobilernas minneskort, på våra USB-minnen och CD-skivor. I vissa länder har myndigheterna redan rätt att kontrollera och kopiera sådant innehåll när man reser in i eller ut ur landet. Man kan kallt räkna med att den vanan kommer att spridas till att bli regel snarare än undantag.<br /><br /><br /><span style="font-weight: bold;">Kreditkort</span><br />Riksbanken vill minska vår användning av kontanter genom att införa en avgift på bankomatuttag. Detta tycker naturligtvis myndigheter som skatteförvaltningen och polisen är strålande. Att följa kredit- och betalkort ger myndigheterna information som avslöjar oerhört mycket om användaren. Vi skall inte bli förvånade om det snart blir tal om transaktionsdatalagring. Idén har redan framförts.<br /><br /><br /><span style="font-weight: bold;">Övervakningskameror</span><br />Än så länge är övervakningskameror visserligen en möjlig källa till obehag. Men när de hanteras manuellt är de ändå rätt så harmlösa ur integritetssynpunkt.<br /><br />Här går dock utvecklingen snabbt mot automatiserad massövervakning. Vi har redan system som håller ordning på fordonsrörelser vid biltullstationerna i Stockholm. I England har man gått längre och har automatisk avläsning av nummerskyltar längs de större vägarna.<br /><br />Snart kommer de system som styr övervakningskamerorna även att kunna känna igen och följa människor. Tekniken för ansiktsigenkänning finns redan. Inom kort är den tillräckligt utvecklad och billig för att kunna användas för automatisk övervakning i stor skala.<br /><br /><br /><span style="font-weight: bold;">Helhetsbilden</span><br />Och det ovanstående är bara några exempel. Nya bilar levereras med inbyggd teknik för att kunna positionsbestämmas. RFID-chips används i dag främst för att följa varor och försändelser, men kan lika lätt användas för att spåra människor. (Det förekommer att kläder har dolda RFID-trådar och -chips som sitter kvar under hela plaggets livslängd. Barn, vårdtagare, resenärer och personal är grupper som redan övervakas med denna teknik ibland. Och det sitter ett RFID-chips i ditt pass. Körkort, ID-kort, kreditkort och sedlar runt om i världen börjar nu märkas med RFID-chips och RFID-trådar.) Sedan har vi alla passersystem som loggar våra rörelser på jobbet, i kollektivtrafiken och nu också allt oftare när vi går in i eller ut ur våra hem. Röstdetektering för att sålla ut personer under stress, LVA, är inte längre fiction utan verklighet. Alla nya skrivare och kopiatorer ID-märker diskret våra dokument. Listan kan lätt göras betydligt längre.<br /><br />Låt oss så se på helheten. Finns det någon situation, någon tidpunkt på dygnet eller någon plats där en vanlig svensk inte kan övervakas eller i vart fall spåras? Svaret på den frågan är, i princip, nej.<br /><br />Vill staten veta var du är eller var du har varit, så går det ofta att ta reda på inom ett par minuter. Vill man lyssna till vad du säger eller läsa vad du skriver, då går det lätt att ordna. Uppgifter om vem du talat med i telefon eller sänt e-post till blir i vinter bara en knapptryckning bort.<br /><br />Finns det något sätt att till exempel förmedla information från en whistleblower i offentlig tjänst till media eller för all del till Riksrevisionen utan att uppgiftslämnaren går att spåra? Ja, med svårighet. Och det blir hela tiden allt svårare.<br /><br />Staten, dess olika grenar och dess anställda har rätt god koll på dig!<br /><br /><br /><span style="font-weight: bold;">Skurkarna klarar sig nog...</span><br />Dessvärre har man inte lika god koll på skurkar och terrorister. De känner nämligen till de flesta av statens övervakningsmetoder. Och eftersom de inte vill åka fast, så undviker de fällorna. Eller, ännu värre, använder statens övervakningsverktyg för att lägga ut felaktig information som får myndigheterna att jaga sin egen svans.<br /><br />Sedan kan man ju också fundera lite över proportionerna. Det är betydligt större sannolikhet för att man dödas av blixten eller slår ihjäl sig i sitt badkar än att man drabbas av en terroristattack. Det är mer sannolikt att man omkommer i en bilolycka än att man blir mördad av den så kallade organiserade brottsligheten.<br /><br />Så man behöver inte vara lagd för konspirationsteorier för att misstänka att det egentligen inte alls är al-Qaida, Hells Angels eller knarkkungar som främst kommer att drabbas av övervakningen. Det blir istället vanligt folk.<br /><br />Och finns verktygen för att hålla koll på vad Medborgare Svensson har för sig, då kommer de att användas. Även om vi inte är där ännu vore det enfaldigt att inte anta att övervakningstekniken kan komma att användas i... tja... till exempel "folkhälsosyfte".<br /><br /><br /><span style="font-weight: bold;">Vilket mjöl? Vilken påse?</span><br />Helhetsbilden till trots, så är folk i allmänhet rätt positivt inställda till övervakning. Kanske för att de inte förstått dess omfattning. Kanske för att de anser att de själva har <span style="font-style: italic;">"rent mjöl i påsen"</span>.<br /><br />På den sista punkten borde de tänka efter en smula. Har de kanske kört en aning för fort eller kanske råkat parkera lite dumt? Vistas de mer på en andra arbetsplats på sin fritid än de borde utifrån sina inkomstuppgifter? Vandrade de tankspritt iväg med soppåsen mot bussen för att sedan olagligt slänga den i en kommunal papperskorg? Det finns helt enkelt inga gränser för hur mycket småförseelser en vanlig människa skulle kunna beslås med under en dag. Och ambitionen finns. Se bara på de sopspioner som redan i dag drar gamla tanter inför rätta för att de lagt sin uttjänta stekpanna fel på återvinningsstationen.<br /><br />Dessutom är det lättare för myndigheterna att jaga "vardagsbrottslingar" än riktiga skurkar. Är det verkligen någon som tror att de inte kommer att göra det?<br /><br /><br /><span style="font-weight: bold;">När det blir allvar</span><br />Uttrycket att <span style="font-style: italic;">"den som är oskyldig har inget att frukta"</span> måste vara ett av de mest enfaldiga i det svenska språket. Naturligtvis är det den som är oskyldig som verkligen har anledning att vara orolig. Det finns det många exempel på. Och i övervakningsstaten lär det bli fler.<br /><br />Människor försöker se mönster, även där inga finns. Det gäller även poliser, underrättelseanalytiker, skattmasar och andra som kommer att få ta del av all den information som samlas in.<br /><br />Vilka kommunicerar en viss person med? Var befann hon sig vid en vis tidpunkt? Har hon någon gång köpt en morakniv med sitt kreditkort? Det behövs inte så värst mycket mer information än så för att fullständigt oskyldiga människor skall kunna misstänkas för brott. Och även blotta misstanken, med tillhörande förhör och hårda bandage, är en mycket omskakande upplevelse för en vanlig människa.<br /><br />Automatiserad övervakning kommer att öka risken för att oskyldiga blir misstänkta eller felaktigt anklagade. Stora mängder automatiskt insamlad information ger per automatik massor av intrikata och olyckliga sammanträffanden.<br /><br />För övrigt är det mycket bekvämare för ordningsmakten att lägga pussel vid sin dator än att jaga verkliga bovar på stan, ta upp förhör, säkra bevis och undersöka brottsplatser. På så sätt riskerar den nya övervakningstekniken att degradera gammalt hederligt polis- och underrättelsearbete. Vilket vore mycket olyckligt.<br /><br />När polisen patrullerar i sina dataregister istället för på gatan kommer mycket av lokalkännedom, kontakter och sunt förnuft att gå förlorat.<br /><br />Vissa av övervakningsstatens kritiker menar att polisen i framtiden i huvudsak kommer att bestå av två grupper. Dels utredare vid datorer och dels insatsstyrkor som har som uppgift att hämta in folk. Lite som i filmen Brazil, om någon kommer ihåg den…<br /><br /><br /><span style="font-weight: bold;">Alla är inte goda</span><br />Ytterligare en aspekt är att alla makthavare inte alltid är goda. När vi nu inför olika massövervakningssystem, då sitter vi där med dem för gott oavsett vem som styr landet. Handen på hjärtat, kan vi utgå från att det är människor med någorlunda vett och goda intentioner som styr Sverige om 20 år eller ens om fem år? Och kan vi ens lita på att de som har goda intentioner alltid gör rätt?<br /><br />Pekar inte redan alla dagens skandaler och affärer på att makthavarna ofta sätter sitt eget (eller sitt partis) bästa i främsta rummet, före landets och medborgarnas? Finns det inte redan i dag poliser som säljer information till brottslingar och till media? Förekommer det inte redan nu att åklagare fulspelar och medvetet döljer information som skulle kunna rentvå misstänkta? Ser vi inte dagligen människor med makt som försöker dölja sina misstag? Höjs det inte redan röster för att inskränka yttrandefriheten? Har inte riksdagsmän redan föreslagit att vissa politiska yttringar (till exempel symboler för droglegalisering) skall förbjudas? Förekommer det inte redan att politiker försöker norpa information från sina motståndare? Blir inte redan dagens myndighetspersoner desperata när de inser att de har målat in sig i ett hörn? Breder inte redan en förfärande kultur av ansvarslöshet ut sig över det offentliga?<br /><br />Vi borde inte ens sätta kraftfulla övervakningsinstrument i händerna på dagens makthavare. Och dem har vi ändå, i någon mening, direkt eller indirekt valt själva. Om morgondagens styrande vet vi… ingenting.<br /><br /><br /><span style="font-weight: bold;">Motstånd</span><br />Förr i världen fanns det ett motstånd mot övervakningsstaten inom kulturen. Orwell skrev sin <span style="font-style: italic;">1984</span>, som också blivit film. Terry Gilliams film <span style="font-style: italic;">Brazil</span> målade med sin svarta humor upp en framtidsdystopi, där vi redan kan börja pricka av punkterna. Detta motstånd och denna kritik har i stort sett upphört. Beskrivs övervakningsteknik i film och litteratur i dag, då är det mest i termer av häftiga prylar. Gissningsvis är kritik av övervakningsstaten allt för dyster för att sälja.<br /><br />På tankesmedjan <span style="font-style: italic;">Den Nya Välfärden</span>, <span style="font-style: italic;">DNV</span>, finns det dock en man som i princip arbetar heltid med övervakningsfrågor – integritetsombudsmannen <span style="font-weight: bold;">Pär Ström</span>. Han syns ofta i tv-soffor, i tidningsspalterna och i radio. Hans kritik är både väl underbyggd och mycket relevant. Men de politiker han möter i diskussioner skakar som regel av sig de besvärliga frågorna på ett allt för lättvindigt sätt.<br /><br />Och Pär Ströms paradargument – att privatlivets skydd har ett egenvärde – betraktas ofta som en smula rättshaveristiskt av så väl media som medborgaren på gatan. Vilket är rätt förskräckande.<br /><br />En annan motståndsman är <span style="font-weight: bold;">Oscar Swartz</span>, som bland annat driver kampen mot övervakningsstaten i media, i samhällsdebatten och på sin blogg. Hans rapport Alternativ till Bodströmsamhället (2008) har givits ut i ett samarbete mellan Timbro och Ordfront. Tidigare har Timbro gett ut hans Marschen mot Bodströmsamhället (2006). Swartz är besviken på så väl socialdemokraterna som på den nuvarande borgerliga regeringen…<br /><br /><span style="font-style: italic;">-Bokslutet över alliansens politik hittills är inte vackert. En tydlig bild växer fram. Det är blind prioritering av nätjakt på sex, fildelning och obefintlig terrorism som gäller samtidigt som grov brottslighet breder ut sig i den fysiska världen.</span><br /><br />Så värst mycket mer aktivt motstånd mot övervakningsstaten finns inte i den offentliga debatten i Sverige i dag. Piratpartiet försöker profilera sig i frågan, men har svårt att nå ut. Vänsterpartiet och miljöpartiet ligger lågt, eftersom de hoppas få leka med socialdemokraterna efter nästa val. Och då duger det inte att profilera sig i integritetsfrågor. Borgerligheten glömde bort värden som integritet och rättsstat när den förnyade sig själv. Och kultureliten är helt enkelt inte intresserad.<br /><br /><span style="font-weight: bold;">Ointresset är nästan lika skrämmande som övervakningen.</span><br /><br /><br /><span style="font-style: italic; font-weight: bold;">Faktaruta 1:</span><br /><br />Mycket av artikelns uppgifter kommer från rapporter skrivna av Den Nya Välfärdens integritetsombudsman, Pär Ström.<br /><br />Med storebror i uppfinnarverkstan<br />Med Storebror i baksätet<br />Med Storebror i byxfickan<br />Integritetens Lilla Röda<br />är rapporter som alla kan hämtas hem från <a href="http://www.dnv.se/" target="_blank">www.DNV.se</a><br /><br />Oscar Swartz rapporter kan tankas hem via <a href="http://www.swartz.typepad.com/" target="_blank">www.swartz.typepad.com</a> eller <a href="http://www.timbro.se/bokhandel/" target="_blank">www.timbro.se/bokhandel/</a><br /><br /><br /><span style="font-style: italic; font-weight: bold;">Faktaruta 2:</span><br /><br /><span style="font-style: italic;">"Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för angrepp på sin heder eller sitt anseende. Var och en har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp."</span><br /><br />FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 12.<br /><br /><br /><span style="font-style: italic; font-weight: bold;">Faktaruta 3:</span><br /><br /><span style="font-style: italic;">1. Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.</span><br /><br /><span style="font-style: italic;">2. Offentlig myndighet må icke störa åtnjutandet av denna rättighet med undantag för vad som är stadgat i lag och i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till landets yttre säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd, förebyggande av oordning eller brott, skyddandet av hälsa eller moral eller av andra personers fri- och rättigheter.</span><br /><br />Europakonventionen, artikel 8<br />(som i sig innehåller lite för många brasklappar)<br /><br /><br /><span style="font-weight: bold;">Till min huvudblogg: </span><a style="font-weight: bold;" href="http://www.henrik-alexandersson.se/">www.henrik-alexandersson.se</a>Henrik Alexanderssonhttp://www.blogger.com/profile/15234481146487869678noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-27047491.post-18948847255972436722008-03-24T19:40:00.002+01:002008-03-24T19:45:52.356+01:00P.J. O’Rourke om Adam SmithNedanstående recension publicerades i <span style="font-style: italic;">Nyliberalen</span> nr 1/2008.<br /><br /><br />P.J. O’Rourke<br /><span style="font-style: italic;">Adam Smiths Om folkens välstånd</span><br />Timbro 2007<br />ISBN: 987-91-7566-672-3<br />269 sidor, pocket.<br />Översättning: Caj Lundgren.<br /><br /><br /><span style="font-weight: bold;">Adam Smith för 2000-talet</span><br /><br /><span style="font-weight: bold;">Att sammanfatta Adam Smiths böcker Om folkens välstånd och The Theory of Moral Sentiments är i sig en gigantisk uppgift. Att göra det på ett begripligt och underhållande sätt är ännu större. Vilket är just vad den amerikanske författaren, humoristen och samhällsdebattören P.J. O’Rourke har lyckats med. Lägg till det ett tredje storverk – att översätta O’Rourke till hanterbar svenska.</span><br /><br /><br />Att ge sig i kast med Adam Smiths två stora verk kräver sin man. Närmare bestämt en åldrande humorist med gigantisk allmänbildning och frihetlig samhälls- och livssyn. För Smith är ömsom vin och ömsom vatten. Ibland blixtrar han till och ibland är han oändligt pladdrig. Ibland förutser han saker som en globaliserad värld med frihandel och ibland är han hopplöst fast i sin tid och verklighet. Ibland träffar han mitt i prick, ibland spekulerar han fritt och emellanåt har han helt enkelt fel. (Även om det senare ofta kan bero på att han saknade de referensramar som historien senare givit oss.)<br /><br />Smith var filosof. I sina två stora verk erbjuder han oss ett program för praktiskt <span style="font-style: italic;">tänkande</span>. Men det handlar inte om några praktiska och absolut inte om några politiska program. Detta trots att hans ämne kan förefalla nog så praktiskt – att skapa välstånd och frihet. <span style="font-style: italic;">”Adam Smith erkände ett enda botemedel mot mänsklighetens härskares våld och orättfärdighet: att mänskligheten härskade över sig själv.”</span><br /><br />Adam Smith måste förstås och tänkas igenom. Hur det kan gå när folk med makt drar förhastade, politiska slutsatser av hans verk ger boken flera exempel på. Vad Smith gjorde var alltså att formulera ett logiskt och begripligt filosofiskt system för en friare värld, givet hans tid.<br /><br />Men även om Smith skrev om idéer snarare än om politik, så hade han en bestämd uppfattning om politikerna. O’Rourke ger oss dessa citat som exempel.<br /><br /><span style="font-style: italic;">”De hava föga blygsamhet; ofta äro de arroganta, förmätna och anspråksfulla; stora beundrare av sig själva och stora fördömare av andra människor… Deras ytterliga förmätenhet, grundad på deras överdrivna självbeundran bländar massan… Den frekventa och ofta lysande framgången för de okunnigaste kvacksalvare och bedragare… bevisar till fullo huru lätt massan låter sig imponeras av de mest överdrivna och grundlösa pretentioner…”</span><br /><br /><span style="font-style: italic;">”…då dessa pretentioner äro underbyggda med en mycket hög grad av verklig och solid förtjänst, då de framföras med all den glans varmed skrytsamheten kan bestå dem, då de understödjas av hög rang och stor makt… hängiver sig även den som har en nykter bedömningsförmåga ofta åt den allmänna beundran.”</span><br /><br />Vilket, till stora delar, är vad jag brukar skriva på min blogg sisådär 250 år senare.<br /><br />Ett kapitel som jag fastnade speciellt för handlar om Smiths beskrivning av feodalismens sammanbrott – om hur en härskande klass till sist får se sin makt begränsad av en frihet och handel som den egentligen var motståndare till, men som den samtidigt inte kunde låta bli att lockas av. Detta är inget mindre än en beskrivning av hur man i praktiken lyckades demontera en rådande maktstruktur. Ämnet är värt en del ytterligare funderingar. Möjligen kan det lära oss något om hur man, i dag, skulle kunna flytta makt från politiken.<br /><br />Det O’Rourke lyckas bäst med i sin bok är att sammanfatta Smiths tänkande och omsätta det på dagens förhållanden. Här är ett, av många exempel…<br /><br /><span style="font-style: italic;">”Oreglerad privathandel kan inte – som den kinesiska statsmakten tror – begränsas till ting. De materiella tingen kan omöjligt skiljas från kunskapen om hur de tillverkas och de idéer som den kunskapen bygger på. Än mindre nu för tiden i vår ’informationsålder’. En fri marknad leder till ett tänkande, politikernas eviga dödsfiende.”</span><br /><br />Vilket ju låter hoppfullt. Och ibland behöver man inte ens O’Rourkes tolkning för att kunna se det aktuella i Smiths idéer. Följande Smith-citat skulle kunna vara skrivet i dag, om vissa länder i Afrika…<br /><br /><span style="font-style: italic;">”Handel och tillverkning kunna sällan blomstra i längden i någon stat som icke åtnjuter en fast rättviseadministration och där människorna känna sig osäkra i sitt innehav av egendom, där förtroendet för kontrakt icke har stöd i lagen och där statens myndighet icke antages regelmässigt sysselsatt med att indriva betalningen av skulder.”</span><br /><br />Detta är en begåvad bok. Och underfundig. Det närmaste jag kan komma när det gäller att sätta en etikett på dess stil är ”juristhumor”. Den kräver att läsaren hänger med och den belönar allmänbildning och en förmåga till rimlig tolkning. Vilket känns sympatiskt.<br /><br />Dessutom utgör boken en inte helt okritisk och nyttig uppfräschning av minnet, när det gäller ett verk som är centralt i liberal idédebatt. Även den som aldrig studerat Smith i original kan läsa denna sammanfattning, utan att riskera att missa allt för mycket. Snarare reder den ut begreppen i de delar där Smith själv var för pladdrig. Man kan alltså med gott samvete låta O’Rourke läsa tusentals sidor Smith, så att man slipper göra det själv.<br /><br />Och hur var det då med ”den osynliga handen”? P.J. O’Rourke får sista ordet.<br /><br /><span style="font-style: italic;">”Vi måste behandla andra människor med den respekt som tillkommer likar, inte för att vi drivs av principen eller är fulla av broderlig tillgivenhet utan helt enkelt eftersom vi är patetiskt odugliga.”</span><br /><br />Henrik Alexandersson<br /><br /><br />Till min huvudblogg: <a href="http://www.henrik-alexandersson.se/">www.henrik-alexandersson.se</a>Henrik Alexanderssonhttp://www.blogger.com/profile/15234481146487869678noreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-27047491.post-80007727587132617652007-03-25T18:17:00.000+02:002007-03-25T19:53:26.349+02:00EU:s vansinniga jordbruksstöd<span style="font-style: italic;">Det finns ett stort mysterium inom EU...</span><br /><br /><span style="font-weight: bold;">Varför gör inte folket revolt mot jordbruksstödet?</span><br /><br /><span style="font-weight: bold;">Och varför fyller inte rapporter om detta kompletta vansinne våra medier?</span><br /><br />Man kan undra.<br /><br /><br /><br />Låt oss börja med att titta på jordbruksstödets storlek. CAP, kallas det i dagligt tal i EU och det gömmer sig under rubriken <span style="font-style: italic;">"Skydd och förvaltning av naturresurser"</span> i unionens budget. För 2007 utgör det ungefär hälften av hela EU:s utgiftsbudget – <span style="font-weight: bold;">54.985.000.000 euro</span> (drygt 508 miljarder svenska kronor) av <a href="http://www.eu-upplysningen.se/templates/EUU/standardRightMenuTemplate____8879.aspx" target="_blank">budgetens</a> 120.702.000.000 euro (drygt 1.116 miljader svenska kronor).<br /><br />Svenska bönder får del av drygt 10 miljarder kronor av detta stöd. Största <a href="http://en.wikipedia.org/wiki/Common_Agricultural_Policy" target="_blank">förmånstagare</a> är Frankrike, Spanien, Tyskland och Italien.<br /><br /><br /><br /><span style="font-weight: bold;">Syftet med CAP sägs vara att...</span><br /><br /><ul><li>ge jordbrukarna en skälig levnadsstandard</li><li>trygga livsmedelsförsörjningen</li><li>ge konsumenterna livsmedel till rimliga priser</li><li>stimulera till en miljövänligare produktion</li></ul><br /><span style="font-style: italic;">Well.</span><br /><br />Vad gäller att ge jordbrukarna en <span style="font-style: italic;">"skälig levnadsstandard"</span> finns åtskilligt att säga. Man kan börja med att fråga sig varför just de skall ha rätt att leva på andra människors pengar. Och borde inte jordbruk vara en verksamhet som bär sig och som ger dess utövare en rimlig lön?<br /><br />Det man talar tyst om är att <span style="font-style: italic;">det finns för många jordbrukare</span>. Dessa odlar i sin tur mer än vad den europeiska marknaden efterfrågar och mer än vad som går att exportera till marknadsmässiga priser.<br /><br />En rimlig fråga är därför: <span style="font-style: italic;">Varför skall EU:s skattebetalare betala för att bönder skall producera livsmedel som vi inte behöver?</span><br /><br />När det gäller att <span style="font-style: italic;">"trygga livsmedelsförsörjningen"</span> borde ju inte det vara något problem – <span style="font-style: italic;">eftersom vi producerar för mycket!</span> Eller hur?<br /><br />Och det där med att <span style="font-style: italic;">"ge konsumenterna livsmedel till rimliga priser"</span>. Vad är det för vits med att hålla priserna nere om man sedan klår samma konsumenter på just dessa pengar över skattsedeln?<br /><br />Att <span style="font-style: italic;">"stimulera till en miljövänligare produktion"</span> låter ju fint. Det i särklass enklaste sättet att göra detta vore att sluta betala bönder för att producera livsmedel som vi inte behöver.<br /><br />(Och för alla som ojar sig över koldioxidutsläppen: Jordbruket är en av de stora bovarna. Här odlas saker helt i onödan, till stor kostnad. Vore det inte bättre att fösöka få stopp på <span style="font-style: italic;">det</span> än att ge folk dåligt samvete för att de till exempel flyger och kör bil?)