Rättvisa är ett laddat ord för oss svenskar.
Vi har det i oss sedan barnsben. Lisa och Kalle skall få lika mycket lördagsgodis. Om Kjell delar äpplet, då får Lena välja halva först. Och så vidare...
Detta är naturligtvis ett rimligt förhållningssätt mot människor som inte har någon egentlig egen egendom och som är i beroendeställning av andra (små barn, intagna på våra fängelser, skolelever etc.). Om inte annat är det ett sätt att undvika bråk och tjat.
Men - vad många inte begriper är att rättvisa är ett begrepp som ändrar karaktär utifrån situation.
Inte ens ett litet barn skulle väl tycka att det vore rättvist att gå in till grannens ungar och lägga beslag på deras leksaker? (Den instinkten tycks dock väckas när folk blir gamla nog för att rösta eller att vara med i facket.)
Man skulle alltså kunna säga att en lika fördelning är en, möjligen "moralisk", och helt klart praktisk princip när resurser skall fördelas mellan dem som är helt beroende av någon annan eller i dennes våld. Därför är det till exempel helt rimligt, och nödvändigt, att alla medborgare garanteras lika rättigheter mot staten.
Däremot blir principen om lika fördelning orimlig om den används på fria individer, vad gäller deras egendom och tillgångar. Den kräver i så fall något slags våld eller tvång för att kunna tillämpas. Dessutom är den naturligtvis fel.
Därför är det så märkligt att de flesta tycks anse att det är helt i sin ordning att ta andras pengar för egen konsumtion, genom statens försorg.
Att, till exempel, gå i kommunal musikskola - det innebär att man använder staten och dess våldsmonopol för att tvinga andra att betala för sådant man själv vill ha och göra. (Vilket inte sällan är något som man skulle ha avstått ifrån om man behövt betala det själv.)
För att ägna sig åt lite Nozick-nostalgi, så är det enda som kan kallas rättvist (fair) om människor skaffar sig det de vill ha genom eget arbete, genom att köpa det på en fri marknad eller genom att på annat sätt ordna en överlåtelse genom ett frivilligt avtal.
Efter denna drapa...
Det som stör mig, något oerhört, är att man i det offentliga och politiska samtalet i dag använder ordet rättvisa för att motivera konfiskation och tvång - och detta mynts andra sida, vissa människors konsumtion och uppehälle på andras bekostnad.
Lika fördelning kan vara samma sak som rättvisa på ett dagis eller i ett fångläger.
Men så länge inte alla människor är fråntagna all sin egendom och i fullständig beroendeställning gentemot staten - så länge är lika fördelning inte samma sak som rättvisa.
Och ett "klasslöst samhälle" med dess tvång, totala kontroll och förtryck, det vi väl ändå inte ha?
Så frågan är varför vi så lättvindigt använder dess marxistiska terminologi?
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar