Recension publicerad i Nyliberalen nr 4/2008:
Reinfeldt Ensamvargen
Anita Kratz
Norstedts Förlag
Inbunden, 512 sidor
ISBN 978-91-1-301948-2
Samtal med en knepig politiker
Anita Kratz har följt Fredrik Reinfeldt sedan åren i Moderata Ungdomsförbundet. I sin bok försöker hon komma under huden på honom. Det är ett gott försök, men gåtan Reinfeldt blir bara djupare. I vart fall för oss som har viss insikt i vad som skett längs hans väg mot makten.
För att börja med en nypa kritik så lämnar boken stora luckor som vad som skedde vid två avgörande tillfällen i Reinfeldts karriär: När han blev MUF-ordförande och när han tog över ledarskapet för moderaterna efter Bo Lundgren.
Men detta är i och för sig en intervjubok. Och man kan knappast vänta sig att Reinfeldt skall ge den andra sidans syn på saker och ting.
Vad gäller ordförandestriden i MUF, "slaget i Lycksele", så står det i och för sig rätt klart att Reinfeldt fortfarande i någon mening är lite… skakad över hur djupa sår processen satte i organisationen och hos enskilda personer. Men vi vår veta väldigt lite om hans eget maktspel i processen. Och det sägs nästan inget om hur MUF blev lamslaget för lång tid fram över, när Reinfeldt väl vunnit striden. Värt att notera är dock hur den MUF-ledare som kuppades bort, Ulf Kristersson, genom åren kommit att bli en rätt viktig person i partiet för Reinfeldt.
Ser man till maktskiftet i partiet efter Bo Lundgren, så råder det naturligtvis ingen tvekan om att Lundgren blev en katastrof som partiledare. Men beskrivningen av tronskiftet inom moderaterna beskrivs som lite väl friktionsfritt. Det handlade ändå om en hel del fult maktspel från Reinfeldts sida. Om detta nämner boken inget.
Däremot ägnas flera långa avsnitt åt de tillfällen då Reinfeldt själv anser sig ha blivit illa behandlad.
Ett genomgående tema i boken är Fredrik Reinfeldts prudentlighet. Till exempel skrev han som MUF-ordförande boken "Det sovande folket". Här handlar det mycket om att gå upp innan väckarklockan ringer, vikten av att jogga, återvinning, vara i tid till jobbet och att plocka upp hundbajs. Det finns en moraliserande ton. Lite Bror Duktig. Något lätt asketiskt. Och lika illa som han tyckte om sin egen generations lättingar, lika mycket motvilja visar han senare mot utomparlamentariska aktiviteter och civil olydnad.
Det är inte helt lätt att förstå vad som ligger bakom detta förhållningssätt. Det är knappast religion. Och starka ideologiska övertygelser är inte Reinfeldts grej. Kratz gör ett försök att finna en förklaring i statministerns uppväxt – som en ung man som fick ta stort ansvar för sina syskon och familjens hushåll. Men jag undrar. För mig känns det snarare en smula frikyrkligt. Fast utan religion, då.
Det är 15 år sedan "Det sovande folket" gavs ut. Boken avslutas med meningen "Vi vill överge den politiska klåfingrigheten men ser nu tydligare än någonsin behovet av statsmannaskap."
Man inte anar, utan ser, ambitionen. Det lätt teatraliska. Det moraliserande. Och här någonstans anar jag att det finns något viktigt. I kombination med Reinfeldts misstro mot starka ideologiska övertygelser ser man kanske här en förklaring till hans tondövhet i FRA-frågan och hans fullständigt obefintliga uppbackning av Stegö-Chiló, Borelius och Schenström, när de tvingades avgå. Blicken är fäst på något annat. Bullret utanför når inte in genom de skottsäkra fönstren. Ibland tycks Reinfeldt till och med tro att han står över medias granskning av och förhållande till makten. Istället glider blicken iväg igen och han säger saker som "Jag går sida vid sida med det folk vars förtroende jag bär".
Man kan bli en smula orolig för mindre. Eller full i skratt.
Trots att Fredrik Reinfeldt är en politiker som ibland tycks kunna ge upp alla principer till förmån för pragmatism och taktik, så brister det verkligen för honom när det brister. I FRA-frågan var det först riksdagsledamoten Henrik von Sydow som fick känna på vad som händer när de nya moderaternas ledare tar fram partipiskan. Ett år senare var det riksdagsledamoten Karl Sigfrids tur. Ett helt folk och en samlad presskår skulle undra vad det är som får statsministern att bli så oresonlig i just denna fråga. Något boken lämnar ledtrådar till är att Reinfeldt inte är speciellt van vid misslyckanden, vid att inte nå framgång med det politiska hantverket. Blir motkraften så stark att något går i stå, då tar han det personligt. När han känner att han inte längre har kontrollen, då vänder han taggarna utåt.
Kratz skriver "På 1990-talet stördes han av protesterna från ungdomar som visade sitt politiska engagemang genom civil olydnad. På 2000-talet är det bloggarna, internet som skapar oordning, det kaos han så hett ogillar i den politiska processen."
Det finns en störande underton i boken, som stämmer rätt väl överens med mina egna erfarenheter. Det är i och för sig möjligt att Fredrik Reinfeldt är ett politiskt geni. Men man kan inte utesluta möjligheten att det är något som är väldigt knepigt med honom.
Till min huvudblogg: www.henrik-alexandersson.se