<br /><br /><span style="font-weight: bold;">Motiveringen för att ha ett jordbruksstöd är i allt väsentligt varm luft! Det handlar om en jordbrukslobby som vill klå alla oss andra på stålar. Och om ängsliga politiker i bland annat Frankrike, Spanien och Italien som i samband med varje val hålls gisslan av dessa agrarkleptomaner.</span><br /><br />Vansinnet är totalt. Men det är bara början...<br /><br /><br /><br />En av de största stötestenarna i frihandelsförhandlingarna inom <span style="font-style: italic;">WTO</span> är just jordbruksstödet. EU och USA vägrar att avskaffa sitt jordbruksstöd om inte den andra parten går först. På så sätt cementeras systemet i något slags negativ terrorbalans. Och när EU och USA inte viker sig, varför skall då till exempel Indien, Japan och diverse utvecklingsländer avskaffa sitt jordbruksstöd?<br /><br />Detta är allvarligt, eftersom det blockerar ett globalt frihandelsavtal. Och frihandel gynnar oss alla. Frihandel ger <span style="font-style: italic;">alla</span> lägre priser, ökat välstånd, ökad handel, ökad tillväxt och mer valfrihet.<br /><br />Men – framför allt – frihandel är det <span style="font-style: italic;">enda</span> som kan lyfta de fattiga länderna!<br /><br /><br /><br />Och när vi talar om fattiga länder, nu blir det riktigt skruvat...<br /><br />I EU:s jordbrukspolitik ingår att dumpa priserna (med hjälp av våra skattepengar) till underpriser i andra länder – och att hålla andra länders produkter borta med hjälp av tullar och andra handelshinder.<br /><br /><span style="font-style: italic;">För utvecklingsländerna är detta katastrofalt. EU kommer och vräker ut jordbruksprodukter till underpriser. Detta slår ut det lokala jordbruket och gör fattiga människor ännu fattigare. Och de som ändå lyckas stå kvar på benen hindras från att sälja sina produkter till oss på grund av strafftullar.</span><br /><br /><span style="font-style: italic;">Och det hela sker, som sagt, med våra skattepengar!</span><br /><br /><span style="font-weight: bold;">Vi hindrar således fattiga länder från att spela på lika villkor, vi håller dem kvar i fattigdom och vi slår sönder deras lokala näringsstrukturer. Med vett och vilje! Genom aktiva och medvetna åtgärder! Man tar sig för pannan!</span><br /><br />Den brittiske finansministern, Gordon Brown, <a href="http://www2.unt.se/avd/1,,MC=3-AV_ID=315640,00.html" target="_blank">sade bland annat följande</a> i ett tal inför <span style="font-style: italic;">IMF</span>...<br /><br /><span style="font-style: italic;">"Vår jordbruksprotektionism kostar utvecklingsländer 20 miljarder dollar om året direkt och upp till 100 miljarder dollar indirekt - dubbelt så mycket som de tar emot i utvecklingsbistånd."</span><br /><br /><span style="font-weight: bold;">Vi klår alltså de fattiga länderna på dubbelt så mycket som vi ger dem i bistånd. Samtidigt som vi sabbar frihandeln – som är betydligt mer effektiv än bistånd för att lyfta människor och länder ur sin fattigdom. Gah!</span><br /><br /><br /><br /><span style="font-style: italic;">Att medvetet sabotera andras marknader och möjligheter till fri handel är ohederligt.</span><br /><br /><span style="font-style: italic;">Att göra det med våra skattepengar är orimligt.</span><br /><br /><span style="font-style: italic;">Och att göra det för att EU:s bönder i lugn och ro skall få producera mer livsmedel än marknaden kan ta emot – det är direkt korkat. Och politiskt fegt.</span><br /><br /><br /><br /><span style="font-weight: bold;">Så – när skall EU:s skattebetalare och konsumenter resa sig i protest mot jordbruksstödet?</span><br /><br /><span style="font-weight: bold;">När skall alla som talar om solidaritet och rättvisa inse att det viktigaste de kan göra är att kampanja mot EU:s jordbruksstöd?</span><br /><br /><span style="font-weight: bold;">Och när skall media på allvar börja frossa i all galenskap inom CAP?</span><br /><br /><br /><br />Till min huvudblogg: <a href="http://www.henrik-alexandersson.se/">www.henrik-alexandersson.se</a>Henrik Alexanderssonhttp://www.blogger.com/profile/15234481146487869678noreply@blogger.com11tag:blogger.com,1999:blog-27047491.post-79692397372935523902007-03-05T23:44:00.000+01:002007-03-06T00:32:07.552+01:00Bona fide?<span style="font-weight: bold;">Godtrogenhet, är ett ord.</span><br /><br />Jag tänker på hur förre statsministern Göran Persson, förre justitieministern Thomas Bodström och en del andra politiker så okritiskt köpt anklagelserna mot de två avvisade i den så kallade Egypten-affären. (<a href="http://henrikalexandersson.blogspot.com/2007/03/men-ge-dig-thomas-bodstrm.html" target="_blank">Se t.ex. denna bloggpost.</a>)<br /><br />Anklagelserna mot de två männen, som under förnedrande former utvisades till tortyr och skenrätt, har naturligtvis en källa. Och det är inte otänkbart att denna källa har ett syfte med sin information.<br /><br /><span style="font-style: italic;">I Egypten-affären har följande skett…</span><br /><br />Sveriges förra socialdemokratiska regering förlitade sig på uppgifter från Säpo.<br /><br />Säpo förlitade sig på uppgifter från CIA.<br /><br />CIA förlitade sig på uppgifter från <span style="font-style: italic;">Egypten</span>. Här skall vi komma ihåg att Egypten hade ett <span style="font-style: italic;">intresse </span>i saken. De två männen ansågs nämligen möjligtvis vara <span style="font-style: italic;">oppositionella</span>. Och i Egypten är detta något man kan bli inlåst för.<br /><br />Så långt, låt oss titta lite på hur <span style="font-style: italic;">underrättelseverksamhet </span>fungerar.<br /><br />Först gäller det att <span style="font-style: italic;">samla in information</span>. Det är inte alltid så lätt. Ofta får den som sköter informationsinhämtningen gissa och göra antaganden.<br /><br />(Och information som serveras en på ett silverfat skall, naturligtvis, alltid, betraktas med en rejäl nypa misstänksamhet. Har avsändaren något dolt intresse eller uppsåt?)<br /><br />Så gäller det för underrättelseorganisationen att avgöra om den insamlade informationen är <span style="font-style: italic;">korrekt och äkta</span>. Detta är ännu svårare. Här finns otaliga felkällor. För att tala i bildspråk gäller det att inte bara granska kärlets innehåll, utan även själva kärlet.<br /><br />Därefter gäller det att göra <span style="font-style: italic;">en korrekt analys</span>. Och nu börjar det bli riktigt, riktigt knivigt. <span style="font-style: italic;">Exakt </span>vad betyder, bevisar eller antyder <span style="font-style: italic;">egentligen </span>den information man samlat in? Här finns dessutom en riktigt stor fallgrop – alla underrättelseorganisationer söker information som bekräftar dess egen bild av verkligheten och tonar ner sådant som talar mot dess egna teorier, åsikter, förutfattade mening och förväntningar. Även korrekt information kan alltså användas för att koka ihop en felaktig analys.<br /><br />Ännu jävligare blir det om man betänker att världens underrättelseorganisationer inte bara samlar in information – utan även <span style="font-style: italic;">sprider felaktiga uppgifter</span>, desinformation, med syfte att förvirra fienden eller att uppnå vissa egna, politiska eller nationella mål.<br /><br />Detta är milt sagt en soppa. Här krävs ett oerhört gott handlag, sund skepsis, logik, bildning, eftertanke och finurlighet.<br /><br /><span style="font-weight: bold;">Således – Egypten-affären grundar sig på </span><span>planterad information</span><span style="font-weight: bold;"> från Egypten.</span><br /><br /><span style="font-weight: bold;">Egypten har ett intresse av att förfölja, tysta och låsa in sina oppositionella. Således finns det skäl att tro att informationen är felaktig.</span><br /><br />Och – trumvirvel – när de två männen kom till Egypten försattes den ene på fri fot, utan att några anklagelser mot honom kunde beläggas. Den andre mannen dömdes till fängelse. Dock inte på grund av terroranklagelser, utan på grund av att han är i opposition mot den egyptiska regimen.<br /><br /><span style="font-weight: bold;">Detta är uppseendeväckande! För om de två varit skyldiga till vad de anklagas för – då hade de naturligtvis låsts in för tid och evighet av den egyptiska staten.</span><br /><br /><span style="font-weight: bold;">Således har regimen i Egypten <span style="font-style: italic;">inte ens själv</span> agerat i enlighet med den felaktiga information den spridit.</span><br /><br />Detta leder fram till ett inte allt för vågat antagande…<br /><br /><span style="font-weight: bold;">Sossarna, Bodström, Persson, en del borgerliga politiker, förmodligen Säpo och möjligen även CIA vilseleddes av den information som från början kom från Egypten.</span><br /><br /><span style="font-style: italic;">Den egyptiska regimens intresse var här helt enkelt att använda terroristjakten för att tysta delar av den egna oppositionen.</span><br /><br />Informationen var således förmodligen oäkta, vinklad och fel. Analysen blev uppåt väggarna. Men bluffen fungerade – eftersom terrorjakt just då stod överst på allas dagordning och då den information som tillhandahölls passade den rådande tidsandan och alla de politiker och underrättelseorganisationer som just då jagade sin egen svans.<br /><br /><span style="font-weight: bold;">Ingenting här. Ingenting där. Hokus-pokus! Två förmodligen oskyldiga paketeras och sänds till en skurkstat för vidare behandling.</span><br /><br /><span style="font-weight: bold;">Bluffen är så perfekt att till och med de som blivit lurade - mot fakta, logik och förmodligen även bättre vetande - envetet fortsätter att hävda att de gjort rätt.</span><br /><br /><span style="font-weight: bold;">Och sammantaget – här har vi ett övergrepp mot rättssäkerheten, mot de medborgerliga fri- och rättigheterna och mot enskilda individer - som sker med statens och de flesta politikers goda minne. Detta i ett läge där uttrycket "rimligt tvivel" vore betydligt mer passande...</span><br /><br /><span style="font-style: italic;">Beklämmande!</span><br /><br /><br /><br />Till min huvudblogg: <a href="http://www.henrik-alexandersson.se/">www.henrik-alexandersson.se</a>Henrik Alexanderssonhttp://www.blogger.com/profile/15234481146487869678noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-27047491.post-79307881389697450752007-02-27T00:04:00.000+01:002007-02-27T00:08:41.099+01:00Sprid ljuset!<span style="font-style: italic;">Nedan min senaste FNA-krönika...</span><br /><br /><span style="font-weight: bold;">Sprid ljuset!</span><br /><br />I veckan dömdes den egyptiske bloggaren Karim Amer till fyra års fängelse. Han fick tre år för att ha hävdat att vissa former av islamism har kopplingar till terrorism och totalitära tendenser. Och ett år för att ha förolämpat presidenten, genom att påpeka dennes bristande känsla för demokrati.<br /><br />Vilket skulle bevisas. Gånger två. Suck!<br /><br />Religioner kännetecknas, förvisso, av att människor förutsätts tro - inte tänka. Men religiösa system som kastar sina kritiker i fängelse (eller dömer dem till döden) istället för att resonera med dem... Diskvalificerar inte dessa på sätt och vis sig själva? Att någon över huvud taget kan ta dem på allvar är ett mysterium.<br /><br />Och politiker som låser in folk för att de ifrågasätter deras demokratiska trovärdighet..! Sådana ledare skall skrattas ut, hånas och häcklas av en värld av fria debattörer. Och de diskvalificerar sig från all form av internationellt samarbete. En galning är en galning är en galning.<br /><br />Spattiga religiösa ledare och fnoskiga politiker skulle nästan kunna vara underhållande. Om det inte vore för den makt de konkret utövar över andra. Att de kan få obekväma sanningssägare inlåsta, det har vi redan konstaterat.<br /><br />Men de religiösa ledarna håller även förtrycket mot kvinnorna vid liv. De står bakom hat och död som riktas mot bögar och andra minoriteter. De ödelägger unga människors liv genom att tvinga in dem i arrangerade äktenskap. De försöker förhindra bred och allsidig utbildning, fri forskning och fria kommunikationer. De skapar helt enkelt så jävla mycket elände!