Denna text publicerades först i tidskriften Nyliberalen, hösten 2010.
Nu måste EU-kritiken formeras på allvar!
I och med att EU:s nya ”konstitution” – Lissabonfördraget – trädde i kraft tycks luften ha gått ur mycket av EU-kritiken. Inte för att den inte behövs längre. Tvärt om. Snarare tycks det som att vansinnet nu har blivit så överväldigande att många har resignerat.
Den EU-kritik som ändå lever kvar diskvalificerar som regel sig själv genom sin kufighet. Ofta handlar det om att den har sin grund i främlingsfientlighet, protektionism, nationalism eller motstånd mot den öppna, gemensamma marknaden. Någon frihetlig, liberal, EU-kritik är i dag svår att finna.
Samtidigt behövs en sådan nu mer än någonsin. Nu är varje dag en kamp mot överstatlighet, centralisering, kommandoekonomi, reglering och politisk klåfingrighet. Frågor som rör medborgarrätt, öppenhet, frihandel, yttrandefrihet och övervakning är på tapeten varje dag – men går förfärande ofta åt fel håll. Och skulle de gå rätt, då blockeras de ändå ofta av ministerrådet eller eurokratin.
Att arbeta med Piratpartiet i Europaparlamentet är givande på många sätt. Vissa av frågorna ovan är våra och jag vågar påstå att vi gör skillnad till det bättre. Men det är frustrerande att inte vara heltäckande – att inte kunna kämpa för friheten på alla fronter. Speciellt när man står mitt i den strida strömmen av galenskaper.
Europavalet 2014 måste handla om EU. På samma sätt som få människor i Piratpartiet i dag gör skillnad, på vissa områden, kan få människor även göra skillnad i ett större perspektiv. Frågan är bara hur det skall gå till.
Till att börja med är kunskapen om och intresset för EU-frågorna i Sverige skrämmande dåligt. Svenska medias bevakning är under all kritik. Och för de flesta människor känns EU fortfarande fjärran och abstrakt – trots att det är härifrån de flesta av våra lagar och regler kommer nu för tiden.
Sedan är frågan vilket mål man skall sikta på. Ett utträde? Kanske. Men inte så länge det enda rimliga alternativet är ett ESS-medlemskap som ger oss alla regler och allt vansinne ändå – fast bara utan inflytande. Eller är målet ett reformerat EU, som fokuserar på fri rörlighet och mellanstatligt samarbete? Eller skall man ”gilla läget” och försöka göra den europeiska federalstaten så decentraliserad som möjligt? Eller får man nöja sig med att ta den dagliga striden mot den aldrig sinande strömmen av lagar, regler och förslag?
Sedan är frågan vem som skall göra det? Skall man starta ett nytt parti? Har kanske Piratpartiet blivit något delvis bredare och annorlunda om fyra år? Går det att blåsa nytt liv i Junilistan – som ju trots allt har gratis valsedlar i alla vallokaler även i EU-valet 2014? Skall man även släppa in de mer kufiga EU-motståndarna eller skall det vara ett mer renodlat, renlärigt liberalt projekt?
Att bygga ett politiskt parti utan interna stridigheter, organisatoriskt trassel och ändlösa slagsmål i återvändsgränder är inte heller det lättaste.
En sak är rätt säker: Europavalet 2014 är sista chansen att göra något av substans – innan EU och dess medlemsstater har grottat ner sig helt och hållet. Överstatligheten rullas just nu ut i ett hisnande tempo. Och det går inte att se något slut på politiseringen och byråkratiseringen av unionen.
Den goda nyheten är att ”pilotprojektet” Piratpartiet visar att det går att påverka och förändra. Denna insikt går att ta till nästa nivå. Men det kräver mycket och hårt arbete – som måste börja rätt så omgående.
