måndag, maj 29, 2006

Globalisering och fattigdom

På onsdag debatterar EU-parlamentet ett betänkande om globalisering och fattigdom. På torsdag sker omröstningen. Tanken är att betänkandet (A6-0179/2006) skall ligga till grund för hur bland annat EU-kommissionen skall agera i framtiden.

Här finns mycket att säga...

För det första kan man konstatera att det är uppseendeväckande att icke en enda marknadsliberal tankesmedja, samhällsdebattör eller skribent har engagerat sig i arbetet kring betänkandet! Icke en!

Å andra sidan har det inte synts till så många vänsterdebattörer i frågan heller. Men det behövs knappast - eftersom förslaget redan från början har ett tydligt vänsterperspektiv. Mycket är hårresande.

Med märkliga krumbukter försöker författaren till exempel få det till att fattigdomen i världen nog ändå har ökat. I vart fall på sätt och vis, sett ur ett speciellt perspektiv...

Dokumentet talar om demokratisk medverkan och omläggningar av de ekonomiska strukturerna för att garantera en mer jämlik välståndsfördelning. Detta låter misstänkt mycket som planekonomi i mina öron. Dessutom kan det verkligen diskuteras om "välståndsfördelning" är viktigare än tillväxt för att minska fattigdom.

Samtidigt som författaren har svårt att komma runt frihandelns fördelar, så gör han sitt bästa för att ta tillbaka det mesta i nästa andetag. Att frihandel kräver regleringar och skyddstullar är ett genomgående mantra...

Politiskt korrekta floskler som "hållbar utveckling" blandas med de gamla vanliga "Fair Trade"-kraven, tankar om priskontroll, sociala och politiska pekpinnar, åsikter om att fler kvinnor bör gå ut i förvärvsarbete, skuldavskrivning, krav på vilka tjänster som bör ingå i ländernas offentliga sektor, hinkvis med biståndsmiljoner och - naturligtvis - ett genusperspektiv.

"Europaparlamentet konstaterar att kvinnor relativt sett har mindre nytta av de möjligheter som globaliseringen och liberaliseringen av handeln erbjuder och samtidigt snarare drabbas av de negativa följderna av denna utveckling" fastslår betänkandet trosvisst.

Detta virriga dokument vimlar av tvivelaktiga antaganden, politiska dogmer, tveksamma orsakssamband och uppenbara brister när det gäller att förstå grundläggande ekonomiska samband.

Och så sådana där påståenden som man undrar vad författaren egentligen menar med. Ett exempel "De industrialiserade länderna äger 90 procent av alla patent, och i fallet med läkemedel är detta ofta förknippat med svårigheten att tackla folkhälsoproblem." Hmmm... Borde läkemedelsföretagen i i-världen kanske spela mer golf och forska mindre - eller vad?

I EU-parlamentet kan dokument av detta slag mycket väl gå igenom, eftersom det är så få som bryr sig. "Det låter ju så snällt och fint", typ.

I just detta fall blir det dock match av...

Den svenske moderaten Christofer Fjellner och hans stab har lagt ändringsyrkanden som helt vänder upp och ned på det framlagda betänkandet. Detta är utmärkt. Om de får sin partigrupp, EPP, med sig återstår dock att se.

I detta arbete hade de säkert haft nytta av lite hjälp från några av alla de tankesmedjor, skribenter och debattörer som dagligen kämpar för frihet, marknadsekonomi och frihandel – men som helt tycks ha missat tåget, nu när det är skarpt läge...


Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se

fredag, maj 12, 2006

P.J. O'Rourke

Jag satt och bläddrade i Fria Moderata Studentförbundets Guruhandbok och hittade min text om den amerikanske skribenten P.J. O'Rourke. Det slog mig att jag aldrig lagt upp denna text i digital form. Så här är den. Enjoy!


P.J. O'Rourke är ingen filosof i egentlig bemärkelse. Samtidigt är det få som fått så många människor att tänka till - ordentligt - om stora och svåra politiska frågor. Han är nämligen något så ovanligt som en idémässigt stringent frihetlig humorist. Och han är inte bara en vanlig lustigkurre - han är ofta hysteriskt rolig, vilket fått flera av hans böcker att toppa bestsellerlistorna.

Det räcker med att titta på ett av hans kanske mest kända citat, för att förstå vilken kraft det ligger i att presentera politisk kritik i humorns form. "Giving money and power to government is like giving whiskey and car keys to teenage boys." Citatet kommer ur boken Parliament of Whores.

P.J. O'Rourkes bakgrund finns i den amerikanska studentvänstern på 70-talet. Om man ser till berättelserna från den tiden förefaller han ha varit rätt så individualistisk och fritänkande redan då. I vart fall om man får tro honom själv. Sedan började han sin vandring mot att bli vad som närmast kan kallas libertarian. Vänstern avskyr honom för hans syn på ekonomi och utrikespolitik. Men han upprör även många konservativa med sin frihetliga syn på bland annat sex och droger.