<br /><br />Och skurkstaternas politiker... De kastar människor i fängelse, låter tortera dem och emellanåt döda dem - bara för att de har en annan åsikt. De ödelägger sina länder genom att motarbeta mångfald och utveckling. De driver de kloka och begåvade i landsflykt.<br /><br />Allt detta blir - faktiskt - vårt problem!<br /><br />Terrorister slår till i vår del av världen, för att de hatar vår frihet och livsstil. Militanta islamister driver unga svenskar, britter och tyskar till att hata sina egna länder. Människor som sökt en fristad hos oss hotas, förföljs och dödas i vårt land av regimernas hantlangare. Och i vissa fall tappar våra egna ledare koncepten fullständigt - och medverkar till att människor utvisas till fångenskap och tortyr, trots att de inte gjort något annat än varit oppositionella i sina hemländer. På så sätt undergrävs vår rättssäkerhet och våra rättigheter.<br /><br />Jag kan bara se ett sätt att bekämpa detta mörker. Det är att tända ljus. Ljus i form av idéer om frihet, demokrati, humanism, mångfald och öppenhet. Ljus i form av fri utbildning och fri forskning. Ljus i form av fri och öppen debatt. Ljus i form av öppna kommunikationer och fri rörlighet.<br /><br />Samtidigt är det märkligt att så få, om någon alls, ägnar sig åt detta. Folk engagerar sig i miljö- och fredsorganisationer, som inte sällan skjuter bredvid målet. Vissa går med i politiska partier, vars syfte är att skapa vissa monolitiska maktstrukturer i vårt land. Några tror att allt blir bara, bara deras lära eller religion predikas tillräckligt ofta och intensivt.<br /><br />Men ingen ägnar sig åt att sprida ljus i de delar av världen där det så väl behövs. Ingen tar kampen med mörkermännen. Inte ens när vår egen säkerhet och framtid ligger i vågskålen.<br /><br /><span style="font-style: italic;">Borde vi inte försöka snacka med folk och sprida ljuset - innan allt spårar ur så att vi måste sända bombplan istället?</span><br /><br /><br />Till min huvudblogg: <a href="http://www.henrik-alexandersson.se/">www.henrik-alexandersson.se</a>Henrik Alexanderssonhttp://www.blogger.com/profile/15234481146487869678noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-27047491.post-74316858332611437862007-01-30T16:43:00.000+01:002007-01-30T17:10:54.459+01:00Infantil uppfattning om "rättvisa"!<span style="font-style: italic; font-weight: bold;">Rättvisa </span><span style="font-weight: bold;">är ett laddat ord för oss svenskar.</span><br /><br />Vi har det i oss sedan barnsben. Lisa och Kalle skall få lika mycket lördagsgodis. Om Kjell delar äpplet, då får Lena välja halva först. Och så vidare...<br /><br />Detta är naturligtvis ett rimligt förhållningssätt mot människor som inte har någon egentlig egen egendom och som är i beroendeställning av andra (små barn, intagna på våra fängelser, skolelever etc.). Om inte annat är det ett sätt att undvika bråk och tjat.<br /><br />Men - vad många inte begriper är att <span style="font-style: italic;">rättvisa </span>är ett begrepp som ändrar karaktär utifrån situation.<br /><br />Inte ens ett litet barn skulle väl tycka att det vore <span style="font-style: italic;">rättvist </span>att gå in till grannens ungar och lägga beslag på deras leksaker? (Den instinkten tycks dock väckas när folk blir gamla nog för att rösta eller att vara med i facket.)<br /><br />Man skulle alltså kunna säga att en lika fördelning är en, möjligen "moralisk", och helt klart praktisk princip när resurser skall fördelas mellan dem som är helt beroende av någon annan eller i dennes våld. Därför är det till exempel helt rimligt, och nödvändigt, att alla medborgare garanteras <span style="font-style: italic;">lika rättigheter</span> mot <span style="font-style: italic;">staten</span>.<br /><br />Däremot blir principen om lika fördelning orimlig om den används på fria individer, vad gäller deras egendom och tillgångar. Den kräver i så fall något slags våld eller tvång för att kunna tillämpas. Dessutom är den naturligtvis fel.<br /><br />Därför är det så märkligt att de flesta tycks anse att det är helt i sin ordning att ta andras pengar för egen konsumtion, genom statens försorg.<br /><br />Att, till exempel, gå i kommunal musikskola - det innebär att man använder staten och dess våldsmonopol för att <span style="font-style: italic;">tvinga </span>andra att betala för sådant man själv vill ha och göra. (Vilket inte sällan är något som man skulle ha avstått ifrån om man behövt betala det själv.)<br /><br />För att ägna sig åt lite Nozick-nostalgi, så är det enda som kan kallas <span style="font-style: italic;">rättvist </span>(fair) om människor skaffar sig det de vill ha genom eget arbete, genom att köpa det på en fri marknad eller genom att på annat sätt ordna en överlåtelse genom ett frivilligt avtal.<br /><br />Efter denna drapa...<span style="font-weight: bold;"><br /><br />Det som stör mig, något oerhört, är att man i det offentliga och politiska samtalet i dag använder ordet </span><span style="font-style: italic; font-weight: bold;">rättvisa </span><span style="font-weight: bold;">för att motivera konfiskation och tvång - och detta mynts andra sida, vissa människors konsumtion och uppehälle på andras bekostnad.</span><br /><br /><span style="font-weight: bold;">Lika fördelning kan vara samma sak som rättvisa på ett dagis eller i ett fångläger.</span><br /><br /><span style="font-weight: bold;">Men så länge inte alla människor är fråntagna </span><span style="font-style: italic; font-weight: bold;">all </span><span style="font-weight: bold;">sin egendom och i </span><span style="font-style: italic; font-weight: bold;">fullständig </span><span style="font-weight: bold;">beroendeställning gentemot staten - så länge är lika fördelning </span><span style="font-style: italic; font-weight: bold;">inte </span><span style="font-weight: bold;">samma sak som rättvisa.</span><br /><br /><span style="font-style: italic;">Och ett "klasslöst samhälle" med dess tvång, totala kontroll och förtryck, det vi väl ändå inte ha?</span><br /><br /><span style="font-style: italic;">Så frågan är varför vi så lättvindigt använder dess marxistiska terminologi?</span><br /><br /><br /><br />Till min huvudblogg: <a href="http://www.henrik-alexandersson.se/">www.henrik-alexandersson.se</a>Henrik Alexanderssonhttp://www.blogger.com/profile/15234481146487869678noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-27047491.post-92165269374759595462007-01-20T15:26:00.000+01:002007-01-20T15:29:38.569+01:00Jag är skeptisk...<span style="font-style: italic;">Min förra FNA-krönika...</span><br /><br /><span style="font-weight: bold;">Jag är skeptisk...</span><br /><br />Man skall inte tro allt man läser, hör och ser. Och bara för att nästan alla är av en viss uppfattning, behöver det inte betyda att den är rätt.<br /><br />Det är dock inte alltid lätt att vara kättare. I åratal har jag argumenterat för en annorlunda svensk narkotikapolitik. Jag tror nämligen att vi kan minska lidande, död och brottslighet genom att legalisera drogerna. För detta har jag blivit utskälld i alla tonarter av, mer eller mindre, hysteriska medmänniskor. De har sällan debatterat med mig i sak. Istället har de varit upprörda över att jag över huvud taget kan ha en så jävla dum åsikt.<br /><br />Men nu var det inte narkotika jag tänkte ta upp, utan något annat som väcker minst lika starka känslor - miljön och då speciellt den så kallade globala uppvärmningen.<br /><br />Visst, klimatet förändras. Men vi vet faktiskt inte riktigt hur och varför. Det sägs visserligen att nästan alla forskare är överens om att det beror på mänsklig aktivitet, som koldioxidutsläpp. Men ser man till de som verkligen är experter, nämligen klimatforskarna, då sjunger kören helt olika sånger. Det finns de som menar att klimatförändringar är naturliga företeelser. Med tanke på att det har legat ett flera hundra meter tjockt istäcke över Sverige, så kan det ligga något i detta resonemang. Andra hävdar att det är solens aktivitet som ändras. Och några menar att variationer i naturligt förekommande växthusgaser är avgörande. Således - vi vet inte!<br /><br />Ändå fylls tidningar, tv och radio med fullständigt hysteriskt uppskruvade rapporter om att det är vi människor som ställer till det med våra koldioxidutsläpp. Aaaaa! Vi kommer alla att dö! Panik! Ökad lösnummerförsäljning och fler tittare!<br /><br />Om man ifrågasätter detta fenomen, då betraktas man som en komplett och allmänfarlig idiot. Ja, jag har till och med upplevt hur folk har börjat bli direkt hotfulla om man ifrågasätter den nu rådande klimat-hysterin. Vilket, naturligtvis, bara uppmuntrar mig.<br /><br />Men säg att gaphalsarna har rätt. Låt oss, for the sake of argument, säga att det är människans utsläpp av koldioxid som orsakar den globala uppvärmningen. Vad gör vi då?<br /><br />Jo, då kommer nästa åsiktsmonopol. Kyoto-protokollet! Nu råkar det vara så att jag inte är helt övertygad om att miljarder och åter miljarder kronor, dollar och euro bör användas för att hålla tillbaka mänsklig aktivitet och utveckling. Tvärt om, det är genom framåtskridande som ny, miljövänlig teknik utvecklas. För att det skall ske krävs att företagen kan tjäna en hacka. Och då är det nog direkt kontraproduktivt att sluta åka bil, flyga och värma upp våra hus.<br /><br />Men naturligtvis blir man åter idiotförklarad om man framför denna åsikt. Alla politiker, FN, EU och miljörörelsen är ju överens! Hur vågar jag mopsa mig mot denna tankeelit? Hur törs jag bara ifrågasätta självaste Kyoto-protokollet? Det är ju som att svära i kyrkan!<br /><br />Så miljarder och åter miljarder satsas på åtgärder som kanske är meningslösa eller i värsta fall direkt kontraproduktiva.<br /><br />Man skulle även kunna argumentera att dessa pengar, om vi nu ändå skall spendera dem, skulle kunna rädda fler liv om de användes på andra sätt. Vaccinationer, sjukvård och utbildning i tredje världen, till exempel.<br /><br />Men inte ens detta mycket praktiska sätt att resonera går hem. Kyoto-protokollet är heligt! Det skall respekteras och vi skall offra våra pengar för att leva upp till det - även om vi skulle kunna göra större nytta genom att gå andra vägar. Vi måste TRO!<br /><br />Allt detta i en fråga där vi egentligen bara vet en sak, nämligen att vi vet väldigt lite.<br /><br />Nu skall jag gå hem och späka mig själv, som straff för mitt kätteri.Henrik Alexanderssonhttp://www.blogger.com/profile/15234481146487869678noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-27047491.post-1163548949777074002006-11-15T00:56:00.000+01:002006-12-20T17:19:24.056+01:00Därför vinner vänstern även när den förlorarKanske fanns det en plan. Eller också är det bara så att vänstermänniskor oftare väljer kreativa yrken. Jag vet inte.<br /><br /><span style="font-weight: bold;">Men en sak är klar. Ända sedan 1960-talet har det svenska medielandskapet dominerats av vänstern. Att det flesta journalister är vänster (eller gröna) finns det tydliga siffror på. Och de återfinns överallt, från nyhetsjournalistiken till kultursidorna. Möjligen är sporten undantagen...</span><br /><br />Och vilken relevans har vänsterns gnäll om att det är <span style="font-style: italic;">"borgarna som äger media"</span> egentligen? Det intressanta är ju inte vem som <span style="font-style: italic;">äger</span> en tidning, utan vilka som <span style="font-style: italic;">skriver</span> i den. Vänsterfolket borde i själva verket vara glada över att andra betalar räkningen för deras propaganda.<br /><br />Denna vänsterdominans har naturligtvis väckt en hel del irritation på borgerligt håll. Men få har försökt göra något åt saken. Fortfarande är det påfallande mycket folk med vänstersympatier som går på landets journalistutbildningar – där de utbildas av andra vänstermänniskor. Ingen försöker till exempel locka de borgerliga ungdomsförbundens medlemmar till journalistyrket.<br /><br /><span style="font-weight: bold;">Vänstern har helt enkelt makten över nyheterna i Sverige.</span><br /><br />Låt oss nu stanna där, för ett ögonblick, och se saken ur ett annat perspektiv.<br /><br /><span style="font-style: italic;">Vad finns det för skäl att hindra människor att leva sina liv efter sina egna preferenser? Mer än att hindra folk från att skada varandra och kränka varandras rättigheter, vill säga?</span><br /><br /><span style="font-style: italic;">Kan någon förklara varför svenska folket inte skulle kunna få leva efter eget huvud, göra egna val och ta ansvar?</span><br /><br />Sverige är i dag en förmyndarstat av rang. Massor av saker som folk borde få sköta själva, det bestämmer staten över.<br /><br />Och när staten bestämmer, genom den politiska processen – då <span style="font-style: italic;">tvingas</span> alla att bete sig på ett visst sätt, att acceptera att andra gör deras val åt dem och att lägga sina egna önskemål åt sidan.<br /><br /><span style="font-weight: bold;">Det ruskiga är att så är det även under borgerliga regeringar. Sverige är så socialdemokratiserat att inte ens borgerliga politiker förmår bryta mönstret. Ibland vet de inte ens att de borde göra det...</span><br /><br />Hur kunde det bli så här? Varför finner sig folk i pekpinnar, moralkakor, inskränkta valmöjligheter och kontroll? Och hur kommer det sig att de flesta borgerliga politiker helt tycks sakna ideologisk kompass?<br /><br />Låt oss nu återvända till vänsterdominansen i media.<br /><br />Den handlar inte bara om att kontrollera agendan och rapporteringen. Den handlar även om att kontrollera våra <span style="font-style: italic;">tankar</span>.<br /><br />De flesta av våra handlingar styrs av våra tankar. <span style="font-style: italic;">Så den som har kontrollen över tanken har även kontrollen över folkets handlingar.</span><br /><br />En ensidig nyhetsjournalistik är inte bara propagandistisk. Vad som kanske är ännu värre är att den <span style="font-style: italic;">undanhåller</span> information. Och när vi inte har all information och hela bilden – då kan vi omöjligt göra upplysta val.<br /><br /><span style="font-weight: bold;">Då luras vi att tro att politiskt tvång och övervakning i vår vardag är normaltillståndet. Och då är det lätt att få oss att tro att vi är hjälplösa och svaga. Det är då vi blir beroende av staten och av politikerna.</span><br /><br />Så gör vi ett tankeskutt till de borgerliga politikerna igen.<br /><br /><span style="font-style: italic;">Till och med de är så hjärntvättade av årtionden av vänsterjournalistik att de har köpt vänsterns agenda och verklighetsbild. På så sätt blir ett maktskifte aldrig ett maktskifte på riktigt, utan bara varianter av det gamla vanliga – med den enda skillnaden att socialismen tillfälligt förvaltas av andra människor.</span><br /><br /><span style="font-weight: bold;">Att återföra makten till medborgarna är något som har förträngts ur de borgerliga politikernas sinnen – så att de inte ens kan förhålla sig till ett sådant resonemang längre.</span><br /><br />Och medborgarna – väljarna – är ännu mindre medvetna om att det finns saker de inte vet att de inte vet. De tror att politik handlar om några hundralappar hit eller dit i A-kassa. Att det borde finnas ett alternativ där de kan få styra och ta ansvar för sina egna liv, det reflekterar de flesta över huvud taget inte över.<br /><br /><span style="font-weight: bold;">Det är därför människor förnekas sin frihet, sina egna val och sin egen lycka även när det sitter borgerliga politiker vid makten.</span><br /><br /><span style="font-style: italic;">Det är tragiskt och det skulle inte behöva vara så.</span><br /><br /><br />Till min huvudblogg: <a href="http://www.henrik-alexandersson.se">www.henrik-alexandersson.se</a>Henrik Alexanderssonhttp://www.blogger.com/profile/15234481146487869678noreply@blogger.com9tag:blogger.com,1999:blog-27047491.post-1160333165393562722006-10-08T20:38:00.000+02:002006-10-09T11:15:03.336+02:00Kulturpolitik – en omöjlighet!<span style="font-weight: bold;">Det har väckt mycket väsen inom kulturvänstern att Cecilia Stegö-Chilò utsetts till kulturminister i regeringen Reinfeldt.</span><br /><br />Omdömena är hårda. Och varför skulle de inte vara det? Den svenska kultureliten är ett <span style="font-style: italic;">särintresse</span> som anser sig ha rätt att verka och leva på andra människors bekostnad. För första gången har Sverige nu fått en kulturminister som utmanar detta frimureri.<br /><br /><span style="font-weight: bold;">Enligt min mening är "kulturpolitik" en omöjlighet i sig. Hur skulle politiken kunna förhålla sig till kulturen?</span><br /><br />Politiken fastställer, genom majoritetsbeslut, ett antal spelregler och skyldigheter som alla människor i vårt land har att rätta och packa sig efter. Dessa beslut upprätthålls, om nödvändigt, med tvång. De inskränker medborgarnas möjlighet att göra egna, fria val. Sådana beslut bör därför begränsas till att gälla så lite som möjligt. Frågan är om kulturen alls har den dignitet som krävs för att kvala in bland detta fåtal, av nödvändighet gemensamma, beslut. <span style="font-style: italic;">Mitt svar är nej!</span><br /><br />Skall man ha en kulturpolitik måste politiken vidare lägga sig i utbudet och ha en uppfattning om vilken kultur som är "bra" och "viktig". Hur i herrans namn skulle det gå till? Det som är bra kultur för mig kan vara skräp för dig. Hur menar man att politiken alls kan eller bör gå in för att styra och ställa i detta? Och vilka måttstockar skall i så fall användas?<br /><br /><span style="font-weight: bold;">Vi skall komma ihåg att den kulturvänster som nu bullrar är kulturens överklass.</span> Det handlar om de som fått just <span style="font-style: italic;">sin</span> verksamhet upphöjd till något extra av politikerna. Bland dem finns sällan det nytänkande, det annorlunda, det utmanande och det spännande. Snarare handlar det om en grupp människor som gjort sitt yttersta för att anpassa sin kulturella verksamhet till de för tillfället rådande politiska fixa idéerna – för att sedan belönas med skattepengar.<br /><br /><span style="font-style: italic;">Det som är nytt och spännande, det finner vi sällan i kulturpolitikens fålla. Den är snarare till för att bevara det existerande och skydda dess utövare mot nymodigheter och konkurrens.</span><br /><br /><span style="font-weight: bold;">Hur bra kan sådant vara för <span style="font-style: italic;">kulturen</span>, som sådan?</span><br /><br />Den som gör anspråk på att vilja ha politikernas gunst och pengar måste, med nödvändighet, armbåga sig förbi all annan form av kultur. På så sätt får kultureliten inte bara amorteringrna säkrade – utan dessutom en konkurrensfördel framför all annan kultur. Detta även om denna andra kultur skulle råka vara "bättre" i mångas ögon, djärvare och mer uppskattad av medborgarna. <span style="font-style: italic;">Man kan alltså säga att kulturpolitik, som sådan, medverkar till att hålla tillbaka en levande kultur och alla dess nya blomster.</span><br /><br /><span style="font-weight: bold;">Tänk på detta, nu när kulturmaffian ylar. Det är ett reaktionärt särintresse som känner sig hotat.</span><br /><br /><br />Till min huvudblogg: <a href="http://www.henrik-alexandersson.se">www.henrik-alexandersson.se</a>Henrik Alexanderssonhttp://www.blogger.com/profile/15234481146487869678noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-27047491.post-1159023302301850122006-09-23T16:49:00.000+02:002006-09-23T16:55:02.316+02:00Trångsynthetens rike<span style="font-style: italic;">Nedan min senaste FNA-krönika...</span><br /><br /><br /><span style="font-weight: bold;">TRÅNGSYNTHETENS RIKE</span><br /><br /><span style="font-weight: bold;">Det har varit val - och Sverigedemokraterna kom nästan in i riksdagen. Detta har fått alla politiker, journalister och förståsigpåare att gå i spinn. Så just nu talar folk snabbare än de tänker. Jag skall strax återkomma till varför dessa människor har panikkänslor. Jag kommer också att resonera lite närmare kring vad Sverigedemokraterna egentligen kan tänkas vilja och varför.</span><br /><br />Men först, för tydlighets skull: Även jag är oroad och störd över att ett främlingsfientligt parti på lite sikt är på väg in i den svenska politiken. Dessa människor har inte bara inskränkta och obehagliga åsikter - de är som regel också kufar och haverister som genom sin blotta närvaro kan få demokratiska församlingar att stå på näsan. Med Sverigedemokraterna i riksdagen kommer Sverige att bli omöjligt att regera - åt ena hållet eller det andra. Den som tycker att Ny Demokrati en gång förde med sig oreda har inte sett något ännu...<br /><br /><span style="font-weight: bold;">Men först alltså - vad är det som får de etablerade partierna att få sådan panik?</span><br /><br />Att de kan komma att förlora mandat till ett nytt parti? Jo, men det ingår liksom i spelreglerna. Att en våg av främlingsfientlighet drar fram över landet? Nja, det handlar ju trots allt bara om sisådär tre procent av befolkningen om man ser till hela riket.<br /><br />Så vad är det då som gör att våra politiker vaknar kallsvettiga mitt i natten och fruktar Sverigedemokraterna? Svaret är oroväckande och enkelt. <span style="font-style: italic;">De kan inte hantera dem!</span><br /><br /><span style="font-style: italic;">De flesta svenska politiker saknar den ideologiska stringens och de genomtänkta grundvärderingar som krävs för att kunna ta debatten.</span> Så när Sverigedemokraterna sitter i en tv-studio utan att ta på sig bruna skjortor och skrika <span style="font-style: italic;">"Sieg Heil!"</span> - då vet politikerna inte riktigt vad de skall säga och ta sig till.<br /><br />Och hur skulle de alls kunna göra något? De är ju också främlingsfientliga! Alla svenska riksdagspartier - alla - vill ha reglerad invandring. Några försvarar en omänsklig flyktingpolitik och några vill ha språktest. Men även de ulligaste och gulligaste och till synes ofarligaste och snälla riksdagsledamöterna vill ha en reglerad invandring.<br /><br /><span style="font-style: italic;">Därför skiljer de svenska riksdagspartierna sig inte i art, utan bara i grad, från Sverigedemokraterna. Och det gör situationen väldigt komplicerad. Hur kan man kritisera någon som delvis har samma åsikter och krav som man själv?</span><br /><br />Det är därför politikerna är så nervösa.<br /><br /><span style="font-weight: bold;">Så över till ett par tankar om vad Sverigedemokraterna egentligen står för. Kortvarianten först: Man är rädd för allt som är nytt och okänt. Vilket är dumt.</span><br /><br />Så här... Låt oss börja med att ställa frågan vad som förenar de människor som klumpas ihop som "utlänningar" i den svenska debatten. De kommer inte från ett visst land. De har inte en och samma hudfärg. De tillhör inte samma "ras". De bekänner sig inte till samma religion. De har inte samma kulturella bakgrund.<br /><br /><span style="font-style: italic;">Det handlar således inte om en viss grupp som uppvisar ett visst beteende. Istället är det en fråga om att de "inte är som vi". Och vem fan är det?</span><br /><br /><span style="font-weight: bold;">Ingen kan påverka var han eller hon föds, med vilken hudfärg, i vilket religiöst territorium eller i vilken kulturkrets. Människor har alltså inte gjort några fria, egna val som gör dem speciella. Så varför då tvinga dem att lida - genom särbehandling, diskriminering eller hat - för något som inte är deras "fel"?</span><br /><br />Samtidigt är det en tråkig mänsklig egenskap att vara rädd för det som är nytt och annorlunda. Det ligger kanske i våra gener, från en tid när det verkligen fanns skäl att vara rädd för andra stammar, ny mat, ovanligt väder och konstiga saker. Det är denna grottmänniskomentalitet som Sverigedemokraterna utnyttjar.<br /><br />De vill få oss att tro att vi kan vrida klockan 50-60 år tillbaka i tiden, till ett Sverige där utlänningar var sällsynta och pizza en nästan okänd maträtt. (Samtidigt vill de inte låtsas om att kåldolmar, familjen Bernadotte och Mårten Gås också är sådant som en gång var nytt och ovanligt i vårt land.)<br /><br />Detta är naturligtvis omöjligt och orimligt. Vi lever i en ny och relativt öppen värld. Om vi kastade ut allt och alla som inte har traditionellt "svenska" förtecken och isolerade oss - då skulle vi snabbt bli ett inavlat, underutvecklat, fattigt och olyckligt folk.