måndag, september 08, 2008

En sketen byråkrat

EU-byråkrater kommer och går. Tyvärr verkar det som om fler kommer än går.

En eurokrat som nu bytt jobb, men som jag har svårt att förtränga är Dr. Fritz Harald Wenig. Han har varit chef för anti-dumpingåtgärder och småpåve på EU-kommissionens General Directorate of Trade Defence.

Smaka på orden. General Directorate of Trade Defence. Generaldirektorat. Som i det forna Sovjetunionen eller Östtyskland. Trade Defence. En byråkrati som ser fri handel som ett problem, som något vi måste skydda oss emot. Som ser omvärlden som en fara och som spinner en väv med vår rädsla för det främmande och okända.

Trade Defence-folket betraktar världen i små portioner. De lunchar med fackföreningsfolk som är upprörda över att deras branscher inte lägre är konkurrens- och livskraftiga. Sedan äter de middag med fabrikörer som tycker att det skulle smaka fågel om de kunde bli kvitt sin utländska konkurrens. Nästa dag sätter de sig ner och bygger skyddstullar, importkvoter och andra handelshinder.

Men de glömmer att de vattnar döda träd. Om en europeisk skotillverkare inte kan konkurrera med företag i andra länder, då borde denne tillverkare göra något annat. Att fortsätta tillverka skor är uppenbarligen inte hans eller hennes grej, om andra kan göra det bättre och billigare. De anställda kan inte räkna med någon långsiktig trygghet i sådana företag. Allt man kan åstadkomma är att, under en tid, vältra över kostnaderna för konstgjord andning på skattebetalarna och konsumenterna.

Konsumenterna, ja. Är det någon som tror att det är vietnameserna som betalar skotullarna i slutändan? Eller att importörerna gör det, bara för att vara snälla? Nej, notan får vi konsumenter betala, på prislappen, i butiken. Skyddstullar är skatter på varor. Och sådana är det alltid konsumenten som får betala i slutändan. På så sätt höjer EU priserna på skor, kläder, porslin, mat och annat för vanligt folk.

Men åter till Dr. Wenig. Han var bitter. Det är nästan alla på Trade Defence. Bitter över att länder i andra världsdelar har lägre löner, lägre kostnader, lägre skatter, mindre byråkrati, enklare regler och ”sämre” social välfärd. Och man har mycket att vara bitter över om man ser omvärlden som en konspiration och sig själv i världens centrum.

"Tyska arbetare kan inte leva på ris" är en mening jag har hört Dr. Wenig uttala. Vad han vill ha sagt med detta, antar jag, är att utländsk konkurrens är orättvis. Inte orättvis i meningen tjuvaktig eller ohederlig. Utan orättvis i meningen bättre och billigare.

När the General Directorate of Trade Defence talar om rättvisa, då menar de inte lika villkor för alla aktörer – utan om att anpassa hela marknaden efter dem som har högst skatter, mest byråkrati, mest konservativa fackföreningar, minst flexibla företag och en produktion som är dyrare utan att för den sakens skull nödvändigtvis vara bäst.

Alla skall anpassa sig till den som är dålig, dyr och utvecklingsfientlig. Är det verkligen en så fiffig plan, om man tänker lite längre än näsan räcker?

EU:s handelshinder omges dessutom av ett extremt snårigt regelverk. Reglerna kan ändras i en handvändning. Och beslut om skyddstullar och importkvoter kan fattas så snabbt att de varor som berörs redan är skeppade – vilket, av lätt insedda skäl, skapar gigantiska problem för den importör som står på kajen och väntar på sina varor.

Men Dr. Wenig och hans kollegor menar att det snåriga regelverket inte är något problem. Detta motiveras med följande fantasilösa, byråkratiska statement: EU-kommissionen skulle aldrig få för sig att missbruka regelverket.

Det vore i så fall något unikt i världshistorien. För det första kan tesen motbevisas genom att man observerar verkligheten. Och för det andra finns det alltid skäl och intresse för att tänja på alla regler. Speciellt när man försöker vara alla särintressens vän.

Från Trade Defence får man ofta höra att allt handlar om realpolitik. Vilket är ett annat ord för fjäskande. Man vågar inte lägga ner fabriker, för då blir ju folk arbetslösa. Hellre kastar man in tid, kraft och pengar i svarta hål som bokstavligen kan svälja hur mycket som helst. Utan att något, på sikt och i ett vidare perspektiv, blir ett dugg bättre. Snarare tvärt om.

För byråkrater tycks dynamiska effekter vara ett okänt begrepp. Eller i vart fall något väldigt obehagligt. Naturligtvis. För dynamisk utveckling berövar dem chansen att planera allt för alla in i minsta detalj. Därför är byråkratin helt naturligt en svuren fiende till omstruktureringar, nytänkande, förändring och utveckling.

"Alla kan inte bli investment bankers." Det där är ett autentiskt citat från Dr. Wenig, när någon på en konferens försynt undrade om det inte vore fiffigare och mer hållbart att satsa på utveckling och nya idéer istället för att till varje pris hålla fast vid det bestående.

EU:s protektionism får så många dåliga effekter. På så många plan. Människor i fattiga länder hålls kvar i fattigdom när de inte får sälja sina varor till oss. Konsumenterna får dyrare varor i butikerna. Skattebetalarna får ta en onödigt stor nota när fabriker som borde lagt ner för länge sedan till slut gör det. Och ibland blir det direkt skrattretande, som när EU vill göra lågenergilampor obligatoriska och samtidigt lägger 60-procentiga strafftullar på… just det… importerade lågenergilampor.

Och som kronan på verket drabbar EU:s skyddstullar EU:s egna företag och deras produkter. Många märkesproducenter har nämligen för länge sedan fattat det som EU vägrar förstå: Folk skall syssla med det de är bäst på.

Europeiska tillverkare av till exempel lampor och sportskor har insett att de har sitt know how, bra forskning och utveckling, utmärkta distributionssystem och att de är rätt bra på marknadsföring. Och att underleverantörer i till exempel Asien är bra på att tillverka saker av rimlig kvalitet billigt.

Men med tillverkningen utomlands, så drabbas även dessa europeiska företag av EU:s handelshinder när de försöker sälja sina egna produkter i Europa.

Tro nu inte att Dr. Wenig var en ovanligt ogin liten, sketen byråkrat. Detta är andan som genomsyrar hela generaldirektoratet. Möjligen var han ovanligt uppriktig. Jag går fortfarande på konferenser där jag hör höga chefer inom Trade Defence påstå att EU har världens bästa Trade Defence Instruments; att fri konkurrens är bra inom, men inte utom EU; att konsumentintresset är underordnat konkurrensaspekterna och att "den social dimensionen" blir ett allt viktigare argument när det gäller att sätta upp handelshinder.

Att EU:s protektionism saknar rationella skäl och påvisbara resultat är det dock ingen som vill, får eller törs påpeka.


Dr. Weinig har nu utsetts till EU-Kommissionens "director of market access".

Han har också avslöjats som den korrumperade fifflare han är av The Times.


Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se