Den första delen av hans mer frihetliga skrivarbana omfattar National Lampoon, Playboy, Vanity Fair, Car and Driver och Roling Stone. För den senare kan man säga att han bland annat fungerat som utrikespolitisk korrespondent. Under tidningstiden började han även dyka upp som kommentator i CBS 60 Minutes.

Karriären som gonzo-journalist öppnade även för ett stort antal böcker. Några som är extra nämnvärda är Republican Party Reptile (1987), Holidays in Hell (1988), Parliament of Whores (1991), Give War A Chance (1992), All the Trouble in the World (1994) och Eat the Rich (1998) i vilken han bland annat skriver om Sverige.

I dag skriver han bland annat för The Atlantic Monthly och medverkar i den amerikanska radioshowen Wait! Wait! Don't tell me!

Hans mer "seriösa" politiska arbete kan beskrivas med att han nu är verksam som H.L. Mencken Research Fellow på Cato Institute.

P.J. O'Rourkes mest kända och citerade bok är förmodligen Parliament of Whores. I denna sätter han den politiska makten under luppen under kapitelrubriker som Attack of the midget vote-suckers; The three branches of government: Money, Television and Bullshit; Among the compassion fascists.

Ett citat ur boken "Our government gets more than thugs in a protection racket demand, more even than discarded first wives of famous rich men receive in divorce court. Then this government, swollen and arrogant with pelf, goes butting into our business. It checks the amount of tropical oils in our snack foods, tells us what kind of gasoline we can buy for our cars and how fast we can drive them, bosses us around about retirement, education and what's on TV; counts our noses and asks fresh questions about who's still living at home and how many bathrooms we have; decides whether the door to our office or shop should have steps or a wheelchair ramp; decrees the gender and complexion of the people to be hired there; lectures us on safe sex; dictates what we can sniff, smoke, and swallow; and waylays young men, ships them to distant places and tells them to shoot people they don't even know."

P.J. O'Rourke finns (ännu) inte att läsa på svenska. Inte för att det inte skulle finnas en marknad. Snarare är skälet att hans ironiserande helt enkelt visat sig allt för svårt och ibland subtilt för att översätta. Däremot har han flera gånger varit här och gett föreläsningar.

Den som vill närma sig O'Rourke kan börja med The Liberty Manifesto, ett anförande han höll när Cato Institute invigde sitt nya högkvarter 1993. En länk finns i slutet av denna text. Att få tag i hans böcker kan ibland vara lite besvärligt. De är ofta slutsålda, men kommer lika ofta i nya utgåvor från Random House och Picador.

När vi träffade honom för tidskriften Nyliberalens räkning i början av 90-talet sammanfattade han sin syn på vad staten bör syssla med så här "Att ta hand om saker som exploderar."

Låt mig slutligen presentera ett av mina favoritcitat. "The mystery of government is not how Washington works but how to make it stop."

The Liberty Manifesto


Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se

söndag, maj 07, 2006

Var går gränsen?

Nedan min senaste Flashback/FNA-krönika:

Skall man protestera när de börjar inskränka våra medborgerliga friheter och övervaka oss - eller skall man vänta tills det är för sent?

Frågan är aktuell. Tänk dig en skala där noll är total anarki, utan stat. I andra ändan, tio, råder total statlig kontroll och totalt förtryck. Låt oss säga att vi i dag befinner oss någonstans runt sex på den skalan. För var dag som går ökar statens makt över våra liv.

Hur mycket är vi medborgare beredda att acceptera? Och hur långt är våra politiker beredda att gå?

När det gäller medborgarna råder en oroväckande naivitet i vårt land. Allt för många upprepar envist mantrat att "den som är oskyldig har inget att frukta". Detta trots att oskyldiga människor hela tiden hamnar i kläm, och till och med i finkan - när statens övervakningsambitioner paras med polisens böjelse för konspirationsteorier.

Svenska folket tycks inte heller ha något problem med att vi har lagar som gör att människor kan sättas i fängelse på grund av sina åsikter. Inte ens när staten stänger obekväma politiska websidor eller när EU säger att vi nog inte skall ha rätt att kritisera vissa religioner reagerar folk.

Ser man så till politikerna finns förmodligen bara en gräns för deras Storebrors-ambitioner: Total kontroll.

För varje förslag som läggs och klubbas flyttas gränsen. Och så fort gränsen är flyttad tar politikerna ett steg till. Och ett till. Och ett till...

Politiker har inga problem med att styra och kontrollera. Ju mer de inskränker din och min frihet, ju mer makt får de själva. Och de gillar makt.