<br /><br />Sverigedemokraternas illa dolda och de vanliga partiernas mer väl dolda främlingsfientlighet - det är bara att göra ett problem av något som inte behöver vara ett problem över huvud taget.<br /><br /><span style="font-style: italic;">Min enkla filosofi är att alla människor skall ha så stor frihet som möjligt att göra sina egna livsval. Alla människor!</span><br /><br /><span style="font-style: italic;">Jag anser att gränsen för denna frihet går där man inkräktar på någon annans frihet, egendom eller säkerhet. Alla bör respektera varandra - oavsett vilka vi är.</span><br /><br /><span style="font-style: italic;">Dessutom skall alla ha lika rättigheter. Och därmed även lika skyldigheter. Lagarna skall gälla lika för alla. Vi kan gott ha färre lagar, men vi skall ha mer ordning.</span><br /><br /><span style="font-weight: bold;">Detta är en enkel, men effektiv och sympatisk, modell för ett samhälle där alla kan leva och låta leva. Den ligger fjärran från Sverigedemokraternas metafysiska hokus-pokus om det svenska blodet. Och den ligger också väldigt långt från vad vårt lands riksdagspolitiker sysslar med.</span><br /><br />Medan alla andra tycker att den egna "rasen", "klassen", gruppen eller politiska majoriteten skall kunna tvinga alla andra att leva på ett visst sätt - så tycker jag att alla gott kan få leva som de vill, så länge man inte skadar någon annan.<br /><br />Men så enkelt får det tydligen inte vara i vårt land...<br /><br /><br />Till min huvudblogg: <a href="http://www.henrik-alexandersson.se">www.henrik-alexandersson.se</a>Henrik Alexanderssonhttp://www.blogger.com/profile/15234481146487869678noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-27047491.post-1154436086666639782006-08-01T14:33:00.000+02:002006-08-01T14:41:26.686+02:00Det är tillväxten, dummer!Nedan min senaste krönika i <span style="font-style: italic;">FNA</span> – denna gång om <span style="font-style: italic;">tillväxten</span>...<br /><br /><br /><span style="font-weight: bold;">MER ÅT FLER!</span><br /><br />Nu är valrörelsen över oss. De politiska partierna kommer att springa benen av sig för att lova mer åt fler. Och risken är rätt uppenbar att väljarna okritiskt sväljer betet. Att muta folk med deras egna pengar har blivit ett svenskt politiskt karaktärsdrag.<br /><br />I en valrörelse blir det också rätt uppenbart att kortsiktighet, tro, bluffmakeri, irrationella faktorer och plakatpolitik spelar stor roll. Låt oss därför försöka titta på <span style="font-style: italic;">"mer åt fler"</span>-politiken ur ett lite vidare och mer sansat perspektiv.<br /><br />En skola är den röd-gröna, att lova väljarna mer lullull med <span style="font-style: italic;">andra människors pengar</span>. För det första kan man ifrågasätta det moraliskt rimliga i detta. För det andra är fördelningspolitik i allt väsentligt en myt. Det handlar väldigt lite om att ta från de rika och ge till de fattiga. Istället handlar det om att ge den stora väljargruppen, medelklassen, vissa förmåner – som finansieras genom att samma medelklass tvingas digna under ett av världens absolut högsta skattetryck. Men bluffen tycks fungera. Väljarna tror att de har fått något, även om det räcker med mycket enkel matematik för att inse att så inte alls är fallet.<br /><br />Sedan har vi den andra skolan – <span style="font-style: italic;">tillväxt</span>. Jag önskar att jag kunde peka ut något parti som står upp för en god tillväxtpolitik, utan att tveka. Men i dag är den borgerliga alliansen nästan lika mycket inriktad på att leka med andra människors pengar som de röd-gröna.<br /><br />Tillväxttanken förtjänar verkligen fler och mer entusiastiska supporters, eftersom den är både rimlig och effektiv. Istället för att flytta runt pengar mellan folk – så går idén med tillväxt ut på att om vi får mer, då räcker det till fler. Allt - allt! - välstånd i Sverige och i resten av världen, genom hela historien, bygger på tillväxt. Det är lätt att visa. För om vårt samhälle i dag hade haft samma resurser som för 500 år sedan, då hade vi alla haft det väldigt jobbigt.<br /><br />Om vi skapar mer, då får fler jobb. Mer pengar omsätts. Staten kan få in mer pengar utan att höja skatten. Människor får råd att köpa mer, resa mer, spara mer och de kan få mer fritid. Skolan, vården och omsorgen kan förbättras. Alla kan få det bättre. <span style="font-style: italic;">Men då krävs det alltså att kakan växer.</span> Det är egentligen rätt enkelt, eller hur?<br /><br />Därför är det märkligt att se att så många motarbetar tillväxten. Miljöpartiet säger rakt ut nej till tillväxt, eftersom de vill att vi skall leva på kottar och bark för miljöns skull. (De har för övrigt helt missat att tillväxt och utveckling är de faktorer som, världen runt, visat sig vara absolut viktigast för att åstadkomma en bättre miljö.)<br /><br />Vänsterpartiet är emot privat företagande och för ett klasslöst samhälle. De vill förstatliga företag och de vill hellre att folk jobbar i den skattefinansierade sektorn än i den skattebetalande. Hej och hå! Där blir det inte mycket tillväxt, kan jag lova.<br /><br />Och så socialdemokraterna, som är djupt konservativa och tror att vi fortfarande lever på 1800-talet. Som en del av "arbetarrörelsen" är de i grunden skeptiska till företag, företagare och företagande. Därför vägrar de att inse att tillväxten kräver att det blir enklare och mer lönsamt att driva företag. Istället sätter socialdemokraterna på sig jättelika skygglappar och fokuserar på att flytta pengar mellan människor, med tvång om så krävs. Samtidigt gör de det svårare, dyrare och jävligare att driva företag. Suck!<br /><br />De varken vill se eller diskutera vad som kan ske om kakan växer. Det är riktigt korkat, även ur ett socialdemokratiskt perspektiv. Snart är de svenska sossarna de enda bland sina partibröder i Europa som vägrar se möjligheterna...<br /><br />Många i de borgerliga partierna förstår nog det där med tillväxt. Men det verkar inte som om deras partier fattat galoppen. Därför ser vi sällan eller aldrig borgerliga partier gå ut i ett frimodigt, visionärt, pedagogiskt och tydligt försvar för tillväxten. Istället spelar de fegt på sossarnas planhalva, där man leker monopol med andra människors pengar.<br /><br /><span style="font-style: italic;">Om vi vill få det bättre – då krävs en förändrig. Det är en hyfsat enkel sanning som tycks vara väldigt, väldigt svår att förstå.</span><br /><br /><br />Till min huvudblogg: <a href="http://www.henrik-alexandersson.se">www.henrik-alexandersson.se</a>Henrik Alexanderssonhttp://www.blogger.com/profile/15234481146487869678noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-27047491.post-1151528363128611142006-06-28T22:56:00.000+02:002006-06-28T22:59:23.136+02:00Det vi inte vet att vi inte vet<span style="font-style: italic;">Min senaste Flashback-krönika:<br /><br /></span><br />Man är egentligen ett ignorant arsle.<br /><br />Varje dag fattar vi beslut som får stora konsekvenser, utan att ha en susning om vad vi håller på med. En del saker är betydelselösa. Annat får konsekvenser för oss själva och andra. Emellanåt våldsamt stora konsekvenser.<br /><br />Vissa beslut fattar vi trots att vi vet att vi inte har all information som vi skulle behöva. Annat kommer vi fram till utan att ens reflektera över att vi inte vet vad vi sysslar med.<br /><br />Svensk samhällsdebatt är ett exempel på detta. Folk tror så förbannat mycket. Vi "känner" så mycket som vi varken vill, orkar eller kan förklara. Vi drar förhastade slutsatser. Vi tror att en liten del av sanningen är hela sanningen. Vi nöjer oss med andras grunda, felaktiga och ibland medvetet missledande analyser. Vi söker sällan alternativ information. Vi tar till, bygger ut och sprider vidare uppgifter som var uppåt väggarna fel redan från början.<br /><br />Detta är inte helt okomplicerade processer. Vissa saker vet vi. Annat vet vi att vi inte vet. Men hur skall vi över huvud taget kunna förstå eller ta hänsyn till de saker som vi inte vet att vi inte vet? Sådant kan vi ju över huvud taget inte förhålla oss till eller analysera.<br /><br />Det intressanta är att det inte nödvändigtvis är "enkla människor" som är outbildade och ointresserade av nyheter och samhällsdebatt som har mest fel. För något år sedan gjorde opinionsmätningsföretaget Demoskop en undersökning om vad svenska folket vet om tillståndet i världen. Det visade sig snabbt att ju högre utbildning de tillfrågade hade - ju mer fel hade de i sina svar!<br /><br />Detta kan möjligen förklaras att den som är storkonsument av nyheter, intresserad av samhällsdebatt och som försöker följa med sin tid hela tiden exponerar sig själv för så mycket... skit! Mainstreammedia är fyllda med larmrapporter, försåtliga halvsanningar och rena lögner som folk med en agenda sprider. All information har en avsändare. Och denna avsändare har alltid ett syfte med sin information. Så det är lätt att låta sig luras.<br /><br />Lägg till detta att goda nyheter är ointressanta. De säljer inte. Så hälsan tiger still. Därför matas vi hela tiden med larm, elände, svårmod och problem som formar hela vår världsbild. Generellt sett kan man säga att folk därför tror att mycket i vårt samhälle är jävligare än vad det i själva verket är.<br /><br />Dessutom finns det - naturligtvis - massor av folk i media och debatt som med vett och vilje sprider politiskt driven desinformation.<br /><br />I den aktuella Demoskop-undersökningen trodde 73 procent av de tillfrågade att det är fler som lider av undernäring i u-länderna i dag jämfört med 1980. Det är helt fel. Antalet undernärda i dessa länder har minskat med två tredjedelar.<br /><br />76 procent av svenskarna tror att det är fler som lever i fattigdom i u-länderna i dag än 1980. Fel igen. Antalet extremt fattiga har minskat, även detta med två tredjedelar.<br /><br />72 procent tror att luftföroreningarna i EU-länderna har ökat de senaste 25 åren. I själva verket har de minskat med 40 procent!<br /><br />På samma sätt fortsätter det med en rad frågor som har med miljö och fattigdom att göra. Folk tror att det har blivit sämre, när det i verkligheten har blivit bättre. Vi håller snabbt på att förbättra vår miljö. Fattigdomen i världen minskar rätt snabbt. Vi är på rätt väg!<br /><br />Men om människor inte känner till detta - då är det lätt hänt att de tror att vi borde göra tvärt om; att ändra de beteenden som i verkligheten gör saker och ting bättre. Och sådant kan bli förödande.<br /><br />Tekniska framsteg, tillväxt, frihandel och andra moderniteter är bra. Det finns hinkvis med siffror och statistik som visar på sådana samband. Men vad händer om folk inte känner till detta? Vilket blir resultatet om dessa uppgifter inte kommer fram i debatten? Hur blir det om folk, felaktigt, tror att det är tvärt om?<br /><br />Jo, då kommer människor - som nog egentligen bara vill göra gott - att bekämpa just de företeelser som gör saker och ting bättre. Resultatet blir att förbättringarna saktas ner, avstannar eller helt enkelt förvandlas till försämringar.<br /><br />Därför breder tyvärr tillväxtfientlighet, teknikskepsis, globaliseringsmotstånd, miljöfundamentalism och småsinthet ut sig i vårt land. Och eftersom de flesta av oss alltså inte ens känner till att vi inte känner till hur saker och ting egentligen är, så kan detta pågå rätt ostört. Vilket i sin tur leder till att vi skadar både oss själva och andra.<br /><br /><br />Till min huvudblogg: <a href="http://www.henrik-alexandersson.se" target="_blank">www.henrik-alexandersson.se</a>Henrik Alexanderssonhttp://www.blogger.com/profile/15234481146487869678noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-27047491.post-1148865711548412712006-05-29T03:16:00.000+02:002006-05-29T04:08:25.203+02:00Globalisering och fattigdom<span style="font-weight: bold;">På onsdag debatterar EU-parlamentet ett betänkande om </span><span style="font-style: italic; font-weight: bold;">globalisering och fattigdom</span><span style="font-weight: bold;">. På torsdag sker omröstningen. Tanken är att betänkandet (A6-0179/2006) skall ligga till grund för hur bland annat EU-kommissionen skall agera i framtiden.