söndag, mars 25, 2007

EU:s vansinniga jordbruksstöd

Det finns ett stort mysterium inom EU...

Varför gör inte folket revolt mot jordbruksstödet?

Och varför fyller inte rapporter om detta kompletta vansinne våra medier?

Man kan undra.



Låt oss börja med att titta på jordbruksstödets storlek. CAP, kallas det i dagligt tal i EU och det gömmer sig under rubriken "Skydd och förvaltning av naturresurser" i unionens budget. För 2007 utgör det ungefär hälften av hela EU:s utgiftsbudget – 54.985.000.000 euro (drygt 508 miljarder svenska kronor) av budgetens 120.702.000.000 euro (drygt 1.116 miljader svenska kronor).

Svenska bönder får del av drygt 10 miljarder kronor av detta stöd. Största förmånstagare är Frankrike, Spanien, Tyskland och Italien.



Syftet med CAP sägs vara att...

  • ge jordbrukarna en skälig levnadsstandard
  • trygga livsmedelsförsörjningen
  • ge konsumenterna livsmedel till rimliga priser
  • stimulera till en miljövänligare produktion

Well.

Vad gäller att ge jordbrukarna en "skälig levnadsstandard" finns åtskilligt att säga. Man kan börja med att fråga sig varför just de skall ha rätt att leva på andra människors pengar. Och borde inte jordbruk vara en verksamhet som bär sig och som ger dess utövare en rimlig lön?

Det man talar tyst om är att det finns för många jordbrukare. Dessa odlar i sin tur mer än vad den europeiska marknaden efterfrågar och mer än vad som går att exportera till marknadsmässiga priser.

En rimlig fråga är därför: Varför skall EU:s skattebetalare betala för att bönder skall producera livsmedel som vi inte behöver?

När det gäller att "trygga livsmedelsförsörjningen" borde ju inte det vara något problem – eftersom vi producerar för mycket! Eller hur?

Och det där med att "ge konsumenterna livsmedel till rimliga priser". Vad är det för vits med att hålla priserna nere om man sedan klår samma konsumenter på just dessa pengar över skattsedeln?

Att "stimulera till en miljövänligare produktion" låter ju fint. Det i särklass enklaste sättet att göra detta vore att sluta betala bönder för att producera livsmedel som vi inte behöver.

(Och för alla som ojar sig över koldioxidutsläppen: Jordbruket är en av de stora bovarna. Här odlas saker helt i onödan, till stor kostnad. Vore det inte bättre att fösöka få stopp på det än att ge folk dåligt samvete för att de till exempel flyger och kör bil?)

Motiveringen för att ha ett jordbruksstöd är i allt väsentligt varm luft! Det handlar om en jordbrukslobby som vill klå alla oss andra på stålar. Och om ängsliga politiker i bland annat Frankrike, Spanien och Italien som i samband med varje val hålls gisslan av dessa agrarkleptomaner.

Vansinnet är totalt. Men det är bara början...



En av de största stötestenarna i frihandelsförhandlingarna inom WTO är just jordbruksstödet. EU och USA vägrar att avskaffa sitt jordbruksstöd om inte den andra parten går först. På så sätt cementeras systemet i något slags negativ terrorbalans. Och när EU och USA inte viker sig, varför skall då till exempel Indien, Japan och diverse utvecklingsländer avskaffa sitt jordbruksstöd?

Detta är allvarligt, eftersom det blockerar ett globalt frihandelsavtal. Och frihandel gynnar oss alla. Frihandel ger alla lägre priser, ökat välstånd, ökad handel, ökad tillväxt och mer valfrihet.

Men – framför allt – frihandel är det enda som kan lyfta de fattiga länderna!



Och när vi talar om fattiga länder, nu blir det riktigt skruvat...

I EU:s jordbrukspolitik ingår att dumpa priserna (med hjälp av våra skattepengar) till underpriser i andra länder – och att hålla andra länders produkter borta med hjälp av tullar och andra handelshinder.

För utvecklingsländerna är detta katastrofalt. EU kommer och vräker ut jordbruksprodukter till underpriser. Detta slår ut det lokala jordbruket och gör fattiga människor ännu fattigare. Och de som ändå lyckas stå kvar på benen hindras från att sälja sina produkter till oss på grund av strafftullar.