Para sedan detta med ett samhälle där allt fler blir beroende av staten i form av bidrag. Den som behöver statens pengar är naturligtvis mindre benägen att kritisera det som är galet än den som står fri. Resultatet blir att tystnaden långsamt breder ut sig.

Vad som krävs i Sverige är motstånd. Och nu talar jag inte om stenkastande brunvänster eller om reclaimare. Sverige behöver fler modiga, pålästa, sakliga och envisa medborgare som kämpar mot övervakningsstaten. Fler som försvarar våra hotade fri- och rättigheter. Fler som vägrar krypa inför makten.

Som sagt: Skall man protestera när de börjar inskränka våra medborgerliga friheter och övervaka oss - eller skall man vänta tills det är för sent?


Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se

onsdag, maj 03, 2006

Det klasslösa samhället?

Vänsterpartiet och deras vänner duckar ständigt när det gäller vilket samhälle de vill bygga. Dagens lösen är att de inte är kommunister - utan att de ju "bara vill ha ett klasslöst samhälle". Visst låter det gulligt..?

Men stopp och belägg! Idén om det klasslösa samhället fan i min lilla låda inte fin! Den är direkt och intimt kopplad till tvång, förtryck, kontroll och övergrepp mot de medborgerliga fri- och rättigheterna. Det klasslösa samhället är en stat med massor av taggtråd!

För att uppnå ett klasslöst samhälle måsta staten först och främst utjämna alla existerande klasskillnader. Detta kan endast ske genom att man beslagtar pengar och egendom ifrån folk. Man kränker därmed deras äganderätt och rätten till det de skapat med sina egna händer eller sitt intellekt. Den som tror att detta kan ske frivilligt är godtrogen bortom vad som är riktigt nyttigt.

Men låt oss för ett ögonblick anta att man lyckas med detta. Vad är då nästa steg? Jo, att se till att nya klasskillnader inte uppstår. Hur skall det gå till? Inte ens i ett samhälle där alla är egendomslösa och får en matranson om dagen och ett klädpaket varje halvår kan man undvika att klasskillnader uppstår. Någon kanske är sparsam och någon annan inte. Någon kanske är företagsam och någon annan inte. Någon kanske är förutseende och någon annan inte. Någon kanske är praktiskt lagd och någon annan inte. Även i detta gigantiska fångläger kommer det alltså snabbt att uppstå skillnader mellan människor.

För att undvika detta krävs att alla medborgare kontrolleras - stenhårt - hela tiden. Det krävs att man tar ifrån folk det de lyckats lägga undan. Det krävs att man hindrar initiativrika från att göra smarta saker. Detta kan helt enkelt inte ske utan tvång och våld från statens sida. För, den som inte vill gå med på allt detta - den måste tvingas. Var tror du idén om Gulag och de Röda Khmerernas dödsfält kommer ifrån? Jo, ur utpoin om det klasslösa samhället!

Det är detta som är Lars Ohlys, vänsterns och SSU:s klasslösa samhälle. Det är inte ens en "fin tanke". Kommunismen har alltid varit, är och förblir ett vidrigt system. I vänsterns värld accepteras inte att människor är olika - att de har olika önskemål, olika krav, olika behov, olika talang, olika begåvning och att de gör olika livsval. Mångfald är ett hot mot det klasslösa samhället. Öppenhet lika så. Det är inte en händelse att kommunistdiktaturer är stängda mot omvärlden.

De som talar om det klasslösa samhället vill kontrollera och förtrycka dig. De när en tanke om en stat där alla stöps i samma form och underordnas kollektivet. Och i kollektivets ledning sitter Lars Ohly och hans Kamrater. Detta är en i grunden vidrig och farlig idé.

Alternativet är ett öppet samhälle med mångfald. En fri ekonomi med spontan ordning som lyhört tillgodoser konsumenternas olika behov. Ett samhälle där människors olikhet och olika preferenser är en tillgång. Ett samhälle med valfrihet, företagsamhet, frivillighet, mångfald, demokrati, frihet och glädje. Och det är just detta Lars Ohly och alla andra som kämpar för ett klasslöst samhälle vill krossa. Och de har inget lärt sig av de hårresande försök att skapa kommandostater som finns att beskåda genom historien. Inget alls. Nada!

Kommunismen och idén om det klasslösa samhället hör hemma på historiens skräphög. De är omöjligheter som aldrig fungerat och som inte ens var "fina" tankar från början. Men låt för all del vänstern hålla fast vid sin enögda dogmatism - så att den en gång för alla åker ur riksdagen i nästa val. Att det sitter folk i i vårt parlament som har visioner som kan skapa en terrorstat - det är genuint obehagligt.


Länk till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se