</span><br /><br />Här finns mycket att säga...<br /><br /><span style="font-style: italic; font-weight: bold;">För det första kan man konstatera att det är uppseendeväckande att icke en enda marknadsliberal tankesmedja, samhällsdebattör eller skribent har engagerat sig i arbetet kring betänkandet! Icke en!</span><br /><br />Å andra sidan har det inte synts till så många vänsterdebattörer i frågan heller. Men det behövs knappast - eftersom förslaget redan från början har ett tydligt vänsterperspektiv. Mycket är hårresande.<br /><br />Med märkliga krumbukter försöker författaren till exempel få det till att fattigdomen i världen nog ändå har ökat. I vart fall på sätt och vis, sett ur ett speciellt perspektiv...<br /><br />Dokumentet talar om demokratisk medverkan och omläggningar av de ekonomiska strukturerna för att garantera en mer jämlik välståndsfördelning. Detta låter misstänkt mycket som planekonomi i mina öron. Dessutom kan det verkligen diskuteras om <span style="font-style: italic;">"välståndsfördelning"</span> är viktigare än tillväxt för att minska fattigdom.<br /><br />Samtidigt som författaren har svårt att komma runt frihandelns fördelar, så gör han sitt bästa för att ta tillbaka det mesta i nästa andetag. Att frihandel kräver regleringar och skyddstullar är ett genomgående mantra...<br /><br />Politiskt korrekta floskler som <span style="font-style: italic;">"hållbar utveckling"</span> blandas med de gamla vanliga <span style="font-style: italic;">"Fair Trade"</span>-kraven, tankar om priskontroll, sociala och politiska pekpinnar, åsikter om att fler kvinnor bör gå ut i förvärvsarbete, skuldavskrivning, krav på vilka tjänster som bör ingå i ländernas offentliga sektor, hinkvis med biståndsmiljoner och - naturligtvis - ett genusperspektiv.<br /><br /><span style="font-style: italic;">"Europaparlamentet konstaterar att kvinnor relativt sett har mindre nytta av de möjligheter som globaliseringen och liberaliseringen av handeln erbjuder och samtidigt snarare drabbas av de negativa följderna av denna utveckling"</span> fastslår betänkandet trosvisst.<br /><br />Detta virriga dokument vimlar av tvivelaktiga antaganden, politiska dogmer, tveksamma orsakssamband och uppenbara brister när det gäller att förstå grundläggande ekonomiska samband.<br /><br />Och så sådana där påståenden som man undrar vad författaren egentligen menar med. Ett exempel <span style="font-style: italic;">"De industrialiserade länderna äger 90 procent av alla patent, och i fallet med läkemedel är detta ofta förknippat med svårigheten att tackla folkhälsoproblem."</span> Hmmm... Borde läkemedelsföretagen i i-världen kanske spela mer golf och forska mindre - eller vad?<br /><br /><span style="font-weight: bold;">I EU-parlamentet kan dokument av detta slag mycket väl gå igenom, eftersom det är så få som bryr sig. </span><span style="font-style: italic; font-weight: bold;">"Det låter ju så snällt och fint"</span><span style="font-weight: bold;">, typ.</span><br /><br /><span style="font-weight: bold;">I just detta fall blir det dock match av...</span><br /><br /><span style="font-weight: bold; font-style: italic;">Den svenske moderaten Christofer Fjellner och hans stab har lagt ändringsyrkanden som helt vänder upp och ned på det framlagda betänkandet. Detta är utmärkt. Om de får sin partigrupp, EPP, med sig återstår dock att se.</span><br /><br />I detta arbete hade de säkert haft nytta av lite hjälp från några av alla de tankesmedjor, skribenter och debattörer som dagligen kämpar för frihet, marknadsekonomi och frihandel – men som helt tycks ha missat tåget, nu när det är skarpt läge...<br /><br /><br />Till min huvudblogg: <a href="www.henrik-alexandersson.se" target="_blank">www.henrik-alexandersson.se</a>Henrik Alexanderssonhttp://www.blogger.com/profile/15234481146487869678noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-27047491.post-1147444339459263272006-05-12T16:22:00.000+02:002006-05-12T16:32:19.480+02:00P.J. O'Rourke<span style="font-style: italic;">Jag satt och bläddrade i Fria Moderata Studentförbundets </span>Guruhandbok<span style="font-style: italic;"> och hittade min text om den amerikanske skribenten P.J. O'Rourke. Det slog mig att jag aldrig lagt upp denna text i digital form. Så här är den. Enjoy!</span><br /><br /><br /><span style="font-weight: bold;">P.J. O'Rourke är ingen filosof i egentlig bemärkelse.</span> Samtidigt är det få som fått så många människor att tänka till - ordentligt - om stora och svåra politiska frågor. Han är nämligen något så ovanligt som en idémässigt stringent frihetlig humorist. Och han är inte bara en vanlig lustigkurre - han är ofta hysteriskt rolig, vilket fått flera av hans böcker att toppa bestsellerlistorna.<br /><br />Det räcker med att titta på ett av hans kanske mest kända citat, för att förstå vilken kraft det ligger i att presentera politisk kritik i humorns form. <span style="font-style: italic;">"Giving money and power to government is like giving whiskey and car keys to teenage boys."</span> Citatet kommer ur boken <span style="font-style: italic;">Parliament of Whores</span>.<br /><br />P.J. O'Rourkes bakgrund finns i den amerikanska studentvänstern på 70-talet. Om man ser till berättelserna från den tiden förefaller han ha varit rätt så individualistisk och fritänkande redan då. I vart fall om man får tro honom själv. Sedan började han sin vandring mot att bli vad som närmast kan kallas libertarian. Vänstern avskyr honom för hans syn på ekonomi och utrikespolitik. Men han upprör även många konservativa med sin frihetliga syn på bland annat sex och droger.<br /><br />Den första delen av hans mer frihetliga skrivarbana omfattar <span style="font-style: italic;">National Lampoon, Playboy, Vanity Fair, Car and Driver</span> och <span style="font-style: italic;">Roling Stone</span>. För den senare kan man säga att han bland annat fungerat som utrikespolitisk korrespondent. Under tidningstiden började han även dyka upp som kommentator i <span style="font-style: italic;">CBS 60 Minutes</span>.<br /><br />Karriären som gonzo-journalist öppnade även för ett stort antal böcker. Några som är extra nämnvärda är <span style="font-style: italic;">Republican Party Reptile</span> (1987), <span style="font-style: italic;">Holidays in Hell</span> (1988), <span style="font-style: italic;">Parliament of Whores</span> (1991), <span style="font-style: italic;">Give War A Chance</span> (1992), <span style="font-style: italic;">All the Trouble in the World</span> (1994) och <span style="font-style: italic;">Eat the Rich</span> (1998) i vilken han bland annat skriver om Sverige.<br /><br />I dag skriver han bland annat för <span style="font-style: italic;">The Atlantic Monthly</span> och medverkar i den amerikanska radioshowen <span style="font-style: italic;">Wait! Wait! Don't tell me!</span><br /><br />Hans mer "seriösa" politiska arbete kan beskrivas med att han nu är verksam som H.L. Mencken Research Fellow på Cato Institute.<br /><br />P.J. O'Rourkes mest kända och citerade bok är förmodligen <span style="font-style: italic;">Parliament of Whores</span>. I denna sätter han den politiska makten under luppen under kapitelrubriker som <span style="font-style: italic;">Attack of the midget vote-suckers; The three branches of government: Money, Television and Bullshit; Among the compassion fascists</span>.<br /><br />Ett citat ur boken <span style="font-style: italic;">"Our government gets more than thugs in a protection racket demand, more even than discarded first wives of famous rich men receive in divorce court. Then this government, swollen and arrogant with pelf, goes butting into our business. It checks the amount of tropical oils in our snack foods, tells us what kind of gasoline we can buy for our cars and how fast we can drive them, bosses us around about retirement, education and what's on TV; counts our noses and asks fresh questions about who's still living at home and how many bathrooms we have; decides whether the door to our office or shop should have steps or a wheelchair ramp; decrees the gender and complexion of the people to be hired there; lectures us on safe sex; dictates what we can sniff, smoke, and swallow; and waylays young men, ships them to distant places and tells them to shoot people they don't even know."</span><br /><br />P.J. O'Rourke finns (ännu) inte att läsa på svenska. Inte för att det inte skulle finnas en marknad. Snarare är skälet att hans ironiserande helt enkelt visat sig allt för svårt och ibland subtilt för att översätta. Däremot har han flera gånger varit här och gett föreläsningar.<br /><br />Den som vill närma sig O'Rourke kan börja med <span style="font-style: italic;">The Liberty Manifesto</span>, ett anförande han höll när Cato Institute invigde sitt nya högkvarter 1993. En länk finns i slutet av denna text. Att få tag i hans böcker kan ibland vara lite besvärligt. De är ofta slutsålda, men kommer lika ofta i nya utgåvor från Random House och Picador.<br /><br />När vi träffade honom för tidskriften Nyliberalens räkning i början av 90-talet sammanfattade han sin syn på vad staten bör syssla med så här <span style="font-style: italic;">"Att ta hand om saker som exploderar."</span><br /><br />Låt mig slutligen presentera ett av mina favoritcitat. <span style="font-style: italic;">"The mystery of government is not how Washington works but how to make it stop."</span><br /><br /><a href="http://www.cato.org/speeches/sp-orourke.html" target="_blank">The Liberty Manifesto</a><br /><br /><br />Till min huvudblogg: <a href="www.henrik-alexandersson.se" target="_blank">www.henrik-alexandersson.se</a>Henrik Alexanderssonhttp://www.blogger.com/profile/15234481146487869678noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-27047491.post-1147037648730485052006-05-07T23:30:00.000+02:002006-05-07T23:34:08.740+02:00Var går gränsen?<span style="font-style: italic;">Nedan min senaste Flashback/FNA-krönika:</span><br /><br /><span style="font-weight: bold;">Skall man protestera när de börjar inskränka våra medborgerliga friheter och övervaka oss - eller skall man vänta tills det är för sent?</span><br /><br />Frågan är aktuell. Tänk dig en skala där noll är total anarki, utan stat. I andra ändan, tio, råder total statlig kontroll och totalt förtryck. Låt oss säga att vi i dag befinner oss någonstans runt sex på den skalan. För var dag som går ökar statens makt över våra liv.<br /><br /><span style="font-style: italic;">Hur mycket är vi medborgare beredda att acceptera? Och hur långt är våra politiker beredda att gå?</span><br /><br />När det gäller medborgarna råder en oroväckande naivitet i vårt land. Allt för många upprepar envist mantrat att <span style="font-style: italic;">"den som är oskyldig har inget att frukta"</span>. Detta trots att oskyldiga människor hela tiden hamnar i kläm, och till och med i finkan - när statens övervakningsambitioner paras med polisens böjelse för konspirationsteorier.<br /><br />Svenska folket tycks inte heller ha något problem med att vi har lagar som gör att människor kan sättas i fängelse på grund av sina åsikter. Inte ens när staten stänger obekväma politiska websidor eller när EU säger att vi nog inte skall ha rätt att kritisera vissa religioner reagerar folk.<br /><br /><span style="font-weight: bold;">Ser man så till politikerna finns förmodligen bara en gräns för deras Storebrors-ambitioner: Total kontroll.</span><br /><br />För varje förslag som läggs och klubbas flyttas gränsen. Och så fort gränsen är flyttad tar politikerna ett steg till. Och ett till. Och ett till...<br /><br />Politiker har inga problem med att styra och kontrollera. Ju mer de inskränker din och min frihet, ju mer makt får de själva. Och de gillar makt.<br /><br />Para sedan detta med ett samhälle där allt fler blir beroende av staten i form av bidrag. Den som behöver statens pengar är naturligtvis mindre benägen att kritisera det som är galet än den som står fri. Resultatet blir att tystnaden långsamt breder ut sig.