Och det hela sker, som sagt, med våra skattepengar!

Vi hindrar således fattiga länder från att spela på lika villkor, vi håller dem kvar i fattigdom och vi slår sönder deras lokala näringsstrukturer. Med vett och vilje! Genom aktiva och medvetna åtgärder! Man tar sig för pannan!

Den brittiske finansministern, Gordon Brown, sade bland annat följande i ett tal inför IMF...

"Vår jordbruksprotektionism kostar utvecklingsländer 20 miljarder dollar om året direkt och upp till 100 miljarder dollar indirekt - dubbelt så mycket som de tar emot i utvecklingsbistånd."

Vi klår alltså de fattiga länderna på dubbelt så mycket som vi ger dem i bistånd. Samtidigt som vi sabbar frihandeln – som är betydligt mer effektiv än bistånd för att lyfta människor och länder ur sin fattigdom. Gah!



Att medvetet sabotera andras marknader och möjligheter till fri handel är ohederligt.

Att göra det med våra skattepengar är orimligt.

Och att göra det för att EU:s bönder i lugn och ro skall få producera mer livsmedel än marknaden kan ta emot – det är direkt korkat. Och politiskt fegt.



Så – när skall EU:s skattebetalare och konsumenter resa sig i protest mot jordbruksstödet?

När skall alla som talar om solidaritet och rättvisa inse att det viktigaste de kan göra är att kampanja mot EU:s jordbruksstöd?

Och när skall media på allvar börja frossa i all galenskap inom CAP?



Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se

måndag, mars 05, 2007

Bona fide?

Godtrogenhet, är ett ord.

Jag tänker på hur förre statsministern Göran Persson, förre justitieministern Thomas Bodström och en del andra politiker så okritiskt köpt anklagelserna mot de två avvisade i den så kallade Egypten-affären. (Se t.ex. denna bloggpost.)

Anklagelserna mot de två männen, som under förnedrande former utvisades till tortyr och skenrätt, har naturligtvis en källa. Och det är inte otänkbart att denna källa har ett syfte med sin information.

I Egypten-affären har följande skett…

Sveriges förra socialdemokratiska regering förlitade sig på uppgifter från Säpo.

Säpo förlitade sig på uppgifter från CIA.

CIA förlitade sig på uppgifter från Egypten. Här skall vi komma ihåg att Egypten hade ett intresse i saken. De två männen ansågs nämligen möjligtvis vara oppositionella. Och i Egypten är detta något man kan bli inlåst för.

Så långt, låt oss titta lite på hur underrättelseverksamhet fungerar.

Först gäller det att samla in information. Det är inte alltid så lätt. Ofta får den som sköter informationsinhämtningen gissa och göra antaganden.

(Och information som serveras en på ett silverfat skall, naturligtvis, alltid, betraktas med en rejäl nypa misstänksamhet. Har avsändaren något dolt intresse eller uppsåt?)

Så gäller det för underrättelseorganisationen att avgöra om den insamlade informationen är korrekt och äkta. Detta är ännu svårare. Här finns otaliga felkällor. För att tala i bildspråk gäller det att inte bara granska kärlets innehåll, utan även själva kärlet.

Därefter gäller det att göra en korrekt analys. Och nu börjar det bli riktigt, riktigt knivigt. Exakt vad betyder, bevisar eller antyder egentligen den information man samlat in? Här finns dessutom en riktigt stor fallgrop – alla underrättelseorganisationer söker information som bekräftar dess egen bild av verkligheten och tonar ner sådant som talar mot dess egna teorier, åsikter, förutfattade mening och förväntningar. Även korrekt information kan alltså användas för att koka ihop en felaktig analys.

Ännu jävligare blir det om man betänker att världens underrättelseorganisationer inte bara samlar in information – utan även sprider felaktiga uppgifter, desinformation, med syfte att förvirra fienden eller att uppnå vissa egna, politiska eller nationella mål.

Detta är milt sagt en soppa. Här krävs ett oerhört gott handlag, sund skepsis, logik, bildning, eftertanke och finurlighet.

Således – Egypten-affären grundar sig på planterad information från Egypten.

