söndag, oktober 08, 2006

Kulturpolitik – en omöjlighet!

Det har väckt mycket väsen inom kulturvänstern att Cecilia Stegö-Chilò utsetts till kulturminister i regeringen Reinfeldt.

Omdömena är hårda. Och varför skulle de inte vara det? Den svenska kultureliten är ett särintresse som anser sig ha rätt att verka och leva på andra människors bekostnad. För första gången har Sverige nu fått en kulturminister som utmanar detta frimureri.

Enligt min mening är "kulturpolitik" en omöjlighet i sig. Hur skulle politiken kunna förhålla sig till kulturen?

Politiken fastställer, genom majoritetsbeslut, ett antal spelregler och skyldigheter som alla människor i vårt land har att rätta och packa sig efter. Dessa beslut upprätthålls, om nödvändigt, med tvång. De inskränker medborgarnas möjlighet att göra egna, fria val. Sådana beslut bör därför begränsas till att gälla så lite som möjligt. Frågan är om kulturen alls har den dignitet som krävs för att kvala in bland detta fåtal, av nödvändighet gemensamma, beslut. Mitt svar är nej!

Skall man ha en kulturpolitik måste politiken vidare lägga sig i utbudet och ha en uppfattning om vilken kultur som är "bra" och "viktig". Hur i herrans namn skulle det gå till? Det som är bra kultur för mig kan vara skräp för dig. Hur menar man att politiken alls kan eller bör gå in för att styra och ställa i detta? Och vilka måttstockar skall i så fall användas?

Vi skall komma ihåg att den kulturvänster som nu bullrar är kulturens överklass. Det handlar om de som fått just sin verksamhet upphöjd till något extra av politikerna. Bland dem finns sällan det nytänkande, det annorlunda, det utmanande och det spännande. Snarare handlar det om en grupp människor som gjort sitt yttersta för att anpassa sin kulturella verksamhet till de för tillfället rådande politiska fixa idéerna – för att sedan belönas med skattepengar.

Det som är nytt och spännande, det finner vi sällan i kulturpolitikens fålla. Den är snarare till för att bevara det existerande och skydda dess utövare mot nymodigheter och konkurrens.

Hur bra kan sådant vara för kulturen, som sådan?

Den som gör anspråk på att vilja ha politikernas gunst och pengar måste, med nödvändighet, armbåga sig förbi all annan form av kultur. På så sätt får kultureliten inte bara amorteringrna säkrade – utan dessutom en konkurrensfördel framför all annan kultur. Detta även om denna andra kultur skulle råka vara "bättre" i mångas ögon, djärvare och mer uppskattad av medborgarna. Man kan alltså säga att kulturpolitik, som sådan, medverkar till att hålla tillbaka en levande kultur och alla dess nya blomster.

Tänk på detta, nu när kulturmaffian ylar. Det är ett reaktionärt särintresse som känner sig hotat.


Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se

2 kommentarer:

Fredrik Persson sa...

Korrektur:

existernade -> existerande

Bohem sa...

En fördel av att sakna en kulturpolitik är att man slipper definiera kultur som koncept...