<br /><br /><span style="font-weight: bold;">Vad som krävs i Sverige är motstånd. Och nu talar jag inte om stenkastande brunvänster eller om reclaimare. Sverige behöver fler modiga, pålästa, sakliga och envisa medborgare som kämpar mot övervakningsstaten. Fler som försvarar våra hotade fri- och rättigheter. Fler som vägrar krypa inför makten.</span><br /><br /><span style="font-weight: bold; font-style: italic;">Som sagt: Skall man protestera när de börjar inskränka våra medborgerliga friheter och övervaka oss - eller skall man vänta tills det är för sent?</span><br /><br /><br />Till min huvudblogg: <a href="http://www.henrik-alexandersson.se">www.henrik-alexandersson.se</a>Henrik Alexanderssonhttp://www.blogger.com/profile/15234481146487869678noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-27047491.post-1146660470488303392006-05-03T14:35:00.000+02:002006-05-03T17:29:06.980+02:00Det klasslösa samhället?Vänsterpartiet och deras vänner duckar ständigt när det gäller vilket samhälle de vill bygga. Dagens lösen är att de inte är kommunister - utan att de ju <span style="font-style: italic;">"bara vill ha ett klasslöst samhälle"</span>. Visst låter det gulligt..?<br /><br /><span style="font-weight: bold;">Men stopp och belägg! Idén om det klasslösa samhället fan i min lilla låda inte fin! Den är direkt och intimt kopplad till tvång, förtryck, kontroll och övergrepp mot de medborgerliga fri- och rättigheterna. Det klasslösa samhället är en stat med massor av taggtråd!</span><br /><br /><span style="font-style: italic; font-weight: bold;">För att uppnå ett klasslöst samhälle måsta staten först och främst utjämna alla existerande klasskillnader</span><span style="font-weight: bold;">.</span> Detta kan endast ske genom att man <span style="font-style: italic;">beslagtar</span> pengar och egendom ifrån folk. Man kränker därmed deras äganderätt och rätten till det de skapat med sina egna händer eller sitt intellekt. <span style="font-style: italic;">Den som tror att detta kan ske frivilligt är godtrogen bortom vad som är riktigt nyttigt.</span><br /><br />Men låt oss för ett ögonblick anta att man lyckas med detta. Vad är då nästa steg? <span style="font-style: italic; font-weight: bold;">Jo, att se till att nya klasskillnader inte uppstår</span><span style="font-weight: bold;">.</span> Hur skall det gå till? Inte ens i ett samhälle där alla är egendomslösa och får en matranson om dagen och ett klädpaket varje halvår kan man undvika att klasskillnader uppstår. Någon kanske är sparsam och någon annan inte. Någon kanske är företagsam och någon annan inte. Någon kanske är förutseende och någon annan inte. Någon kanske är praktiskt lagd och någon annan inte. <span style="font-style: italic;">Även i detta gigantiska fångläger kommer det alltså snabbt att uppstå skillnader mellan människor.</span><br /><br /><span style="font-weight: bold;">För att undvika detta krävs att alla medborgare </span><span style="font-style: italic; font-weight: bold;">kontrolleras</span><span style="font-weight: bold;"> - stenhårt - hela tiden.</span> Det krävs att man tar ifrån folk det de lyckats lägga undan. Det krävs att man hindrar initiativrika från att göra smarta saker. <span style="font-weight: bold;">Detta kan helt enkelt inte ske utan tvång och våld från statens sida.</span> För, den som inte vill gå med på allt detta - den måste tvingas. Var tror du idén om Gulag och de Röda Khmerernas dödsfält kommer ifrån? Jo, ur utpoin om det klasslösa samhället!<br /><br /><span style="font-style: italic;"><span style="font-weight: bold;">Det är detta som är Lars Ohlys, vänsterns och SSU:s klasslösa samhälle.</span> Det är inte ens en "fin tanke". Kommunismen har alltid varit, är och förblir ett vidrigt system. I vänsterns värld accepteras inte att människor är olika - att de har olika önskemål, olika krav, olika behov, olika talang, olika begåvning och att de gör olika livsval. Mångfald är ett hot mot det klasslösa samhället. Öppenhet lika så. Det är inte en händelse att kommunistdiktaturer är stängda mot omvärlden.</span><br /><br /><span style="font-weight: bold;">De som talar om det klasslösa samhället vill kontrollera och förtrycka dig. De när en tanke om en stat där alla stöps i samma form och underordnas kollektivet. Och i kollektivets ledning sitter Lars Ohly och hans Kamrater. Detta är en i grunden vidrig och farlig idé.</span><br /><br /><span style="font-style: italic;">Alternativet är ett öppet samhälle med mångfald.</span> En fri ekonomi med spontan ordning som lyhört tillgodoser konsumenternas olika behov. Ett samhälle där människors olikhet och olika preferenser är en tillgång. Ett samhälle med valfrihet, företagsamhet, frivillighet, mångfald, demokrati, frihet och glädje. Och det är just detta Lars Ohly och alla andra som kämpar för ett klasslöst samhälle vill krossa. Och de har inget lärt sig av de hårresande försök att skapa kommandostater som finns att beskåda genom historien. Inget alls. Nada!<br /><br /><span style="font-weight: bold;">Kommunismen och idén om det klasslösa samhället hör hemma på historiens skräphög. De är omöjligheter som aldrig fungerat och som inte ens var "fina" tankar från början. Men låt för all del vänstern hålla fast vid sin enögda dogmatism - så att den en gång för alla åker ur riksdagen i nästa val. Att det sitter folk i i vårt parlament som har visioner som kan skapa en terrorstat - det är genuint obehagligt.<br /><br /></span><br />Länk till min huvudblogg: <a href="http://www.henrik-alexandersson.se">www.henrik-alexandersson.se</a>Henrik Alexanderssonhttp://www.blogger.com/profile/15234481146487869678noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-27047491.post-1146076940755766602006-04-26T20:37:00.000+02:002006-04-26T20:42:20.756+02:00Sluta tro! Börja tänka!Naturligtvis skall folk få tro vad de vill. Vissa tror på en eller annan gud. Någon ber till en sten. Någon annan hyllar kanske en påse skruvar. Själv tror jag att jag skall ta mig en cigarr.<br /><br />Men att folk är i sin fulla rätt att tro på vad de vill - det innebär inte att jag tänker låta bli att häckla dem. Inte så mycket för deras larviga ritualer som för deras godtrogenhet och för att de är lättledda. Att tro på ditt eller datt har nämligen ersatt det sunda förnuftet. Och det är verkligen inte bra. Det förvandlar inte sällan grumliga tankar till ondskefulla handlingar.<br /><br />Ibland känns det som om saker och ting är för stora och jobbiga för att vi skall klara av att hantera dem. Då kan det ju kännas bra att ha en gud att be om ett handtag. Varsågod!<br /><br />Men att vända sig till ett eller annat andeväsende, vars existens är synnerligen osäker, istället för att hantera den skit som dyker upp på egen hand - det förefaller mig vara en klen plan. Jag kan inte ens tänka mig att om, säger om, det finns en gud - att han eller hon då skulle gilla att folk feakar ut och ber om än det ena och än det andra - istället för att själva ta ansvar för sina liv.<br /><br />Mycket i vårt samhälle går ut på att indoktrinera oss att tro istället för att tänka, ta ansvar och handla. Det är naturligtvis praktiskt för alla med makt. Den som litar på gud istället för att handla, den gör inte uppror. Den som tror på en politiker, den är ett lydigt redskap. Den som tror fanatiskt på vad det än vara må - den blir en utmärkt korsfarare, terrorist eller ett lämpligt bondeoffer.<br /><br />Ständigt möter man religionens tomma kulisser - som egentligen döljer något helt annat.<br /><br />När jag ger mig ut i Belfast ruggigaste kvarter - då ser jag människor som är beredda att döda varandra med tolkningar av kristendomen som ursäkt. Det är rätt anmärkningsvärt att folk anser sig ha rätt att slå ihjäl eller spränga andra i luften, bara för att de gör en delvis annan tolkning av kärleksbudskapet. Men bekvämt. Skalar man bort religionen, då handlar konflikten på Nordirland om snäva politiska intressen och ren skär maktkamp. Sådant skulle man kunna hantera och desarmera på förnuftsmässiga grunder. Men det ligger inte i de stridandes intresse. Därför viftar man med det religiösa skynket för att förmå folk att fortsätta hata istället för att tänka.<br /><br />I Mellanöstern är det samma sak. Jude eller muslim, visst! Men förnuft, eftertanke och konstruktiva lösningar - icke!<br /><br />Religiös fanatism är farlig och dödlig. I USA har kristna fanatiker ihjäl abortläkare - när de inte skyller den 11 september på medborgarrättsrörelsen eller bögarna. Så mycket var den kristna medmänskligheten alltså värd. I Aghanistan och Irak finner vi terrorister, vars fundamentalism får Ulf Ekman att framstå som rena ateisten, som rättfärdigar mord med en religion som de facto uttryckligen förbjuder mord på oskyldiga.<br /><br />Vad fanatikerna har gemensamt är att de tar alla andra, snälla, vardagsreligiösa människor som gisslan för sin sak. Det är ett jävla oskick! Och det är de måttliga krafternas uppgift - inom alla religioner - att se till att de egna knäppskallarna håller sig på mattan. Men allt för ofta är det politiska intresset det motsatta - att gömma sig bakom dårarna.<br /><br />Blandar man sedan enögd tro med avundsjuka för att någon annan människa eller stat lyckats bättre än man själv - då har man tänt stubinen och smällen blir oundviklig. Men det är naturligtvis mer bekvämt än att själv ta ansvar för sitt liv, sitt samhälle och sitt välstånd.<br /><br />Jag skulle önska att folk började tänka istället för att tro. Det skulle visserligen ställa till det - förmodligen minst lika mycket för politkerna som för de religiösa ledarna. Men det skulle vara ack så välgörande.<br /><br />Uppriktigt sagt förstår jag mig inte på dem som ägnar sig åt religiös fatalism - och lägger allt i sin guds händer. Är det inte bättre att släcka eldsvådan, täta läckan i skrovet, ringa 112, argumentera mot ondskan eller att... vaffan... skriva en insändare - än att passivt bli ett offer, om än ett väldigt rättroget offer?<br /><br />Enögd tro förekommer även i politiken. Människor i orter vars namn slutar på -bruk, -fors eller -hammar hävdar att de måste rösta på ett visst parti bara för att de har skit under naglarna. En och annan tant på Östermalm eller i Djursholm tror att den politiska hemvisten sitter i postnummret. Landets fyra procent frireligiösa folkskollärare tror att de måste rösta på det parti som inte sällan brukar vara just så stort. Är man bonde förväntas man vända sig till det parti som bönderna alltid har röstat på. Är man fattig, utslagen eller lågavlönad, då förväntas man automatiskt springa in i "rätt" kollektiva fålla. Humbug!<br /><br />Människor får gärna hänge sig åt den ena eller andra religionen, om det roar dem. Men när det gäller politiken förväntar jag mig att folk tar ställning - även om det inte nödvändigtvis måste vara partipolitisk ställning. Men det skall inte ske av slentrian, lathet, tradition eller yttre tryck. Vi människor har förmåga till logiskt tänkande. Nu är det hög tid att vi börjar använda oss av denna gåva. Allt annat är bara hokus-pokus!<br /><br /><span style="font-style: italic;">Fotnot: När denna krönika ursprungligen publicerats i FNA fick jag 100-tals mail från vänliga människor som berättade att de tänkte be för mig och för min förtappade själ. :-)<br /></span>Henrik Alexanderssonhttp://www.blogger.com/profile/15234481146487869678noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-27047491.post-1146076388219981802006-04-26T20:29:00.000+02:002006-04-26T20:33:08.220+02:00Ny parallellbloggHär kommer jag att publicera längre texter, som inte riktigt får plats på min huvudblogg: <a href="http://www.henrik-alexandersson.se">www.henrik-alexandersson.se</a><br /><br />Alla texter som läggs upp här kommer att annonseras med en länk eller notis på min huvudblogg. Så du behöver inte sätta något bokmärke här - det räcker om du följer mina dagliga bloggpostningar.<br /><br />Så - nu kan jag både skriva så långt jag vill <span style="font-style: italic;">och</span> hålla friskt tempo med korta notiser. Bra, eller hur?Henrik Alexanderssonhttp://www.blogger.com/profile/15234481146487869678noreply@blogger.com0