Egypten har ett intresse av att förfölja, tysta och låsa in sina oppositionella. Således finns det skäl att tro att informationen är felaktig.

Och – trumvirvel – när de två männen kom till Egypten försattes den ene på fri fot, utan att några anklagelser mot honom kunde beläggas. Den andre mannen dömdes till fängelse. Dock inte på grund av terroranklagelser, utan på grund av att han är i opposition mot den egyptiska regimen.

Detta är uppseendeväckande! För om de två varit skyldiga till vad de anklagas för – då hade de naturligtvis låsts in för tid och evighet av den egyptiska staten.

Således har regimen i Egypten inte ens själv agerat i enlighet med den felaktiga information den spridit.

Detta leder fram till ett inte allt för vågat antagande…

Sossarna, Bodström, Persson, en del borgerliga politiker, förmodligen Säpo och möjligen även CIA vilseleddes av den information som från början kom från Egypten.

Den egyptiska regimens intresse var här helt enkelt att använda terroristjakten för att tysta delar av den egna oppositionen.

Informationen var således förmodligen oäkta, vinklad och fel. Analysen blev uppåt väggarna. Men bluffen fungerade – eftersom terrorjakt just då stod överst på allas dagordning och då den information som tillhandahölls passade den rådande tidsandan och alla de politiker och underrättelseorganisationer som just då jagade sin egen svans.

Ingenting här. Ingenting där. Hokus-pokus! Två förmodligen oskyldiga paketeras och sänds till en skurkstat för vidare behandling.

Bluffen är så perfekt att till och med de som blivit lurade - mot fakta, logik och förmodligen även bättre vetande - envetet fortsätter att hävda att de gjort rätt.

Och sammantaget – här har vi ett övergrepp mot rättssäkerheten, mot de medborgerliga fri- och rättigheterna och mot enskilda individer - som sker med statens och de flesta politikers goda minne. Detta i ett läge där uttrycket "rimligt tvivel" vore betydligt mer passande...

Beklämmande!



Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se

tisdag, februari 27, 2007

Sprid ljuset!

Nedan min senaste FNA-krönika...

Sprid ljuset!

I veckan dömdes den egyptiske bloggaren Karim Amer till fyra års fängelse. Han fick tre år för att ha hävdat att vissa former av islamism har kopplingar till terrorism och totalitära tendenser. Och ett år för att ha förolämpat presidenten, genom att påpeka dennes bristande känsla för demokrati.

Vilket skulle bevisas. Gånger två. Suck!

Religioner kännetecknas, förvisso, av att människor förutsätts tro - inte tänka. Men religiösa system som kastar sina kritiker i fängelse (eller dömer dem till döden) istället för att resonera med dem... Diskvalificerar inte dessa på sätt och vis sig själva? Att någon över huvud taget kan ta dem på allvar är ett mysterium.

Och politiker som låser in folk för att de ifrågasätter deras demokratiska trovärdighet..! Sådana ledare skall skrattas ut, hånas och häcklas av en värld av fria debattörer. Och de diskvalificerar sig från all form av internationellt samarbete. En galning är en galning är en galning.

Spattiga religiösa ledare och fnoskiga politiker skulle nästan kunna vara underhållande. Om det inte vore för den makt de konkret utövar över andra. Att de kan få obekväma sanningssägare inlåsta, det har vi redan konstaterat.

Men de religiösa ledarna håller även förtrycket mot kvinnorna vid liv. De står bakom hat och död som riktas mot bögar och andra minoriteter. De ödelägger unga människors liv genom att tvinga in dem i arrangerade äktenskap. De försöker förhindra bred och allsidig utbildning, fri forskning och fria kommunikationer. De skapar helt enkelt så jävla mycket elände!

Och skurkstaternas politiker... De kastar människor i fängelse, låter tortera dem och emellanåt döda dem - bara för att de har en annan åsikt. De ödelägger sina länder genom att motarbeta mångfald och utveckling. De driver de kloka och begåvade i landsflykt.

Allt detta blir - faktiskt - vårt problem!

Terrorister slår till i vår del av världen, för att de hatar vår frihet och livsstil. Militanta islamister driver unga svenskar, britter och tyskar till att hata sina egna länder. Människor som sökt en fristad hos oss hotas, förföljs och dödas i vårt land av regimernas hantlangare. Och i vissa fall tappar våra egna ledare koncepten fullständigt - och medverkar till att människor utvisas till fångenskap och tortyr, trots att de inte gjort något annat än varit oppositionella i sina hemländer. På så sätt undergrävs vår rättssäkerhet och våra rättigheter.

Jag kan bara se ett sätt att bekämpa detta mörker. Det är att tända ljus. Ljus i form av idéer om frihet, demokrati, humanism, mångfald och öppenhet. Ljus i form av fri utbildning och fri forskning. Ljus i form av fri och öppen debatt. Ljus i form av öppna kommunikationer och fri rörlighet.

Samtidigt är det märkligt att så få, om någon alls, ägnar sig åt detta. Folk engagerar sig i miljö- och fredsorganisationer, som inte sällan skjuter bredvid målet. Vissa går med i politiska partier, vars syfte är att skapa vissa monolitiska maktstrukturer i vårt land. Några tror att allt blir bara, bara deras lära eller religion predikas tillräckligt ofta och intensivt.

Men ingen ägnar sig åt att sprida ljus i de delar av världen där det så väl behövs. Ingen tar kampen med mörkermännen. Inte ens när vår egen säkerhet och framtid ligger i vågskålen.

Borde vi inte försöka snacka med folk och sprida ljuset - innan allt spårar ur så att vi måste sända bombplan istället?


Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se

tisdag, januari 30, 2007

Infantil uppfattning om "rättvisa"!

Rättvisa är ett laddat ord för oss svenskar.

Vi har det i oss sedan barnsben. Lisa och Kalle skall få lika mycket lördagsgodis. Om Kjell delar äpplet, då får Lena välja halva först. Och så vidare...

Detta är naturligtvis ett rimligt förhållningssätt mot människor som inte har någon egentlig egen egendom och som är i beroendeställning av andra (små barn, intagna på våra fängelser, skolelever etc.). Om inte annat är det ett sätt att undvika bråk och tjat.

Men - vad många inte begriper är att rättvisa är ett begrepp som ändrar karaktär utifrån situation.

Inte ens ett litet barn skulle väl tycka att det vore rättvist att gå in till grannens ungar och lägga beslag på deras leksaker? (Den instinkten tycks dock väckas när folk blir gamla nog för att rösta eller att vara med i facket.)

Man skulle alltså kunna säga att en lika fördelning är en, möjligen "moralisk", och helt klart praktisk princip när resurser skall fördelas mellan dem som är helt beroende av någon annan eller i dennes våld. Därför är det till exempel helt rimligt, och nödvändigt, att alla medborgare garanteras lika rättigheter mot staten.

Däremot blir principen om lika fördelning orimlig om den används på fria individer, vad gäller deras egendom och tillgångar. Den kräver i så fall något slags våld eller tvång för att kunna tillämpas. Dessutom är den naturligtvis fel.

Därför är det så märkligt att de flesta tycks anse att det är helt i sin ordning att ta andras pengar för egen konsumtion, genom statens försorg.

Att, till exempel, gå i kommunal musikskola - det innebär att man använder staten och dess våldsmonopol för att tvinga andra att betala för sådant man själv vill ha och göra. (Vilket inte sällan är något som man skulle ha avstått ifrån om man behövt betala det själv.)

För att ägna sig åt lite Nozick-nostalgi, så är det enda som kan kallas rättvist (fair) om människor skaffar sig det de vill ha genom eget arbete, genom att köpa det på en fri marknad eller genom att på annat sätt ordna en överlåtelse genom ett frivilligt avtal.

Efter denna drapa...

Det som stör mig, något oerhört, är att man i det offentliga och politiska samtalet i dag använder ordet
rättvisa för att motivera konfiskation och tvång - och detta mynts andra sida, vissa människors konsumtion och uppehälle på andras bekostnad.

Lika fördelning kan vara samma sak som rättvisa på ett dagis eller i ett fångläger.

Men så länge inte alla människor är fråntagna all sin egendom och i fullständig beroendeställning gentemot staten - så länge är lika fördelning inte samma sak som rättvisa.

Och ett "klasslöst samhälle" med dess tvång, totala kontroll och förtryck, det vi väl ändå inte ha?

Så frågan är varför vi så lättvindigt använder dess marxistiska terminologi?



Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se

lördag, januari 20, 2007

Jag är skeptisk...

Min förra FNA-krönika...

Jag är skeptisk...

Man skall inte tro allt man läser, hör och ser. Och bara för att nästan alla är av en viss uppfattning, behöver det inte betyda att den är rätt.

Det är dock inte alltid lätt att vara kättare. I åratal har jag argumenterat för en annorlunda svensk narkotikapolitik. Jag tror nämligen att vi kan minska lidande, död och brottslighet genom att legalisera drogerna. För detta har jag blivit utskälld i alla tonarter av, mer eller mindre, hysteriska medmänniskor. De har sällan debatterat med mig i sak. Istället har de varit upprörda över att jag över huvud taget kan ha en så jävla dum åsikt.

Men nu var det inte narkotika jag tänkte ta upp, utan något annat som väcker minst lika starka känslor - miljön och då speciellt den så kallade globala uppvärmningen.

Visst, klimatet förändras. Men vi vet faktiskt inte riktigt hur och varför. Det sägs visserligen att nästan alla forskare är överens om att det beror på mänsklig aktivitet, som koldioxidutsläpp. Men ser man till de som verkligen är experter, nämligen klimatforskarna, då sjunger kören helt olika sånger. Det finns de som menar att klimatförändringar är naturliga företeelser. Med tanke på att det har legat ett flera hundra meter tjockt istäcke över Sverige, så kan det ligga något i detta resonemang. Andra hävdar att det är solens aktivitet som ändras. Och några menar att variationer i naturligt förekommande växthusgaser är avgörande. Således - vi vet inte!

Ändå fylls tidningar, tv och radio med fullständigt hysteriskt uppskruvade rapporter om att det är vi människor som ställer till det med våra koldioxidutsläpp. Aaaaa! Vi kommer alla att dö! Panik! Ökad lösnummerförsäljning och fler tittare!

Om man ifrågasätter detta fenomen, då betraktas man som en komplett och allmänfarlig idiot. Ja, jag har till och med upplevt hur folk har börjat bli direkt hotfulla om man ifrågasätter den nu rådande klimat-hysterin. Vilket, naturligtvis, bara uppmuntrar mig.

Men säg att gaphalsarna har rätt. Låt oss, for the sake of argument, säga att det är människans utsläpp av koldioxid som orsakar den globala uppvärmningen. Vad gör vi då?

Jo, då kommer nästa åsiktsmonopol. Kyoto-protokollet! Nu råkar det vara så att jag inte är helt övertygad om att miljarder och åter miljarder kronor, dollar och euro bör användas för att hålla tillbaka mänsklig aktivitet och utveckling. Tvärt om, det är genom framåtskridande som ny, miljövänlig teknik utvecklas. För att det skall ske krävs att företagen kan tjäna en hacka. Och då är det nog direkt kontraproduktivt att sluta åka bil, flyga och värma upp våra hus.

Men naturligtvis blir man åter idiotförklarad om man framför denna åsikt. Alla politiker, FN, EU och miljörörelsen är ju överens! Hur vågar jag mopsa mig mot denna tankeelit? Hur törs jag bara ifrågasätta självaste Kyoto-protokollet? Det är ju som att svära i kyrkan!

Så miljarder och åter miljarder satsas på åtgärder som kanske är meningslösa eller i värsta fall direkt kontraproduktiva.

Man skulle även kunna argumentera att dessa pengar, om vi nu ändå skall spendera dem, skulle kunna rädda fler liv om de användes på andra sätt. Vaccinationer, sjukvård och utbildning i tredje världen, till exempel.

Men inte ens detta mycket praktiska sätt att resonera går hem. Kyoto-protokollet är heligt! Det skall respekteras och vi skall offra våra pengar för att leva upp till det - även om vi skulle kunna göra större nytta genom att gå andra vägar. Vi måste TRO!

Allt detta i en fråga där vi egentligen bara vet en sak, nämligen att vi vet väldigt lite.

Nu skall jag gå hem och späka mig själv, som straff för mitt kätteri.